Det finns en kvinna som jag ofta passerar när jag är ute och går. Jag hälsar alltid på henne. Hon hälsar aldrig på mig. Hon har lyckats hitta ett läge där hennes blick passerar genom mig, utan att ta fäste. Jag ser alltid in i hennes ögon och säger glatt: ”Hej!” Det är ett fascinerande ”möte” vi har.
Jag är beslutsam: Kommer inte upphöra med att se henne och uttala mitt ”Hej!” Kvinnan med ”blicken förbi mig” kommer inte att segra. Inte ens över sig själv. Jag är kanske naiv, men tror att värme alltid vinner över is.
Tänker på vad som pågår i hennes inre: ”Där kommer den falskt trevliga mannen igen. Han som tror att han muntra upp mig med sitt fåniga leende.” Kanske har jag fel, men det är det som strålar ut från henne.
Känner med kvinnan, eftersom jag ser ett sår i hennes själ. Är hon bitter p.g.a. ensamhet? (Det är inte sällan så.)
Kanske kommer även turen till henne – dagen då permafrosten börjar tina. Jag hoppas det. De flesta förtjänar att få må bra.
Vad utstrålar du när du är ute? Vem ser de som passerar dig?
Michael Larsen – livscoach
Lämna en kommentar