Detta gör en narcissist med dig

//Detta gör en narcissist med dig

Detta gör en narcissist med dig

Jag får ofta frågor som: Går det att leva tillsammans med en narcissist? Kan de förändras till att bli bättre människor? Hur ska jag bemöta min partner som har empatisbrist och ”älskar” sig själv mer än någonting annat?

Problemet är att vi utgår från vår egen logik. Det egna emotionella mätinstrumentet. Vi tror eller övertygade om att andra människor fungerar ungefär som vi själva: omtänksamma, vill andra väl, håller oss för det mesta till sanningen, har förmåga att reflektera över egna brister, lyssnar på råd från andra etc.

En narcissist delar inte ditt värdesystem och världsbild! Inte i närheten! Allting handlar om dem själva! Personer som ifrågasätter dem, smutskastas, marginaliseras, hånas och hotas. N-personligheten ser till att ha ja sägare omkring sig. De är grandiosa och är ”experter” på allt! Att ta ett nej från en annan person alternativ. Gränsöverskridande beteenden vardagsmat. Andra människor är för en N-person, redskap: ”Jag använder dig för att få allt ljus på mig!”

I sällskap med en narcissist känner du dig konstant på din vakt, otillräcklig, känslan av att du gjort någonting fel och/eller är skyldiga dem något. Han, ibland en hon, använder sig av s.k. ”gaslighting” – där olika former av psykologisk manipulation och förvirrande trollkonster används, så att du börjar tvivla på din egen verklighetsuppfattning: ”Det är nog någonting som är fel på mig…”

En N kan vara oerhört charmerande, karismatisk, verbalt och socialt begåvad, handlingskraftig, ”snäll” och ”omtänksam” (rekvisita som gagnar dem). Du vill så gärna tro på honom/henne, eftersom stunderna av skönt rus är så befriande.

De lyfter dig till skyarna med alla möjliga komplimanger för att en stund senare degradera dig till en looser. Det är så de fungerar!

En person med narcissistisk personlighetsstörning söker sig med största sannolikhet inte till terapi, därför att de inte ser problemet. I alla fall inte i den egna personen.

Kan en narcissist älska en annan människa? Svaret är enkelt: nej! I alla fall inte den sortens kärlek som du och jag tänker på. Och det är inte din uppgift att hoppas på han/hon en dag kommer att bli kapabel till kärlek.

Tänk på följande: Om du vill känna äkta närhet, uppleva dig som sedd och bekräftad, kunna känna tillit, slippa drama, finns det inga andra alternativ än att hålla sig väldigt långt borta från N. Om det inte är praktiskt möjligt, så blotta aldrig dina känslor eller öppna upp i förtroende, eftersom det kommer att användas emot dig. Iaktta en lugn och saklig hållning (även om du känner motsatsen på insidan).

Ditt starkaste vapen mot en N, är kunskapen om dessa personligheter och uppbyggandet av ditt självförtroende/självkänsla.

Vill du veta mer? Välkommen att lyssna på mitt webinar den 6/2 kl 20.00

Michael Larsen – relationscoach

By |2017-01-31T12:18:41+00:00januari 31, 2017|Blogg|37 Comments

37 Comments

  1. Majalis 31 januari, 2017 at 13:45 - Reply

    Jag känner igen allt. Efter 22 år med en N så fanns jag inte mer. Min vilja, mitt språk, mina åsikter, min personlighet var nedslipade. Efter fem år börjar jag hitta mej själv och min styrka igen. Det har varit en jobbig tid och är det fortfarande. Jag har jobbat hårt med mej själv. Trott flera gånger att nu orkar jag inte mer, vill bara försvinna. Men jag vill ju leva! Vill umgås med vänner, träffa barn o sen kanske barnbarn o se dem växa upp. Vill känna solen på min kropp och regnet skölja bort all ångest. Varför ge upp nu när han är borta? Men min hjärna är så trött ibland att jag somnar på bussen eller sittande framför datorn. Min seger blir att jag överlever och lever ett bra liv.

