Du har troligtvis känt det under flera år: avståndet, ensamheten, icke närvaron, bristen på riktig kontakt – den emotionella analfabetism hos en partner som får det att skrika inom dig.
Varför är det till överlägset allra största delen kvinnor som känner så – ett kargt, grått uttorkat relationslandskap? Och han är nöjd (ok, inte alltid och inte alla över en kam).
Du kanske inledningsvis drogs till personen p.g.a. charm, trevligt yttre, framåtanda, manlig/kvinnlighet, en kropp som behövde få bli förälskad…
Det gick några månader och sedan började du upptäcka någonting annat: kunde inte nå riktigt ända fram. Det stämde inte så du ansträngde dig lite mer. Och lite till. Självanalyserandet började ta form, liksom frågorna om ”vad gör jag för fel?”
Personen du lever/levde med tyckte du började bli tjatig, krävande och aldrig nöjd. Skuldkänslor föddes. Batterisparfunktionen i hjärtat aktiveras.
En tanke:
Sluta försöka hjälpa din partner att bli känslomässigt närvarande. Det leder inte åt hållet du önskar. Ta exemplet med en missbrukare: de förändras inte för att vi ber om eller kräver det. Hur mycket du än ställer upp, är det likt tillfällig konstgjord andning.
Människor KAN förändras när de själva vill på djupet. Livet tvingar fram det efter några slag mot botten och skalet spricker. Inte för att du längtar efter det.
Det bästa vi kan göra för den otillgängliga personen och oss själva, är att gå vår väg. Nej, det är inte enkelt men varför skall du behöva nöja dig med bördsmulor? Vem har talat om för dig att det är ok? Vissa dörrar behöver stängas så att andra kan öppnas.
Vad för slags landskap vill du skall speglas i dina ögon?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
Du beskriver det så bra. Känner precis igen det. Men i 20 årsåldern visste jag inte så mycket. Efter att ha försökt i ca 20 år gick jag min väg. Jag blev helt uttömd och rådlös. Men han var inte intresserad av att gå på djupet. It takes two to tango.
Tack för att du delar med dig MyranX – visst kan vi lära känna oss själva genom våra relationer (även de mindre bra)?
Jag har stängt en dörr nu. Har bestämt mig för att det finns något bättre framför mig. Känns bra. Samtidigt är jag rädd…tänk om det inte finns mer för mig än brödsmulor? Men jag tänker vara modig. Satsa på att vinna självrespekten. Och låta livet visa mig nya dörrar…det är nog rädslan för att jag inte har sån tur i livet att jag kommer kunna få hela kakan, som gjort att jag krampaktigt hållit fast vid det lilla jag fått. Även om det varit LÅNGT IFRÅN vad jag varit värd. Lååångt ifrån!!!
Det jag insett nu är att det är min stora längtan efter känslomässig kontakt som gjort mig omättlig och därmed oattraktiv. Jag har hela tiden velat ha mer av bekräftelsen, kommunikationen etc. Det är jag oxå värd, men jag har sökt det hos fel män och velat ha för mycket för snabbt. Så jag har blivit avvisad istället. Och med åren fått en jävligt kass självkänsla och självbild…som gjort att jag sökt ännu mer bekräftelse hos män som inte varit intresserade av att se mig…bakom mitt beteende…
Man skulle väl kunna säga att kag är en fin tjej som helt enkelt gjort mig själv sjukt oattraktiv…
Min längtan har ju inte blivit mindre…men nu inser jag att jag måste lära mig att hålla tillbaka, inte ge mer än jag får ta emot…söka balans och ömsesidighet i relationer. Impulskontroll…ja…det är min väg. Ta tag i mitt beteende först. Sen göra nya erfarenheter…å växa uppåt…inte krympa mig själv mer…
Oj vilka ord, träffade rakt i hjärtat. Jag har försökt nå fram och få nåt tillbaka i så många år…men det är dags nu…släppa taget och gå vidare. Mentalt vet jag det, men personen i mig som aldrig ger upp, hon som hoppas och lever på dessa brödsmulor har svårare att släppa taget.
Det är en process att släppa taget Åse – emotionella nervtrådar som behöver kapas. All styrka till dig!
