Pratade med en god vän igår som sa: ”man blir ingen bra partner om det inte finns emotionell trygghet.” Visst kan det låta självklart, men hur ofta missas det inte i relationer?
Föreställ dig ett hus som byggts i katastrofal terräng och på sämsta tänkbara grund: byggnaden ser hur läcker ut som helst på utsidan och med den mest fantastiskt designade interiören. Men vad spelar det för roll? Det kommer ju så småningom ändå att rasa p.g.a. det lösa underlaget.
Trygghet behöver inte vara lika med tråkigt. Det äkta vill inte styra och kontrollera en partner eller själva relationen. Den känslomässiga stabiliteten inom oss själva gör att en annan kan känna sig hemma med oss. Och vi med honom/henne.
Men jag ser också glappet mellan vad människor vill ha och vad de ger. Vad vi förnuftsmässigt och livsfilosofiskt inför oss själva tänker och är ”säkra på”- men i praktiken sänds någonting helt annat ut. Avståndet mellan handling och ord är allt annat än angenämt.
När jag skriver tänker jag ofta så här: ”är detta sant? Kan du leva efter detta Michael? Är det inte väldigt lätt att skriva fina saker bakom skärmen?”
Inte intresserad av att försöka förföra jaget till att tro på min egen perfektion, men jag är väl medveten åt vilket håll jag tänker gå och var mina blinda fläckar finns. Jag accepterar min egen mänsklighet och tänker på Brené Browns ord:
”grace means that all of your mistakes now serve a purpose instead of serving shame.”
Var med någon som kan se dina känslomässiga bristningar utan att döma och värdera. Som under alla omständigheter vill dig väl och är lyhörd för det du inte alltid uttalar med ord – som kan läsa mellan raderna och se din längtan. Liksom sin egen. Så att du kan tycka om den du är. Under alla årstider.
Hur ser emotionell trygghet ut i dina ögon? Vilket budskap vill du sända ut till en kär person?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Vet inte om det är emotionell trygghet, men inre trygghet är för mig att våga vara den man är. Att våga visa sig, och inte oroa sig så mycket för vad alla andra ska tycka. Det är viktigt. Ha en fin fredag allihopa 😀
Word!
Att våga stå kvar…….att möta den andra i dennes storm och kunna gå igenom alla stormar tillsammans, det är känslomässig stabilitet i en relation för mig. Att få förståelse för att stormen är en storm som ska testa vår styrka inte mina personliga tillkorta kommanden…..
Håller m dig fullt ut Mia!! Att finnas vid varandras sida och ta sig igenom stormen tillsammans för att komma ut på andra sidan m nya insikter och starkare band till varandra.
Är inne i ett spännande skede nu, jag har nyligen börjat umgås med en Man,som jag känner är speciell och jag får en känsla i kroppen som var längesedan som jag känt. Hans uttryck som ”jag vill träffa någon som jag kan göra lycklig” istället för – jag vill träffa någon som kan göra mig lycklig,gjorde mig intresserad vad han var för en person. Fint tänk.tyckte jag.
Det finns en värme,omtänksamhet,nyfikenhet emellan oss. Vi visar och sänder ut genom ord och handling att den andre finns i tankarna. Det skapar en otroligt skön,behaglig känsla. Allt känns roligt,massa energi flödar,det är berusande,men på ett lugnt sätt. Vi kan inte ses var och varannan dag,så vi bygger långsamt. Jag hoppas att detta är början på något fint som det blir en fortsättning på… Grundstenarna finns där.
<3
Det låter underbart Susan! Nästan så jag känner erat pirr i magen.
All lycka och skynda långsamt <3
Åh,tack !! <3
Emotionell trygghet för mig är att vara lugn i att jag är värdefull, oavsett vad som händer omkring mig. Oavsett om jag presterar det som förväntas, oavsett om jag har en man vid min sida eller ej, oavsett om mina vänner finns där eller sviker. Oavsett omvärlden. Att veta och känna med hela min varelse att jag är hel, värdefull och meningsfull bara utifrån det enkla faktum att just jag kom hit.
Är inte där ännu, men på väg!
Marianne jag håller med dig. Att kunna vara lycklig och tillfreds med livet med eller utan en partner. Att kunna ta hand om sig själv, värna om sig själv i alla lägen. Att också våga visa vem man är och våga vara i känslorna.
Wow jag är på gång känner jag. Har aldrig känt mig så trygg och stabil säker och modig. Spännande att läsa om era tankar och funderingar
Men om man inte träffar den där någon som kan… Då blir man väldigt ensam. Man har inte heller chans att prova vad man själv har att ge i praktiken. Inte i en kärleksrelation åtminstone. Det är ett lite sorgligt framtidsperspektiv…
Man är väldigt lyckligt lottad om man träffar någon som kan, vill och orkar älska en i alla årstider speciellt i dagens verklighet, nu är allt är så utbytbart och alla letar efter den perfekta vännen. Klart livet blir ensamt ..
Håller med dig. Man har inte så många chanser att ”prova” sig fram. Man är ju inte pur ung heller;-) . Det känns som att man måste nog tulla på något om man inte vill så själv till slutet.
Men vi ger inte upp ännu 🙂
Michael. Det är fantastiskt att läsa dina texter. Det du gör är magiskt ❤️