Kvinnan är sårad i grunden. Tilliten är försvunnen efter den f.d. partnerns återkommande otrohetsaffärer. Hon hör ekona av hans kommentarer och försvarstal då hon konfronterade honom:
”Om du hade visat mig uppmärksamhet hade det aldrig hänt!”
”Vi pratade ju aldrig med varandra!”
Hon är förbannad, ledsen, förtvivlad….
Och liksom i så många andra relationsberättelser som havererat, uppenbarar sig den självriktade skulden och ger emotionell baksmälla. Vi anklagar oss själva för att partnern klev över tillitsgränserna:
”Om jag bara hade gjort si eller så, så hade det nog inte hänt…”
Kanske var exet en mästare i psykologiskt självförsvar, där tekniken går ut på att inte se sig själv och det egna beteendet, utan rikta den negativa energin mot dig, så att du blir bärare av det sunkiga bagaget. Genom att se klart och inte gå i projektionsfällan, kan vi läka oss själva. Då kan vi sortera vad som verkligen är vad i härvan av bortförklaringar.
När vi lyckats plåstra om de mest akuta känslosåren och kommit någorlunda vidare ur det gamla förhållandet, så bryter inte sällan frågan igenom:
”Vågar jag lämna ut mig själv igen? Är jag beredd att ta risken att älska en gång till?”
”Är inte alla män/kvinnor egentligen likadana? Ser främst till sina egna behov? Är det inte lika bra att skydda sig genom cynism så att jag är förberedd när det värsta händer?”
Jag tänker så här:
Finns det egentligen några hundraprocentiga garantier i det här livet? Handlar det inte om att ta steget och tro? Tro på att det finns en kärlek som bär och vill väl. Människor som inte är menade att finnas i våra liv, faller ifrån och nya träder fram. Leende, omtänksamma, kärleksfulla och som vet vad de vill. Som inte använder dig som tidsfördriv, barriär mot ensamhet, plattform för sexuell tillfredsställelse, eller vad deras motiv nu är.
Frågan som vi även bör ställa:
Hur kan jag älska mitt liv och handlingar, så att inte all min kraft läggs i händerna på en annan person, oavsett hur mycket jag älskar henne/honom? Ett jag som är så pass väl förankrat att vi inte rear ut och förhandlar bort oss själva, därför att vi så innerligt vill ha någon i vårt liv – oavsett den emotionella kostnaden.
Kärleken är lätt. Bristen eller avsaknaden av den är tung och snårig.
Önskar dig en skön lördag min bloggvän!
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
Jag vet inte om jag vågar älska igen men jag har gett mig in på dejtingsidorna och försöker hitta lite människor att prata med och se var det leder. Hittade en kille som bodde 6 mil från mig, jag fick hans mobilnummer och vi började sms:a.. Vi bestämde ganska snabbt att vi ville ses men sen ändrade han sig fram och tillbaka och nu har jag fått reda på att det beror på att han tycker att jag har varit för på. Okej jag skickade kanske för många sms och fy vad jag ångrar mig nu. För i början var han intresserad men hans intresse försvann tydligen när jag var för på. Och nu skrev han att han tror inte att han ens skulle få någon egentid ibland om vi var ett par. Fy detta tog hårt, jag är fortfarande intresserad av honom och jag önskar inget hellre än att jag fick träffa honom i verkligheten och visa mitt rätta jag. I verkligheten är jag blyg, försiktig och skulle aldrig vara så på om jag träffade någon i verkliga livet. Så vet inte varför jag är det när det handlar om sms och att jag inte kan vänta på svar utan har så bråttom med svar att jag nog skickar ett sms till för att kolla så att det andra har kommit fram. Nu verkar chansen att få träffa denna killen helt borta tyvärr och det är mitt fel. 🙁
Känner mig ledsen.
Du, det är inte ditt fel. Du gjorde det som kändes rätt. Att han hoppade av har med honom och hans inre att göra. Tyvärr en liten människa som inte kan se sig själv inifrån som sedan lägger över det på dig. ”Om du inte..”. och så vidare.
Det finns någon annan för dig. Jag är helt övertygad. Förstår dock känslan och det är lätt att lägga den på sig själv och att man inte duger. Så är det inte!
Men jag kan hålla med om att jag nog var för på.
Jag är ju inte så i verkligheten så jag inte varför jag var det nu på sms.
Han ringde mig igår…
Sant alltihopa. Frågan jag går runt och grubblar på är ändå: Är det värt det?
