”Det här beslutet har jag burit runt på länge… jag minns inte ens när vi hade sex senast… jag tror egentligen aldrig att han riktigt sett mig… vi är som främlingar för varandra… ”
Det kommer inte över en natt, utan har malt på under långt tid – ensamheten, bristen på bekräftelse och den känslomässiga torftigheten. Suckarna och tårarna i tystnaden: ”är det mig det är fel på?”
Hotet nr 1 mot förhållandet: när vi känner oss ensamma tillsammans med personen vi lever med. Det gör att vi sätter oss själva i energisparläge: sexualiteten trängs tillbaka, drömmarna placeras på ett sparkonto med noll ränta, allt glesare mellan skratten och en längtan efter något mer (i bästa fall) tar sin form.
Att nöja sig med: ”det kanske är så här det skall vara. Jag förväntar mig nog för mycket”, är ett alltför stort offer. Ditt liv pågår här och nu. Det kommer inte en dag då ”allt ordnar sig” genom magiskt önsketänkande, utan genom vad du kommunicerar och gör idag.
VAD ÖNSKAR DU FÅ UT AV EN RELATION? VAD HAR DU ATT GE? HUR SER DIN LÄNGTAN UT?
Tala om för din partner hur du känner dig tillsammans med honom/henne. Om personen vid din sida inte anser sig ha tid eller tycker att du är tjatig, så var tydlig med vart det kommer bära hän om det inte sker en POSITIV FÖRÄNDRING. Det är inget hot, utan som allting annat i naturen – orsak och verkan.
Värdesätt och ta dina drömmar på allvar. Det här livet går inte i repris.
Michael Larsen – livscoach och mental tränare
Kategorier: RELATIONER – KÄRLEK
Det var länge sedan du skrev detta men jag hittade det nu och det är som en reflextion av mit eget liv just nu eller snarare de sista 3 åren. Vi har tots alt bara levt ihop i 5,5 år men ensam har jag känt mig i 3 av dessa år. Jag har sagt det med och utan tårar, Med och utan vrede. Stilla med han i soffan och jag i fåtöljen och när, hur och var jag än säger det så känner jag bara att han backar och stänger öronen. Det enda vi delar i dag är middagen. TV:n sover han till och jag går alltid och lägger mig själv.. Sexualiteten försvann redan innan vi flyttat samman men jag märkte tyvärr inget för jag höll på att packa samman mit gamla hem.Vi är ett äldre par men det betyder inte att hela ens liv går i pension även om man själv är äldre. Så nu sitter jag här i ett hus med en partner som inte vill något och känner mig bara övergiven och fruktansvärt ensam. Och bara inte vet hur jag skall gå vidare. Skall jag acceptera det som är och inse att mitt liv blir så här resten av min tid eller skall jag avsluta det. Jag har tänkt över det i snart 1,5 år och vet väl innerst inne att det är över men vet bara inte hur jag skall ta det första steget och säga det till honom. En man som tycker att allt är super bra. Jag vet bara att jag är rädd och väldigt ensam