Genom åren har jag emellanåt ältat egna misstag ett antal rundor för mycket. Det är befriande att upptäcka att greppet inte längre är lika starkt: ”jag kunde inte bättre i den situationen och under de omständigheterna. Punkt!”
Vi lär oss inte genom att i huvudet spela upp misstagen om och om igen. Det är minst sagt mänskligt, men samtidigt förlamar skuldtankar. Det finns saker vi behöver lära, och ett fall i marken fungerar som utropstecken och strålkastare: ”titta på det här! Detta behöver du lära dig.” Ta emot budskapet och se kärleksfullt på din egen person.
Genom mitt arbete ser jag bl.a. vuxna män, några med höga chefspositioner, livsavgörande jobbuppdrag, i vardagen stabila och trygga som en ek i skogen, starka fysiskt såväl som psykiskt, fullständigt bryta samman i tårar när händelser skrapar i deras emotionella sår. Det händer även mig. Det är ok! Vi får vara där, badande i frustration, sorg, ensamhet, maktlöshet… Styrkan kommer när vi står ut med att vara i känslorna och inte ständigt måste agera fram lösningar. Ibland finns det ingenting att göra. Absolut ingenting!
När vi låter de malande tankarna: ”om jag bara gjort så… jag skulle inte sagt det med den tonen… höjt rösten… tappat stoltheten…” få segla bort till dåets (historiens) horisont, kan vi gå vidare:
”every moment is a fresh moment!”
Så länge vi väljer att utvecklas var många av de s.k. misstagen inga misstag. Utan broövergångar till ditt mest autentiska jag.
Vart vill dina stukningar föra dig?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Jag har ältat, gråtit floder, haft separationsångest för att inte längre leva med min man och panik för att inte veta vad han gör just nu i den stunden då jag sitter ensam en fredag kväll.
Detta är jag förbi nu och jag har gått vidare. Det som jag aldrig kan släppa är det som jag har gjort mot mina barn. Mina barn är 15 och 18 år. De har inte haft kontakt med sin pappa på 12 år. Jag gifter om mig efter några år och även detta går sönder. Hur ska barnen klara av att hantera dessa stora tragedier i sina liv, dvs att inte bara en utan två gånger, förlora en fadersgestalt. Den senare var inte sund och bra alltid, men han fanns ändå där. Detta ältar jag om och om igen även om jag vet att jag gjorde så gott jag kunde. Jag är livrädd för hur detta skall påverka dem och deras syn på familj och kärlek och relationen till en annan människa, just med tanke på att de bägge är i en ålder då det är lätt att bli förälskad. Hur skall de våga älska när de har en mamma som misslyckades två gånger!
Varma sommarhälsningar,
Christina
Jag brukar tänka om mina barn (som varit med om separationer även om deras pappa finns kvar i deras liv) att de inte bara är ”barn”, de är människor också. Precis som jag. Och de måste klara av livet som det faktiskt är. Som vuxen kan jag göra mitt bästa för att inte skada dem och för att stötta dem, men jag kan inte skydda dem från verkligheten.
Om du har gjort vad du har kunnat som förälder, i den situation du varit i, så räcker det. Vi kan inte leva upp till omöjliga ideal som vuxna. Barnen kommer att klara av sina liv, precis som vi gör, inklusive den smärta som de kommer att uppleva och som vi inte kan skydda dem från. Så jag tycker du ska försöka släppa den där skulden. Kanske ska du också prova att prata med barnen om det som har hänt och faktiskt lyssna på vad de själva säger, inte direkt börja prata om din egen känsla av skuld? Kanske får du en mer nyanserad bild av deras situation än vad du tror.
Lita på livet! dina barn behöver se dina *misstag* kanske för att inte göra dom själva eller vara förberedda på dem när de gör dem? jag har ingen aning, men lita på att livet förbereder alla barn på livet! vi är inte perfekta, och då behöver de se och lära sig just det som Michael skriver om idag, att alla gör så gott de kan med vad de har just i den situation de befinner sig i! kram på er
”Misstagen är inga misstag om vi väljer att utvecklas av dem. Då är de bara broövergångar till ditt mest autentiska jag.”
I LIKE THAT!!
jag tror stenhårt på detta! kram
är expert på att älta mina misstag (ser inte min separation som ett misstag) men just nu brottas jag med skuldkänslorna att splittrat en familj skuldkänslor för barnens skull, vet förstås att det inte hade blivit bra att stanna kvar men inte alltid lätt att om och om och om igen få höra att det är mitt fel att familjen har splittras att jag är egoistisk som bara tänkt på mig själv och att jag förstört våra barns barndom och hans liv.. Det är tungt och bära även om det gör mindre och mindre ont att höra.. Men lär och utvecklas hela tiden av min resa och förhoppningsvis blir jag ett autentiskare jag..,
Ha en fin onsdag
Mina tankar just idag efter en låååång promenad ( m blåsor som följd) är att jag måste sluta analysera och precis som du skriver,känna att jag gör/gjorde rätt utifrån min kapacitet just då & där. Mitt mantra just idag är att go with the flow. Idag ska bli en bra dag ( o jag vet att man blir förbannad när man läser såna kommentarer vissa dagar )
och för andra är det en knuff i rätt riktning….tack
Tack <3