”Med tanke på vad jag har gått igenom så vågar jag inte lite på någon igen”
”Kvinnan som jag trodde var mitt livs kärlek, hade en annan man vid sidan av på jobbet under flera år.”
”Jag har så länge jag kan minnas, aldrig vågat ta ut någon seger i förskott. På något märkligt sätt, är det om jag tycker att det är bäst att vara förberedd så att man inte blir besviken.”
Det här är bara en promille av alla de röster som fått se drömmar gå om intet, och av olika anledningar inte längre vågar tro eftersom de chockats av livet.
Jag ser olika behandlingsformer, terapeutiska metoder och coaching-riktningar, eller kanske rättare sagt, individer inom dessa områden, som lovar mirakel. Klienter som kränks därför att den som arbetar med dem, drabbats av egoinflation: ”Jag kan lösa alla dina problem! Min teknik är överlägsen alla andra.”
Eller löften om evigt ljus och kärlek.
Det fungerar inte så!
Allt slam på insidan måste inte röras upp för att våra liv ska vara optimala. Vi måste inte göra upp med alla som sårat oss på vägen. Primalskrik eller ”kärleksmeditation” är inte lösningen på allt. Ett ständigt saligt leende ansikte är inte beviset på vår spirituella utveckling. Eller att ilsket stampa runt för att markera: ”I´ll take no more shit!!”
Mycket i våra liv handlar om förväntningar! Om vi räknar med att en terapeut eller guru ska ge oss en universallösning kommer vi oundvikligen att bli besvikna. Eller att en partner ska göra oss immuna mot ensamhet, tristess, ett svajande självförtroende etc. Resan är mycket mer komplex än så.
Ser dem som varit på workshop eller lyssnat på ett föredrag från en coach (som jag), eller en motivationstalare som gör dem supertaggade, för att några veckor senare dippa. Det är precis som alla skor på rad vid entrén till gymmet i början av januari: alla dessa nyårslöften!
Det är nödvändigt med mer än snabba kolhydrater. Förändring är ett långsiktigt arbete som förväntar sig vår närvaro.
Vi behöver följa med hela vägen. Inte bara genom det första energipåslaget, som är kölvattnet från någon som sagt ”de fantastiska rätta sakerna”. Du och jag behöver hitta vårt eget kölvatten. Det som gör att vi dras med genom den egna viljan, energin och omtanken till det egna livet. Handling varje dag bygger vanor.
När vi ger till andra gör vi samtidigt oss själva lyckliga. För mig är det få saker som gör mig så glad som att se hopp tändas i en medmänniska. Hopp ger näring till att fortsätta framåt, oavsett om vissa känslor försöker dra i bromsen.
Förväntningar är enormt potenta: negativa såväl som positiva. Vi behöver avslöja ”koden” inombords som försöker stjälpa, då vi kan hitta alternativa stigar.
P.S. Vill poängtera att det finns fantastiskt många duktiga behandlare där ute. Kompetenta och empatiska.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
Hej, har följt din blogg under ca 2år och finner den mycket intressant, välskriven, tänkvärd, personlig, givande och intressant att läsa och fundera kring min relation med mig själv och tidigare och kommande relationer. Layouten på hemsidan har ändrats, typsnittet är enklare och bloggen mer ”lättläst” men jag saknar arkivet med tidigare blogginlägg och ”favorit” inlägg, har du valt att ta bort arkivet? Isf varför?
Tack för en fin blogg, att du tar dig tid för välskrivna blogginlägg (och fina tillhörande bilder) jättekul att följa.
Med vänlig hälsning, Pernilla
Och hur ska man själv arbeta med förväntningar? Tycker det är så lätt att bygga upp förväntningar, särskilt i en ny relation. Hur undviker man det?
Tack Michael!
Känner igen mig i mycket.
När jag fann min första kod, så upptäckte jag hur jag kunde kontrollera mina känslor.
Nästa kod jag fann gick ut på att jag var tvungen att lära mig att inte döma mig själv så hårt utan bli mer empatisk mot mig själv.
