Att säga förlåt till någon med ord väger lätt i jämförelse med att verkligen känna förlåt på insidan. Läget som kommunicerar: ”det där är passerat nu. Jag släpper taget om det som varit.”
Att det skulle vara enkelt är det sista jag påstår. Men i det långa loppet är det en kärlekshandling gentemot oss själva, eftersom långvarig ilska och bitterhet förgiftar kroppen. Det handlar inte om att glömma, låtsas eller förneka, utan slå in på vägen som tillåter oss att komma vidare.
Nyckeln till förlåtande är acceptans. Acceptans kring det som sagts, inte sagts, handlingar och bristen på dem. En försoning kring det som hänt och att vi inte kan ändra på historien.
Säger det igen – det är inte någonting vi gör i en handvändning. Att trycka ned genom ”glömska” gagnar inte det minsta. Tvärtom! Är du inte redo så är du det inte. Vi känner som vi gör och det är fine.
Magkänslan berättar för oss när vi kommit till den avgörande punkten av frigörelse. Genvägarna finns inte – acceptans och förlåtandet kommer först efter att vi på djupet gått igenom känslorna, spytt ut sorgen och ilskan, gråtit tillsammans med sveket, legat sömnlösa i förtvivlan…
Några tankar:
- Vad och vem är det du behöver förlåta? Vilken/vilka handlingar sårade/skadade dig? Kom ihåg att beteenden inte är lika med hela personen, utan delar av honom/henne. Oj, vad svårt det kan vara – men smaka på tanken.
- Tillåt dig själv att känna dina känslor fullt ut – inte automatiskt detsamma som att agera ut dem. Var i det som är. Känns det urjävligt så är det så det är.
- Förstå dig själv och dina reaktioner – liksom varför förlåtande i det långa loppet är ett hälsosamt val. För dig.
- Som jag skrev häromdagen: lär känna dina gränser och vilka som har tillträde till dina innersta rum. Du är den som väljer.
- Var noga med det autentiska i ditt förlåtande. Du gör det inte för någon annans skull, utan för din egen. Befrielse av det egna jaget är ett val. Som vi kan behöva göra om och om igen.
“People have to forgive. We don’t have to like them, we don’t have to be friends with them, we don’t have to send them hearts in text messages, but we have to forgive them, to overlook, to forget. Because if we don’t we are tying rocks to our feet, too much for our wings to carry!” – C. JoyBell C
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Åh det här med förlåtelse är en konst men absolut en nödvändighet för att bli fri. Du har helt rätt i allt det du skriver, att det kommer genom en magkänsla när man har ARBETAT sig igenom all ilska, ledsamhet, frustration, besvikelse osv. Jag har också lärt mig att det inte är tiden som hjälper till automatiskt – utan vad man gör under tiden och hur man använder tiden. Jag har i ett och ett halvt års tid känt otrolig frustration och ilska (efter en påkommen otrohet) och jag insåg tidigt att jag behöver ha verktyg för att komma ur ilskan och sorgen. Jag har genomgått ”Programmet för Sorgebearbetning” och jag gjorde då ett aktivt val där jag bestämde att jag förlåter det som hänt. Jag sa det och därefter kom även känslan. I den ordningen faktiskt.
Jag har accepterat att jag inte kan förändra gårdagen hur gärna jag än vill. Jag förlåter för att bli fri! Handlingen i sig är redan gjord, jag accepterar det och har lärt mig att så länge jag bär runt på de oförätter som jag utsatts för (och utsatt andra för) så är jag fången i min bitterhet. Men det kommer som sagt inte av sig själv, det behöver man jobba aktivt med.
Ha en bra dag allihop därute i cyberrymden!
