Jag har ett behov av att få känna mig behövd. När min ena dotter hör av sig p.g.a. att hennes Iphone åkt i marken är instinkten att ordna problemet omedelbar. Eller när jag får höra: ”pappa, kan du hjälpa mig med den här uppgiften vi har i skolan?” Livet ges innehåll och mening.
Något av det tyngsta jag upplevt var känslan av att inte längre vara behövd. Och utbytbarheten. När relationen tog slut kände jag mig som en elitsimmare utan tillgång till vatten. En stark energi som jag inte visste hur jag skulle få utlopp för. På skärmen hånlog texten: desillusionerad!
Jag var uppfylld av en roll som inte längre behövdes. Strålkastarna var nedsläckta, ridån gått ned och salongen tystnat. Den omedelbara känslan var att jag inte visste hur jag skulle vara behövd inför mig själv. Hur ge till mig?
Tiden utan barnen handlade om att hålla huvudet ovanför ytan. Gick till mataffären med en klump i halsen: där fanns ju bara en massa hela familjer som handlade hem fredagsmys. Kunde gå på föräldramöten eller bara fika iklädd kostym i ett försök att upprätthålla någon slags värdighet inför mig själv: ”den här mannen skall minsann inte få förfalla.” Även om insidan var skadeskjuten, kunde utsidan åtminstone få utstråla annat.
Säger det igen – balansen infinner sig förr eller senare. Alltid! Så länge vi söker den. Vi kan behöva gå igenom regnovädret och blåsten några gånger, innan vi kan sänka axlarna och andas lugnt igen.
Känslan av att vara behövd av någon är behaglig, ja t.o.m. livsavgörande. Några skulle analysera det som bekräftelsebehov. Mitt svar är: ja. Varför inte?
För mig handlar det om att ge och ta emot kärlek. Meningen ligger där.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Tänk att det är det första som du skriver ur ett manligt perspektiv som inte stämmer! Enligt den ja snart inte bor ihop med längre så är det så att man INTE skall vara beroende av någon annan man skall ALLTID klara sig själv i alla lägen. Jag tycker om att ha ansvar/känna mig behövd av någon annan. Men inte han det är en stor orsak till att vi är där vi är! Jag får ALLTID höra att jag är bortskämt och en utsugare för jag har ett beroende av partnen. Jag har inte många i min vänskapskrets som skulle ha det livet dom har utan att vara två! Annars har allt du skrivit stämt till punt och pricka på MIG. Ändå är det jag som är psyksjuk och det är fel på mig…..
Utan ömsesidigt beroende är det omöjligt att upprätthålla ett förhållande. Båda parterna måste känna sig behövda och få egna behov tillfredsställda annars går man någon annanstans….
Så jag skulle säga att ditt blivande ex snackar i nattmössan. 🙂
Tror att vi är väldigt olika (med tanke på Marikas kommentar), men det du beskriver är en så stark känsla – speciellt när detta behov är starkt och man då blir så sårbar när det inte får något utlopp i något sammanhang. Tänker genast på att alla söker väl någon mening med sin existens och den viktigaste är nog att finnas i en känsla av sammanhang – kasam!
Tack Michael för dina ord som ger stor insikt i kärlek till en själv och andra! Du har tydligen gått en lång kringelkrokig väg och nu kommit en bra bit på din livsväg!
Kloka ord Inna. Tack! Ja, det känns så. Varma hälsningar till dig.
Jag står inför två nya saker nästa år. Jag kommer att vara utan jobb och utan man. Barnen kommer ”behöva” mig varannan vecka. Hur ska jag jobba mig igenom veckorna när jag inte är behövd på jobbet och inte av barnen? Behöver verktyg för att fixa detta utan att bli galen…..
Genom att hitta mening utanför de två ”områdena.” Inte alls enkelt, eftersom rör upp känslor, men det är möjligt.
Mmmm, har varit där och kan tipsa om Mama Gena. Hon har skrivit en bra tjejbok som heter ”Mama Gena och de kvinnliga konstarterna”.
Gör en lista på sånt du tycker är roligt, sånt som du tyckte om innan man och barn dök upp kanske, som du har glömt bort eller inte haft tid till.
Har du vänner eller familj du kan luta dig mot eller som kan tipsa dig om nya vänner och nya intressen?
Det kan ta en stund men det fixar sig..
Tack för stöd och tips❤
Ja nu är ju jag hon men det stämmer till 100 % // När barnen är stora och kärleken ( om det var kärlek) till mannen känns tom .. Då kommer känslan av tomhet. Man är ingen som som behövs längre … Och på detta bli arb.lös. // Ja då är man ingen känns tomt……Önskan att bli bekräftad är stor.
Inom vilket/vilka områden i livet kan du ana en känsla av tacksamhet? Jag jobbar ständigt med att påminna mig själv.
Min största drivkraft är nog att känna mig behövd. Det är så viktigt för mig att känna att jag kan göra något för någon annan.
Jag gör precis som du, ser till att mitt yttre är så bra det kan vara. För att det inte ska synas hur jag känner mig inombords.
