Häromdagen var det en person som skrev en kommentar här på bloggen med frågor kring det här med att ha barnen varannan vecka. Det gjorde ont i mig att läsa, eftersom det rörde upp känslor från tiden då jag själv skilde mig. Minns paniken som spred sig då jag insåg att tiden med mina döttrar skulle gå från 365 dagar/år till hälften (ja, så gick mina tankar). Det var det mest frustrerande och smärtsamma jag någonsin varit med om och trodde att det var slutet. Blev vansinnig på människor som försökte trösta med kommentarer som: ”det är inte tiden som räknas utan kvalitén.” Ville köra ner det jag upplevde som klyschor i halsen på dem. Kämpade även med att skuldbelägga min f.d. Allt i ren desperation.
Som tur är har livet och tiden en enastående förmåga att läka. Det perspektivet finns definitivt inte där när man står med fötterna i träsket av svåra känslor.
Vi är inte föräldrar varannan vecka, eller på helger och lov, UTAN ALLTID. Jag har sett en del Pappor som släpper taget. De drar sig undan. Inte nödvändigtvis för att de är oansvariga och likgiltiga, utan för att de inte orkar med det känslomässigt.
I det här läget är det extremt vikigt att se att man som människa och förälder kan höja sig över sin sårbarhet och agera trots smärtan. Vi måste vara våra barns klippor. Det finns alternativ, men de är inte bra. När vi en dag ligger där i en säng och tar våra sista andetag i det här livet, kommer det bara vara en sak som räknas: kärlek och våra relationer. Vi tar inte med någonting annat.
Jag vill passa på att hylla alla ensamstående föräldrar som kämpar varje dag. Det känns emellanåt som en omöjlig uppgift: ensamt och frustrerande. Ni är riktiga hjältar och era barn ser er. Kanske inte idag. Men en dag så…
Michael Larsen – livscoach
Lämna en kommentar