Mycket hade jag med mig från uppväxten, att hårt arbete och järnvilja tar dig dit du vill.
Tack Michael!
Vad intressant det låter Anna att du hittat koden.
Jag tror att jag skulle behöva det med – tror att jag har föeväntningar som stjälper. Men förstår inte hur man gör eller vad jag ska ”hitta”…?
Vill du kanske ge något tips eller bra exempel?
Ha det fint
Mvh Lotta
Så jättebra beskrivet 🙂
Så vackert skrivet. Jag blir verkligen berörd av din text. Du har ett sätt att peka ut och rama in det väsentliga i livet. Tack Michael!
Lotta…
Grunden i min upptäckt är att allt det jag förmedlar via ord, hur jag säger orden (volymen, tonläget, rytmen etc) och hur mitt kroppsspråk är, blir tillsammans en energi som mottagaren alltid på något sätt kommer att reagera på.
Tror att du köper att jag kan påstå att du någon gång under ditt liv känt dig ”smittad” av någon annan persons skratt. Energin från den personens skratt skapar en energi i din kropp. I detta fallet en positiv energi, även om du inte känner personen. Du kanske har hört en person skratta på en buss och upptäcker att du själv ler inombords. Jag tolkar detta som att glädje föder glädje. Rimligen bör då också ilska föda ilska, stress föda stress. …osv.
Jag har haft stora förminskningar av mig själv vad gäller min kropp, då jag är lite överviktig. Det var min före detta man som ständigt hade en längtan efter andra kvinnor (även när jag var smal och supertränad) som sådde fröet i mig. Men det är jag själv som gått med på att tycka så illa om min egen kropp. Hans energi kring mig skadade mig. Men jag tillät att energin togs emot. Det skapade förväntningar om mig själv som var osunda, som att jag är äcklig att ta på, kommer inte att få några jobb, ingen annan man vill ha mig, får bara glad för den jag har…. Jag tänkte inte dessa meningar i klarhet under tiden vi var tillsammans, det var något som sakta smög sig på under 20 års tid. Men efter vi skildes kom jag i kris, och då tvingade min själ mig att börja se klart på vissa saker som jag dolt undan. Det var extremt jobbigt men inget jag i dag skulle vilja vara utan.
För mig är det viktigt att ge glädje till andra, alltså att skapa den energin från mig för då får jag så mycket tillbaka. Detta köper säkert alla som läser mitt inlägg…
…men lika viktigt är det att sätta upp sin handflata (bokstavligt talat) framför någon person, vem det än är, som vill pracka på dig en negativ energi, och ge stopptecknet!
Så det jag borde ha gjort redan efter två år in i äktenskapet var att markera för min make, stopp!! Jag mår inte bra av den energi du ger mig.
Jag dömer mig inte hårt nu längre för de förlorade åren…då jag inte hade kunskapen om vad som pågick.
Nu frågar du mig om tips, vilket är positivt, för du har fått upp ögonen för något, vilket gör att du är öppen för att lära.
Mitt råd blir därför att du ska fundera över dina förväntningar…vad är de för mål?
Du har kanske målet att vilja träffa den stora kärleken och leva ett långt och lyckligt liv med honom. Vad ser du framför dig när du säger den meningen? Ser du ett destruktivt förhållande kommer du att få det och då har du förmodligen haft det tidigare.
Oavsett om du haft ett destruktivt förhållande tidigare som förminskat dig så kan du sätta målet att träffa en go, härlig, mjuk, rar, klok, snäll och underbart härlig man…då skapar du dig dina förväntningar till något positivt och då kommer du också att träffa en sådan man. Är du däremot rädd för att träffa en likadan man som du haft tidigare, kommer du undermedvetet att se tecknen efter dem och då missar du de riktigt härliga männen som står bredvid. Världen är verkligen inte full av rädda och små män. Det finns så otroligt många fina, kloka och underbara män där ute som bara väntar på oss kvinnor, oavsett ålder!
