Meningar som har existerat hur länge som helst i människors sinnen och som för många är etablerade sanningar. Meningen i rubriken är i mina ögon en stor klyscha: ”man är alltid två som träter. Man är alltid två om ett förhållande.”
Eller: ”it takes two to tango!” Ja, två för att dansen ska fungera, men endast en för att det bli till en parodi/tragedi.
Om vi inte utmanar ”sanningarna” så lever vi i skuld med ett självförtroende som målats in i ett hörn.
Det räcker med en person i tvåsamheten för att den ska förvandlas till själslig ensamhet.
En person kan med sina härskartekniker (ofta omedvetna sådana) få den andre att känna sig otillräcklig, oälskad och värdelös. Tänk dig bara följande scenario: kvinnan/mannen som får höra av partnern att hon/han är ”för känslig” och ”inte tål kritik”. När mottagaren av dessa alltför vanliga och sårande meningar blir nedstämd, tyst, irriterad, ledsen etc. får de höra hur ”tråkiga, lättkränkta och dåligt självförtroende” de har.
Är det två som träter i scenariot ovan? Oftast inte!
Vilket leder till nästa klyscha som ”min bransch” alltför ofta levererar: ”det är upp till oss själva hur vi tar det. Andra kan inte komma åt dig om du inte tillåter det. Ta ingenting personligt” (vad är inte personligt?)!
Om ni bara visste hur många emotionella skyddsvästar människor satt på sig för att de inte vill kännas vid sin egen sårbarhet, mot bakgrund att vi fått inpräntat om hur ”självständiga, självcentrerade och fria från andras åsikter om oss”, vi bör vara.
Verklighet och ideal/mål är inte alltid detsamma! Avståndet kan vara mycket större än vi tror. Det som vi läst i boken, på bloggen och/eller hört under föreläsningen är inte överensstämmande med vad vi känner i bröstkorgen. Och det är ok eftersom vi är människor med en passa paradoxer. Och målsättningar som vi inte lyckas leva efter.
Det finns känslomässiga analfabeter som inte kan eller inte ens vill förstå ”kärlek i handling” språket. Människor kan vara fantastiska på att vara förälskade men fullständiga katastrofer när det kommer till kärlek, som himlar med ögonen när du pratar om ditt behov av att känna samhörighet.
Det är långt ifrån alltid två personer som skapar ett dåligt förhållande. Det finns de som är så otåliga och ointresserade i sin relationsstruktur att de helt enkelt inte bryr sig om vad du innerst inne känner.
Hur dansar man tango med den som inte bryr sig om stegen?
Michael Larsen – relationscoach
Tack för dessa ord Michael! Precis så som jag känt!❤️ Mina känslor har inte varit viktiga utan endast hennes och hon har gått över mig för att få som hon vill!
Min man och jag är väldigt känsliga för varandras sinnesstämningar och har skapat minst varsitt mönster när vi relaterar till varandra.
När jag känner att det är något med honom, även om jag inte är involverad i hans mående, går jag in i att försöka få honom att bli glad, må bättre osv för då känner jag mig tryggare. Har nog med mig det beteendet från jag var liten.
När han märker att det är något med mig, även om han inte var involverad i mitt mående, brukar han säga: ”Vad är det med dig?”
Det var inte förrän några månader sedan jag såg vad det gjorde med mig.
Av den kommentaren fick jag känslan av att det var fel, fel på mig, var besvärlig för att jag kände som jag kände. Och försökte då fixa mig för att han skulle slippa känna det han känner när jag mår som jag mår.
Nu har jag sagt till honom att istället för att fråga VAD det är med mig istället ska fråga ”HUR är det med dig/Hur är det?” för det ger en helt annan energi.
Det går sådär, både för honom och mig att bryta mönstret, men medvetenhet är det första steget.
Jag tror inte jag kan ändra på honom, men nu säger jag ifrån i alla fall.
Bra Johanna att du säger ifrån! Jag tycker att det känns nästan lite nedvärderande att säga ”Vad är det med dig?” för det har en negativ klang i sig. Har man sagt det under en längre tid så kan det också ta lång tid innan ett mönster bryts! Medvetenheten är första steget! All styrka till dig Johanna!!
Tack Daniel
Har följt din blogg ett bra tag. Lever tillsammans med en man sedan 22 år tillbaka, sista barnet är startklar för den stora världen (19 år) Stor del av vårt liv tillsammans har kretsat kring hans känslor, humör, åsikter. Han själv upplever att jag inte tar hänsyn till eller bryr mig om hur han mår, men det är något jag alltid fått göra – för barnens skull, för husfridens skull. Har levt med en klump i magen många gånger när jag märker hur hans humör förändrats, att varje gång man frågar hur han mår eller om nåt hänt får jag bara som svar – inget… men han kan ignorera mig i dagar vilket har blivit att jag har tagit på mig skulden. Att det på något vis är mitt fel och att han vill ”straffa” mig. Har haft stora diskussioner under åren om hur hans beteende påverkar mig och under de diskussionerna får jag allt som oftast höra att det inte är jag men jag står närmst och ska tåla det?! Det betyder att har han en dålig dag på jobb kommer han hem, öppnar en öl och sätter sig i soffan inte ett ord, ingenting och om jag frågar så oftast blir jag ignorerad eller får ett kort Inget av honom.
Har försökt att göra samma sak mot honom men får då tillbaka att ” vad är det med dig nu då?” med en djup suck och himlande ögon. När jag blir ledsen och vill försöka få honom att iaf säga om det är något hemma eller om det handlar om jobb när han är tyst och arg, får jag bara höra ” varför gråter du nu? Allting handlar inte om dig” Men det är ju just det! Han gör ju detta mot mig vilket påverkar både mig och famoljen plus att jag mår sämre och sämre.
Har många gånger funderat på att lämna men inte vågat – för barnens skull, släkten och faktiskt tyvärr även av bekvämlighet. Idag håller jag på att samla modet att berätta för honom att jag vill flytta. Känner att jag kommer gå under om jag inte gör det. Vår yngsta kommer studera utomlands inom ett år och det har skapat en panik i mig, vill absolut inte leva längre i det här huset. Han har sovit på soffan i många år och intimiteten är helt borta – motivationen han gav är att vi är för gamla för sånt. Jag är 46! Jag vill så mycket mer! Det kan inte vara såhär det ska vara? När jag läste din blogg kände jag igen mig i så mycket. Jag måste hitta tillbaka till den jag har varit stark, social och självständig.
Tack för en blogg som lyfter det många känner men inte själv kan forma till ord
Detta med känslighet är extremt svårt, jag är tillsammans med (eller vi har tagit ett brejk) en kille som är HSP. Själv är jag inte alls lika känslig som han men är känslig för hur man säger saker och är han nedstämd så har jag svårt att tackla det, vet inte hur jag ska bemöta det. Jag är mer bit ihop, det blir bättre imorgon. Det har han väldigt svårt för. Jag vill ju finnas där för han, han ska känna att jag ställer upp och bryr mig, men han känner nog mest att jag tycker han är fjantig. Så detta har varit en anledning till att vi just nu har gjort slut och flyttat isär.
Ja herre gud, mitt i prick!