Blir det svårare att träffa någon när vi börjat jobba med oss själva?

//Blir det svårare att träffa någon när vi börjat jobba med oss själva?

Blir det svårare att träffa någon när vi börjat jobba med oss själva?

En man ställer frågan till en kvinna under deras allra första möte:

”Tycker inte du att det är svårt att träffa någon när man börjat jobba med sig själv?”

Den frågan har hon aldrig fått tidigare och känner sig minst sagt positivt överrumplad:

”Vilken slags man frågar något sådant?”

Jag möter människor i mitt arbete som tvekar gällande sina relationer, just därför att partnern inte verkar förstå eller helt saknar intresse för djupare livsfrågor. En person som de levt med under många år, och som alltmer håller på att förvandlas till en främling för dem.

Under mina föreläsningar brukar jag poängtera:

”Se upp män, när kvinnan vid er sida börjar jobba med sin personliga och spirituella utveckling. Om ni kritiserar henne eller visar likgiltighet – om ni inte jobbar med era egna automatiska och begränsande relationsbeteenden, är risken överhängande att hon en dag lämnar er.”

Jag återkommer till det ofta, och om det är någonting av allt det jag föreläser och skriver om, är detta det absolut viktigaste:

Få aldrig någonsin din partner att känna sig ensam i ditt sällskap!

Vi lämnar inte förhållanden som ger känslan av hemma, där vi är sedda, älskade och upplever samhörighet. I alla fall inte om vi är någorlunda hela inombords. Vi påverkas i hjärtat av hur partnern rör vid oss, liksom hennes eller hans engagemang i vår värld. Liksom rymden vi tillåter att få finnas emellan oss.

En gång i tiden begick jag misstagen: lyssnade inte tillräckligt (särskilt inte mellan raderna), fokuserade alltför mycket på att ha rätt, trodde att jag satt inne med alla svaren, försökte förändra henne utan att vara medveten om det. Men framförallt så tog jag förhållandet för givet. Det blev ett smärtsamt uppvaknande!

Det är en konst att kunna vara öppen och inkännande utan att samtidigt radera ut den personliga viljan. Att kunna mötas i vi – cirkeln, utan att glömma den egna sfären. Eller motsatsen: där vi alltför mycket uppe i jag, jag, jag, så att vi inte ger av oss själva.

Svaret är ja! Det blir svårare att möta någon ju mer medvetna vi blir, därför att våra ögon ser skarpare, drömmarna blir tydligare (inte detsamma som flum och luftslott), integriteten och värderingarna reas inte ut, självvärdet läggs inte händerna på en partner eller relationen. Den djupare kontakten blir alltmer central.

Finns det någonting mer i livet än ett smakfullt inrett hem? Summan av besparingarna? Barnens aktiviteter? Framgång i karriären? Så många avverkade resmål som möjligt? Antalet vänner och parmiddagar?

När svaret på frågorna är ja – det finns något större, är jag säker på att du är på väg mot en destination som gör att det finns en tillfredsställelse i andetagen. Vi njuter alltmer av de ”små” tingen och känner det som är viktigt på riktigt.

Jag önskar dig en skön dag min bloggvän!

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare

Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se

By |2016-12-12T15:11:36+00:00augusti 16, 2016|Blogg|29 Comments

29 Comments

  1. Marie 16 augusti, 2016 at 08:37 - Reply

    Oj…. Så märkligt detta kändes att läsa. Inte med mina ord, men sammantaget just precis så jag reflekterade igår kväll.

  2. Ann1 16 augusti, 2016 at 09:08 - Reply

    Jag har utvecklats mycket de senaste åren och har funderat precis i dessa banor. Mitt ex hade inga större planer på att göra någon förändring i sitt liv – ha ville göra precis som han alltid hade gjort, trots att han inte lyckats med det han ville och trots att han inte mådde bra i den han var. Han var inte beredd på att få till stånd en förändring – varken på det fysiska eller psykiska planet…men han var underbar på många sätt.

    Jag önskar verkligen att träffa en bra man. Jag BEHÖVER ingen för överlevnad eller annat, men jag saknar samhörighet och kärlek – mycket. …men…var ska jag hitta en som är trygg i sig själv, är öppen för utveckling, tycker att bra kommunikation är a och o i ett förhållande, kan ”ge och ta”, gillar beröring, är glad, smart osv osv. Dessutom underlättar det ju enormt om han är singel i lagom ålder. Det känns som om alla saker inte finns i en och samma människa. …och om det finns – VAR ska jag träffa honom??