  2. A 31 januari, 2017 at 16:32 - Reply

    Alltså, denna text satte ord på hur mitt liv har varit. Tack för all kunskap! Det gör det så mycket lättare för mig och andra att gå vidare. Tack!

  3. Linda 31 januari, 2017 at 18:46 - Reply

    Är så otroligt tacksam mot mig själv som tillslut gick ifrån många bitar av detta. Herregud vilka tvivel innan jag verkligen lämnade. Tack för dina igenkännande inlägg. Utan dem hade jag varit kvar.

  4. Jessica 31 januari, 2017 at 19:41 - Reply

    Jag måste fråga er på bloggen….är detta en narcissist?
    Vi blev stöttkära på kort tid…..båda två uppe i 7 himlen. Han pratade redan efter ett par månader om förlovning och giftermål. Han lyssnade på mig som ingen annan gjort förut. Han lyfte mig och avgudar mig och ser jag gjorde. Betalade allt inkl saker som egentligen var mitt ex bensin. Han lät mig påverka hans hem så jag trivdes trots annan kvinna precis lämnat. Jag kände mig så levande och älskad som aldrig förr. Han sa orden….jag ska ta hand om dig…..Då svarade jag….jag kan ta hand om mig själv. Detta fick jag sen höra när han 8 mån senare gjorde slut. Vi hade ett turbulent förhållande kan jag erkänna, då jag inte mådde så bra och kände mig rädd för saker jag inte kunde styra över.pga skilsmässa, så åkte jag ifrån honom vid flera tillfällen. Vi pratade alltid om detta efteråt och han verkade förstå….så vi fortsatte igen….lika kära trodde åtminstone jag. Detta hände ett par gånger men vi valde varandra igen. Helt plötsligt utan förvarning gjorde han slut med orden att jag förminskande honom och att jag var för verbal på negativt sätt…..pratade för mkt om neg saker. Jag blev helt chockad och lamslagen då han vägrade prata om det utan bara klippte av, vägrade träffa mig utan bara nonchalerar alla mina försök. Jag trodde vi älskade varandra så jag trodde nog han skulle komma tillbaka….men inte. Efter 8 mån gick han med på att träffas, men inte nått tog han på dig. Allt var mitt fel. Idag, nu har det gått över ett år, pratar han inte med mig pga av att han tycker jag kastar Skit på honom. Det jag har sagt är att han är den mest egoistiska och empatilösa människa jag har träffat……
    Är det en narcissist kr är det bara en ledsen och mkt sårad människa?
    Vore så tacksam för respons då jag famlar länge i mörkret

    • Maria 18 april, 2018 at 09:17 - Reply

      Oj oj vad jag känner igen mig i din berättelse! EXAKT sådär var det för mig med. Allt var magiskt fantastiskt och samma ord ”jag ska ta hand om dig”, ”jag ska vara rädd om dig”, ville snabbt sätta en etikett på förhållandet. Bjöd på allt och var otroligt generös. För stora ord alldeles för snabbt. Dessa var för oss, för mig. Utåt var han mer hemlig, inför familj osv. Det gick inte ihop för mig. Om man är SÅ kär så vill man ju visa hela världen! Jag ifrågasatte en gång om jag verkligen finns i hans liv på riktigt. Han tog otroligt illa upp och blev helt trubbig och slutade skriva fina sms och tog distans på flera sätt. I en månad pågick detta. Jag kände att hans kränkta beteende inte alls stod i proportion till det som föranledde det hela. Vi pratade trots allt ganska mycket om allt. Han tipsade om böcker som hade hjälpt honom osv. Som jag följde upp. Men tipsen som jag gav honom struntade han bara i. Jag trodde först att han var den undvikande relationstypen men när allt kom till sin spets så visade han tydligt hur han är genom att kalla mig gränslös och blockerade mig överallt. Efteråt har jag fått höra att han har gjort såhär med hur många tjejer som helst. Samma mönster om och om igen. Han spelglas väl i början av dessa tjejer inkl jag som en fantastisk person. Men när man börjar se sprickorna så väljer han att avsluta. Han sa till mig att han inte var redo för en relation, och nu i efterhand så kan jag ju bara tacka att han bröt i tid. Jag tror att han iallafall någonstans var medveten om sina stora problem. Han växlade mellan att vara expert och grandios till att vara otroligt liten med största offerkoftan.

