Du har troligtvis känt det under flera år: avståndet, ensamheten, icke närvaron, bristen på riktig kontakt – den emotionella analfabetism hos en partner som får det att skrika inom dig.

Varför är det till överlägset allra största delen kvinnor som känner så – ett kargt, grått uttorkat relationslandskap? Och han är nöjd (ok, inte alltid och inte alla över en kam).

Du kanske inledningsvis drogs till personen p.g.a. charm, trevligt yttre, framåtanda, manlig/kvinnlighet, en kropp som behövde få bli förälskad…

Det gick några månader och sedan började du upptäcka någonting annat: kunde inte nå riktigt ända fram. Det stämde inte så du ansträngde dig lite mer. Och lite till. Självanalyserandet började ta form, liksom frågorna om ”vad gör jag för fel?”

Personen du lever/levde med tyckte du började bli tjatig, krävande och aldrig nöjd. Skuldkänslor föddes. Batterisparfunktionen i hjärtat aktiveras.

En tanke:

Sluta försöka hjälpa din partner att bli känslomässigt närvarande. Det leder inte åt hållet du önskar. Ta exemplet med en missbrukare: de förändras inte för att vi ber om eller kräver det. Hur mycket du än ställer upp, är det likt tillfällig konstgjord andning.

Människor KAN förändras när de själva vill på djupet. Livet tvingar fram det efter några slag mot botten och skalet spricker. Inte för att du längtar efter det.

Det bästa vi kan göra för den otillgängliga personen och oss själva, är att gå vår väg. Nej, det är inte enkelt men varför skall du behöva nöja dig med bördsmulor? Vem har talat om för dig att det är ok? Vissa dörrar behöver stängas så att andra kan öppnas.

Vad för slags landskap vill du skall speglas i dina ögon?

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare

Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se