Oavsett tidigare misstag, blinda fläckar gällande den egna personen, om vi varit emotionellt distanserade, kontrollerande, bekräftelsejunkies, medberoende etc. så finns det någonting att lära från tidigare relationer. Här kommer dock ett varningens finger gällande vissa personligheter: att ta in, förstå och lära från förr är inte detsamma som att vi skall slå på oss själva och/eller överanalysera.
Det bästa vi kan göra är att ha en icke dömande attityd: ”så var det då. Jag kunde inte bättre under de omständigheterna. Det går inte att ändra på det som varit, men jag kan och väljer att leva medvetet nu.” Utan acceptans står låsningarna och väntar vid tröskeln.
Det jag själv lärt (och håller på att lära), är att agera tydligare innanför mina personliga gränser och stå upp för dem. Mr Nice guy syndromet med alldeles för stor anpassning tjänar ingen. Allra minst mig själv.
Så länge vi kör på i samma anknytnings och relationsspår kommer historien att upprepa sig. Vi blir smärtsamt förutsägbara. Vi kan förändra de yttre omständigheterna.
Ser de som tror att allt kommer bli annorlunda ”bara jag träffar någon som förstår mig!” Så enkelt är det inte. Vi behöver bli bättre på att förstå oss själva och som jag skrev häromdagen: hämta mer av näringen inifrån.
Vi behöver även se upp för generaliserings och cynism fällorna.
Vi kan gå genom livet med stängda eller öppna ögon. Leva omedvetet eller medvetet. Flackande eller närvarande.
Vad har dina tidigare förhållanden lärt dig?
Önskar dig en fin måndag min bloggvän.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Det jag lärt mig är att, krypa för någon annan för att bli accepterad och älskad är helt fel väg. Det mår jag bara dåligt av. Att underkuva mig gör enbart att jag samlar på mig ilska både mot mig själv och personen det gäller. Jag ska säga min mening i fortsättningen, göra saker JAG VILL för att utvecklas och må bra. Jag kommer aldrig att köra över någon annan eller bli en arrogant människa. Men jag tänker stå upp för mig själv nu. Det vet jag att jag är värd.
Att jag först och främst måste förstå mig själv, älska mig själv, finna mig själv värdefull. Att allt börjar i det.
Jag är en av de där som gärna slår på sig själv och överanalyserar. ”Om jag bara hade… så hade han inte gått”. Jag tänker på att jag sa till min exman: jag mår så dåligt över tanken att antingen leva med en man som varken älskar mig eller förstår mig, eller leva halva tiden från mitt barn.
Men tricket var kanske aldrig att han skulle förstå mig. Utan att jag ska förstå mig. Och hämta näring inifrån.
Han sa å andra sidan, och säger fortfarande: Jag vill bara träffa någon som älskar mig som jag är, med alla mina sår.
Men tricket för honom kanske är att han måste börja älska sig själv, med sina sår.
Tänker jag rätt eller snett?
Jag ska i alla fall arbeta med att ha en icke-dömande attityd gentemot mig själv.