  5. Mallis 31 januari, 2017 at 21:12 - Reply

    Det är riktigt obehagligt att har upplevt detta. Det önskar man inte någon. Funderat lite på hur man kan hamna med dessa personer. Min teori är att man är för positiv som människa och att man har svårt att se att man inte kan ändra på en annan människa. Man hoppas in i det sista. När man väl kommit ifrån en sån här så försöker dom göra allt för att jäklas. Men man är starkare än någonsin när man kommit ifrån en narcissist just för att man har varit så nertryckt. Så att narcissisten kommer att förlora all sin kontroll.

  6. Agnes 31 januari, 2017 at 23:01 - Reply

    Precis lämnat ett förhållande med en N efter 17 år tillsammans , och två små barn …….
    Säger bara , fy fan ……..

  7. Jossan 31 januari, 2017 at 23:25 - Reply

    Jessica det är svårt att svara på. Jag har levt med en N in18 år och det som kännetecknar dem är just det Michael skriver. Du kan i ena stunden översköljas av ”kärlek”(analyserar man det är det inte kärlek utan mer att man blir så glad och lycklig över att för en kort stund känna att de verkar ägna en uppmärksamhet och lyssnar på en och kanske lite fysisk närhet av kärleksfull karaktär för det visasinte ofta) för att i nästsa stund slängas ut i kylan och förnedras. Mitt ex var väldigt duktig på att manipulera mig och trycka ner mig för att i nästa stund säga hur fantastisk jag är. På senare år däremot främst kyla och ger en känsla av att man inte duger. Kärleken de visar är egentligen något regisserat från dera sida. Alltså att de vet hur de ska göra för att få den andra att känna att den blir sedd. Det är den sidan de använder sig av inledningsvis i relationen. Någon riktig ömsesidighet blir det aldrig. Har du känt att han genuint vill dig väl? Att du kan känna dig nere av olika anledningar och helt och hållet dig själv och du har dugit. Känslan av att han älskat dig som du är. N älskar drama men säger helt tvärt om och att det är du som är orsaken till all drama. Mitt ex sa i flera år i gräl att vi inte är bra för varandra inte borde leva med varandra. Att jag bar psyksjuka mm mm Frågan är varför lämnade han inte. Nä han ville bara få den empatiske att känna sig värdelös. Varför man stannar är för att man blir medberoende och förblindad av idialisering med en självkänsla på botten…och så har man barn och så rullar det på för man gör allt för att det ska bli bättre men det blodbadet självklart inte med en N. Ett förhållande med en man ska vara avkopplande , i det stora hela harmoniskt , man ska få känsla av ömsesidighet och att han vill en väl på riktigt. Detta är inte jag upplevt utan nu fått berättat för mig vid snart 44 års ålder. Om du själv inte är en väldigt neurotisk och tolalego så har du förmodligen stött på en N man. Håll dig undan från dem . Två armlängds avstånd minst och hela handen upp i ansiktet på dem. Jag har barn med en och ska hantera det. Som tur är så återerövrade jag mig själv snabbt efter separationen och är så jävla stark och strategisk i ”hanterandet”av honom. De tycker själva att de är jäkligt smarta men tursamt nog agerar många av den på känsla och instinkt . Det finns liksom aldrig något som kallas eftertanke. Därför kan det vara ganska enkelt att hantera dem när man väl kommit underfund med dem. Som en tvååring man säger till tydligt hur det ska vara. Kommunicera aldrig med N som med andra människor att man utgår från respekt inlyssnande, ömsesidighet . Big no no. Heja er där ute som trycks ner av N. Prata med er själva i spegeln och säg hur fantastiska ni är. Det är ju ofta oss empatiska människor de snärjer o bryter ner. Försök att känna er lyckliga och att ni är fria
    Från stressen det innebär att vara med en N. Vi har ett liv att leva och det har man rätt att leva i lugn och harmoni. Ni som har spänningar i kroppen. Reflektera över om ni kan slappna av med personen ni lever med. Annars är det som att sova med fienden. Kram