  3. Marianne 16 augusti, 2016 at 09:09 - Reply

    Jag tror också det, att det blir svårare att möta någon ju mer medveten om livets och mitt eget innersta jag blir. Men jag tror också att det är den bästa förutsättningen för en hel relation. Ibland har dock tanken på att det blir svårare att möta någon gjort mig missmodig. Inte bara ska jag gå igenom all smärta för att växa, nu ska det dessutom bli svårare att hitta någon att dela livet med. Hallå! Livet! Kan du göra det lite lätt för mig någon gång??!!

    Men samtidigt är det så att har man väl slagit in på medvetenhetens väg så finns det ingen återvändo. Hur gärna jag ibland än önskar att jag bara kunde få blunda för alla mina insikter, få gå tillbaka och kunna välja ”vilken man som helst”, så är det omöjligt. Och samtidigt vill jag ju inte. För nu lever jag i varje andetag. Det lilla, lilla livet har blivit det allra viktigaste. Nuet fyller upp allt. Visst är det svårare att hitta mannen som jag kommer att få dela allt detta med, men väntan kommer att vara värd, för det kommer att ge förutsättningarna till en relation som jag aldrig tidigare haft.

    Och jag vet ju hur motsatsen är. När man själv försöker se, älska och skapa samhörighet. Men där den andra inte gör det. Det var skönt Michael att läsa dina rader:

    Vi lämnar inte förhållanden som ger känslan av hemma, där vi är sedda, älskade och upplever samhörighet. I alla fall inte om vi är någorlunda hela inombords.

    För jag har verkligen upplevt att ha älskat, sett och försökt skapa samhörighet med partnern. Men han var inte tillräckligt hel för att vara kvar.

    Min nästa relation vill jag ska vara med en man som liksom jag har sett till att hyfsat hela sig själv.

  4. Alexandra 16 augusti, 2016 at 09:40 - Reply

    Håller helt och fullt med och det var skönt att läsa dagens inlägg. Har funderat en del i de banorna med och håller med föregående talare att det ibland har känts lite missmodigt och smått ironiskt att man först går igenom smärtsamma upplevelser, jobbar med sig själv och gör den långa resan sen blir det så fantastiskt klurigt att finna en partner.. Men jag trivs bra med mig själv och jag tänker att någonstans där ute finns han som ser MIG och vill starta ett fint kapitel i tvåsamhet med mig.. Tills dess fortsätter jag att leva och le!
    Ha en bra dag ni fina!

  5. Marie-Louise 16 augusti, 2016 at 10:22 - Reply

    Mycket kloka ord! <3

  6. LA 16 augusti, 2016 at 10:24 - Reply

    Ja det tror jag. Vi som har kommit en bra bit på vår inre resa kommer inte att vika oss igen, och det är vår styrka. Jag tror även att vi utstrålar så mycket mer att en eventuell partner kommer att känna sig trygg med oss. Vi söker inte dom stora kickarna längre, vi söker dom små och äkta. Nu har jag dessutom lärt mig att vara sann mot mig själv, jag har lärt mig att jag måste göra mitt jobb i förhållandet och jag kommer att kräva att han också gör det om vi ska lyckas på sikt. Jag har rannsakat mig själv och vet vad jag har gjort för misstag och det är dessa rädslor man får ta tag i på en gång när dom dyker upp….. för det kommer dom att göra.

    Jag är så mycket tryggare i mig själv idag att jag tror att jag skulle märka ganska snart om det inte känns bra så länge jag är sann mot mig själv. Magkänsla och intuition. Och det viktigaste av allt, kommunikation!

    • Carina 16 augusti, 2016 at 22:56 - Reply

      Bara det faktum att det nästan uteslutande är kvinnor som kommenterar här gör mig förvirrad. Var är alla män? Min känsla är att det är många fler kvinnor som vill utvecklas personligt. Är män generellt mindre intresserade av att jobba med sig själva eller är det bara så att kvinnor är mer öppna med det?

