Attraktion och förälskelse – tvåsamhet som tar form. Några månader/år senare – vem är du nu?
En del behåller sina personliga konturer, utvecklar dem eller skapar nya unika drag. Andra hamnar i den förrädiska kampen för att passa in i formen som är alldeles för fyrkantigt liten.
Utveckling eller stagnation? Rofylld vila i någons sällskap eller ständiga strider om rätt och fel? Ensam längtan efter att få känna sig förstådd?
Vem blir du i vi?
En av hörnstenarna: respekten som bara finns där naturligt och självklarhet. Eller nöts ned av ständiga verbala kollisioner. Kanske ansträngd tystnad som gör det svårt att andas fullt ut.
Hur tittar vi på partnern av andra sidan rummet? Vad ser du när hon/han kliver in? Hur känner du det i kroppen? Vad utstrålar du i närheten av personen vid sidan om?
När vi kan stå upprätt, andas avslappnat, mjuka ansiktsdrag, känner beröringen på handen och ler, är vi hemma i två. Det finns inga bortförhandlande kompromisser om vi vill känna stoltheten och vitilliten i bröstkorgen.
P.S. De fem männen på festen sitter och diskuterar efter några glas vin. Någon uttalar frågan: ”om ingen någonsin fick veta det, skulle ni då ta chansen för ett sidospår”(otrohet)? Alla utom en svarar ja och hans kommentar är klockren: ”men jag skulle veta!” Undrar vad de här männen skulle säga om deras flickvänner resonerade som dem själva?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Skall kännas som ett blixtnedslag när man ser på sin partner.
Som det gjorde allra, allra första gången.
Varje beröring skall ge en rysningar av välbehag.
En ren och skär lycka att man får älska en sådan som sin partner.
Och det är jag som var den 5:e mannen !
Fint sagt Peter!
Så tänkvärt för att komma vidare och jag vill inte göra samma ”misstag” eller känna som jag gjorde i mitt förraförhållande, vill inte känna mig ensam och en längtan att bli sedd för den jag är inte för vad jag gör..
Vill känna och längtar att återigen få vara i tvåsamheten att få dela mitt liv med någon igen. Vet att jag blev som en durrasell kanin som bara sprang omkring istället för att stanna upp och verkligen säga vad JAG behövde att jag behövde någon som jag kunde luta mej mott med min sorg,glädje mm inte någon som såg mig för det jag presterade.. Nu vet jag att om jag går in så vill jag känna som du så fint skrev vitilliten i böstkorgen
Låter som en fantastiskt fin plats att börja från!!
Aldrig aldrig igen… efter två krachade äktenskap, där jag förändrad mig själv, blev mer och mer olik den jag egentligen är. La band på min spontanitet, försökte anpassa mig efter vad ”den andra” ville. Hela JAG krymte. Men min absolut största fasa var ”lämna mig inte”. Det var precis vad som hände med båda. Det gjorde ont där och då, och andra gången gjorde det så satans ont (drygt 3 månader sedan bara). Men är man en fullt levande människa om man till varje pris ändrar på sig för att bli älskad? Jag tror inte det…och som jag började med… aldrig aldrig igen!!
Med rätt person kan du vara hela ditt autentiska jag Pippi. Kan du ana en möjlighet i det?
Ja jag kan det…..och så kommer det att bli när jag är klar med min egen ”resa” och när JAG vill och är redo.
