Detta är en omarbetad version av ett tidigare inlägg.
Ju äldre mina döttrar blir desto mer tänker jag på min roll som pappa och hur jag är som man. Men också hur jag ser på kvinnor i allmänhet eftersom de alla är någons dotter.
För ett par år sedan ställde jag mig själv frågan för första gången:
”skulle jag vilja att mina döttrar, när de en dag träffar någon, önska att de mötte en person med mina egenskaper?”
Vad gör den här frågan med oss? Jo, den skärper sinnet kring jaget.
Din dotter i relation med en man som besitter dina personliga kvalitéer. Det ställer förhoppningsvis allt på sin spets och kramar fram icke retuscherade svar. Vi har inte råd att låta ursäkter, försköningar och bortförklaringar falla igenom. För mycket står på spel.
Hur pratar jag med manliga vänner om kvinnor? Vilken är min djupare attityd? Vilka eventuella generaliseringar har jag låtit slå rot? Hur ser jag på deras mamma?
Skulle du vilja att din dotter var tillsammans med en person med dina alkoholvanor, sätt att hantera frustration och nederlag, sexuella inställning och syn på förhållande? Hur skulle hennes liv gestalta sig med detta nära inpå?
Visst hade det varit oslagbart att tryggt kunna svara JA på frågorna?
Om det råder tveksamt eller om svaret inombords är nekande, är den goda nyheten att förändringar ligger inom vårt maktområde. Modig ärlighet gör att vi kan förändras. Du vill säkert lämna vackra fotspår efter dig dagen då du checkar in (eller ut, beroende på tro).
Mitt personliga svar? Jag är good enough men tänker inte vila. Det finns helt säkert blinda fläckar att upptäcka.
P.S. Senare blogginlägg kommer att handla om vilken slags kvinna du vill att din son en dag skall träffa. Frågeställningarna är egentligen identiska.
Jag medveten om att det finns olika sexuella orienteringar och nu tog jag detta ur ett heterosexuellt perspektiv. Frågorna i det här inlägget är lätta att översätta på alla.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Hej Michael!
En faktiskt ganska viktig fråga du tar. Det är ju så lätt att vi blundar för egenskaper hos oss själva, son vi inte vill veta av. Eller att vi kanske tror oss vara idealkvinnan/mannen. Eller att våra egna önskningar om en mans/kvinnas egenskaper förs över till våra barn? Själv är jag mamma till tre söner, så jag ser fram emot ditt inlägg nästa vecka
Tacl Michael !
Min son har ärvt många fina egenskaper från min Fd man. Tyvärr verkar han utveckla ett dåligt förhållande till mat och dataspel precis det som hans pappa har problem med. Jag ser det eskalera, försöker hjälpa, men känner mig maktlös (han bor varannan vecka hos sin pappa). Vad ska jag göra?
Går det att prata med din f.d. om det här problemet? Finns hjälp att få på BUP. Varma hälsningar.
Haha, nej… Jag vill nog att min dotter träffar någon som inte är som jag i alla avseenden när det gäller de egenskaper jag har. Jag säger som du Michael, jag är ”good enough” men det går att arbeta vidare. Vissa kvaliteter vill jag dock hävda att jag har och de skulle jag önska att den min dotter träffar i framtiden också har, men det är ju min dotter som i framtiden ska avgöra vilka egenskaper hon attraheras av.
Hur ska jag, lämnad trebarnsmamma, kunna vara stolt och lära dem hur det borde se ut. En kärleksfull familj med mamma och pappa. När jag bara kan förmedla misslyckande? Jag är svag, för han har makt över mig. Vill han sova över får han det, han får precis som han vill, jag finns där alltid och det vet han. Jag kan inte säga nä, det går bara inte. Så som jag har det nu vill jag ALDRIG att mina söner ska göra mot sina framtida partners. Eller att min dotter ska finna sig i att bli behandlad. Jag önskar att jag kunde sätta stopp. Orka med ångesten som blir om jag säger nä och står på mig. Men ensamheten och misslyckandet plågar mig. Skammen tar kol på mig. De mörkaste tankarna slukar mig. Inte blir det lättare av att jag är f-ledig med en fem månaders. Massor av tid att fundera, känna ångest och älta. Jag är så trött på mig själv. Vill vara STARK.
Varför godkänner du att han behandlar dig så här ensam? Hoppas du på att om du är snäll så kommer han tillbaka? Det är ett väldigt utsatt läge att vara lämnad trebarnsmamma:-(Önskar innerligt att du skall hitta kraft till att sätta gränser. Vad behöver du för att komma dit? Kram
Hur jag är som man och människa.
Min känslorus och vanföreställning gjorde mig till en dålig beslutsfattare. Jag svek mina barn och min fru i en falsk övertygelse att jag tog ansvar. Att vakna ur mardrömmen och slita sig in i verkliga livet igen är min nya livsuppgift och då kan jag titta min son och dottern ögonen igen och säga -så här det vara. Att leva med ett svek och sårande kommit ur mina gärningar gör ont, vill förlåta mig själv och förstå. Att bära på smärtan hur jag sårat och svikit mitt livskärlek blir tungt. inom mig vet jag att nu kan jag ge kärlek, det kostade oerhört mycket att få fram orden – Jag älskar dig. Låt mig hjälpa att bära din smärta.
Tittar i spegeln och försöker förstå den som finns där, älskar jag den som är där? – ja nu , nu i min ångest och förtvivlan vet jag vem jag är, priset är var högt men träffade en man jag vill vara i resten av min framtid.
Förlåter mig själv och vill hjälpa att läka , sådan är jag som man.
Jag är kvinna, lite mer ovanligt, men jag var den som svek min familj och mina barn…Daglig ångest över detta men det jag vill säga är att det är aldrig försent att att bli ett bättre jag…
Det har inte varit lätt men med hjälp av mig själv och min nya partner har jag lyckats reparera dom 3 åren då jag inte fanns där för mina barn, lika mycket som jag borde. Kanske jag i det läget jag befann mig i då gjorde rätt i att hålla viss distans för att aldrig mina barn skulle få se min sämsta sida.
Har missat mycket tid under 3 år av mina barns liv men idag finns jag där och har en stark och fin relation och börjar så smått förlåta mig själv och släppa det som varit.
Vi har framtiden framför oss!!!!
♥♥♥♥