  7. Molly 16 augusti, 2016 at 13:55 - Reply

    jag har levt och varit sambo med en man i några år och som lämnat ett 30 års långt förhållande, jag flyttade ifrån honom i somras (hans hus) men vi har träffats efter det (mest hemma hos honom) men i dagarna tog det slut. det sista året har vi tjafsat om både det ena och det andra men mest om hans ex o vuxna barn. han har aldrig varit nöjd med mig men ändå så blev vi ett par och jag godtog honom ändå och han mig, han tyckte jag var för tjock och jag motionera för lite, jag fick höra det ganska ofta i en lång tid, och visst har han rätt att jag kanske missköter min hälsa men det är min ensak och jag gör så gott jag kan. när jag flyttade in hos honom så hade hans ex kvar saker ute i förrådet och jag fick ingen plats för mina möbler , jag fick en plats för mina kläder i stort sett. för det mesta har vi väldigt trevligt när vi ses och trivs ihop..i början av vårt förhållande ville han gärna prata om sitt ex och prata alltid i ”vi form” då jag påpeka att det är inte ni längre utan VI är Du o Jag ..jag är en ganska social person och vill gärna gå på bio, promenera på stan, fika ..gå ut nångång på krogen ..speciellt på sommaren eller bara vara..men det blev aldrig så för han ville bara greja i sin trädgård, alltid ngt projekt på gång, inget fel i det MEN man måste ge o ta i förhållande, ialla fall så känns det svårt och ensamt, jag bor i en liten lägenhet men jag försöker ta en dag itaget, och jag försöker se att det inte är jag som har problem utan han

    • Marianne 16 augusti, 2016 at 14:20 - Reply

      Jag ska inte uttala om ifall någon av er har problem, men så mycket kan jag säga – säger mannen åt dig att du är för tjock, vänd på klacken, gå därifrån och gå aldrig tillbaka. Så jag tänker att det är helt rätt att du inte är med denna mannen längre. Antingen älskar en man dig EXAKT som du är, med alla skavanker och brister och fördelar, just för att det skapar DIG, eller så ska du inte ägna din energi åt honom.

      Det låter som att han verkligen inte har släppt sitt ex och inte alls var redo för någon relation. Är man det så vill man ju såklart gärna göra plats i hemmet så att vi kan skapa vårt hem. Exempelvis.

      Ta en dag i taget. Försök när du kan att göra saker som du mår bra av. Och det går över. Jag lovar att det verkligen blir bättre.

  8. Molly 16 augusti, 2016 at 15:34 - Reply

    tack för din kommentar, jag har hela tiden känt att det är bara mitt fel, att jag drar i gång tjafset. han säger att jag inbillar mig en massa saker om han o hans ex. att jag behöver hjälp och inte han! En sak som är en av orsakerna i mitt tänk…. att man åker i väg med sitt ex och hjälper henne att hitta en ny bil och skyller på att det är till deras son och som ska ha en bil o övningsköra för hon behöver ingen bil…visst kan man vara hjälpsam men det finns andra som är hjälpsamma. Jag tror att han dåligt samvete för han lämnade henne och det är hemligt och han tycker inte att det angår mig. Jag själv har också två vuxna barn men deras pappa gick bort för ett antal år sen, tror inte vi skulle ha så mycket att prata om han levt idag eller bett honom leta bil åt mig, jag är en självständig kvinna och fått lära mig stå på egna ben 🙂

  9. Malin 16 augusti, 2016 at 18:23 - Reply

    Den här kommentaren hör egentligen inte till just det här inlägget. Men jag känner att jag måste få ventilera mina tankar och känslor!

    Min sambo är snäll och omtänksam. Han älskar mig och är en underbar pappa till våra barn. Men jag har inga känslor för honom längre. Jag ÄLSKAR honom inte. Det har jag nog inte gjort på många år. Det blev särskilt tydligt för tre år sedan då jag blev förälskad i en annan man. Kärleken var besvarad och vi träffades en enda gång. Men med hänsyn till våra familjer beslöt vi att inte ses mer fastän känslorna var starka. Jag känner fortfarande mycket för honom, vi springer på varandra ibland och jag tror han känner likadant.

    Allt det här har fått mig att längta efter något annat. Min sambo vill bara att allt ska bli som vanligt igen, medan jag bara vill lämna. Vi bråkar egentligen inte. Vi renoverar, firar födelsedagar och åker på semester. Vi till och med har sex ibland. Men det är just bara sex, det finns inga känslor från min sida. Jag klarar inte av att kyssa honom och det känns inte alls bra efteråt.

