Ledig från jobbet, många affärer är stängda, kanske är barnen på annat håll, inga projekt att rusa runt i… En oplanerad dag/dagar med bara ni två? Vad händer mellan er när lugnet lägger sig? Är ni bra på att bara hänga i varandras sällskap eller väcker det rastlöshet?
Vi lever i en minst sagt prestationsinriktad värld där mycket handlar om att det förväntas se fantastiskt ut på utsidan. Vi vill känna känslan av möjligheter och att dagarna fyller oss med energi. Och samtidigt kan verkligheten bära på motsatsen.
En man berättar: ”Helger och särskilt då storhelger gör mig nervös. Vi är så vana vid att springa hit och dit. Den här helgen kommer våra barn att vara utflugna och jag vet ärligt talat inte vad jag och min sambo ska prata om. Tänk om alla aktiviteter bara är självmedicinering för att vi inte ska behöva upptäcka hur dött det är mellan oss?”
En mycket insiktsfull äldre kvinna berättade en gång gör mig: ”Närvaron av skratt och glädje visar tydligt att det är en hälsosam relation.”
Så vad kan vi göra om vi känner motsatsen?
Ta risken att börja prata om det som ÄR. Om du känner den skavande otillfredsställelsen är lösningen inte tystnad. Våga uttala: ”Det här önskar jag av vårt förhållande. Jag tycker att vi bör uppmärksamma detta…” Konsten är att göra det med en icke anklagande ton och att ha en öppen och lösningsinriktad attityd. Men du har kanske redan testat allt?
Om du är ensam i dina försök till närmande och i åratal har kämpat för att nå fram är frågan: Lever du med rätt person?
Vad är syftet med tvåsamheten?
I lugnet ges vi möjligheter till att kunna börja se helhetsbilden och det som är av verkligt värde. Vill du och din partner färdas mot samma ”resmål”? Vill du ta de nödvändiga stegen för att ni ska kunna fortsätta som två?
Är du villig att möta din partner i hans/hennes önskan om förändringar? Eller tycker du att allt är bra så länge det praktiska fungerar? Hur ser du/ni på trygghet?
Attraktion behöver både trygghet och spänning. Förutsägbarhet och sköna överraskningar.
Om den här dagen var er första dejt med varandra, vad skulle ni göra då? Minns du känslan av nyfikenhet?
Ser ni båda behovet av utveckling eller kämpar du i ensamhet?
Michael Larsen – relationscoach
Skiljas utan att fastna – webinar den 20/4 kl 20.00. Du är varmt välkommen!
Vi hade det oftast jättebra på semestern och lediga dagar. Men vardagen fungerade inte. Han jobbade menade han och behövde vila efter jobbet. Jag jobbade också men fick sköta allt annat såsom barn, handling, matlagning, städ osv. Ibland ”hjälpte han till” som han uttryckte det. Han är en sådan pappa som ”suttit barnvakt” åt sina egna barn… På helgerna var jag helt slut och ville antingen ta det lugnt eller göra det jag inte hunnit gjort i veckan. Då kunde han tycka jag var tirist. Han var dessutom alltid ledig fredagar då han låg borta och jobbade. På fredagen hann han sova halva dagen och var pigg inför helgen. Men som sagt: semester och annan kravlös tid hade vi det så himla bra.
Liksom du, Helen, har min man alltid vilat efter arbetet och jag har tagit allt ansvar för barn, hem, logistik, trädgård och husdjur. Varför ställde jag inga tydliga krav kan jag fråga mig – men egentligen – varför valde han att inte ta sig an föräldrarollen och dess ansvar?
Folk har sagt att jag är alldeles för snäll. Så det är mig det är fel på – den som är snäll ska ändra på sig? Borde ju vara så att den som inte är snäll och tillmötesgående får höra detta och ändra på sig!
Alltsedan vi fick vårt första barn, ett par år efter vi blev ihop, har hans tålamod och vilja varit knapp. För att undvika ilska tog jag på mig allt. Jag önskar att jag kunde säga att semestrarna varit härliga… Irritation, ilska och dataspel har upptagit våra resor. Jag har vänt och vridit på mig för att ta hand om barnen och undvika att de skulle göra honom arg och valt mina ord för att hålla balansen. Varje helg sover han till lunch, äter och sedan blir det toa med mobilen eller datorn i en timme. Därefter är det soffliggning med dataspelet någon eller några timmar till. Kommer ev. när det är mat. Om jag inte är hemma blir det ingen mat till barnen – för han har inte varit hungrig, eller så har han lagat något till sig själv… Det är som att leva med en tonåring…. Förslår jag något vi kan göra så blir svaret nästan alltid nej. Jag och barnen har varit på en massa utflykter eller shoppingturer utan honom. Kommer det förslag utifrån är svaret alltid ”Ja”. När helgen kommer blir jag stressad över hur den ska bli. Vi har aldrig några planer om ingen bjuder hem oss och vårt gemensamma liv och hem står helt stilla. Närheten har inte funnits på väldigt länge trots mina försök. Lusten och engagemanget har tagit slut – bara stressen ökar… Det här blev ett brev kanske mest till mig själv för att se sanningen om mitt liv nu när jag ändå tvekar över fortsättningen… Ja, Michael, att prata om hur det är nu vore absolut på tiden…
Åh! Hög igenkänningsfaktor på ditt svar!! Så hade vi det: han var ofta lättirriterad och fastnade med tv och iPad. Inte närvarande med mig och barnen. Ville inte göra ”små grejer” med oss tex utflykt, lekpark osv men att tacka ja till annat då vi blev bjudna av vänner var han alltid pigg på. Och då blev jag den tråkiga om jag inte orkade/ville.
Nu har vi bott isär sedan nyår. Och igår fick jag veta att han har träffat en kvinna… Jag faller… men försöker tänka på allt som var snett mellan oss… Livet är TUFFT nu. Usch… Var inte beredd på att han skulle gå vidare redan nu…