Dagens inlägg ger så mycket och stöttar på många sätt. Det du skrivit Lollo ger mig en skjuts framåt i min process – att det faktiskt går att komma vidare trots svek och besvikelse. Hoppfullhet kan jag känna. Att förlåtandet i sig kan stärka en själv och vara en hjälp i att stegvis kunna släppa taget om det som hänt. Jag har hela tiden tänkt att tiden också gör sitt vilken jag också tror men det du säger är nog otroligt viktigt, vad man gör av tiden. Att ge sig tid till att vara eftertänksam och fundera över, vad jag står för och vad jag vill med mitt liv på egen hand och tillsammans med min make tror jag är viktigt. Att inte tystna i bitterhet och förtvivlan utan våga släppa taget mer och mer och släpa loss och våga leva fullt ut i sin relation. Många dagar klarar jag det sen kommer det dagar som är tyngre men dom kommer mer och mer sällan. Sköt om er 🙂
Tack Lollo. Du inspirerar mig till att starta min väg mot ett förlåt. Jag trodde jag kunde välja att acceptera att omständigheterna gjorde att det som hände hände. Men bestämde mig för att aldrig förlåta. Kanske har jag fel. Det har gått ett år vi går vidare i livet, tillsammans. Älskar varandra. Men inget kommer aldrig bli som förut. Hur förhåller man sig till det?
Oj jag vet faktiskt inget om hur man går vidare. Men det låter fantastiskt att ni kan.
Jag tänker att man inte behöver förlåta själva handlingen, den kan ju vara helt avskyvärd… I min värld förlåter man för att kunna gå vidare. Typ som att jag accepterar att jag fick ont och ärr av det som hände men jag kan och framförallt VILL läka och gå vidare trots mina ärr. Men förlåta just handlingen behöver jag inte göra men sveket ska inte styra hela mitt liv. Ärren gör inte ont mer. Men det har varit helt fruktansvärt i perioder.
Hej smo 74. Det funderar jag också mycket på. Åtta månader har gått för oss och livet går vidare. På många plan bättre än tidigare men kommer det någonsin att bli som förr…
Vi skall nog konstatera att det aldrig kommer att bli som förr. Känner också att det på många plan är mycket bättre , jag har fått en ny man. Man skall nog också ha med sig att lika plågsamt som det är för mig, med all ilska och sorg, lika plågsamt är det för honom att leva med det han gjort mot mig.
Det enda man vet är att saker och ting inte går att göra ogjort. Det är något något som både den som bedrar och den som blir bedragen måste förhålla sig till. Det tror jag är ett viktigt att ha med sig hela tiden i sin väg mot att kanske en dag förlåta. Och det kanske är så som någon skrev, kanske måste både den som blir bedragen förlåta och den som bedrar förlåta sig själv , om relationen skall bli helt hel igen. En tröst är att läsa Michaels kloka tankar och alla andras erfarenheter här på separation.se. Det ger hopp.
Försoning är ett viktigt första steg. Man kanske inte kan eller bör acceptera en hemsk händelse, man kanske inte är mogen att förlåta förövaren, men man måste ändå vid en viss punkt försonas med det som hänt, och det faktum att livet inte blev som man tänkt sig, för att gå vidare med att leva. Jag tror också att det första steget till förlåtelse är en sann vilja till förståelse av den andra.
Så klokt skrivet Lollo! Vad var det för program för sorgbearbetning som du följde?
Jag befinner mig i en situation där jag måste släppa det som varit för att gå vidare. Och där jag tycker att det allra svåraste är att förlåta mig själv, för det jag inte sagt och gjort för att förhindra att allt blev så här. Att tillåta mig sörja, våga släppa fram alla tillbakahållna känslor, och se att framtiden ligger öppen med alla möjligheter som jag en dag önskar fylla den med. Försoning med det förgångna är ett bra ord!
Min samtalskontakt som jag gick hos när det var jobbigt är certifierad i ”Programmet för Sorgbearbetning” hos Svenska Institutet för sorgbearbetning. Därav kursen.
Åh vad allt du skriver träffar rakt i hjärtat!! Verkligen en av dagens höjdpunkter att få läsa dina inlägg…
Ja livet är spännande och man lär sig och utvecklas hela tiden. Så skön känsla när man tagit sig igenom alla jobbiga tankar, känslor och tårar, och kan släppa det. Det är att förlåta… Och det är för sin egen skull, som du skriver. Frihet. Tack Michael! Och klokt skrivet av dig också Lollo!