    Nu till min fråga till alla kloka läsare: Ska man leva så här för barnens skull eller ska man lämna? Jag har tappat livsglädjen och känner mig likgiltig inför det mesta. Men är det rätt att splittra familjen för att JAG ska vara lycklig? Vad har jag för rätt att göra tre barn och en fin man ledsna för att jag ska må bra? Samtidigt vill jag ju att barnen ska få växa upp i ett  kärleksfullt hem med vuxna som älskar varandra. Jag önskar också min sambo ett bättre liv än det här. Ibland hoppas jag att han ska träffa en annan kvinna, så jag slipper vara den som lämnar…

    • Yazmina 16 augusti, 2016 at 20:20 - Reply

      Malin, skulle du vilja att din man stannade hos dig av pliktkänsla, fastän han inte älskade dig? Skulle du vilja dela ditt liv med någon som i hemlighet drömmer om en annan? Det skulle inte jag. Det skulle vara så kränkande och smärtsamt, mycket mycket värre än att bli lämnad
      Jag vill inte ge dig skuldkänslor, men har du pratat med din man om hur du känner?
      Jag förstår att du mår dåligt, och känner skuld , men du behöver ta tag i de. Sanningen är den enda vägen. För alla inblandade. Jag önskar dig lycka till. Kram

    • LA 16 augusti, 2016 at 20:33 - Reply

      Å Malin, jag är nog inte rätt person att råda dig då jag var den som blev lämnad. Men jag skriver ändå :-). Men en sak är säker…… Man ska absolut inte stanna för barnens skull! Har du berättat för din man hur du känner, på riktigt. Har ni satt er ner och på riktigt talat från hjärtat? Det tycker jag du är skyldig honom isåfall. Om du känner dig likgiltig så har det gått långt och du har levt länge med denna kärlekslösa relation. Klart att du inte får svika dig själv för att hålla ihop kärnfamiljen. Du måste vara sann mot både dig själv och din partner för jag tror inte han vill leva med någon heller som inte älskar honom. Inget förhållande är stormande efter flera år och barn däremellan, som det så fint heter så gäller det att vattna för att det ska växa:-).

      Så svar på lite av dina funderingar är, håll inte ihop för barnens skull. Du måste berätta ärligt hur du känner för det finns inget värre än att få denna kalldusch om att separera om din man inte vet vad du känner och har känt länge. Så försök respektera din man som barnens pappa om du vill att ni ska ha en bra relation om ni bestämmer er för att gå skilda vägar, det tjänar alla på.

      Stor Styrkekram och lycka till, vad du än väljer. Du måste också vara lycklig

    • Malin 16 augusti, 2016 at 22:35 - Reply

      Yazmina och LA, tack för kloka ord. Jag har försökt förklara för min sambo hur jag känner utan att blanda in den andre mannen. Dock vet han att det fanns en annan, då för tre år sedan. Han vill att vi ska försöka rädda vår relation, men för mig är den redan över. Jag vet att han förtjänar ärlighet och respekt. Han förtjänar även kärlek, men det kan jag inte ge honom längre.

  10. Johan 16 augusti, 2016 at 21:58 - Reply

    Om svaret är ja på de frågorna så är jag på väg mot något större. Jag har typ alltid tyckt Ja på sådana frågor. Mitt ex tyckte Ja om man frågade henne, men Nej i verkligheten.
    Allt det hon gjorde var att inreda hemmet, ville så mycket på jobbet, resa överallt och Fb, Insta, Snapchat. Jag blir galen på allt som telefonen gör med oss. Det finns så mycket som är roligare än telefon och skryt och pengar. Att umgås och vistas tillsammans. Spela kort och brädspel tillsammans, ta en promenad tillsammans. Laga mat ihop. Ligga och mysa med varandra och sitta och prata om vad som helst. Tror jag hela tiden tvekat på mitt ex och vårt förhållande, men ändå stannat kvar. Sen när jag gick ner mig fullständigt så var jag ju ingen rolig att umgås med. Då stack hon. Jag var i botten redan innan trodde jag. Men när jag blev lämnad fick jag reda på hur djup botten var. Den är fruktansvärt mycket djupare än man först anar. Det värsta är ju all ångest och magont man har/ har haft. När ska den släppa helt? Måste man möta sina rädslor för att övervinna dem? Ja jag tror det. Men hur gör man när man inte vågar eller ens kan fundera på att våga möta dem? Ska man låta tiden plocka ur den värsta ångesten först så att det senare blir lättare att träffa dem tillsammans? Det känns ändå som att ett planerat möte är enklare än ett möte som sker oavsiktligt. Jag ville egentligen bara skriva av mig lite. Denna dagen har faktiskt sett ganska ljus ut, men med lite mörker stundvis.

