separation.se

Sitter här på ett av ”mina” kaféer och skriver årets sista blogginlägg (901 stycken med detta). På fredag firar jag två år!

DSC_0117

Som barn tänkte jag många år före millenniumskiftet: ”undrar om jag lever år 2000? Tar vi oss fram med svävande farkoster då? Kommer att vara en gammal man. Är jag gift och har barn? Finns världen?”

Idag är den tröskeln passerad med ett antal år. Jag lever, har två döttrar, varit gift, glider inte fram i något luftburet och klotet är intakt. Drömmar föll. Drömmar reste sig.

Den lilla tjejen/killen i dig kunde inte ana vad som väntade bortom decembers sista stjärnhimmel. Nu är vi här – du och jag. Tjugohundrafjorton går mot sista vilan och 2015 skall födas. Jag vet: det låter lite dramatiskt att formulera det så. Men något nytt tar i alla fall vid.

För mig är det viktigt hur jag avslutar och påbörjar. Det finns något starkt symboliskt i det. Ett tomt word dokument att fylla. Med vad? Jag vill ge igenkännande och hopp. Att andetagen hos personen som läser skall bli något djupare och avslappnade, axlar som sänks något, mjukare ansiktsdrag och tanken: ”det kanske går det här… Jag är inte helt ensam i detta.” Något att känna igen sig i. De flesta av oss är i grunden rätt lika varandra.

Hade en period i mitt liv (en alldeles för lång sådan) då jag lät mål, drömmar och tid rinna genom fingrarna. Mådde inte bra av det. Så är det inte längre. Har sagt det tidigare: tid är valutan vi betalar våra liv med. Se till att rätt människor finns i ditt liv och slösa generöst med dig själv på dem. Våga även ta emot.

Önskar dig en fin NyårsAfton och så ses vi i morgon.

Hur går dina tankar en dag som denna? Min bloggvän.

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare