Verkligen sant och fint beskrivet. Jag brottas med mina känslor efter att ha visat tillit och blivit sviken. Vissa dagar känner jag att det var självklart att göra så, att det är en viktig och bra egenskap att kunna känna tillit och att våga släppa in någon utan att försöka kontrollera den personen. Andra dagar känner jag att jag borde ha varit mer skeptisk och avvaktande och att jag var dum som tillät någon att så fullständigt krossa mig, vilket var oändligt smärtsamt och tar väldigt lång tid att hämta sig ifrån, om jag någonsin helt kommer att göra det. Det paradoxala är att jag kände mig stark i mig själv och därmed vågade visa tillit. Men nu, efter sveket, har jag inte så mycket styrka kvar. Känner mig svag och skadad. Och sorgsen.
Att tillåta någon utnyttja mina svagheter/rädslor var det mest självförnedrande jag gjort. När jag innerst inne visste att han kommer inte stå stadigt vid min sida, finnas där när det åskar och blixtrar. Tillit har jag inte känt på 13 år. Jag hoppas så att få känna mig älskad på riktigt nästa gång. Jag känner mig inte skrämd utan jag känner mig hoppfull och hyfsat stark inför framtiden.
Ja oj vad knäckt jag blev! Kämpar fortfarande, efter nästan precis ett år, för att hålla huvudet över ytan i det bottenlösa, mörka och iskalla, gyttjehålet.
Det är skrämmande vilka otäcka tankar som dyker upp när jag rannsakar vad som egentligen hände. Att jag lät mig luras och vaggas in i någon falsk säkerhet. Bara hon vet hur länge det pågick innan det kröp fram. Jag ville ju tro gott om den jag valde att leva och skaffa barn med. Det var ju långt ifrån en dans på rosor alla dagar, men att bli bedragen och utsatt för lögner och falskhet hade jag aldrig räknat på. Allting hade ju gått att lösa om bara viljan hade funnits! Jag har svårt att se separationen som någon universallösning. Samtidigt; viljan fanns inte hos henne och de tomma orden och lögnerna fortsätter. Nu gäller det bara att acceptera, ”gilla läget”, och det tar väldigt mycket längre tid och energi än vad jag kunde föreställa mig. Det konstiga är ju de försvar som hon än idag gömmer sig bakom för att slippa skuld. Hur hanterar man de fullständigt vidriga och känslokalla sidorna som hon visar idag? Och hur hanterar man hjärntvätten av barnen? Och hur hanterar man att hon inte tycker att det är några konstigheter att kommunicera runt barnen? Hur hanterar man kontakten med en fullständigt främmande människa, som man inte känner, trots drygt 22 år tillsammans, som man dessutom måste samarbeta med? Det kräver ju också tillit. Och hur länge ska man behöva slicka såren innan man kan släppa in någon annan? Det känns inte som det nånsin kan gå. Många frågor efter livet har ställts på ända.
Verkligen sant och fint beskrivet. Jag brottas med mina känslor efter att ha visat tillit och blivit sviken. Vissa dagar känner jag att det var självklart att göra så, att det är en viktig och bra egenskap att kunna känna tillit och att våga släppa in någon utan att försöka kontrollera den personen. Andra dagar känner jag att jag borde ha varit mer skeptisk och avvaktande och att jag var dum som tillät någon att så fullständigt krossa mig, vilket var oändligt smärtsamt och tar väldigt lång tid att hämta sig ifrån, om jag någonsin helt kommer att göra det. Det paradoxala är att jag kände mig stark i mig själv och därmed vågade visa tillit. Men nu, efter sveket, har jag inte så mycket styrka kvar. Känner mig svag och skadad. Och sorgsen.
Att tillåta någon utnyttja mina svagheter/rädslor var det mest självförnedrande jag gjort. När jag innerst inne visste att han kommer inte stå stadigt vid min sida, finnas där när det åskar och blixtrar. Tillit har jag inte känt på 13 år. Jag hoppas så att få känna mig älskad på riktigt nästa gång. Jag känner mig inte skrämd utan jag känner mig hoppfull och hyfsat stark inför framtiden.
Ja oj vad knäckt jag blev! Kämpar fortfarande, efter nästan precis ett år, för att hålla huvudet över ytan i det bottenlösa, mörka och iskalla, gyttjehålet.
Det är skrämmande vilka otäcka tankar som dyker upp när jag rannsakar vad som egentligen hände. Att jag lät mig luras och vaggas in i någon falsk säkerhet. Bara hon vet hur länge det pågick innan det kröp fram. Jag ville ju tro gott om den jag valde att leva och skaffa barn med. Det var ju långt ifrån en dans på rosor alla dagar, men att bli bedragen och utsatt för lögner och falskhet hade jag aldrig räknat på. Allting hade ju gått att lösa om bara viljan hade funnits! Jag har svårt att se separationen som någon universallösning. Samtidigt; viljan fanns inte hos henne och de tomma orden och lögnerna fortsätter. Nu gäller det bara att acceptera, ”gilla läget”, och det tar väldigt mycket längre tid och energi än vad jag kunde föreställa mig. Det konstiga är ju de försvar som hon än idag gömmer sig bakom för att slippa skuld. Hur hanterar man de fullständigt vidriga och känslokalla sidorna som hon visar idag? Och hur hanterar man hjärntvätten av barnen? Och hur hanterar man att hon inte tycker att det är några konstigheter att kommunicera runt barnen? Hur hanterar man kontakten med en fullständigt främmande människa, som man inte känner, trots drygt 22 år tillsammans, som man dessutom måste samarbeta med? Det kräver ju också tillit. Och hur länge ska man behöva slicka såren innan man kan släppa in någon annan? Det känns inte som det nånsin kan gå. Många frågor efter livet har ställts på ända.