Om du ändock ex. dras till ”farliga”/rädda män så lär dig hur du reagerar när det sker, vilka känslor skapas och tala sedan dig själv till rätta. Att detta är inget som längre är intressant, sätt upp stopptecknet till dig själv. Då ställer du sakta om dig själv.
Men man behöver inte börja med denna stora uppgift utan något mindre, som ex. att bara le till grannen på bussen och börja prata om vädret eller vad som helst. Då lär man sig hur ens egna energi kan ge glädje åt andra.
När du har kontroll över dina känslor öppnas en helt ny värld upp.
Lycka till,
Tack så hemskt mycket Anna för att du tog dig tid att skriva ett så fint svar!!
Vilken resa du har gjort och vad fint att du ville dela med dig, och roligt att höra att du har tagit dig vidare.
Jag har inte riktigt samma situation som du har, men jag tar till mig dina ord och jobbar vidare med mig själv.
Att ge glädje till andra har jag alltid försökt göra, men jag har svårt att bara ge utan att ibland förvänta mig något tillbaka…
Och detta gör mig lite förvirrad. Får man inte förvänta sig något tillbaka?
Jag menar nu inte att du Anna ska ha svaret på det, det är mest mina egna funderingar.
Ha det gott
Kram
Vill bara poängtera att jag inte levt i ett destruktivt förhållande. Men förstått att många som kommenterar på denna blogg har levt med män som har härskarmentalitet.
Men det fanns ändå saker som inte var bra i mitt förhållande som jag borde sagt stopp för.
Igår satt jag och pratade med mitt vuxna barn om hur hen och hens partner har det. Vi pratade just om förväntningar.
Vi diskuterade länge och kom fram till att man kan inte ha förväntningar på sin partner men man kan kräva respekt. I andra ord du kan aldrig förändra din partners sätt att vara utan istället ställa dig frågan älskar jag hen så mycket att hens dåliga sidor inte kommer att störa mig. Samtid
Oj råkade skicka iväg….
…fortsätter.
Samtidigt måste man ställa sig själv frågan hur man mår i förhållandet. Känner man att man inte får något tillbaka fast man hela tiden ger själv så kommer kärleken att försvinna. Då kan man kräva respekt genom att kommunicera det man känner till sin partner och vill inte partnern bemöta detta så får man fundera på om man vill ägna sin dyrbara tid i sitt liv med denna man/kvinna.
Värme till er alla
Du är klok Anna K, och jag tycker att du tar upp något väldigt viktigt här; detta med förväntningar kontra att kräva respekt.
När man som jag har lätt för medberoendebeteenden, och det även fast det inte är något missbruk inblandat är det väldigt lätt att man tar med sig detta med att inte ha några förväntningar i att man lägger skulden på sig själv och konstaterar att ”okej, men om jag inte har några förväntningar och helt enkelt nöjer mig med det jag får, då fungerar förhållandet”.
Så levde jag i många, många år. Gav och gav och gav. Och fortfarande hamnar jag i tankefällan att det var mitt fel att det blev skilsmässa för att jag hade förväntningar på honom.
Men haken är just om man verkligen visar sig själv tillräcklig mycket respekt i ett sådant läge? Det jag lärt mig efter skilsmässan är att jag aldrig mer tänker gå in i en relation där jag ger och ger, men får så lite tillbaka. Förväntningar eller inte, men så tänker jag inte längre använda min dyrbara tid. Och det perspektivet var skilsmässan lika mycket bådas ”fel”.
Jag ville ha mer än han kunde ge, alltså ska jag leva med någon som kan ge mer, och han med någon som inte ger så mycket och därmed inte behöver så mycket tillbaka. Är mitt svar om man ska förenkla det ordentligt.
Detta hör inte riktigt hit, men känner att jag behöver skriva av mig lite.
Är förundrad över hur man kan vara så stark och så svag på samma gång. Hur jag kan briljera på jobbet, våga stå och hålla föredrag för alla chefer, och sedan inte våga uttala vad jag vill gentemot min exman som jag är skild från sedan 1,5 år, inte våga så till den milda drag att jag slutar drömma om det jag vill för att det kräver hans samarbete och jag orkar inte försöka få det.
