Därför vet jag att det går att förändra dina anknytningsmönster

//Därför vet jag att det går att förändra dina anknytningsmönster

Därför vet jag att det går att förändra dina anknytningsmönster

Jag pratar med kvinnor och män som tidigt i livet varit utsatta för sexuella övergrepp, haft föräldrar som inte besuttit den minsta förståelse om vad kärlek är för något, och som gång på gång utsatts för svek. Jag pratar med dem som utsatts för otrohet i flera av sina förhållanden, och som fått känna tilliten gå mot sin förintelse. Ett självförtroende som skickats i exil. Inte en gång utan många!

Människorna som jag tänker på när jag skriver det här inlägget, skulle kunna vara nerbrutna, cyniska, bittra, fyllda med aggression och en kvävande misstänksamhet. Enligt vissa teorier ”borde” de vara fullständigt omöjliga att ha att göra med. De skulle kunna vara slavar under alla möjliga former av missbruk, avstängda som personer så att de formats till bl.a. narcissister och psykopater, men det är de inte.

Om det inte var för att de någonstans djupt där inne bar med sig någonting som alltid varit intakt. Några kallar det själ, högsta jag, essensen av vårt varande, kärnan i att vara människa etc. Benämningen är inte viktig, utan vad vi kan göra med det och vad det gör med oss.

Trauman kan göra människor till demoner. Men jag har mött dem som blev till änglar. Jag är inte ute efter att försköna och romantisera, utan reflekterar kring vad det är som får människor att välja så fullständigt olika riktningar. Varför?

Teorin om anknytningsmönster är en modell av verkligheten. Den är inte verkligheten, utan ett fantastiskt fint verktyg för att bättre förstå oss själva och andra. Just det här med att kunna se sig själv, inse och reflektera, kan vara skillnaden mellan himmel och helvete. Förståelse ger oss möjlighet att skapa sammanhang, som in sin tur leder till insikter och mening. Detta i kombination med handling skapar förändring. Utveckling är liv!

Vi har ett val: att köra på i samma gamla utslitna spår, kopiera och repetera det som andra före oss gjorde och som skadade. Eller att utvecklas! Vi kan behandla en partner och vår egen person på ett sätt som skapar avstånd, ensamhet och sorg. Eller börja leva mer medvetet så att de som kommer oss nära känner sig respekterade, hemma och älskade.

När vi börjar göra annorlunda förändras strukturen i våra hjärnor. Vilken hissnande tanke!

Varför blir jag den jag blir i mina relationer? Webinar idag söndag 19/11 kl 20.00. Du är varmt välkommen!

Michael Larsen – relationscoach

By |2017-11-19T08:07:59+00:00november 19, 2017|Blogg|5 Comments

5 Comments

  1. Tokfia 19 november, 2017 at 10:10 - Reply

    Du är en sån klok individ och jag önskar att många fler tänkte och agerade som du skriver. Finns den rätte och finns den rätta kärleken tänker jag ofta på ? Det du beskriver i alla dina fantastiska inlägg är att jag sårats gång på gång och till slut tappat tron på att kärlek existerar. Men du får mig att tro igen efter 20 år som ensam men med några kraschade förhållanden i bagaget.Tack Michael för att du finns därute i cyberrymden

    • Michael Larsen 20 november, 2017 at 09:40 - Reply

      Tack för dina fantastiskt uppmuntrande ord och för att du delar med dig av dina erfarenheter Tokfia. Det är så lätt att våra erfarenheter sätter stämpeln på kärleken och dem vi möter. Jag önskar att du en dag hittar den/det du söker. Allt det bästa till dig!

  2. Essie 19 november, 2017 at 11:13 - Reply

    Redan när vårt första barn var litet pratade jag med min man om hans egen barndom. Förstod att hans uppväxt präglats av känslomässigt avstånd utan kramar och bekräftelse och att det var baserat på att man skulle förtjäna beröm. ”En mors kärlek har man alltid men en fars kärlek måste man förtjäna”. Sorgliga ord som satt sig i min man och som han har sagt då sonen gjort något som barn oftast gör i sitt växande och vi vuxna får visa väg i kärlek och tålamod. Jag har flera gånger försökt få honom att se sin möjlighet att som pappa välja att vara så som han önskat hans pappa var. Välja bort det som han själv inte mådde bra utav och saknade. Jag lyckades inte. Pappans roll till vår son har varit utan kramar, sitta nära eller i knät, alltid jobbig och besvärlig och utan beröm direkt till honom. Jag har hört honom berömma sonen i samtal med andra men inte till sonen själv. Så mycket äkta kärlek som min man förlorat genom detta avstånd – både till barnen och mig. Jag har haft kärlek i överflöd men inte lyckats bli mottagen utan oftast avvisad. Så starka avtryck i min mans själ sedan hans barndom! Han lever med en ilska och upprördhet som tar sig uttryck i svordomar och föraktfulla kommentarer. Vad gör det med hans inre? Egentligen är han en glad, rolig och påhittig person men barndomens upplevelser sitter etsade i hans känsloliv. Jag önskar att han kan bli fri någon dag.

  3. Petra35 19 november, 2017 at 12:41 - Reply

    Jag har alltid längtat så mycket efter kärlek, närhet och att få dela allt med någon i en relation. Samtidigt har det varit väldigt svårt för mig att känna rätt känslor för någon. Och när jag äntligen kännt fysisk attraktion och velat vara nära någon så har det varit annat som varit fel. Då har våra personligheter inte passat ihop. Det kan vara grundläggande värderingar som skiljer sig åt, eller så har jag inte känt att jag fått kärlek och respekt utan att allt varit på männens villkor. Ofta har de bara velat ha mig ett tag för att de varit attraherade. Och så gör det ONT…riktigt ont att behöva släppa taget…samtidigt har det inte funnits något annat alternativ. Nu försöker jag bara ta hand om mig själv på bästa sätt, lära av alla mina misstag, må bra, göra roliga saker…men jag vet att ensamheten ändå tär på mig. För jag vill vara en del av något kärleksfullt, varmt och tryggt. Det skulle ge mig en större mening med livet, att få älska och känna mig älskad. Nu har jag just börjat hämta mig känslomässigt efter senaste misstaget. Men kan verkligen inte se hur det ska lösa sig för mig det här med relationer. Jag tänker aldrig mer utsätta mig för någon man eller relation som tar mer än den ger. Punkt.

  4. Anna 19 november, 2017 at 16:26 - Reply

    Petra – kunde inte säga det bättre själv!
    Men hur gör man…?
    Går det verkligen 😉
    Men störst av allt- är ju kärleken. Kärlek till sig själv o sina närmaste.

Leave A Comment

X