  11. Solrosen 16 augusti, 2016 at 22:59 - Reply

    Johan, du möter redan rädslorna tror jag. Det tycker jag märks på det du skriver, att du läser bloggen så visst vågar du. Jag tror absolut att man måste möta dina rädslor för att övervinna dom och min erfarenhet är att man tar det i den takt man klarar av. Själv åkte jag till ett kloster på tyst retreat i 4 dagar ett par månader efter att jag blev lämnad och var i den djupaste gropen och det var kanske lite väl tufft kan jag tänka i efterhand men faktum är att stannar man i känslan av tex ångest så lättar det ju efter en stund. Och jag håller med dig till 100 procent om det där med telefonen. Jag använder själv inte fb och liknande men jag upplevde i min förra relation att det störde mycket. Bättre att fokusera på partnern eller vännen man har jämte sig…

    • Johan 17 augusti, 2016 at 00:27 - Reply

      Det är nog som du säger, att nu har jag t o m funderat kring tanken att möta dem, även om det blir tufft. Det med att stanna i ångesten har jag provat och visst släpper den efter ett tag. Det värsta är att den släpper efter någon timma och inte efter en kvart. Jag vet inte riktigt hur din situation såg ut, men jag vet att jag läst de inlägg du gjort. Kloster är väl ingen dum idé, nu är jag inte så megakristen tyvärr, men man gör vad man känner sig tvingad till.
      För första gången på ett tag så såg jag mig i spegeln ikväll och tyckte att jag faktiskt ser bra ut. Hoppas det håller i sig även imorgon. Lättare att tycka om sig själv om man ser bra ut. Jag är oftast snäll och ödmjuk, så den biten klarar jag mig i. Men tycka man ser tjock ut är ingen skön känsla. Jag har börjat träna ordentligt nu och äter minimalt med socker och små portioner så jag hoppas att jag ser någon skillnad ganska snabbt.

      Det där med att det är svårare att träffa någon om man jobbar med sig själv stämmer nog ganska bra. En sak har jag märkt att även om jag mår dåligt så tackar jag nej till en del tjejer som inte passar in i med mig. Tänker inte ha någon för att jag desperat måste. Så jag kommer välja bort ganska många nu tror jag. Jag vet vad jag vill ha och det kommer inte bli lätt att hitta. Idag raderade jag alla dejtingappar för att kunna ransaka mig själv.

      Imorgon är en dag närmare målet, imorgon är en dag som jag ser fram emot

      • Michael Larsen 17 augusti, 2016 at 06:58 - Reply

        Jag känner igen resan som du gör Johan. Smärtsamt – men en dag i taget. Tack för att du delar med dig! Det är viktigt.

      • Marianne 17 augusti, 2016 at 10:44 - Reply

        Johan, jag vet också precis vilken resa du är i. Och där mitt i ångesten är det för j-vligt! Och så är det också för mig, det släpper inte på en kvart. Jag kan upplevad att lika plötsligt som ångesten kommer, lika plötsligt ger den sig iväg.

        Jag har också börjat göra som du, tacka nej till män som jag inser inte passar mig. Det är en underbar känsla att våga göra detta, att inte falla för att ta den lättaste vägen förbi ångesten, hitta någon, vem som helst, som lindrar den. Vågar vi arbeta oss igenom den utan en partner men med vänner och ex den här bloggen så har vi de bästa förutsättningarna för att komma till den där relationen vi vill. Och vi blir större som människor.

        • Johan 17 augusti, 2016 at 15:29 - Reply

          Det är bra sagt! Den här bloggen får mig att inse hur mycket som helst. Att läsa Michaels fantastiska ögonöppnare och läsa alla underbara människors erfarenheter och mående.
          Just idag hade jag ångest när mitt ex skrev massa trams. Men jag höll mig lugn som jag gjort de senaste månaderna och svarade snällt och ärligt. Hon var jättearg och kallade mig för massa saker som jag inte vill skriva här. Jag t o m skrattade faktiskt när jag läste hur elak hon är mot mig.
          När hon inte får som hon vill så börjas det. Just nu är jag stark 🙂

          • Marianne 17 augusti, 2016 at 17:01

            Oerhört starkt av dig att inte svara tillbaka på samma sätt trots ångest. Det bygger din egen inre värdighet!
            Ta vara på den starka känslan. Den behöver du till en annan dag. Och med tiden blir tiden du känner dig stark allt längre. Samtidigt har jag nästan känt mig ännu mer rädd när jag efter en stark period har fallit ner i hålet igen, då har det känts som att ”herregud, ska jag ner dit igen??”. Men det blir aldrig lika långvarigt som i början, eller lika djupt, när man väl har varit på botten och vänt.

  12. Marilouise 17 augusti, 2016 at 17:19 - Reply

    Oj, vad det är mitt i prick! Och så många vi är som har liknande upplevelser!!

  13. Anna K 18 augusti, 2016 at 00:55 - Reply

    Tack Michael för ett intressant inlägg!

    Till Malin, jag är 49 år och utifrån min livserfarenhet så är hoppet det sista man lämnar. Hoppet om att vinna dig tillbaka håller din sambo kvar vid dig. Samtidigt har jag sett hos par i er situation att det finns inget att hoppas på om en av parternas känslor har dött. Jag skulle ge er rådet att inte ödsla med varandras tid, separera på ett lugnt och tryggt vis för barnens bästa. Se ljust på framtiden och hjälp varandra att komma till ro på var sitt håll. När ni väl styrt upp era separata boenden och barnen kommit till ro kan du söka efter en ny man och du finner honom garanterat. När du blir lycklig så blir dina barn lyckliga. Glädje föder glädje, oro föder oro, ångest smittar…..lev och ha roligt. Men först en separation med värdighet. Var inte orolig för din man…jag har sett andra par där den som varit i din sambos situation träffat på sin riktigt stora kärlek ganska snart efter separationen. All styrka till dig att leva ditt liv utifrån ditt sanna jag.

    Johan, allt du skriver har jag gått igenom, ett nattsvart helvete där ångesten kom med 200 km i timmen och slog in i ryggraden. Plötsligt så var jag under vattenytan igen och kämpade för att komma upp till ytan och få luft. Min existentiella identitet försvann likt någon kapat av grenen jag satt på.
    Denna identitet gick i 100 delar, som flög upp i himmelen. Sakta då och då trillade de ned igen. Delarna handlade om -vem är jag? Hur ser andra på mig? Vad kommer att hända med mig? Kan jag lita på framtiden? Kommer jag att få leva tills jag är 55 år? Vad händer efter döden? Vad för sexualitet har jag haft/längtar jag efter? Varför har jag varit rädd för mörker? Varför har jag varit rädd för att andra ska bli arga på mig? Varför klarar jag inte att ta kritik eller höra när andra kritiserar andra och ta dem som blir kritiserade i försvar? Varför kan jag inte lyssna när andra säger att jag är fin, varmhjärtad, snäll, smart, driftig, företagsam mm? Är jag en god mamma? Vem vill ha mig? Vad har jag gjort för att hamna här? Är det något fel på mig? Är jag knäpp? Hur stod min före detta man ut med mig? Hur ska jag klara av att leva utan honom? Varför har jag blivit överviktig? Vad gör jag för fel hela tiden i mitt liv?
    Jag hamnade i ett vakuum där ångest, meningslöshet, tomhet och en enorm stress blandades i min kropp. För att överleva var jag tvungen att bli kroppsligt trött. Så jag anmälde mig till en triathlon tävling och började träna…nått så fruktansvärt mycket. Rasade i vikt…åt ca 900kcl per dag och tränade för ca 1500kcl per dag. Ett år senare kunde jag springa 1 mil för första gången i mitt liv, och några månader senare så genomförde jag tävlingen. Satan i gatan vilken mental seger det var. Men detta var bara en konstgjord andning… dock helt perfekt för att jag skulle kunna få sova. Men sakta började jag bli medveten om delarna som svävade i luften, en efter en trillade de ned och nockade mig till marken. Jag fick gå till botten med allt som gjorde mig rädd, jag utmanade alla rädslor…jag tog möte efter möte med det mörka som jag varit så rädd för. Och jag bearbetade sorgen av min man och den förlorade framtid vi inte fick uppleva. Jag gick ut på krogen och tog mig en man, som gärna vill ha med mig på en trekant med sin fru, hm. Detta var innan jag började träna, och vägde lika mycket som då min man lämnade mig (han tyckte jag var äcklig, 15 kg övervikt) och den man jag valde på krogen var som en grekisk staty i kroppen och han avgudade mulliga kvinnor….men ack vad jag ångrade mig senare då detta inte alls var mitt rätta jag att utsätt mig för dessa faror. Jag grät floder över hur jag kunde vara så dum och blev rädd för det egna jaget! Jag undrade vad som höll på att hända med mig? Håller jag på att mista förståndet? Jag fick en sjuklig översexualitet som jag endast levde ut med den ”Grekiska statyn” som tur väl var. Jobbiga händelser kring min ungdomstid dök upp i huvudet, ej så allvarliga men som påverkat mig tillräckligt mycket. Dessa bearbetades. Samtidigt stod jag som låginkomsttagare som ensamförsörjare av ett hus och unga vuxna som bodde hemma och inte hade arbete. Jag arbetade över 100 % men ett år efter separationen hade jag endast 4000 kr kvar på kontot efter allt var betalt. Stressen satte sig i magen och jag kunde inte stava riktigt när jag skrev och jag fick läsa om flera gånger för att förstå texter jag läste. Jag tränade för hårt samtidigt som jag åt för lite. Då….tog jag fram papper och penna och ringade in vad som var viktigast för mig att lösa först, jag satte upp korta och långa mål. Jag fick tag i en extrainkomst och två år senare hade jag 67 000 kr på sparkontot och ordnade jobb till mina barn.
    Idag, fyra år efter separationen, är jag trygg, har fått alla delarna på plats igen, framtiden är ljus, ekonomin räddad, jag har gått upp allt jag gick ned i vikt igen. Men jag är stolt! Jag är stolt över att jag tog alla mötena, jag gick på den väg som ledde mig tillbaka till min inre trygghet, livets väg. Ångesten var alla de sidovägar som dök upp och lockade mig att komma ur spår, jag gjorde det ibland, men valde att gå tillbaka på min utstakade väg. Jag hade stor nytta av min mindmap och det var enorm skön känsla att få bocka av målen jag satt upp. Nu ska jag snart ta tag i min vikt igen, fast på ett lugnt, metodiskt och långsiktigt vis.
    Jag är lycklig och jag önskar jag kunde hjälpa er som fortfarande är i krisens chock,-bearbetnings – och/eller reaktionsfaserna De är så enormt jobbiga men så utvecklande. Tillslut, fast man inte tror det, så ser man livet i färger igen. Ni har en arbetsam resa framför er men den är värd allt inre kaos. Ta all hjälp ni behöver, prata med trygga och starka vänner, prata igen och igen, ta hjälp av en psykoterapeut/svenska kyrkan eller vem som helst som ni har förtroende för, rör på er, sov bra och ät bra.