Efter separationen för 5 veckor sedan tar jag anklagat mig själv stenhårt. Slår på mig själv och ältar det jag sa till honom innan han gjorde slut. Jag har så svårt för att komma vidare… Skuldkänslorna äter upp mig. Stundtals har jag riktig ångest och mår riktigt dåligt och ser ingen utväg…Samtidigt förstår jag att det väl inte kan vara mitt fel bara… Någon sa att om man känner dåligt samvete så har det en anledning; att man gjort något dumt… Jag vet inte hur jag ska tänka…
Jag vet bara att jag gjorde allt för att leva med denne man… Jag och min dotter bröt upp från allt och jag anpassade mitt arbete för att få mer tid med mannen. Jag vet att jag sa saker ibland som han inte tyckte om. Han tyckte att jag lät uppgiven. Och ja, emellanåt kände jag att allt var på hans villkor. Jag fogade mig för att få vara med honom,leva med honom. En dag såg jag en sms-konversation han haft med en tjej helgen innan. Jag skulle låna hans telefon, vilket jag brukade få göra. Han sa att det var en gammal kompis & han ”var ju onykter”. Det gjorde mig ledsen & jag sa då saker iaffekt; bl.a. att jag inte orkar mer & att det var nog nu. I efterhand sa han att eftersom jag sa så, så ville han inte fortsätta längre. Nu anklagar jag mig själv för att ha sagt så… Fast en relation måste ju tåla att saker sägs i affekt med…
Jag vet inte vad jag ska göra… Hur jag ska tänka…. Han sa till mig någon vecka innan att han ville åka på egen semester i några veckor. Jag blev ledsen & kände att han inte ville vara med mig… Med facit i hans ser jag ju att han intr verkade så mån om mig, men jag lägger även det på mig själv; hade jag inte varit så besvärlig så hade han inte velat vara ifrån mig… Samtidigt påminner mina vänner mig om att allt varit på hans villkor från början… Hur ska jag bli av med det dåliga samvetet..? Är rädd att aldrig komma över detta… 🙁
Det är nu tre månader sedan jag flyttade. Så mycket i det du skriver känner jag igen; anklaga mig själv, ha ångest, ångra mig, ”om jag bara hade” etc etc. Jag ”slår fortfarande på mig” men inte riktigt lika hårt, ångesten har övergått till en djupare känsla av sorg och ledsenhet, ånger och ”om”, finns fortfarande. Kloka vänner säger att det kommer att bli bättre, innerst inne tror jag också det och hoppas verkligen att kliven framåt börjar bli större och fler än de som är bakåt. Ha tilltro till din förmåga att läka och gå framåt!
När det gäller din man så som du beskriver det så stämmer det också med hur jag upplevde det. Jag anpassade mig och kämpade i flera år för att vi skulle hitta rätt men nu i efterhand kan jag se att han inte visade mig någon kärlek, han var inte intresserad av mig eller mina tankar och känslor, ingen uppskattning, beröring eller närhet och ingen glädje över att vara tillsammans. En av de jobbiga sakerna nu i efterhand är när insikter kommer och det kan vara svårt att förlåta sig själv. Alltid lättare att ge andra råd och till dig vill jag säga att försök att titta på er relation med utifrånperspektiv så kanske du ser att du tagit rätt beslut och nu börjat stå upp för dig själv och vad du är värd att få i en relation. Framför allt så försök att inte vara så dömande mot dig själv, tillåt dig att sörja och ge det tid, så småningom minskar ångesten. Kram och lycka till! Ta hjälp av andra.
Tack snälla för ditt svar! Det känns som att få kontakt med andra i samma situation är det som hjälper…
Vill så gärna träffa en ny man med tiden, men rädd att aldrig komma över den andre…
Ska vi försöka hjälpas åt att sluta älta? Kan vi hitta någon gemensam strategi? Om vi försöker att inte älta på en vecka. Om det är målsättningen. När tankarna far tillbaka och blir destruktiva så kan man kanske läsa ett korsord, baka en kaka, lösa sudoko? Låter kanske helflummigt, men de är inte värda mer av vår tankeverksamhet! Som en vän sa till mig; ”Nu är han inte värd en endast tår till!”
Ältandet & skuldkänslorna gör mig tokig & förgiftar livet… Måste hitta en strategi… Tänker att det kanske blir lättare om vi gör nå’n gemensam grej av det.
Hela mitt tidigare liv har lärt mig att jag måste stå upp för mig själv och orka säga nej oavsett om det är i relationer eller gentemot vänner och anhöriga. Jag insåg att jag inte kände mig själv, jag hade blivit något som andra ville jag skulle vara och jag förnekade mig själv. Har bearbetat detta ordentligt nu och även om hela livet är en resa mot detta så har jag kommit såpass att jag numer älskar mig själv, trivs med mig själv och tycker att jag är riktigt trevlig och kul. Om andra människor har problem med det så är det deras problem, inte mitt. Då talar vi om mig som person, en helt vanlig person som alla andra. Jag vägrar se ner på mig själv igen, jag har så många bra egenskaper och känner mig mer och mer som en riktigt bra förebild för mina barn. Det var jag inte tidigare.