Att se alla familjer och par, det är svårt när man har blivit lämnad. Nu har mina barn också flyttat hemifrån, så jag får inte heller utlopp för att vara behövd för dem på samma sätt som tidigare, även om jag träffar dem ofta.
Vi behöver upptäcka nya områden av ”behövdhet” – Betydelsen av mening. Varma tankar till dig cj.
Balans är A och O för mig. I balansen ligger behovet, att både behöva och vara behövd.
Du syr ihop dagens inlägg, på ett alldeles strålande sätt;
”För mig handlar det om att ge och ta emot kärlek. Meningen ligger där.”
Tack Rebecca:-)
Dina inlägg väcker massor av tankar hos mig. Lämnade ett långt förhållande med en man som jag har två barn med för två år sen och inledde en ny relation med en annan man som fullständigt håller på att knäcka mig men jag förmår ändå inte sluta tro att det skall gå att lösa. Vi har bråkat massor hela tiden. Jag har mycket humör och säger vad jag tycker vilket leder till att han får raseriutbrott och då finns det inga gränser för vad han kallar mig eller vilka elakheter han säger. Bestämde för ett tag sen att jag ville separera och han blev helt förtvivlad. Tog på sig all skuld för alla bråk och lovade förändring om jag bara gav honom lite till tid så han kan visa att han kan ändra sig. Drygt tre veckor senare sitter jag här. Dagen efter att det inte höll längre. Han blev rasande igen. Skrek att han hatar mig, att han ska ställa till ett helvete för mig mm mm. Innan han åter vände och bad om en sista chans. Och jag har ingen energi att göra något alls. Mina barn tycker om honom och trivs toppen i vårt hus. Ingen förutom jag vill ha det på något annat sätt. Men jag känner att jag håller på att försvinna. Jag brukade vara så stark…
Du kan inte ha en relation med ett trasigt ”barn.” Jag är medveten om dynamiken du hamnat i och hur svår den kan vara att bryta. Önskar dig kraft att komma fram till rätt beslut.
Hej! Känner igen mig i detta. Har en annan slags typ av förlorad behövdhet. Mina barn har nu flyttat hemifrån båda två. Vuxna, på väg mot egna liv o boenden. Kvar är jag. Vem behöver mig nu? Ingen att laga mat till, tvätta åt, lösa problem åt, tjata på, bry mig om. Jag har helt plötsligt bara mig själv. Jag är oerhört glad för att barnen är stora nu o starka i sig själva men jag upplever ett stort hål där de en gång befann sig. När jag behövdes. Nu måste jag fylla livet med andra saker. Spännande men ändå lite krisigt!
Solen strålar ute och jag får ingen kraft! Ingen kraft att komma ur soffan, ta på mig och gå ut. I den vackra dagen.
Ser ingen glädje eller mening. Känner mig såååååå ensam….
Alla talar om ”den mysiga julen”. Så mycket som handlar om familj och samhörighet, lycka.
Svår tid.
Tack för Dina stärkande tankar och ord.❤️
/Ann-Charlotte
Om jag får ge dig en rekommendation Ann-Charlotte: hitta någon att prata med. Vårdcentralen där du bor, kan säkert förmedla hjälp. Du skall inte behöva ha de så här. Varmaste hälsningar till dig.
Tack Michael….
Jag ska på återbesök på torsdag. Efter att ha varit hemma i 3 v från ett ofattbart stressigt förskollärarjobb!!
Jag kom ut till slut. Gick i skogen. Hittade svamp. 🙂
/Ann-Charlotte
En lugn plats kan jag tänka där i skogen. Värme.
Jag har nog ett enormt behov att vara behövd. Så pass att jag ställer upp på att finnas där för mitt ex när det passar honom att komma. Sova över, ha sex och mysa. Han lämnade ju mig och barnen. Varför vill han ha kakan och äta den? Och varför i hela fridens namn kan jag inte stå på mig och säga NÄ? För att jag vill känna mig behövd och inte lämnad?! Det är så påfrestande och se alla lyckliga familjer tillsammans. Här sitter jag, ensam, övergiven, olycklig utan någon tro på framtiden. Jag stiger upp varje morgon med ångest. Jag vet att jag måste för barnens skull. Dom BEHÖVER mig. Men det är tydligen inte tillräckligt för mig.
Du beskriver en smärtsam verklighet Malla. Priset för att få känna sig behövd och älskad kan ibland vara för högt. Varma tankar till dig.
Befriande att läsa Michael !
Jag klev av efter 16 månader… jag uttryckte vad jag ville ha av honom
I två specifika frågor.
Han lämnade med att…
” jag vet inte om jag Vill… jag vet inte om jag förmår. ”
Så… en Medveten man med tillgång/ kontakt med sina känslor han reflekterar – precis som Du,över sig själv,och sin insats i ett förhållande.
Den jag måste lämna hade inte satsat ett uns i ” oss” och var inte heller villig att göra det efter den första krisen.