    • Essie 30 maj, 2017 at 16:52 - Reply

      Man blir så glad över den korta stund de ägnar uppmärksamhet eller lyssnar … Precis det upplever jag! Då vaknar hoppet att det kanske blir bra nu…. Vår relation innehåller inte mycket kärlek utan känns mer som en maktkamp från hans sida. Han vill inte sitta jämte mig, göra något för mig eller med mig. Han säger inget positivt eller berömmer något jag gör. I 20 år har jag lagt all tid och kraft på att vända ut och in på mig själv för att klara av familjelivet och tagit ansvar för allt. Hans motivering har alltid varit att han jobbar ju heltid.. Det jag ber om blir inte åtgärdat – han ”glömmer” och svaret jag får efter att ha föreslagit något är mestadels ”nej”. Jag har kallats för allt möjligt i hans ilskna perioder; psykiskt sjuk i huvudet, ett ägg, inte ens psyket skulle kunna hjälpa dig, idiot, arsle och det är ett dårhus med idioter han bor i (de tre sistnämnda var även till barnen…) Varför lämnar han inte? Nej – det är jag som ska lämna, har han sagt. ”Det är du som kommer att splittra familjen.” Jag måste vakna!

  8. Jossan 31 januari, 2017 at 23:28 - Reply

    Ha ha liten felskrivning. Blodbadet ska vara blir det Inte. Jobbig är han men ett blodbad orkar jag inte med

  9. Jossan 31 januari, 2017 at 23:36 - Reply

    Styrketankar till dig Agnes! Det kommer bli bättre och klandra inte dig själv att du ”valde fel man”. Jag försöker vara snäll mot mig själv o tänka att jag ju har barnen. Skulle man hållit på och analyserat och gått på logiken och inte passionen med den man fick barn med/ bildade familj med kanske det aldrig skulle blivit några ungar. Det blev inte som man tänkt sig men lovar att det blir bra ändå. Kämpa på.

    • Annsan 5 mars, 2017 at 18:20 - Reply

      Jossan, hur löste ni frågan om barnen när ni gick skilda vägar?
      Det är inte sällan man känner sig utsatt, som i psykisk misshandel.

  10. Magnus 1 februari, 2017 at 06:49 - Reply

    Jessica. Jag tycker det låter som ett ganska vanligt förhållande, där två viljor så småningom dragit åt lite olika håll, funnits och där känslorna helt enkelt tagit slut. Egoism och oförmåga att erkänna sina egna brister innebär inte i sig narcisism eller psykopati. Ibland kan det kännas lättare att finna tröst i enkla förklaringar. När jag lämnade mitt ex för många många år sedan mådde jag väldigt dåligt och nedvärderade mig. Så satt jag på jobbet och läste en lång artikel om psykopater och kände igen nästan precis allting. När jag lämnade jobbet gick jag i huvudet igenom mitt förhållande och upptäckte efter en stund att tårarna rann fast jag gick bland folk. Jag hade själv inte märkt det. Det var inte tårar av sorg. Det var tårar av lättnad, av befrielse.