Jag vill så ta den där kompetenta, lugna, tålmodiga personen från jobbet i handen när jag pratar med min exman.
Å vad känner igen mig i det du skriver. Vårt värde gentemot exet är verkligen skadat.
All styrka till dig
Tack igen Anna och tack Marianne för att du fortsatte på tråden.
Din förenkling i sista stycket av ditt föregående inlägg var ju jättebra!
Det gav mig mycket hjälp i mina tvivel på den nya relation jag är på väg in i.
Klart jag ska leva med någon som vill ge mer – eftersom han då troligen vill ta emot allt Jag har att ge – och visar då förmodligen sin uppskattning på det sätt som får mig att lyfta!
(M.a.o motsvarar mina förväntningar…)
🙂
Och Marianne, känner samma som du ”hur kan man vars så stark och svag på samma gång”?
Varför är det så svårt att säga vad man själv vill till just den som det borde vara enklast att säga det till??
Jag har inget svar…
Tack. Det är så intressant att diskutera sådant här.
Mina reflektioner efter era inlägg blir spontana och följande.
Utifrån lärdomar av mitt tidigare liv så har jag inga förväntningar på nästa man jag kommer att lära känna. Uppstår den ljuva kemin, att det klickar, så kommer jag att ha förväntningar på att lyssna på min inre röst och känslor. Jag kommer att respektera mina känslor och är de sunda ska jag med ett helt öppet hjärta kliva in i relationen. Men om det skullle pluppa upp negativa känslor, ex att jag får be om kärlek! Så kommer jag att använda min kod… säga STOP till mig själv och den egna förminskningen som börjar och inställer styra upp mig själv på min sunda lyckliga livsbana och känna den egna stoltheten över att jag är en snäll, tacksam och ödmjuk människa och som är värd att bli älskad.
Jag tror så här Marianne att din inre trygghet att kunna prata inför folk på jobbet är en färdighet du övat upp genom bl.a. bekräftelse från chefer och andra kollegor under olika perioder i din karriär. Omgivningen tillsammans med din inre kod att ta dig till dina jobbmål har skapat positiva förväntningar om dig själv, att du kommer att klara det. En uppgift som man dessutom får lön för. Positiva förväntningar skapar positiva handlingar och stärker dig som person.
Om vi leker med tanken att personer på dina föreläsningar skulle resa sig upp och börja uttala negativa saker om dig som person, att du kanske inte är snygg i håret alltid tar allt så personligt eller aldrig är nöjd etc. Hur skulle du reagera. Jag skulle bli helt bestört, ledsen och liten. Min självkänsla skulle få sig en knäck. Men skulle jag gå tillbaka veckan därpå och hålla föreläsning för samma åhörare. Nej! Jag hade sagt till mig själv, den vägen var en tråkig sidoväg i livet jag helst vill glömma också hade jag använt mig av min kod att ta mig upp på min livsväg/kölvatten som jag mår bra av att vandra på. Så jag hade sökt jobb någon annanstans.
Jag har då höga förväntningar på mig själv att jag inte ska tillåta mig att ta vilken skit som helst. Men jag väljer inte att gå in och försöka förändra sådana här människor, det skulle vara samma saknsom att stånga huvudet blodigt i en cementvägg. Samma som ditt barns far Marianne. Du kommer aldrig att kunna ändra på honom. Bara på dig själv. Se inte framför dig hur hann kommer att ta emot dina ord. Se istället framför dig hur du säger saker som är viktiga för dig att få ha sagt. Men låt dem inte handla om hur han är eller vad han borde ha gjort eller tänkt. Utan i stället ska du berätta vad du vill och dina mål med exempelvis din dotter eller vad det nu än gäller. Tjafsar hann emot så stå bara lugnt och tryggt kvar och upprepa att du bara ville meddela honom lite uppgifter.