Tur…. att det inte gick 20 år innan den kom-
Krisen ( tillika min egen insikt )
Jag var en sällskapsdam i hans ensamhet,
under 16 svajiga månader ( svajiga för mig när jag ofta kände mig oviktig, tillrättavisad, inte attraktiv och inte vänligt bemött )
Så jag tackar min lyckliga stjärna att ögonen äntligen öppnades på mig.
Tack för Din blogg, o att Du ger mig hopp om ev Man (i mitt liv))) o Män i kommande generationer !!!
Tack själv för att du delar med dig och för fantastiskt värmande ord.
Kan identifiera mig i mycket av det du skriver som man. Jag är i en relation men upplever mig ofta som icke behövd. Min sambo är av den åsikten att ensam är stark och att hon klarar allt själv. Hon är inte särskilt lyhörd gällande vad jag känner då hon går in i försvar så fort något handlar om henne. Jag är oroligt för hur våran dotter kommer att bli som vuxen då sambon även anser att närhet även det är ett sätt att visa svaghet. Jag hoppas iallafall att dottern kan ta upp lite från oss båda så hon inte blir lika kall och hård. Men som det ser ut i dag så är det min underbara dotter som får mig att kliva upp varje dag och just nu behöver hon mig vilket är en väldigt trevlig känsla.
Tack för att du delar med dig av en beskrivning som många (både män och kvinnor) kan känna igen sig i. En väldigt direkt fråga till dig Robert: är du lyckligt i ditt förhållande? Närhet är ju något oerhört grundläggande. Du låter som en fantastiskt fin pappa.
Utanför ämnet!: Måste bara säga det jag tänker. Din blogg har hjälpt mig mycket. Det är ofta det första jag kollar på morgonen, om du skrivit nåt nytt. Din blogg ger tröst, insikt o hopp 🙂 Jag både skrattar o gråter när jag läser dina inlägg o andras. Fantastiskt generöst av dig, och dessutom personlig feedback till nästan alla inlägg! Du är för bra för att vara sann 🙂 Kram o tack till dej Michael!
Tack fantastiskt fina maja:-) Uppmuntrande att höra!
Jag lever i ett förhållande där min partner är av åsikten att var och en får ta hand om sig själv och sina känslor. Han anser att man aldrig får tro att den andre ska finnas där för en. Man kan aldrig räkna med den andre. Jag stångar mig blodig runt detta, då jag är tvärtemot. För mig är kärlek verkligen att kunna räkna med varandra, ge varandra bekräftelse och vara behövd.
Jag får höra att jag har ett galet bekräftelsebehov och vill hålla fast honom när jag försöker få bry mig om…. Det är svårt och gör ont… Det blir att jag måste sätta upp en vägg istället… Vet inte varför jag kämpar för detta…. Vårt förhållande är allt jag inte vill ha…
Låter kyligt av honom – kanske rädsla för att bli sårad. Finna kanske sådana minnen i bagaget. Frågan är vilken slags relation du behöver. Håller helt med dig om att relationer ytterst handlar om att finnas där för varandra.
Inser att jag säkert varit den tuffa och självständiga tjejen som klarade allt och säkert inte var lätt att leva med. Den som fixade allt och tog hand om barnen när min man var bakis och inte orkade. När jag och barnen var magsjuka och tog jag ändå hand om allt för de var aldrig frågan om att han skulle vara hemma, säkert lika mycket mitt fel som hans.
Men nu när jag blivit äldre och ser på mig själv på ett annat sätt och kräver att få vara svag ibland så skapar det förstås förvirring hos honom.
All förändring är jobbig även om det är till de bättre och problemet för oss är nog att jag förändrats och han står kvar.
Jag är bitter, de är jag. Vi ska överleva julen ihop och sen hoppas jag att få se ljuset.
De låter som en väldigt ensam och tuff situation Britt.
Ja ensam men ändå inte. Jag har mina underbara ungar och jag älskar livet. De kommer jag att klara mig långt på. Vet att jag är värdefull och värd ett gott liv.
🙂
Oj, hamnade vid ett gammalt inlägg men kände att det var ett träffande inlägg.
Gift med en man som har många inre demoner. Nykter alkoholist sedan många år. En man som har ett stort behov att egen frihet och kan själv. Gett honom mer och mer frihet under årens lopp och vi bor inte längre tillsammans. Jag saknar någon att ha gemensamma planer om framtiden med. Men han tycker inte om att hamna i ”förhandling” som han kallar det. Nu har vi hamnat i en diskussion om att känna sig behövd. Jag anser att jag behöver alla de människor jag älskar som jag har i mitt liv. Jag behöver de alla som en pusselbit i mitt liv. Människor som jag inte behöver har jag ju ingen anledning att ha i mitt liv. Och jag vill att han ska behöva mig med. Inte som i ett beroende men att han ska behöva mig för att må bra. Men han tycker att det är fult att behöva någon och vill inte känna sig behövd. Det skapar en stor klyfta mellan oss. Han vill att vi har vårt eget och ses för att vi tycker om varandra men att allt annat blir en obligation som han inte kan uppfylla. För mig är det mer att dejta. Inget äktenskap. Är jag helt ute och cyklar undrar jag?