    Res på er, bär huvudet stolt och gå rakryggade för ni har inte gjort något galet det är bara livets gång som fällt er till marken, ni är värdefulla och kommer att må bra igen.

    • Marianne 18 augusti, 2016 at 08:39 - Reply

      Tack Anna K, tack! Tack för att du delar, du är en sådan inspiration! Varmaste vamaste kramarna!

  14. Gunilla 27 augusti, 2016 at 07:46 - Reply

    Har man som jag jobbat mycket och hittat sin innersta kärna är det svårt både att finna en man men också fler vänner Många flyr med än det ena än det andra för att slippa känna. Så upplever jag det. Många dricker eller flyr med annat som bedövar

  15. Anna 23 februari, 2017 at 15:32 - Reply

    Jag vill tacka dig för att du visar att det finns män som är kloka, intresserade av självutveckling som möjliggör att vardagen kan få ett guld-liknande skimmer, inkännande och reflekterande. Alla dina raka och ofta enkla påståenden som går rakt in i hjärtat utan att behöva ta omvägen via hjärnan…
    Tack för att du hjälper mig att närma mig möjligheten att kunna acceptera mig som den jag är och förhoppningsvis snart kunna älska mig själv. Tack för att det finns hopp om att kunna träffa en man som jag sedan kan få uppleva livets guldskimer med./ Anna

  16. Angela 22 april, 2017 at 12:20 - Reply

    Läser och nickar instämmande med alla inslag…….att hitta tillbaka till livet igen efter att blivit så sårad och knockad är väldigt tungt.
    Att sedan klättra och kämpa sig upp ur de svarta hålet tar tid …..men det måste bara gå så man kämpar vidare. Visst har man ställt sig frågan om man någonsin kommer hitta kärleken igen och om man då kommer våga lita på den.
    På resans väg börjar man jobba med sig själv och sitt inre på djupet och då inser man att man först av allt måste börja med att ” älska sig själv ” med alla sina sinnen innan man kan älska ngn annan på det rätta planer. Lycka till alla Jag kommer kämpa vidare för att nå fram till ett jag som jag känner är mitt riktiga /starka jag …….då hoppas jag han kommer i min väg och vi kan gemensamt fortsätta resan ihop.