Ha en bra dag! ❤
Jag tänker att det kanske var detta jag gjorde igår – förlät, allt som varit, som han gjort, som jag gjort och att det inte blev som jag hoppades. För igår efter min lunch med exmaken kände jag så tydligt, idag, nu, är mitt äktenskap slut.
Jag mailade om detta till en vän och insåg sedan på kvällen att egentligen vet jag ju inget om framtiden, så egentligen vet jag ju inte om mitt äktenskap är slut. Det var inte heller något som vi så att säga bestämde gemensamt, utan det var bara min egen känsla när han gick från lunchen.
Men kanske var det istället detta jag gjorde igår – förlät. Som jag sedan klädde i ord som att mitt äktenskap är slut. För kanske är det slut, kanske inte, jag vet inget om framtiden, men det var absolut dags att förlåta honom, förlåta mig och släppa taget om det äktenskap vi hade. Och det var jag redo för igår. Efter fyra månader av att ha brottats med alla känslor som tänkas kan.
Och så får jag se vem jag har en ny relation med i framtiden, han som varit min make eller någon annan.
Idag skriver du om något jätteviktigt. Jag har kommit dithän men det tog ca 2,5 år från att vi flyttade isär. Även andra relationer har varit konstiga på senare år, det hör ihop med andra händelser som hänt under många år. Jag läste denna blogg i somras och jag gick och träffade en psykolog, mycket för att jag måste lära mig att ändra ett inlärt beteendemönster där jag aldrig prioriterat mig själv. Jag hade redan den teoretiska kunskapen med tanke på egen utbildning, jag har kunnat hjälpa andra med samma sak, men inte mig själv. Men nu, med hjälp av psykolog, fick jag projicera allt på mig själv. Det var häftigt och kombinationen av dessa besök samt denna blogg så kom jag plötsligt vidare. Har även läst en del böcker som handlar om personlig utveckling och stresshanteringsböcker.
Jag sörjer inte längre det som varit, jag ser allt som livserfarenhet. Jag är inte arg på mitt ex, bitterheten har släppt och jag mår så mycket bättre. Men det tar tid och det måste få ta den tid det tar, det tar även tid innan man är redo att kanske söka hjälp om man inte klarar att gå vidare. Det får ta den tid det tar.
En annan kul sak…jag är livrädd för nya relationer och vill inte ha en man nu. Men jag har börjat prata mer med män och har fått upp ett intresse iaf för motsatta könet igen. Inte så jag vill inleda något men jag har iaf börjat prata med de och kan både skoja och skratta och bara umgås med de…som vänner. Jag får nog börja där. Senast igår pratade jag med en man som är hur trevlig som helst…och gift. Känns lite som en säkerhet för då är han upptagen och jag kan vara lugn. Det gav mig iaf så mycket positiv energi att jag känner mig glad och lätt i kroppen. Det finns nog trevliga och bra män därute.
Åh vad du är jobbig Michael vi har ”diskuterat” detta förut du & jag, därför blir jag glad att du skriver ” är du inte redo så är du inte de” för mig finns inte att jag ska förlåta de han gjort, ser absolut ingen anledning till de! Däremot har jag kommit dit att jag förlåtit mig själv att jag litade på honom, att jag gick tillbaka till honom flera gånger ! Jag förstår av de du & många andra skriver att om jag förlåter så mår jag bättre själv, men är inte där ändå, tänk om jag inte kommer att må bättre om jag förlåter honom? Vill inte chansa… Imorgon, nästa vecka, eller nästa månad kanske jag är där men kan inte se framför mig när jag skulle förlåta honom.
Jag tror att om du går och bara väntar på att bli redo så händer inget. Du kan, tror jag men det är min uppfattning, bestämma dig för att först definiera vad din förtvivlan/ledsenhet/besvikele består av för olika delar. Sätta ord på alla förväntningar och händelser som betytt både något (både pos. och neg.) och sen be om ursäkt för sånt du själv orsakat, och förlåta för sånt som hänt dig. Men inte med personen ifråga utan till en terapeut kanske. En viljehandling alltså. Efter en tid kommer känslan. Så tror jag i alla fall. Lycka till.
Förlåt om jag var otydlig.
