Det är vårens första värmande solstrålar och människor tar sig ut för att ladda sina trötta vinterbatterier. Några timmar ute i ljuset fyller många av oss med energi. Och samtidigt blir det som legat dolt synligt: fläckar på fönstren och golv som vi trodde var helt ok, en bil som behöver tvättas, liksom ett ansikte som inte helt känner igen sig själv.
Det är ingen slump att många parförhållande tar slut i mars/april. Det som vilat på skuggsidan blir skoningslöst exponerat och vi kan inte längre hålla tillbaka det som är sant för oss. Vi måste börja kommunicera på riktigt och känna samhörighet, eller gå åt olika håll. Våren är både helt fantastisk och en sanningssägare av stora mått!
När vi under lång tid gått runt och känt att gnistan från hoppet om: ”att det säkert kommer att ordna sig. Han, hon och vi kommer säkert hitta vägar. Förändring är möjlig…(?)” När denna gnista tappar livskraft försvinner själva viljan till att mötas i våra relationer. Utan hopp dör vitaliteten! Vi måste få kunna längta och tro att det kommer att bära. Vårstrålarna blåser liv eller tvingar oss att konstatera att vi faktiskt har försökt allt.
Vi kan inte förändra en annan person hur gärna vi än vill. Jag vet att du vet detta, men ändå kan det vara så fruktansvärt svårt att inse. Därför att hoppet är en av de starkaste krafterna som existerar. Vi släpper inte gärna taget.
Vi behöver bestämma oss för om hoppet är en knopp som vi vet kommer att blomma ut, eller om vi bara ger näring till jaget genom illusioner. Jag sa till en person: ”Säg inte att du älskar honom om du inte menar det. Vem är det du försöker skydda?” Människor förtjänar att få känna sig och vara älskade på riktigt.
Vad visar vårljuset för dig?
Michael Larsen – relationscoach
Så lämnar du en narcissist – webinar den 16/3 kl 20.00. Du är varmt välkommen!
Så bra skrivet. Ibland så känner jag mig så stark och känner att jag vill leva ensam och må bra..för att senare ramla ner i ett djup av något som känns..ja vaddå??..
Vill träffa någon som vill ge lika mycket som jag men just nu är hjärtat kallt..ändå söker jag för fullt..har 2 kk som ger mig iaf tillfälligt närhet..
Ja då är det väl bara att hoppas de känner likadant som du annars lurar du dem och dig själv på att få uppleva den riktiga och Sanna kärleken. Kl blir aldrig ta det är att lura sig själv på att få känna äkta värme..
Du kommer ju inte till det äkta så länge har en relation som bygger på att man inte ska tro att det leder till något djupare..
Jodå skogsblomman bägge två är singlar och vi vet alla tre vad vi gör..
Så sant allt du skriver Michael.
Hoppet kan både vare en livslina och ett fällben.
Låt oss tillsammans på detta forum ta in våren med hela sin sprudlande kraft denna vår.
Lycka till alla.
Hej!
Kommer webinariet vid fler tillfällen.
Har tyvärr ej möjlighet på torsdag.
Ha det härligt i vårsolen!
Ibland så tänker jag att min längtan är helt naturlig och sund. Men i nästa stund att den blivit väldigt osund och att den kanske handlar om att jag inte är tillräckligt trygg i mig själv och att jag inte älskar mig själv på riktigt. Att jag inte hittat mitt livssyfte. Och att jag ska satsa allt på att läka mig själv istället. Kommer det kanske att även läka min längtan efter en partner? Eller är det en sån naturlig längtan att jag aldrig kan känna att mitt liv är fyllt av mening och syfte även om jag får leva det själv. Jag önskar på ett sätt ännu mer att jag hittade ett sätt att vara fullständigt tillfreds med mig själv och mitt liv utan en partner. Att det fick räcka så. Med att bo där jag vill bo, jobba med det jag verkligen finner mening med, njuta av möten med människor, och göra sånt jag mår bra av. Jag vill inte sakna en kärleksrelation eller en partner mera. Hur gör ni som på fullaste allvar känner att livet är fullständigt helt och meningsfullt även utan den rätte/rätta vid er sida?
Jag tänker precis som du Petra! Jag har förvisso haft relationer under mina 45 år, några längre och ett gäng korta men nu är jag singel igen…..