Jag är en känslomänniska i stora mått. Det går inte att hålla igen det åt något av hållen. Tycker jag om, gör jag det fullt ut och när det brister gör det så vanvettigt ont! Har varit med några gånger nu och vet att mörkret skingras, vingarna läker och så småningom flyger jag högt igen. Vet att jag står stark ensam och trivs med mig själv men kommer inte ifrån att jag inte vill vara själv. Alltså har jag gått på linjen ”det finns inga garantier”, ”vågar man inte, vinner man inget”. Så då känner jag nu: Är det värt alla de långa stunderna när jag arbetar mig tillbaka? Borde jag inte bara stanna upp och vara nöjd med mig själv?
Precis så är det för mig idag, vågar jag verkligen lämna ut mig igen , som du Michael skriver så kan man aldrig veta vad som händer! Det du skriver om bortförklaringar har jag inte varit med om eftersom all otrohet uppdagades efter att förhållandet tog slut, då kom kvinnorna & berättade… Självklart tog jag det med honom då , han erkände men inga förklaringar! Det jag idag känner är ilska & sorg över att en person som jag delat allt med i 8 år kunde utsätta mig för detta svek Jag tror allvarligt att han inte förstår hur mycket han sårat, kränkt mig! För honom är det nog inte någon big deal, han går bara in i nya förhållanden & fortsätter med sitt sjuka beteende! Alla runt omkring mig säger att jag ska vara glad att det är någon annan som får ta skiten nu, & ja det är jag självklart men såren är så djupa att jag har svårt att hitta glädje i mitt liv! Fy fan för såna människor som inte kan tänka på någon annan än sig själv, det enda man kan önska att han själv blir utsatt för lögner & svek….
Eva, jag tror jag vet ungefär hur du känner dig för jag har liknande erfarenheter. Blev lämnad för en annan och det hade pågått en tid innan han lämnade. Jag kämpade i det sista för att han skulle älska mig och stanna för jag ville så gärna ha någonting som nog aldrig egentligen aldrig fanns i verkligheten med honom för han ändrade sig väldigt mycket under vår tid ihop troligen pga att han har starka narcissistiska drag. Det gör fruktansvärt ont och fortfarande ett år senare får jag kämpa med detta dagligen. Det känns liksom så orättvist att han nu har en relation och det funkar utåt sett i alla fall. Det hade känts bättre om det hade gått åt skogen och dom också fick lida som jag gör. Men jag har på det senaste börjat tänka att det är värre att kunna leva på ett så oäkta sätt. Att lura bedra och behandla andra illa blir nog ett straff i slutändan. Dom kan nog tro att dom är lyckliga och mår bra för dom reflekterar aldrig över sig själv och sina handlingar mot andra men jag tror ändå inte det kan hålla i längden och den dagen kommer när dom får bita i det sura äpplet. Så jag tror faktiskt ändå att det någon gång kommer någon i vår väg som kan möta oss med de värderingar dom vi har och då kommer det kännas lugnt och tryggt. Och skulle det inte bli så ja då har jag i alla fall vågat, kämpat och försökt mitt bästa.
Hej solrosen.
Va häftigt att läsa din delning. Jag tänker precis som du i detta, exakt. Har tappat min tro lite i helgen om att mitt jobb är värt nåt,vara själv se lite inåt. Men tror som du att i längden är det bättre än att bara börja nåt nytt snabbt som exet gjorde från mig å våra sex år. Trevlig helg.
Hej Peter! Javisst tvivlar man ibland på att det är värt jobbet speciellt de dagar ensamheten känns som mest men jag är säker på att det kommer att löna sig och sen tänker jag också att det visar att man har ett äkta hjärta som inte bara snabbt kan byta ut någon mot någon annan. Det är modigt att våga stanna upp och se inåt. Trevlig helg till dig också.
Problemet är jag tror att människor vill mig väl och sen går jag på samma nit igen..
Hur kunde du tro att min avsikter var att ha en seriös relation ? Även om du får mig att må jättebra så är jag vill jag bara umgås när jag känner för det och oj så jobbig det blev nu när du vill mer än mig. Eller du är för bra för mig.
Okej jag kan bara ändra mig själv alltså, har jag börjat vara otroligt ego och tänker bara på mig själv- vad leder det till jo det blir väldigt ensamt och inget sker, eftersom jag är den som brukar fixa med fest, och se till att saker händer .. det jag ger får jag inte tillbaka.
Visst kanske det dyker upp nya människor men det tar två evigheter innan det händer och det enda jag inte har är tid.. åren går och det enda jag önskar är att känna mig älskad för den jag är och älska tillbaka. Visst är jag det av vänner men det håller mig inte varm om natten och kärleken från en partner fyller ett annat behov, kanske är det så att jag ska nöja med vänskapsrelationer eftersom kärleksrelationernatt är ouppnåeliga! !!