Ojoj rätt i hjärtat igen. Men det är så svårt. När jag verkligen är på väg att gå för att jag inte orkar mer då ändrar han attityd o blir glad o trevlig igen. Men bara för några dagar sen är det samma igen. Men det är ju mig det är fel på jag som är sur o grinig. Inte ett ord om att han kan ha fel nån gång. Usch va jobbigt det här är!
Hmm…är det inte ganska ofta så att VI VET när vi lever destruktivt? När vi vet att vi är värda något bättre!!! Våra kroppar och själar mår ju verkligen inte bra när vi förminskar oss själva, fortsätter med nedbrytande beteenden. De talar tydligt till oss…men lyssnar vi? Vågar vi? Har vi modet att lyssna på det vi VET. För min del handlar det mest om RÄDSLA. Rädsla för att känna mig ensam, vilsen, uttråkad, tom. Separationsångest…att släppa taget kan vara så svårt…just för att vi inte kan SE att något bättre väntar. Men om vi bara försöker lita på orsak och verkan. På att så länge vi gör något vi vet är bra för oss, så kommer vi mötas av något ännu bättre en bit längre fram. Om vi bara litar på vägen…och att den blir lättare när vi släpper och tar ett kliv ifrån det som är nedbrytande. För jag tror att vi vet när vi sitter fast i dåliga beteenden. Jag VET. Jag förstår. Men jag har ändå väldigt svårt för att bestämma mig för att göra något nytt. Att fortsätta i samma spår är ju på nåt sätt j-ligt tryggt å bekvämt. Då kan man bara fortsätta må dåligt och använda de vanliga knepen för att lätta lite på ångesten. Men om något ska bli bättre…om vi vill komma vidare…då måste vi släppa och göra nytt!!! Det är nog så enkelt. Att våga genomföra.
Du skrev, Michael, förut att en bra partner vill jobba med sig själv och utvecklas, typ. Som du skrev det har det satt sig som en insikt och lärdom i mig. Han jag levde med och älskade insåg nog en del av sina svagheter, så som dålig självkänsla t.ex, men han ville inte ha eller söka hjälp för att bli starkare. Han insåg att han är jättestressad och delvis därför var på dåligt humör och ambivalent i sin sinnesstämning, men han var inte villig att välja bort något av det som stressade honom och han var inte villig att ändra på någonting. Nå…det slutade med att jag tröttnade/ vi gjorde slut med buller och bång .
Det är tufft att inse, det är tufft att våga försöka förändra, och det är tufft att lyckas förändra (sig själv)…men det går om man vill. Been there, done that – och insikterna och utvecklingen fortsätter.
Stänga en dörr för att kunna öppna en ny – Jag älskar det + Det blir mitt mantra för resten av kvällen. Precis avslutat ett dysfunktionellt förhållande och även fast jag nu mår piss vet jag att det var rätt beslut. En kärlekshishandling till mig själv.
Tack för dina kloka ord.
Modigt å starkt ❤️
Petra35! Vilken fantastisk insikt!
Du har kommit en lång väg; det du vet är bra för dig. Du skrev det så: VET är bra för dig. Vad är alternativet till det? VET INTE är bra för dig
Önskar dig stort lycka till
Tack Kim! Jo, jag har en stark intuition. Jag känner ofta vad jag behöver göra. Starkt. Min svaghet är att på riktigt bestämma mig för att genomföra och hålla fast vid det. Att vara beslutsam å stå fast vid mina beslut. Faller lätt tillbaka i mina gamla spår. Misslyckas ofta med att fullfölja, vilket i sig är nedbrytande. Men nu har jag fått nog av att känna mig besviken på mig själv, Att veta bättre, men göra sämre ändå…det har också blivit en självuppfyllande profetia hos mig. Jag klarar det ändå inte…typ…MEN NU ÄR JAG REDO FÖR ATT LYCKAS.
Hoppas verkligen att du lyckas Petra tror din chans ligger i att du ska byta stad och utbilda dig i höst. Om man inte kan byta stad är det svårare man är fast med hur folk uppfattar en och hur de vill att man är svårt att öppna nya dörrar då, de andra kommer kämpa hårt för att förhindra förändringen. Hoppas verkligen för dig Petra att det är sant att nya dörrar äppnas när andra stängs..
