”Vad är det för mening? Är det värt risken? Kan man verkligen lita på kvinnor? Och män! Otrohet är så fruktansvärt vanligt! Jag känner mig mycket lugnare som singel. Är inte det här med relationer bara en norm som vi hjärntvättas med?”
Det är bara några av de tusentals frågor och inställningar som ett enormt antal människor går runt och bär på. Tänk om vi såg tankebubblor strömma ut från alla dem som vi passerar under en dag!
Så varför upptar frågorna, tankarna, de inre påståendena, känslorusen, kärleksscenerna, låttexterna, samtalen och meddelandena så enormt med lagringsutrymme i våra sinnen?
Vore inte det bästa att hitta ro i sig själv och stänga ute alla dessa relationsdramer? Fenetylaminhalterna och dopaminet i hjärnan droppar ju ändå förr eller senare av, och så står vi där med en urvattnad attraktion och passion. En förälskelse som oundvikligen går mot sin egen undergång. Eller?
Det ligger djupt rotat i vår fysiska och emotionella DNA att längta efter närhet och samhörighet, och att vilja manifestera kärlek i våra liv. Vi är villiga att ta risker, nederlag, sorg och frustration för att få känna det där djupa som inte riktigt går att förklara.
Det är en skyhög skillnad mellan att ha en sambo, förhållande, man, kvinna, äktenskap, och att vara i en relation.
En relation, och då menar jag en hel sådan, handlar om två vuxna individer som sorterat bland sitt känslomässiga bagage och är öppna för att mötas på riktigt. Bortom status och accessoarer. Eller enbart som bedövning mot ensamhet
Kärleken är någonting vi väljer. Varje dag – genom ord, handling, beröring och attityd. Om vi inte tar oss tid och lägger energi på att lära känna oss själva, kommunikationsintelligens och tillåter känslomässig mognad att få utvecklas, kommer samma gamla nedbrytande relationsmönster att få fortsätta gro. Och så står vi där med en stulen tillit och undrar:
”Varför blir det alltid så här?!”
Hela poängen med en relation är att skänka oss kärlek, förundran, närhet, samhörighet och utveckling. Vad är det annars för mening med att vara två?
Alla har sina svackor och kriser, men kom ihåg att vi genom våra handlingar väljer vilka färger och nyanser landskapet skall innehålla.
Vi kan gå genom livet på två sätt: omedvetet eller medvetet. Jag garanterar dig att resultaten ser väldigt olika ut. Det betyder inte att den medvetna/uppmärksamma vägen ger försäkran om att vi inte kommer att uppleva sorg, motgångar, ensamhet etc. Men det gör att vi kan leva större och vara oändligt mycket mer närvarande. Det är vi som bestämmer takhöjden och rymden mellan väggarna.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
Jag tror så här: alla förhållande kommer att ha sina upp och nedgångar, man blir osams,tycker olika,osv. Och det är helt okej!! Alla kan inte tycka lika om allting. Då skulle alla gilla samma mat,samma musik,vilja ha samma färg på jackan etc så att tycka olika det får man vara beredd på.Det som är det viktiga är HUR man löser situationen och vad man säger till varandra. Försöker man prata igenom det på ett bra sätt så håller man lättare respekten för varandra. Lägger man därtill omtanke om varann,visar kärlek och som du skrivit om tidigare Michael, aldrig glömmer dejta varandra så har man kommit en lång bit på vägen. Livet är ingen räkmacka tyvärr så det gäller att göra så det så bra som möjligt.
Hela vårt samhälle har ju gått mer och mer mot att vi har fler val och möjligheter och att vi är medvetna om dessa. Så också när det kommer till förhållanden – det är OK att vara singel, göra slut, skilja sig. Så kanske känner man ibland efter lite för mycket och vi har en föreställning om att om vi inte är nöjda måste vi välja en annan väg. Vilket också inneburit till att vi har bland flest ensamhushåll i världen – kan det finnas någon korrelation med depression i vårt samhälle? Vi är väl trots allt ändå menade att vara tillsammans med andra.