Så fint skrivet Michael. Jag tror inte att de flesta av oss har något val, längtan efter kärlek är så stor att vi inte kan välja bort den helt. Att ”tro” på kärleken blir i grunden samma sak som religiös tro – något som det inte finns några som helst garantier för, och många bevis emot, men trots det finns det hela tiden människor som tror. Jag har inte ”lyckats” tro på Gud, men jag tror på kärleken, hur mycket det än kostar mig i smärta. Sen är det en helt annan sak om jag tror på att jag kommer att få leva i ett långt och harmoniskt förhållande igen, det tvivlar jag på. Och jag försöker inrätta mitt liv så bra som möjligt utan en kärlekspartner. Men så länge det finns en inre längtan efter ett äkta möte så finns det en tro, en liten fladdrande låga, som viskar att det skulle kunna hända. En del av en dikt av Wislawa Szymborska:
”Så till dig som helst inte vill vända blad till ett nytt år för att alla möjligheter redan är uttömda skulle jag vilja viska att det omöjliga kan ske.
Och till dig som skulle vilja ha en tro men aldrig tycker att det svarar i andra änden: Det kan ske.
Och till dig som blivit besviken så många gånger att du inte längre vågar tro på undret att bli villkorslöst älskad: Släpp inte hoppet, det återstår ännu ett kanske. Det kan ske.”
Vilken fin dikt Maria. Tack för den. Hoppingivande…Jag hade börjat inrikta mig på att inte ta risken mer för jag vet inte om jag skulle orka resa mig upp en gång till om jag blir sviken igen men nu har jag bestämt mig för att jo jag ska fortsätta tro, hoppas och drömma om att någon dag få uppleva djup äkta kärlek som håller länge förhoppningsvis tills döden skiljer oss åt. Och jag ska våga prova igen men dock inte lika handlöst som tidigare. Ska lyssna på magkänslan och verkligen försöka följa den också även om det gör ont och man ju då gärna vill ha en relation. Men inte mer till vilket pris som helst.
Jag tror på kärleken trots allt som varit, jag har blivit lurad, bedragen, sviken och förnedrad men aldrig mer ska jag förminska mig själv för kärlek. Denna blogg har fått mig att se det jag inte sett förut och nu vet jag att det är inte min uppgift att fixa min partners inre problem. Jag väljer att bli stark igen att känna alla dessa hemska känslor av sorg och saknad för att komma ur detta stark och lycklig. Om jag hittar kärleken igen i framtiden så har jag lovat mig själv att gå om det inte känns rätt, jag ska inte stanna i 25 år igen med en partner som inte vill ge nått tillbaka till mig.
Tack för boktipset Michael! Har bara ögnat igenom lite av den första delen av boken…verkar intressant. Min engelska är inte så snabb, men utifrån det lilla jag läst, så når man den djupa kärleken genom ömsesidig gränslös förtrolighet utifrån ett- vi- perspektiv. Så vackert!
Och ja, det är klart att man ska våga tro och ta steget… även om en skilsmässa är jobbig och det tar sin tid att kunna stå rakt upp igen…så har man ju också lärt sig massor om sig själv och om vad som gjorde att förhållandet sprack. Inget ont som inte har något gott med sig (stämmer även om det kan låta hårt för den som nyss separerat). De nya lärdomarna gör att man vilar i en större trygghet av vad man letar efter som känns rätt utan att för den skull vara desperat. Man får ett inre lugn och djupare kunskaper vilket kan ge ännu mer glädje i nästa förhållande.
Men jag kan inte låta bli att tänka på det samhälle vi lever i… hur påverkar det oss, i våra förhållanden? Det finns så många perspektiv att ta i den stora frågan; stress, lågavlönade kvinnor, machokultur, karriärhysteri, tävlan om det högavlönade arbetet, får vi vår framtida pension, media, all information våra hjärnor tar in varje dag, barnuppfostran, det naturliga åldrandet, kriminalitet, terrordåd, internet, alla tv-serier, träning (eller avsaknad av träning), våra föräldrar som blir gamla (kanske senila)…
… tiden … hur spenderar vi den bäst för att kunna hinna med varandra på ett förtroligt sätt i förhållandet?
Tack solrosen för dina ord❤️
Tack för en läkande blogg! Efter tre otrohetsaffärer så förlåter jag honom. Sjukt när jag skriver de. Men i verkligheten, kommer de någonsin att läka mina ärr och kommer jag någonsin att förlåta av hela mitt hjärta? Jag älskar honom, men hur mycket förstör jag mig själv? Fy fan, tänk om de hade följt med en bruksanvisning vid födseln.