Jag tänker att det viktiga är att jag följt min känsla…jag har känt väldigt länge att jag ska flytta…men har inte vågat ta steget. Kanske var det heller inte meningen förrän nu. För nu har det varit superenkelt att se att jaha…det är ju dit jag ska. Sen tänker jag inte att det är för att träffa nån. Jag vet att det är för att det är dags för nästa steg i mitt liv. Att prioritera min hälsa på riktigt. För att sen kunna ge vidare. Det har med livssyftet att göra. Sen får jag lita på att ett möte med en fantastisk människa ligger där framme nånstans. Men först…fokus på MIG, min hälsa, glädje och mitt livssyfte. 😀
Petra35…känner igen mig i det du skriver att bestämma sig för något, att det känns så rätt. Men så den där lilla tanken, känslan som gör att man har svårt att genomföra det. Att man inte går hela vägen.
Jag avslutade för ett tag sedan en relation som jag inte mådde bra i. Men nu har det gått tre veckor…har varit så nära att ta kontakt. Men jag vet vet hur det blir. Vi bråkar igen om några dagar. Han mår ju inte heller bra av det. Hur mycket känslor det än finns. Nu ska jag faktiskt lita på min magkänsla o se vart vägen leder mig. Denna gång är jag super bestämd! Å jag vet att du e på väg mot din lycka. Du e stark o har kommit så långt med att förstå dig själ, att lita på att det du känner o tänker är det som är bra för dig. Ha en go dag!
Härligt Vilsen!!! Önskar dig oxå all lycka!!! Du låter bestämd å stark…kram ❤️
Mm… men det e svårt. Hjärtat o hjärnan e inte riktigt överens. Men jag e trött på alla bråk. Trött på att åka berg o dalbana.
Nu e löprunda så jag rensar mig själv lite. Å hindra mig att ta kontakt. ❤️
Jag levde med just en emotionellt distanserad man. Och försökte och försökte och försökte ändra mig för att det skulle bli annorlunda. Försökte också ändra honom för att det skulle bli annorlunda.
Och jag lyckades inte gå, utan till slut gick han, förmodligen som ett resultat av att han tyckte att jag bara tjatade och aldrig var nöjd. Att jag inte kunde gå berodde till största del på att jag till slut fick den där familjen som jag drömt så om; mamma, pappa, barn. Jag förmådde inte bryta upp det, utan tänkte faktiskt helt allvarligt att jag ju inte är fullständigt lastgammal när vårt barn flyttar hemifrån, så då kan jag bryta upp och hitta kärlek. Hur fullständigt snett kan man tänka??!!
Trots att skilsmässan varit mitt livs värsta kris är jag idag tacksam över att han lämnade mig. Och bland mina viktigaste lärdomar finns: aldrig mer spilla en endaste dag av mitt liv på en emotionellt distanserad människa. Om det skulle innebära att leva ensam resten av mitt liv så får det vara så, men inte en dag till.
Bra precis detta emotionellt distanserad det har både jag och han blivit mer och mer så var det inte när vi träffades. Men efter en depression vid förlossningen så blev jag även manisk detta gjorde att han blev mer sluten, rädd för mina starka känslor. Att sedan bli frisk och få tillbaka förtroendet och hitta tillbaka till fysisk och psykisk hälsa var svårt för mig men än svårare för honom blev mycken mer uppslukad av sina intressen än i mig och barnet. Jag blev projektledare för fixa ihop förhållandet och få livet att rulla på. Familjen har stött mig. Men Hans föräldrar har varit emotionellt obalanserade. Den ena helt distanserad från honom pappan som lämnade honom när han var 13 och den bittra krävande mamman. Ex svärmor har berättat så mycket skit som pappan’gjort. Varje kalas så känner man hennes spända och irriterande sätt. Så bitter som din mamma vill jag inte bli sa jag ibland till mitt ex. Om man har en sån dålig erfarenhet av förhållanden i bagaget så kanske det är ett skydd att distansera sig.