  17. Liselott 7 december, 2017 at 00:02 - Reply

    Här kommer några tankar rätt ut utan filter: Blir oerhört förvirrad av inläggen och kommentarerna i bloggen. Jag har alltid vetat att det finns något mer- jag har hittat det i möten, stunder, små underverk i vardagen, i mig själv, i andra. Men jag är för känslig för att kunna leva med en annan människa. Orkar inte tjafset. Orkar inte bli besviken, när jag ger av mig själv, ger närhet, förståelse, men samtidigt står på egna ben, och förväntar det av min man. Jag passar inte på att han kommer iväg, kommer ihåg mm. Ringer inte och kontrollerar om allt är bra, om han behöver hjälp med barnen mm. Litar fullständigt på att han klarar det. Passar inte upp hemma, anser att vi både måste bjuda till för att ha ett fint och mysigt hem, man gärna kommer hem till. Tröttnar när det bara är jag som bryr mig, och han kommer med krav efter krav. Att han klagar över att jag är mer man än kvinna.
    Samtidigt är jag för snäll säger inte ifrån, när någon går över mina gränser. Förstår mig ihjäl. Först när jag är nära ” the tippning point” börjar jag sätta ner foten, och sen bara går jag. Då är jag så färdig med honom, relationen, kärleken. Jag tror inte på det längre. Varför ska man stängas in i förhållanden, plåga varandra, dra runt på berg av damm, saker, tjafs mm. När allt alltid har funkat så mycket bättre, när jag är fri och måste fixa allt själv. För mig har det varit mycket mindre som måste fixas, med bara mig och barnen, vi har klarat oss på mindre pengar och haft det mycket mer harmoniskt hemma. I tillägg har jag kunnat ha tid för allt det andra jag vill göra, fotografera, skriva, pyssla, träffa vänner, resa, gå på teater, dans mm. Jag vet egentligen inte vad jag ska ha en man till. Priset för sex och stundtals närhet är allt för högt. Lever hellre utan sex, och närhet och uppskattning får jag av så många andra. Vet att jag låter hemsk, men finns det inte andra sätt att leva på, är det verkligen meningen att tvåsamhet i evighet är det mest naturliga? Är ensamhet verkligen detsamma som att inte vara i en tvåsamhet? Rent biologisk och historiskt är reproduktion och utveckling av den mänskliga rasen, individen och kollektivet det viktigaste, att ta hand om våra barn så att de kan bli goda och starka individer, samt bevara vårat livsunderlag, jorden och naturen, för våra barn och kommande generationer. Det kan uppnås och har uppnåtts i andra friare konstellationer i historien. Rent personligt är livets resa, dess äventyr och min egen utveckling det viktigaste. Om jag inte klarar hitta en partner som vill och kan följa mig, så finns det så mycket bättre saker jag kan använda mitt liv till. Finns det ens en sådan man? Kan man egentligen förvänta sig det? Är det egoistiskt? Eller är jag en av de som blev över, som ingen kunde leva med? Spelar det någon roll så länge jag har det bra och känner att jag lever ett rikt och meningsfullt liv? Ja, jag vet inte, jag måste bara fortsätta mitt liv och hitta min väg. Vi får se, just nu tror jag inte på den sorten av kärlek. Däremot min kärlek till mina barn och mina föräldrar, känner jag djupt och ärligt. Men vet att jag nu har svårt för tillit till andra, både vänner och kärlekspartner, har levt för nära elden för länge. Har väl också inte tillit till mig själv, att jag klarar att leva i en parrelation, eller hitta rätt person. Det verkar för svårt och jag klarar inte av allt jobbet.

  18. Marie 23 december, 2017 at 13:43 - Reply

    Förra året flyttade jag ifrån min förra man efter 30 års äktenskap. Har under 1,5 år jobbat med mig själv att återfå glädjen, och att hitta mig själv på nytt och vad jag vill göra med mitt liv. Inte nog med att min förra man var otrogen, så tog han upp ett gammalt förhållande med en kvinna som mer eller mindre ville förstöra vårt förhållande i början, de hade ett barn ihop innan vi träffades.
    Känslan av att bli sårad och inte kunde lita på någon ny man just då, gjorde att det tog längre tid att känna att nu går jag vidare.
    För 3 veckor sedan började jag ha kontakt med en man och även träffat ett antal gånger, och under denna tid, så har vi blivit kära, och jag trodde aldrig att jag skulle kunna bli kär igen. Vi samtalar om allt, vi vill bägge gå vidare och även fortsätta lära känna varandra, jag är tacksam för att jag tog mig tid att verkligen mogna succesivt och bearbeta mitt förra förhållande, för att kunna gå vidare och börja ett nytt liv.

Leave A Comment

X