Det är ingen överdrift att säga att vi människor är komplexa. Hur ofta hör jag inte om personerna som dras till det destruktiva och flyr det näringsrika? Som gång efter gång kliver rakt in i det som leder till tårar av frustration och ensamhet. Som kämpar med att bryta sönder det som hade kunnat bli någonting enastående?
Varför?
Bland annat därför att vår syn på den friska relationen och kärleken inte sällan är likt ett par fullständigt fel glasögon. Vi tror att skärpan är den rätta av den enkla anledningen att vi aldrig suttit där med rätt styrka i glasen. Och när vi en dag gör det:
”Detta är väl ändå för bra för att vara sant?”
Vi attraheras av det välbekanta, även om det inte är sunt. Någonstans köper vi illusionen om att det är i kaoset som vi verkligen är levande. Det är oerhört märkliga och invecklade processer.
Med rätta, menar jag inte alltid det smidiga och smärtfria. Om vi kommer ut från en relationsmiljö som varit förvriden, dramatisk, sårande, krigande, argumenterande etc. är det lätt att översätta detta, och på ett djupt omedvetet plan tro eller t.o.m. vara övertygade om att det är så relationer skall se ut. Vissa psykologiska lager vet hur det egentligen borde vara, men vanans makt tar över och låser oss. Våra känslomässiga kroppar lever kvar i det förgångnas skuggor av hur det är att vara i en parrelation. Nära känns hotfullt och distans tryggt. Men någonstans inom oss skaver det.
Det kan göra ont att slappna av därför att vi blottas. Det är inte få människor som går runt med relations/posttraumatisk stress syndrom. Tårarna kan komma när de hårt spända axlarna och ryggen får massage – allt släpper!
Utåt sätt kan vi verka enormt kompetenta och kapabla, men långt därinne tror vi inte att vi förtjänar att vara älskade. Och älska. Vi har levt livet som emotionella sömngångare. Vi söker oss till det som ger kvitton på att:
”Kärlek är en vacker dröm som inte har någonting med realism att göra.”
Det finns så mycket i den här världen som en gång i tiden var allt annat än realistiskt. Och idag är naturliga självklarheter! Det handlar helt och hållet om perspektiv!
För mig finns det en enkel måttstock: känslan av att vara hemma i någons sällskap. Att sitta ute på ett kafé eller en restaurang tillsammans med någon och inte vilja vara någon annanstans i hela världen. Är du hemma med personen bredvid dig? Är ni spontana, lekfulla, kreativa och älskar ni att röra vid varandra? Vad ser du framför dig när han/hon kommer emot dig på avstånd?
Ha modet att ta ut svängarna för vad som är möjligt och nöj dig inte med det grå.
Kärleken kan komma i former och klädnader som vi inte hade förväntat oss. Mallarna rämnar i grunden och de psykologiska immunförsvaren får frispel.
Vilken relationsbild behöver du ifrågasätta? Vad är det som ligger absolut närmast ditt hjärta när det kommer till den hela relationen?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Tack för dessa kloka rader.
Galet vad dina ord får mina tankar och känslor att landa och förankras i djupet av mej.
Värme – en persons varma utstrålning är det ord som mer och mer ligger mig närmast om hjärtat och som färgar relationen som helhet mycket,för det innehåller då allt som empati,respekt osv. En sån person vill man vara nära,man vill inte gå därifrån. Att se någons värme genom ögonen är oerhört attraktivt och ger en skön känsla rakt igenom – hur personen beter sig mot,pratar om och behandlar sina barn,vänner föräldrar,partner och husdjur. Värme skapar värme
Så sant Susan. Delar dina tankar. Man kan tom känna värmen även om man inte ses fysiskt. När man känner sig speglad, förstådd och genuint lyssnad till.
Precis så,Håkan! Det kittar ihop…
Känslan att vara hemma i någons sällskap är precis vad jag skulle vilja åt. Känslan av att vara tysta i varandras sällskap och ändå känna närhet. Då skulle jag aldrig vilja springa bort från den personen. Jag kämpar nog snarare med det motsatta – jag vill så gärna hitta den känslan att jag vrider och vänder på allt för att förstå varför den ibland inte infinner sig, för att hitta en anledning till varför jag vill springa bort från något som objektivt är bra, förutom just den där känslan av att vara hemma…
Ja har äntligen hittat hem!!!
Jag hittar två budskap i texten som i min värld blir motsatta. Att den jag mest vill springa ifrån kan vara just den rätte samt detta med att det ska kännas som att komma hem med den rätte. Men om det känns som att komma hem, så vill jag ju inte springa därifrån.
För egen del handlar det numera om att INTE känna att jag har kommit hem. För känner jag det så är jag tillbaka i mina destruktiva barndomsmönster. Och där har jag varit. Jag har varit där det fullständigt var som att komma hem. Och så här i efterhand har jag förstått hur illa jag for av den relationen.
Så för mig handlar det nu och framöver om att inte bara gå på vad som känns, utan att ha hjärnan med mig i val av partner. Jag tror mycket på det där som Susan skrev ovan; att iaktta hur personer beter sig mot andra, barn, vänner. Och jag jobbar med att hitta hem i mig själv, så att jag inte ska behöva hitta hem i någon annan, utan kan hitta en frisk, konstruktiv relation till skillnad från mina destruktiva varianter där jag bara upprepade barndomens trauman.
Håller med dig till 100%.
Precis så känner och tänker jag med.
Jag är fortfarande misstänksam mot mig själv ibland. Har jag verkligen förmågan nu att ta rätt avtagsväg från motorvägen jag lyckats komma upp på. Jag har backspegeln med mig, mycket större framruta än tidigare, kontroll både på ratt, gas och broms. Tom ett antal medpassagerare som kan hjälpa till om så krävs. Men beslutet är mitt när jag ska ta av. När mina destruktiva relationsmönster och anknytningstrauman sätts på prov och mina insikter om hur det egentligen ska vara i en energigivande relation.
Men nu när jag träffat denne varma, kärleksfulle person…och ÄNDÅ är ”kär” i mitt ex, som jag inte mår bra av att vara med…HUR kommer jag över honom?
Åh! Du skriver så galet bra! Älskar att läsa dina texter! Hur det speglar och väcker så mycket i mig!
Och instämmer Susan! Värme!
Känner hur hjärtat svämmar över och tänker på min karl-ska gå och krama honom nu! Har äntligen hittat hem! ♡
Tack!