-_-
Detta med att förlora identiteten, självkänslan och självrespekten i en relation har jag tyvärr fått erfara. Jag träffade en man via en gemensam bekant till oss, han påstods vara en av hennes bästa vänner. Hon sa att han var en ”riktig pärla”. Han verkade så omtyckt, så framgångsrik i alla delar i livet och hade en enorm utstrålning. Denna man var till en början väldigt intresserad av mig, överöste mig med komplimanger, introducerade mig för sina vänner, ställde upp, hjälpte till med saker och fick mig att tro att detta var en man och en relation att satsa på. Vi hade så otroligt roligt tillsammans, exakt samma humor, kunde prata om allt, hade till viss del samma typ av bakgrund där vi kunde relatera mycket till varann och vi trivdes verkligen i varandras sällskap. Han kramade och pussade på mig när vi var ute, höll min hand och var alltid den som tog kontakt mest. Men när jag väl hade börjat utveckla djupare känslor och började öppna upp dörren till mitt hjärta för honom så fick jag mig en kalldusch. Då vill han plötsligt inte ha några krav, ingen fördjupad relation utan vill få känna sig fri med argumentet att han ”inte utvecklat djupare känslor för mig” och inte kände sig kär men han vill ändå gärna fortsätta ses, på hans villkor!!!??? Vid det här laget hade jag redan kärat ner mig och hamnade i ett ordentligt underläge där varje dag som följde innebar en osäkerhet kring om han skulle finnas kvar om en timme, en dag eller veckan efter? En obalans i relationen blev ett faktum och den obehagliga ovissheten gjorde att jag inte längre kunde vara sig själv. Istället blev mitt fokus att hela tiden försöka duga och anpassa mig till den man jag nu hade släppt in i mitt hjärta men som egentligen aldrig ville ha en plats där. Jag försökte även att avbryta relationen men han kom tillbaka och sa att han saknade mig och ville försöka på nytt. Hela relationen blev till ett slags spel där jag sakta bröts ned av känslan av att inte duga, hur mycket jag än försökte hitta vägen in till hans hjärta så var vägen redan avstängd, jag skulle aldrig hitta fram. Istället fick jag höra att jag ”försökte för mycket”. Tankarna började snurra i mitt huvud, vad gjorde jag för fel, hur kunde jag vara så otillräcklig när han hade sagt saker som att: ”Du har allt jag vill ha hos en kvinna”, ”Du är den finaste”, ”Du är perfekt”. Ändå räckte jag inte till för honom utan det var som att han levde i en slags fantasivärld, ungefär som en omvänd Askungesaga där han gick och väntade på att den perfekta kvinnan en dag skulle dyka upp från ingenstans med nyckeln till hans hjärta, någon han som han själv efteråt uttryckte det ”skulle kunna landa med känslomässigt”. Det verkade aldrig finnas några tankar från hans sida om att en relation handlar om ett ömsesidigt givande och tagande där en fördjupad relation är något man bygger upp på längre sikt, inte något man kan förvänta sig ska finnas där från dag 1. Som att alla känslor levereras i ett paket redan från starten.
För mig är det helt obegripligt hur man kan vilja vara med en människa man egentligen inte bryr sig om, som man inte har några djupare känslor för? Som man tycker det är okej att utnyttja tills något ”bättre” dyker upp. Varför väljer man att bli en del av någons vardag och engagera sig i en annan människas liv när man egentligen inte vill ha en plats i det? Och det värsta, varför tar man initiativ till att blanda in barnen? Låta sitt barn börja träffa en kvinna och hennes barn när man ändå inte har för avsikt att stanna kvar i deras liv? Jag har så svårt att förstå hur vuxen man (43 år) kan bete sig på det här viset? Det är att leka med människors liv och bryta ner en annan individ genom att hela tiden på olika sätt signalera ”du kommer aldrig vara tillräcklig för mig”. Min självbevarelsedrift fick mig till slut att ifrågasätta vad han egentligen höll på med och jag avslutade relationen efter cirka ett halvår. Han var totalt likgiltig inför det. Han svar till mig var nog det mest omogna och patetiska jag varit med om, han svarade bara ”det blev mos”!?!?!?! Så otroligt kränkande Kvar stod jag med ett stort hål i mitt hjärta och trots att det gått 5 månader sen det tog slut så är jag fortfarande lika frågande som då.
Ja, minst sagt en kalldusch för dig. Du investerade ditt hjärta, vilket han uppenbarligen inte gjorde. Hans avslutande kommentar säger en hel del om hans synsätt gällande relationer – och brist på empati. Hans ego närdes av att inledningsvis vara charmören. Det finns kärleksfulla och omtänksamma män där ute. Påminn dig själv om det, även om förstår att det väckt tvivel Fri. Varma hälsningar.
Tack! Ja, mina tvivel är just nu starkare än vetskapen om att det finns sunda och kärleksfulla män därute. Denna man var tyvärr inte den första av den här kategorin män som jag träffat. För min del är väl den stora gåtan VAR dessa kärleksfulla och omtänksamma män gömmer sig? 🙂
Tack för att du skriver en så otroligt insiktsfull och givande blogg! Ser fram emot att läsa morgondagens inlägg!
