Han hade under lång tid resonerat: ”kvinnor är ombytliga och det är inte lönt att försöka förstå sig på dem. När man håller ett visst avstånd blir de mer intresserade och för mig har det fungerat i fjorton år!”
Tills han en dag läste ett långt brev som hans fru hade skrivit om hur hon kände sig i deras förhållande. Det var allt annat än vad han hade förväntat sig och på bara några sidor punkterade hon alla hans föreställningar om vad en kvinna önskar i ett förhållande! Att hon inte var lycklig i tvåsamheten gick inte att avfärda!
Inget av det som stod i brevet hade han gett en tanke tidigare. Inga reflektioner kring: ”hur får mitt sätt att vara henne att må? Hur känns det att vara nära min person?”
Alla klyschor kring vad ”kvinnor vill ha” var det bara att lägga åt sidan. Hans fru var ”ombytlig i känslorna” därför att hon hoppades, blev besviken, byggde upp nya förhoppningar som grusades av hans gå på stil. Hon kände kärlek men det fanns ingen mottagare vilket fick henne att börja stänga av för att överleva. Deras relation var ytterst nära slutet.
Mannen berättar: ”jag betedde mig arrogant! Jag var etthundra procent övertygad om att jag hade koll! Men vad visste jag egentligen? Hade kopierat min pappas och hans vänners känslomässiga avstängdhet. Och när jag blev äldre, allt som det pratades om efter fotbollsträningen…Och vänner i vuxen ålder som ytterligare förstärkte: ”det är helt meningslöst att försöka förstå sig på dem…kvinnor! Det gäller att leverera bara. Man har bara sig själv!”
När han läste brevet, insåg han att han inte en enda gång betett sig på ett sätt som visade henne att hon var den viktigaste personen i hans liv. Vid ytterst få tillfällen hade han verkligen lyssnat, eller ens varit intresserad av att lyssna till vad hon ville, önskade och behövde. Han kunde inte minnas något tillfälle då han inte svävat på ytan; slängt ut sig något ”smart” i förbifarten, varit kort och kantig.
”Jag såg inte ens att hon inte hade det bra tillsammans med mig! Allt handlade om min verklighetsbild! Det var som att hamna i en isvak när jag insåg hur hon kände. Hon hade levt med en kropp som kom hem på kvällarna, vistades under samma tak som henne och reste iväg två veckor om somrarna.”
När han läste att hon hade börjat tro att det var något som var fel på henne eftersom hon mådde som hon gjorde, blev han förtvivlad. Att han aldrig sett henne i ögonen då de älskade och körde en form av prestationsuppvisning, hade aldrig passerat hans sinne. Att han inte verkade kapabel att reflektera, visa sig sårbar genom att berätta om sådant som oroade honom, gjorde att hon drog sig undan i förhållandet.
Mannen berättar: ”jag hade ingen som helst aning om vad jag kände, förutom om jag var frustrerad, arg eller besviken. Det fanns ingenting däremellan! Som att bara se en eller två färger.”
Det är en stor sak att vakna ur den emotionella narkosen som fått oss att tro, eller rättare sagt, vara övertygade om att vi har koll. Få kvinnor lämnar ett levande förhållande.
Hur beter vi oss för att hon eller han ska kunna känna sig levande i vårt sällskap?
Michael Larsen – relationscoach
Åh, så bra skrivet! ❤
Dock undrar jag hur många män som faktiskt hade reagerat så här på ett brev/sms/mail i verkligheten, istället för att bara vifta bort det och/eller ta det som kritik.
Jag och min man var på familjerådgivning för en tid sedan där jag berättade öppet om att jag inte känner mig viktig, betydelsefull, sedd eller värdefull i vår relation. Inte en enda gång har han sedan följt upp detta, med att t.ex. fråga eller visa intresse -”men, är det SÅ du känner? Jag vill inte du ska känna så, du ÄR viktig för mig!” Ingenting. Det blir mest kasta tillbaka-kaka; ”men du då, du…” Då kör man lätt fast, djupare och djupare, utan att ha en aning om hur man ska kunna komma loss och vidare…
En förändring kommer inte ensam. det är något annat som triggat att mannen vaknat upp, inte ett brev ensamt. Det är för enkelt. Pain makes people change.
Om respekten för den andre aldrig funnits kommer den aldrig komma igen. Även om man i desperationens isvak tror det. Men det är att lura sig själv när man egentligen bara är rädd för övergivenheten. Kvinnan har ingen självrespekt heller, hon kommer inte klara att hjälpa honom eller sig själv ur det destruktiva. Verkligheten kommer ikapp så småningom.
Det låter hårt, jag vet. Men ibland är allt förstört och går aldrig att reparera.
Jag vet, jag var där. Min man var otrogen vid sidan av och vaknade för sent (jag fick dock reda på otroheten först efter att jag lämnat). Han älskade henne hela tiden, även när vi gick i terapi och han ”bottnade” sig själv och var i sin isvak.
Hur gör man när man berättat om detta ofantligt många gånger för ens sambo men ändå inte får någon reaktion eller förståelse? Han verkar helt enkelt inte förstå och skyller på mig att jag gör vår relation så jobbig. Jag förstör den. Och han blir arg. Jag når helt enkelt inte fram och jag har iofs gett upp för länge sedan men nu börjar jag bli mogen att ta steget att lämna honom. Det jag mest är oroad för är barnen. Har sådan ångest över att jag är på väg att dra upp dem ur en rotad och trygg vardag.
Kunde på riktigt varit jag som skrev de raderna. EXAKT SÅ. Plus att jag har 100 hinder och rädslor till som står i vägen. Vad ska vi ta oss till Eleonora? Styrka, mod och hopp till dig… ❤
Enda sättet är att bryta mönstret själv. Det finns ingen annan väg.
Jag har haft 2 sådana förhållanden med ca 20 år emellan. De har lovat bättring, köpt rosor, överöst mig med presenter. Jag har blivit svag och därmed tillåtit mig att övertalas. Men det är aldrig bestående. Har man tillåtit det en gång upprepas det alltid.
Gå din väg, slösa inte tiden, energin, oron i kroppen. Ta tillbaka makten.
Jag har däremellan varit i makalöst fantastiska förhållanden som av andra orsaker behövt avslutas. Och i de har jag satt gränser, varit mig själv och blivit älskad och respekterad.
Man är inte för evigt doomed.
Detta skickade som en länk till min sambo
( som jag lämnat en gång tidigare) som jag är på väg att lämna igen efter 18 år av osynlighet….
Tror inte han klarar att ta det till sig denna gången heller utan avfärdar det som svammel.
Vad ska man göra när man inte når fram?