Jag menar inte att skynda fram. Magkänslan talar om när det är dags att göra ett aktivt val.
Tack! Jag har gått & pratat! Har förlikat mig med vad som hänt men kan inte förlåta honom, de han gjort är så kränkande !
Jag har förlåtit, men det känns inte så mycket lättare tyvärr. Plågas av en tung sorg och en slitande saknad som anfaller mig ofta, ofta. Jag försöker tillämpa acceptans och mindfulness varje dag, men det gör så ont inom mig. Jag blir avundsjuk när jag läser om andra som känner pirr och glädje i sina nya liv, skulle gärna vilja komma dit.
Jag har också känt som du beskriver Maria under lång tid och tänkte, kommer detta aldrig att släppa. Den enorma kramp i hela kroppen och en känsla av att bara vara ett svart hål inuti….
En dag vände det. Vägen tillbaka är lång men tro mig en dag vänder det men vägen är inte spikrak. Du har styrkan, den finns där under allt det jobbiga. Varm kram till dig.
Jag tror inte att jag kommer kunna förlåta. Sättet han lämnade på efter 27 år var bedrövligt. Han visade inget intresse för våra barn 14 och 11 år gamla. Efter flera månader fick jag kontakta familjerätten för att försöka få honom intresserad av barnen. Och fortfarande visar han inget större intresse. Trots att äldsta barnet har varit allvarligt sjuk och fortfarande inte är bra. Han började ganska snabbt lägga ut bilder på FB där han reste runt på lyxiga semesterparadis med ny kvinna. Som barnen såg, utan att han ens berättat för dem. Han tog inte en enda semesterdag med barnen. Jag kan acceptera det som hänt men tror aldrig jag kommer förlåta det han gjort mot barnen. Men jag tänker inte stänga in känslan inom mig. Jag tänker inte bli bitter.
Det är som att läsa mina egna ord. Vad lika våra berättelser känns. Alltihop.
Jag såg ett klipp på Youtube från Bokmässan och Desmond Tutu ärkebiskopen och fredspristagaren, var där. Han sa något som jag tycker var så klokt (lika klokt som Michael skriver här) om förlåtelse. Han menar att förlåtelsen går till så här: ”Man går igenom klart definierade steg: att berätta sin historia, att identifiera vad som gått fel, att bestämma sig för att förlåta. Därefter kommer det svåra beslutet om man ska rädda eller bryta relationen.”
Det finns ju alltså inget som säger att man ens behöver ha en relation med den man förlåtit. Jag själv till exempel tål inte ens se mitt ex. Men förlåtit att han orsakade mig en fruktansvärd skada har jag gjort, hur konstigt det än låter. Han själv vet inte ens om att jag förlåtit men det handlar inte om honom utan om mig.
det hände sig förra veckan att jag behövde bli förlåten för ngt jag tog på mig skulden för, av min arbetskamrat. När vi äntligen i tisdags fick prata så var jag jättenervös och fick inte fram mycket….då kommer hen fram och kramar mig! inget hen kunde ha sagt gjorde för min känsla vad den kramen gjorde! det nervösa bara försvann och jag kunde känna en acceptans av mig som person trots mina fel och brister! <3
Hej
Väldigt bra skrivet av dig Michael och alla ni andra. Jag undrar hur man ska förlåta sig själv när den andra bara lägger skulden på mig. Hur ska man förlåta sig själv för det man gjort som man önskar var ogjort? Tack alla ni som skriver ni har många gånger räddat min dag!
gjorde du allt du kunde då? med det du visste då? att sen få andra fakta när det gjorda är gjort är ju en konsekvens, det visste du inte när du gjorde det du gjorde då? och nu är det gjort, så förlåt din egen ’dumhet’ att inte ha facit när du gjorde det, det har du nu…….men du gjorde det bästa av det du hade då, och nu är det som det är, så gör det bästa av detta nu, med de fakta du har nu. så får framtiden utvisa om du vill fortsätta på denhär vägen eller om du ska försöka med ngt annat, lycka till!
Jag förlåter aldrig.
Aldrig
Aldrig
Aldrig
Hur mycket jag själv lider av det, är sekundärt.
Jag förlåter aldrig.