Sök och du skola finna. Vi finns allt därute 🙂
Kanske man får leta på ställen man inte förväntar sig att hitta oss på.
Klen tröst. Det är likadant för oss. Den sanna kärleken växer inte på träd.
Härligt att ni finns Peter! Det är märkligt med beteendemönster och hur man oftast går på samma minor om och om igen, att det inte bara handlar om att det är man själv som är ett offer och ”råkar” ut för dessa män utan att ens erfarenheter och vanor man byggt upp gör att man alltid söker på samma ställen. Det gäller att själv komma till insikt om dessa mönster och precis som du skriver börja leta på ställen där man minst förväntar sig att man ska möta någon. 🙂
Har nyligen insett att man inte bara kan tappa bort sig själv i en destruktiv tvåsamhet utan att det inte är helt enkelt att, när man bestämt sig för att lämna, hitta tillbaka till sig själv, min gamla identitet. Är mitt i separationen så allt är såklart färskt men jag känner tyvärr en begynnande rädsla för att längre fram inleda en relation med en ny man, rädsla för att åter tappa bort mig själv och brytas ner. Jag som alltid varit så säker på att jag är en stark person som ingen sätter sig på. Nu hoppas jag bara att tiden hjälper mig att hitta tillbaka till mig själv, starkare och lite klokare av erfarenheten, och att min rädsla bleknar bort…
Frågan: vem vill du vara i en framtida relation Therese? Var går gränserna runt DU?
Huvudet på spiken igen Michael.. ”Rofylld vila” – nej… ”Ständiga verbala kollisioner” – ja… Vill att mitt hem ska vara en trygg plats med harmoni för mina barn. Mycket ute i samhället är SÅ tufft för dem, så hemma ska det vara SKÖNT att vara. Så är det inte nu.. Inte för dem, inte för mig.. Vet vad jag måste göra, måste bara hitta tillräckligt med mod..
Allt för att dina barn skall ha det bra Magdalena…
Har varit med om både det ena o andra i livet .. tyvärr ! Mycket som jag inte berättat för ens mina närmaste. Men en sak vet jag.. o har lärt mig.. att kommunikation är A o O i ett förhållande. Önskade att de män jag har barn med hade haft lättare för att prata. Visst.. kan erkänna att jag inte alltid har varit talför… framför allt inte i mitt första förhållande / äktenskap där jag redan efter ett halvår fick första smällen. Höll fast o stod fast i detta i nästan 10 år innan jag bröt. Den dagen va den näst bästa i mitt liv… kanske undrar varför, näst bästa? Mitt barn från det förhållandet o min förstfödde <3 därför. Har idag ett förhållande, men saknar närvaron, att bli sedd, för den man är o gör.., Själv försöker jag göra så mycket som möjligt…i ord, handling, inviter… men det känns som bortkastat, känns som att han inte bryr sig. Vet snart inte hur jag ska göra… Känner mig bortkommen, ledsen, ensam 🙁 Vill ju ha den sköna känslan av tvåsamhet.. Kunna känna värme, närhet, kärlek någon att kunna skratta o prata med om allt mellan himmel o jord! Känner mig otillräcklig … Önskar er all en bra vecka o va rädda om varann <3 !
Hur kan man hitta tillbaka till sig själv igen när man är i en relation? han gör egentligen inget som hindrar mig från att vara JAG men ändå blir jag alltid lite mer återhållsam när jag är i en relation då detta inte är första gången jag Blir såhär….
Oro/rädsla för att det skall spricka? Ofta handlar det om gammalt bagage. Varma hälsningar till dig.
Det är alltid jag själv som väljer att vara otrogen och jag kommer alltid att veta det! Kan inte skylla på ngn annan eller omständighet. Om det är på väg att hända ställ frågan till dig själv om vad är det i mig själv som är tokigt och vem vill jag vara? Vad behöver jag för att förädla relationen ska bli som jag vill ha den? Flyr jag från ngt eller vill jag i kärlek möta mig själv och den andra för att växa? Lycka till med växandet! Kram till alla!