Med den kunskap och som livet sett ut för mig så har jag inte haft förutsättningar eller förståelse för mig som person tidigare. Med facit i hand så är jag inte besviken på mig själv för hur jag tidigare varit utan ser mitt liv som en resa mot kunskap om mig själv, jag har verkligen tagit lärdom av allt som varit.
Jag är inte ända framme, jag har ännu svårt att lita på människor pga det som varit. Men jag hoppas det blir nästa steg, att jag ska våga släppa in människor i mitt liv.
För att jag skulle komma dit jag är idag har dock haft ett högt pris, inte minst genom att jag gått i väggen med buller och bång. Jag har lång väg tillbaks även från detta. Men jag är inte deprimerad vilket underlättar i läkningen.
Jag ser faktiskt fram emot resten av mitt liv.
Jag har lärt mig att mitt värde ligger i det jag presterar och att om jag ifrågasätter eller säger ifrån så är jag inte värd så mycket.
Trots att jag inser att detta inte är rätt så har jag svårt att bryta dessa mönster.
Öppnar sakta ögonen, för mig och det som finns runt omkring… Stannar upp och ser på mig med vänligare ögon och vågar allt mer vara nära det liv jag tänker mig. Vågar kanske en dag då även öppna mitt hjärta igen… Den totala tomheten ska inte få bli närvarande igen…
Tack för ord som väcker tänksamhet och tacksamhet och möjlighet!
Läser att flera av er tar på er skulden av vad någon annan gjort, blir så ledsen men vet hur enkelt de är! Även om jag både jobbar professionellt & ideellt med kvinnor som levt i dysfunktionella relationer & stöttar dom i de, så halkade jag dit själv!! Han var otrogen & ljög om de mesta! Godtrogen som jag är förstod jag ingenting förrän kvinnorna kom & berättade när han lämnat mig! Ändå gick jag tillbaka & förlät, inte en gång utan FYRA gånger!! Idag kan jag inte förstå hur dum jag var, men så är de när man litar på någon man älskar, man vill så gärna tro på vad han säger … De är drygt ett år sen jag lämnade honom för alltid men fortfarande har jag inte kunnat släppt allt han gjort, mår för de mesta bra men åker ner ibland där jag blir så ledsen , & då slår på mig själv hur jag kunde tillåta mig att bli så förnedrad. De hör till saken att han inte tagit något ansvar att avsluta på ett sånt bra sätt som möjligt, hellre tvärtom. De är så lätt att säga till andra hur man ska agera men när man själv är i samma är de inte lika enkelt!
Hur förlåter man sig själv..?
& hur kunde han ha sex med mig bara en vecka innan han sa att han nog inte älskade mig längre..?
Så var de för mig också han sa att han älskade mig & ville bli gammal med mig , bara några dagar innan han lämnade & gick in i ett nytt förhållande.. Totalt empatilös, de vet inte vad älska är..
Jag har förlåtit mig själv att jag var i den relationen, & jag vet också varför jag var kvar så länge, jag verkligen älskade honom! De är därför de tagit så lång tid för mig tror jag! Även fast att han förnedrade,sårade, kränkte mig så älskade jag honom ändå, sjukt! Försök förlåta dig själv för du behöver inte förlåta någon annan om du inte är redo! Kram
Tack. ♡
Jag tror att de får sin dis i efterhand. På något sätt.
dos inte dis
Mitt senaste förhållande då jag blev dumpad via sms för att jag mådde dåligt har lärt mig att aldrig mer lita på en kille igen.
Det absolut viktigaste jag tar med mig från mitt förra förhållande är att jag aldrig ska kompromissa bort mig själv igen för någon annan. Idag vet jag mitt värde!
I 9 månader har jag jobbat med mig själv, det har varit sjukt jobbigt samtidigt som det också varit helt fantastiskt och spännande!
Jag minns när jag hittade till den här sidan i januari, vilket vrak jag var då, och hur jag nu tagit av mig allt mitt gamla bagage efter att bearbetat mina upplevelser. Jag känner mig lätt och fri och glad och jag har en helt annan tacksamhet och respekt för livet idag.
Idag gör jag medvetna val för mig, jag frågar mig själv varje morgon:
– Emma vad väljer du för dig idag?
Och på så sätt lever jag mitt liv 🙂
Tack för denna suveräna blogg som stöttar, skapar tankeställningar och sätter ord på vad många känner.
Önskar dig en underbar dag Michael.
Med värme, Emma
Hoppas som man få göra min röst hörd,
Levt med en kvinna som manipulerat mig, hon vattnade å gödde mina intressen å jag trodde jag kommit till himlen.
Mer och mer ville jag ha henne nära, göra allt tillsammans å tappade på vägen min identitet, lögner, stora lögner avslöjades, där jag fogade mig å tänkte ja ja, det går väl över hon är ju så underbar för övrigt.
Alla i min närhet tog avstånd, men jag som hade den djupaste kärleken å det underbaraste livet med henne förlät å försökte gå vidare.
Men jag blev en liten polis å försökte skydda mig från ytterligare skador.
Ett beteende som inte är jag, och som istället blev en anledning för henne att ljuga å slingra sig, i stort å smått ännu mer.
Tillslut blev det mitt bevakande som sänkte oss och nu är jag såååå tom
snopet sorgsen å ångerfull.
Ville ju bara skydda mig själv och henne från ytterligare lögner å värna om vår sanna kärlek, den som fanns i alla små detaljer, trodde jag!?
Hjälp
Anders
Tack Marianne för dina uppmuntrande ord. Dom värmer. Jag tror också ältande är en del i det hela, men är rädd det tar knäcken på mig och att det blir en vana, som jag aktivt måste bryta.
Är så rädd att aldrig träffa någon jag kommer älska och kunna lita på igen… Mina tankar upptas av vad han gör och hur han tänker. Jag vill inte lägga energi på det…
Mina vänner säger att efter allt han gjort mot mig så kommer jag nog inte det snart och komma över honom relativt fort.
Jag vet allt det där om att jag har lika stort värde som alla andra och värd att älskas, men dom orden känns så flata och tomma och flummiga nu…
Att känna att man blivit manipulerad och anpassat sig och sedan sviken och uppleva alla minnen, insikter och känslor kring detta är jobbigt. Ältandet är en del i sorgebearbetningen för att till slut börja resan framåt istället för bakåt. Jag tror på att stanna upp och tillåta sig att sörja men att ta hjälp av andra för att inte vara så hård mot sig själv och förlåta sig själv. Hur vi bearbetar är olika. För mig hjälper det att läsa här och på andra sidor, ta del av andras erfarenheter och tankar, själv skriva ner tankar och känslor (jag har skrivit många brev som jag inte skickat), promenera, springa, umgås med vänner, barn och familj, tvinga mig ut i sociala sammanhang och ta hjälp av psykolog.
Jag har lärt mig att jag har ett stort behov av att bli sedd och bekräftad. Det behovet gör att jag kör över inre varningssignaler. Sen anpassar jag mig ”glömmer” egna värderingar och förminskar mig själv.
Jag har lärt mig att jag får skuldkänslor när jag litar på mig själv. Och att jag därför har en benägenhet att lyssna mer på andras åsikter.
Jag har lärt mig att jag har två starka kompasser inom mig. Och när jag lyssnar på dem så finner jag rätt – den väg som är rätt för mig. Dessa kompasser är mina två inre barn; det ledsna som säger till när det känns fel/farligt. Hon behöver min uppmärksamhet. Och det glada som säger till när något känns rätt/bra. Hon behöver min tillit.
Vilken gåva att du kommit fram till dessa insikter Eva. Det är en fantastiskt bra början!