Inte när det blir tid över. Inte när barnen har gått och lagt sig eller är hos den andra föräldern (varannan vecka). Inte när hon eller han ”har hittat sig själv.” Inte när det blir mindre att göra på jobbet. Inte när han eller hon har lämnat sitt gamla förhållande, när bostaden och ”papperna” är klara. Hur länge till ska du behöva vänta? På att mannen eller kvinnan som du har starka känslor för (kanske är det t.o.m. kärlek från din sida) ska göra dig till en förstaprioritet. När?
Hur länge har du väntat på att det som är centralt för dig i en relation ska ta form? Under hur lång tid har du fått svälja dina känslor för att det inte ska tippa över? Det är fruktansvärt energikrävande att inte få känna att vi är personen som står överst på den emotionella prispallen. Det handlar inte om att du ska vara en segrare, utan bli prioriterad för att du är du.
Du vill inte bli vald som fragment därför att den andre upplever att din kropp är fantastisk och att sexet är oförglömligt. Jo, du kan nöja dig med det! Men vad händer om du senare vill mer än att träffas på den andres premisser? Vad händer den dagen då du vill vara mer än icke officiell, bli vän på Facebook och introduceras för vänner och familj? Vad kommer att ske om du vill uppleva kärlek i handling tillsammans med just den här personen?
Hur är det att leva med någon sedan flera år och känna sig ensam trots att ni bor under samma tak? Hur känns det att hoppas och längta efter förändring? Att han eller hon en dag ska se, lyssna till och prioritera dig. Se på dig med värme och gnista i ögonen. När?
Våra parförhållanden påverkar oss oändligt mycket mer än vi kan föreställa oss. Känslorna vi känner och tankarna vi tänker, designar bokstavligen våra hjärnor. Förtvivlan skapar ämnen som bryter ner, medans glädje och samhörighet injicerar substanser som ökar immunförsvaret och verkar uppbyggande. Våra liv formas helt enkelt av relationsmiljön som vi befinner oss i.
Du behöver få känna att du är vacker, sexuellt attraktiv, väljs för att du är du och inte behöver ges anledning till att tvivla på din egen verklighetsuppfattning: ”det är kanske jag som är för komplicerad? Min kropp kanske inte är helt hundra?”
Det är lätt att slukas upp av den inre kampen när det gäller att försöka sortera bort längtan och det som borde vara självklart i alla parförhållanden, för lugnets skull. Men det är inte lugnt när det pågår frustration, ensamhet, malande tankar, kroniska analyser i att försöka förstå.
Det är inte invecklat! Vi vill känna oss förstådda och älskade!
Kärleken vill dig alltid väl! Du behöver också vilja dig själv väl!
Förstå dina känslor – webinar ikväll torsdag klockan 21.00. Följ den här länken för anmälan.
Michael Larsen – relationscoach
Viktigt ämne!
Så mitt i prick, tack Michael för dina texter!
Har den senaste tiden känt mig lättad för det har äntligen känts som att jag har jobbat mig framåt i processen efter mitt narcissistiska ex. Har arbetat mycket med mig själv, och nu känt traumabondet och den kognitiva dissonansen släppa.
Idag hörde jag honom på ett ställe där jag inte förväntat mig att se honom. Min kropp började skaka, jag blev helt paralyserad. Den enda vägen ut från stället var förbi honom. Jag har träffat på honom förut (ganska liten stad) sedan det tog slut, men då har jag inte haft så starka fysiska reaktioner, mest inombords. Är detta normalt, vad beror det på? Har jag kanske inte kommit så långt som jag trott?
Låter ändå som en rimlig stressreaktion efter ett trauma. Du triggades igång av att se honom oväntat och kroppen reagerar ju så klart på det. Så länge det är övergående tycker jag det låter som en rimlig reaktion. Behöver ju gå tid och att få jobba med läkning och skapa nya kopplingar i hjärnan sånt tar tid. Tror man kan ha kommit långt i den känslomässiga bearbetningen och ändå bli triggad in i stressreaktioner som ju är kroppens försvar mot fara.
Varit i nåt liknande själv men nu ett gäng år sen. Det blir bättre. Var snäll mot dig själv. Fira dina små segrar och njut av att du äger ditt liv! ❤️
Tack snälla Maria för ditt svar! Det du skriver känns logiskt och ger mig ett lugn. Blev lite rädd för mig själv, har ju känt mig stark det senaste. Ska inte läsa in för mycket in i det. Men det är läskigt på hur många plan detta destruktiva förhållandet har påverkat mig, får nysta upp en knut i taget.
Tack för dina ord och omtanke!❤️
Jag har tyckt det varit svårt att inte låta mig definieras av att vara bortvald, oönskad, oälskad, inget värdefullt.
Trots att relationen varit slut i två år så är det som att varje gång vi ses så tappar jag min självkänsla, jag blir inget värd och även om jag på ett intellektuellt plan kan veta om att så är det inte så är det som att hans otrohet, hans sätt att behandla mig, hans ord – det kommer över mig och jag får känslan av att om han värderar mig så lågt så kanske jag överskattat mig själv och borde se på mig själv mer ur hans ögon och så e man på botten och ska kravla sig upp igen.
Jag kan se på det lite utifrån och tänka att – ja så långt efter kan trauman sitta i …. så långt efter kan man bli påverkad av sina tidigare relationer ….. just därför ska man tänka sig för vad man säger och gör mot andra för spåren kan vara länge
Så mitt i prick!
Har läst på gång och gång för att bestämma ”inte träffa honom mer”
Har känt hela tiden oro/ovisshet.
Hela tiden analyserar jag i att försöka förstå.. Men jag blundade hela tiden eftersom vi har haft underbart när vi sågs.
Men så energikrävande när vi inte sågs, när jag väntade på hans svar.
Tack för dina ord.
Vad gör man när man försöker göra allt för att sätta personen överst på piedestalen och att den personen ska känna sig först prioriterad, när ribban hela tiden ökar och att vad man än gör så når man aldrig ända upp?? Så har jag haft det i mitt senaste förhållande och jag har försökt med allt för att sätta henne överst…så pass att jag glömt bort mig själv under väldigt lång tid och glömt bort vad som är viktigt för mig! Jag har själv inte blivit först prioriterad utan hon uttalade det tydligt att det var hon som skulle bli det, men varför kan inte båda vara högst prioriterad av den andra?? Är det inte så det ska fungera i ett förhållande? Ja sexet vi hade var fantastiskt men jag ville ha mer, ville ha ett jämlikt förhållande och inte bara få lite sex för att jag ska känna mig prioriterad. För mig är ett förhållande så pass mycket mer än bara ett bra sex!