Kvinnan är sårad i grunden. Tilliten är försvunnen efter den f.d. partnerns återkommande otrohetsaffärer. Hon hör ekona av hans kommentarer och försvarstal då hon konfronterade honom:

”Om du hade visat mig uppmärksamhet hade det aldrig hänt!”

”Vi pratade ju aldrig med varandra!”

Hon är förbannad, ledsen, förtvivlad….

Och liksom i så många andra relationsberättelser som havererat, uppenbarar sig den självriktade skulden och ger emotionell baksmälla. Vi anklagar oss själva för att partnern klev över tillitsgränserna:

”Om jag bara hade gjort si eller så, så hade det nog inte hänt…”

Kanske var exet en mästare i psykologiskt självförsvar, där tekniken går ut på att inte se sig själv och det egna beteendet, utan rikta den negativa energin mot dig, så att du blir bärare av det sunkiga bagaget. Genom att se klart och inte gå i projektionsfällan, kan vi läka oss själva. Då kan vi sortera vad som verkligen är vad i härvan av bortförklaringar.

När vi lyckats plåstra om de mest akuta känslosåren och kommit någorlunda vidare ur det gamla förhållandet, så bryter inte sällan frågan igenom:

”Vågar jag lämna ut mig själv igen? Är jag beredd att ta risken att älska en gång till?”

”Är inte alla män/kvinnor egentligen likadana? Ser främst till sina egna behov? Är det inte lika bra att skydda sig genom cynism så att jag är förberedd när det värsta händer?”

Jag tänker så här:

Finns det egentligen några hundraprocentiga garantier i det här livet? Handlar det inte om att ta steget och tro? Tro på att det finns en kärlek som bär och vill väl. Människor som inte är menade att finnas i våra liv, faller ifrån och nya träder fram. Leende, omtänksamma, kärleksfulla och som vet vad de vill. Som inte använder dig som tidsfördriv, barriär mot ensamhet, plattform för sexuell tillfredsställelse, eller vad deras motiv nu är.

Frågan som vi även bör ställa:

Hur kan jag älska mitt liv och handlingar, så att inte all min kraft läggs i händerna på en annan person, oavsett hur mycket jag älskar henne/honom? Ett jag som är så pass väl förankrat att vi inte rear ut och förhandlar bort oss själva, därför att vi så innerligt vill ha någon i vårt liv – oavsett den emotionella kostnaden.

Kärleken är lätt. Bristen eller avsaknaden av den är tung och snårig.

Önskar dig en skön lördag min bloggvän!

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare

Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se