Nej varför ska man gå i ett förhållande och leva på någon annans vilkor. Varför lägga tiden på någon som ödelägger relationen med gnäll och elaka kommentarer och som inte förstår att det sårar mottagaren. Den mottagaren är jag och jag är någon som ska ha rätten att leva ett lugnt och kärleksfullt liv. Som uppskattar mig för den kvinnan jag är och den kärlek jag vill sprida. Jag kan inte ge så länge jag är orättvist behandlad och inte uppskattad. Den trasiga mannen för han är trasig med dålig självkänsla, utan vänner och som inte har förmågan att visa kärlek till en annan människa. Utan trycker ner för att må bra i sig själv för att han ska vara någon. Han är bara en elak, hånande, kränkande, pikande, empatilös skitstövel och i detta lever jag och kan inte ta mig ur.
Just nu känner jag bara en ren rädsla inför framtiden som ensam. Duger jag som jag är? Vad måste jag ändra på om jag skall lyckas få någon intresserad? Måste jag se bra ut? Måste jag ha världens karriär och bästa självförtroendet? Vara en tiger i sängen. Gå till frissan tio gånger per år. Sminka mig varje dag. Ha en tjock plånbok så att jag kan göra precis det jag behagar.
Ja, man har många funderingar kring sig själv och vad en partner känner sig dragen till.
Jag har fått höra så mycket om att jag inte är bra nog att jag känner att jag inte räcker till som jag är. Har blivit tillplattad med åren.
Måste jag omregistrera hjärnan och försöka bli någon annan för att duga åt någon?
Jag tänker ofta, vem skulle vilja ha mig? Jag tänker alltid nedlåtande tankar om mig själv. Fastän jag ser bra ut och fastän jag har ett bra jobb så känner jag mig helt enkelt otillräcklig.
Något min man sett till att skänka mig efter så många år tillsammans.
Jag ser en relation meningen med livet. Jag skulle aldrig bli lycklig själv. Jag vill göra någon lycklig och få känna lycka och kärlek från någon annan. Det är min mening med livet. Det är det jag lever för. Svårt att tänka om. Svårt att se ljuset just nu då jag är trängd i ett hörn och måste ta ett beslut. Ett beslut som kan förändra mitt liv dramatiskt.
så bra skrivet alla, speciellt till dig Lina..känner igen mig..måste jag se bra ut, ständigt fått höra hur mycket jag äter och du rör på dig för lite..har också en rädsla att förbli ensam.. svårt att se ljuset just nu , helgerna är värst
Kan vi inte hjälpas åt?!
Vi som gruvar oss för helgerna och hur vi ska stå ut med ångesten som kryper sig på
Tänk om vi kunde mötas och hjälpa varandra…
Berätta hur du tänker Anna.
Jag hoppas att alla har någon som hjälper en i svåra tider. Jag har haft flera. Men en del som man trodde på har visat sig vara bortblåsta. Min bror t ex. Helt makalöst. När jag mådde dåligt sist så sa han ”varför skulle hon stanna i något hon inte ville?” Istället för att stötta mig som en riktig bror ska. Det är så lätt att säga hur andra ska göra. Sluta äta godis, sluta drick alkohol, sluta rök, träna mer, spara pengar. Det jag vill ha är någon som lyssnar och ger mig andra råd än ”du kan ju inte vara ledsen över henne fortfarande. Släpp det nu, skit i henne”
Trevlig kväll alla
Hjärtligt tack Michael för en inspirerande blogg! Jag upptäckte din sida bara några dagar sedan och har läst din blogg varje dag sedan dess. Du uttrycker dig på ett sätt som berör och som leder till djupare reflektion om det egna jaget och därför större självmedvetenhet.
Det är härligt! Efter att ha läst dagens text känner jag mig starkare och vågar ta ett beslut som jag innerst inne vet är det rätta för mig, ett beslut som gör att jag slipper hamna i en situation där jag tänker: ”varför blir det alltid såhär?” . Jag har valt att inte släppa in en person i mitt liv som jag vet är fel för mig. Hade det varit jag för ett år sen hade jag bortförklarat det dåliga och satt hans behov och önskemål före mina egna behov och krav.
Jag skilde mig för inte så länge sen. Under snart ett års tid har jag sakta arbetat med mig själv, med hjälp från en mycket kompetent psykoterapeut. Jag är lycklig nu. Men jag fortsätter att jobba med mig själv och vara medveten om mina tankemönster och mina val. Din blogg ger mig styrka och hjälper mig med att fortsätta försöka leva medvetet. Återigen tack!
Idag såg jag Walk the Line.
Min fråga är: Vart är min June Carter?
Det är en underbar film! Och du hittar henne!