Vad hade du sagt till de som kränkte dig på din föreläsning enligt ovan ex? – passar inte min föreläsning dig så får du gå ut härifrån och söka upp någon annan. Du hade krävt respekt!
Lönen du får när du vågar kräva respekt av dig själv att bemöta din före detta make på ett lugnt sätt och kräva att han lyssnar angående ert gemensamma barn är en ökad självkänsla och du finner koden till att bemästra dina känslor så att du håller dig på din rätta livsväg. Du är inte dina känslor utan du kan lyssna till dina känslor och använda intellektet för att avgöra om känslorna ska få styra dig.
Hjärnan är finurlig och vill söka den enkla vägen, för att finna snabba och enkla lösningar som kostar minsta möjliga energi för kroppen. System 1 blir inkopplat och det söker snabbt upp gamla minnen från tidigare erfarenheter i livet och styr dina handlingar. Det sker blixtsnabb. Ex vad är 1+1, vi behöver inte tänka….vi vet. Det kostar ingen energi.
Vad är 34*27 / 12? Inget system 1 klarar av, du måste börja tänka, det drar energi och du tappar lätt fokus på annat. Du måste ta fram papper och penna och fundera på hur man dividerar etc. System 2 används i hjärnan. Men du löser det, och ju mer du övar ju lättare får du för att klara av det. Minnen skapas.
Kanske Michael tycker jag drar en för enkel kopppling nu mellan psykologen Daniel Kahnrmans ovan system1&2. Men vår hjärna lurar oss till att välja gamla väl invanda mönster för det kostar mindre energi. Så det är lättare för oss att falla i destruktiva mönster igen för hjärnan hittar dessa snabbt i system1 som inte kostar någon energi. Därför måste vi öva in oss på att vänja oss vid nya mönster även om de drar energi i början, sedan blir de en vana och då blir det lättare.
Därför kan man bli irriterad på sig själv att man tillåter sig bli illa behandlad av sitt ex eller att man inte vågar säga vad man tycker.
Men öva hemma framför en spegel vad du vill ha sagt, så skapar du minnen över orden och då sitter de lättare när det väl gäller.
Oj vad jag kan blarrs på!
Enklare vore det att säga…
Lär dig livets svåra gåta, glömma och förlåta.
Varm kram
Väldigt klokt Anna! Tack för ett riktigt bra inlägg!
Åh, Anna! Så bra skrivet!
Åter igen tack för att du delar med dig <3
Nu vet jag vad jag ska göra: öva framför spegeln och säga att jag är värd en man som sprudlar av glädje när vi ses – någon som tycker att jag är det bästa som finns.
Kramar
Tack finaste Anna K!
Jag tror att du har SÅ rätt i detta att hjärnan hela tiden söker den enklaste lösningen, och det är ju det invanda beteendet. Och jag tänker utifrån detta att jag både ska ha självmedkänsla med mig själv, och inte slå på mig för att jag låter min exman köra över mig, och ständigt öva mig på att stå ut med jobbet att hela tiden försöka välja nya vägar.
Och tack för orden om varför jag är stark på jobbet, men svag med min exman. För jo, hade jag på jobbet fått veta att jag är fet, kräver för mycket, krånglar till allt, aldrig är nöjd, då lär jag inte ha stått framför cheferna med pondus och självklarhet.
Och jag kan ju konstatera att min föreläsning passar inte min exman. Och ska jag vara ärlig mot mig själv så passar hans föreläsning inte mig heller, inte nu när jag förstått vad han står för och vad som är viktigt i hans liv.
Jag ska träffa honom imorgon och ta upp detta som gruvar mig. Jag övade i bilen idag, och ska fortsätta öva. Jag ska göra allt jag kan, mitt allra allra bästa för att bara säga det jag behöver säga, och inte ha några krav och förväntningar på hans respons, men inte heller backa om jag möter ilska.
Varmaste kramarna till er alla!
Lycka till Marianne!
Berätta gärna hur det gick.
Kram ☺