proudSer hur det blir allt tydligare i många sammanhang – hur vi förväntas ha en åsikt (och då en politiskt korrekt sådan), tycka till och värdera. Har själv stått i den där sörjan av tyckande. Minns att det tog energi och hur lätt känslor gick i spinn. Var inte en tilltalande variant av mig själv.

Igår bestämde jag mig för att experimentera med attityden: ”iaktta istället för att tycka.”Oavsett vad jag såg, läste och hörde, skulle jag bara lugnt konstatera: ”ja, så tycker hon/han. Där händer det.”

Handlar inte om att passivt acceptera, utan istället inse att våra åsikter inte förändrar någonting där ute. Det som påverkar på riktigt är bra och nära människomöten.

När jag lyssnar på politiska diskussioner slås jag över hur enormt mycket ego som är inblandat. Det saknas lyhördhet. Parterna sysslar med att söka egna formuleringar istället för att lyssna. Samtidigt vet jag att när människor är taggade och igång, slås förmågan till mottaglighet ut.

Hetsiga diskussioner i förhållanden öppnar inte sinnet hos den andre, utan bygger istället tjockare egomurar. Det ligger i vår natur att skydda när de höga rösterna tar skruv – hitta en killer replik som manifesterar den egna förträffligheten.

Har du någonsin tagit till dig sådant som andra bombarderar med en ton av överlägsenhet och pekfingrar?

Det finns inget som kan kyla ned en uppjagad stämning såsom genuin varm ögonkontakt och den goda viljan: ”jag finns här, lyssnar och tänker inte tillrättavisa.”

Ser alldeles för ofta människor som utger sig stå för tolerans (vilket ord föresten ”jag tolerar dig” – härdar ut) och jämlikhet, men som samtidigt är militäriskt dömande mot de oliktänkande.

Att blunda för vårt eget mörker är en av de största fällorna vi kan gå i.

Testa gärna en dag av uppmärksam icke värderande attityd. Kan lova att det inte är lätt, men lärorikt och befriande.

Michael Larsen – livscoach och mental tränare