Kaféet som jag ofta sitter och skriver på ger mig många uppslag. Mänskligt beteende presenterar sig ständigt: kroppsspråk, attityder, tonlägen och sätt att tilltala andra. För varje dag som går inser jag alltmer hur sammanflätade vi är. Vi är utsändare av energi, liksom magneter. Små vardagsgester skapar verkligheter för oss själva och andra. Emotionella motorvägar som ständigt korsar varandra och drar till sig konsekvenser.
Nu tillhör jag inte dem som tycker att ”allt har en mening och att vi skapar hela vår verklighet:” Det är för mig i–landslyxfilosofi. Fråga den lilla flickan i Syrien som fått hela sin familj lemlästad om allt har en mening.
Det jag tänker på är det som ligger innanför vår inflytandecirkel – det vi själva kan påverka genom vårt sätt att vara. Om vi t.ex. går runt med inställningen att människor i grunden är falska, själviska, manipulativa m.m. kommer vi att möta världen med misstänksamhet. Menar inte att vi skall vara förskönande och naiva, men inte heller automatiskt icke ifrågasättande av den egna världsbilden. Om du tror att förändring och utveckling är möjlig, är den det.
En kvinna kommer in för att beställa en take away kaffe samtidigt som hon pratar i tel. Det är inget diskret samtal, utan ett som tar över hela stället och energin förändras. Attityden mot den unga kvinnan i kassan är nedlåtande. Stress tar plats. En minut senare rusar hon ut i höstmorgonen. Lugnet lägger sig. Dömer inte henne eftersom jag inte har en aning om hur hennes liv ser ut, men konstaterar att vi alla tar med oss någonting.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Visst är det så. En stämning kan verkligen ge ringar på vattnet i flera led, åt båda håll .
Då jag är mitt i mitt livs stora process, som innebär att gå från lite naiv till att storstäda bort negativa relationer. Så blir det du skriver om att gå runt och tro att alla i grunden är manipulativa och vad det innebär för vårt liv, just nu min största utmaning. Dvs att inte fastna i den tron, utan att målet måste vara att inse (på riktigt) att alla faktist inte är det…
Vilket just nu är svårt..
Att ha kommit till insikt i att både min ex man och min bror är stora egoister som jag nu sagt ifrån till, det gör ont… Riktigt ont…
Tankarna försöker lura mig, de vill tala om för mig att jag har fel, allt var ju inte dåligt, du överdriver…
Men mitt motgift är motfrågor. Svaren som kommer då är om det nu skulle vara jag som överdrev så varför har känslan av magknip och svårigheter att andas varit så stark? Varför har stämningen drastiskt ändrats emellanåt när egot gör sig till huvudpersonen i olika sammanhang?
Och varför har jag periodvis känt mig så oerhört förminskad av dem?
Min kära syster sa till mig vid ett av våra samtal alldeles nyligen: ” ja, men du vet ju redan innan en sammankomst att du blir ängslig och får en knut i magen, lyssna på det. Lägg ingen energi på det, vi alla andra har ju också sagt ifrån.. Vi kan fortsätta älska vår bror, men inte förändra honom…”
Så, ni hör min vädjan.. Hur ska jag göra för att inte tro att alla är manipulativa egoister? För att inte fastna i det?
Försöker mentalt att se min pappa, min morfar, min farbror. Ingen av dem är egotrippade eller manipulativa..
Är det min gryning?
Finns fler verktyg till att inte rea ut mig själv någonsin mer?
❤️
Tack för att du delar med dig Eva. Tråkigt med den slags personer omkring. Människor som är blinda för sig själva, fortsätter ofta vara det. Särskilt de arroganta. Lämna dem åt sig själva och se till att ha bra människor nära. De som ser mer än till egot och som uppmuntrar. Som du själv nämner – det finna de som inte är manipulativa.
Stort tack Michael!
Verkligen stort!
❤️