Jag vet att mitt bagage inte underlättar för mig och kanske har jag heller inte hittat den rätte?! Men här och nu hjälper det inte mig, känner mig bara tom och ensam. Har fina vänner som jag uppskattar så otroligt mycket men jag behöver en kärleksrelation oxå! Mina funderingar just nu är hur i hela världen jag ska kunna hitta en man som orkar knacka håll på mitt pansarskal som jag rustat mig med. Vem kommer orka ta sig tid att bryta ner det? Just nu känns det omöjligt. Det gör mig såklart ledsen, frustrerad och uppgiven! Jag vet att jag ser väldigt bra ut, har ett bra jobb med stabil ekonomi, egna intressen och klänger mig inte fast på min partner. Så varför lyckas jag då inte? Vad är det som blir fel? Jag vet att jag inte ska klandra mig själv men ett visst mått av självinsikt måste jag ju ha, annars kan jag ju aldrig ändra mina mindre bra sidor!
Jag trivs i mitt eget sällskap, klarar absolut att vara själv, umgås med mina vänner och hittar på en hel del saker på egen hand och tycker mig vara en självständig person men det är ju inte det jag vill med mitt liv! Jag vill vara och leva precis så här men ha en man att dela mitt liv med!
Det här var ju inte svar på din fråga Petra men jag behövde just nu bara få lätta på det som trycker så hårt i mitt bröst….
Jag tror så här Dell. Du måste bryta ned ditt skal själv. Det är svårt, eller kanske omöjligt att låta någon annan göra det. Har själv varit där; ett otroligt hårt pansar som byggts upp i tidig barndom och som format min förmåga att relatera till andra människor. Att ha en medveten förmåga att på djupet knyta an till någon annan person. Helt avgörande i en kärleksrelation, för att få den att fungera och utvecklas genom nöd och lust. Mitt pansar var en starkt bidragande faktor till vårat havererade äktenskap, även om jag nu i efterhand ser så mycket mer bidragande orsaker också.
För min del är det nog just medvetenhet som hjälpt mig att våga släppa in nya människor nära mig. Att våga vara sårbar, släppa på prestation och perfektionism, vara närvarande och visa vem man är. Att sanningen är det vi tänker, reagerar och hur vi väljer att handla. Att den faktiskt kan påverkas och förändras över tid. Vi väljer själva att riva muren runtom oss och gör den till ett sunt ozon lager som hjälper oss att ta rätt väg vid nya möten med människor.
Jag har under en tid träffat en kvinna som är fantastisk på många sätt. Men jag kommer inte in under hennes pansar. Vi connectar inte, det saknas något. Och jag har insett att det är inte min uppgift att jobba mig nära henne, hon måste våga-kunna släppa in mig. Och vägen dit går för hennes del genom sig själv. Hon måste först inse, förstå och bli medveten om varför hon har en mur kring sig, och sen bryta ned den bit för bit själv.
Hej Dell och Håkan! Dell…härligt att du lättar på trycket i bröstet. Jag tror jag vet ganska precis hur det känns. Och hur skönt det är att få lätta på det. När du delar med dig så känner jag min mindre ensam. Hmm, sådär är det för mig med. Har inget annat att klaga på i mitt liv, tvärtom är jag väldigt lyckligt lottad när det gäller det mesta i livet. Vet att jag i övrigt har alla möjligheter att skapa det liv jag vill leva. Det är bara inför det här med en kärleksrelation som jag känner mig hopplöst maktlös. Jag har ju på nåt vis fått för mig att det är jätteviktigt för mig att träffa nån jag från djupet av mitt hjärta känner att jag vill dela livet med. Det är nog helt enkelt en tanke/värdering jag vuxit upp med. Att det viktigaste i livet är kärleken och människorna man delar livet med, familjen och vännerna. Inte materiella saker, karriär eller pengar. Sen värderar jag upplevelser och frihet att få gå min egen väg. Finna det andra i livet som ger mig glädje och mening. Vet inte vad jag ville skriva egentligen. Bara att jag samtidigt inte tänker mitt liv gå till att sörja det som jag gått/går miste om. Jag vill kunna fokusera på att fullt ut njuta av allt det andra. Det jag HAR. Det som är utanför min kontroll vill jag lära mig att släppa. Jag vill inte känna att meningen med mitt liv hänger på mötet med en människa. Det har ju blivit helt tokigt i min hjärna. Det hör jag ju. Jag kan inte fortsätta tänka å känna såhär att jag missar det viktigaste i livet. Jag ska satsa min tid på att bli certifierad PT, kostrådgivare och massör. Gå till en psykolog och reda ut mina jobbiga känslor å tankar kring relationer och läka min längtan och mina behov. Jag ska LEVA det liv jag vill leva. Och njuta av det. Även om jag får leva det utan att ha någon partner vid min sida.