  11. Jessica 1 februari, 2017 at 07:45 - Reply

    Tack Jossan och Magnus. Det som jag har så svårt förstå är att han från dag ett till sista dagen så att han älskade mig och ville leva med mig……sen bara gick han och så att allt var mitt fel! Hur kan en människa som säger och dessutom visar såna känslor bara från en dag bli som en isbit. Jag har aldrig upplevt sån kyla förut…..och aldrig sån kärlek. För mig är det omöjligt att efter ha älskat någon kunna behandla den elakt och med tystnad. Oavsett om känslorna tar slut lr om nått händer har vi ju ändå delatdelat nått unikt….Ett år har gått och han tycks vara kvar på ruta ett med att bara se att det var mitt fel. Jag har dessutom tagit på mig mina fel…..som jag tydligt så bara efter ett par månader. Jag var inte redo för ett nytt förhållande och det vet jag nu. Men det kunde han aldrig förstå.. …att man känner skuld för barnen etc när man inte kunde hålla kvar ditt äktenskap. Är inte att älska någon att förstå och stötta i svåra stunder….inte lägga skuld för att man inte mår bra. Ingen vore lyckligare än jag om han inte är N för då finns det hopp. Mina känslor är kvar trots hans sätt behandla mig…..men idag är jag mig själv. Stark och självständig.. och beredd att älska på ett äkta sätt. Har ni nått råd hur jag ska hantera detta? Det han sa till mig också som avslutning var att han orkar inte med ett förhållande som åker berg och dalbana……men om man lär känna en ny människa samtidigt som ens liv är upp och nedvänt….är det svårt inte bli så. Men jag tänker om man verkligen älskar den människan så borde man väl ge det en andra chans…..när livet lugnat ner sig…..Om inte så kan det ju inte varit äkta kärlek……Har jag fel??

  12. Jossan 1 februari, 2017 at 08:25 - Reply

    Jessica fundera över vad det är du verkligen känner för honom. Är det minnen som dröjer sig kvar? Om han inte är förälskad i dig har jag svårt att tro att du egentligen är det heller . Det spelar ju ingen roll vad han säger. Det är inte du som bär all skuld och han ör ditt offer. Försök att blicka framåt. Det är en kärlek som gått förlorad. Det kommer fler. Jag försöker verkligen att tvinga mig at tänka så för att gå framåt.

  13. Jessica 1 februari, 2017 at 08:36 - Reply

    Tack Jossan…..jag vet ju att jag måste släppa taget…..och det har jag gjort.. men ändå ligger nått och gnager. Jag mår bra idag och känner ingen smärta när han dyker upp i mina tankar. Men han var min själsfrände kändes det som…..vi hade så lika tankar och drömmar om livet. Det har jag aldrig upplevt tidigare…..det kändes så starkt att tycka om samma saker……
    Men som du säger. Detta är förbi…..
    En annan tanke är Hur är N mot sina barn?
    Kan de älska dem? Denna mannen har ett fint förhållande till sina vuxna barn….de avgudar honom…och höjer honom till skyarna…..Pappa är deras stöd och hjälte trots att de lever i bra relationer båda två. Kan han verkligen vara N då?

  14. Lee 1 februari, 2017 at 08:53 - Reply

    Jag är mitt i en separation efter 30 år med en N. Jag har undrat hur jag har kunnat stanna kvar så länge men ser här att jag inte är ensam med långa förhållanden med en N.
    Det är sant det där om att det är som att ha göra med ett tjurigt småbarn direkt han inte får som han vill sätts oftast någon form av hämdaktion igång. T,ex gömma saker. Frågar man efter det så kan det ibland komma fram men lika ofta hittar man det när man städar. Suck
    Trots detta går jag omkring och tvivlar jag inte riktigt varför?? Rent förnufts mässigt är det bara att lämna. Men med barn och hus och ett helt liv ihop är det inte så bara. Det krävs många hästkrafter för att orka. Fattar inte var jag ska hitta alla krafter??

    • Michael Larsen 1 februari, 2017 at 09:00 - Reply

      Ett steg i taget Lee. Jag vet att du har många känslomässiga ”nervtrådar”som behöver kapas av. En efter en! Kom ihåg att en sund relation ger energi. En dålig tar. Ha det för ögonen! Allt styrka till dig!

  15. Jessica 1 februari, 2017 at 10:00 - Reply

    Kloka ord!! Tack

  16. Lee 1 februari, 2017 at 12:03 - Reply

    Tack Tack! Det är som att åka berg och dalbana ena stunden är man uppe och känner att man gör rätt.nästa åker man ner till botten och sköljs över av tvivel. Är det verkligen möjligt att en människa är så oempatisk jag kan liksom inte riktigt förstå det. Och hur ska lilla snälla jag som tycker så synd om denna arma människa kunna trycka upp handen i ansiktet på honom. Här krävs MOD!! Hur hittar man det??

  17. Maya 2 februari, 2017 at 10:10 - Reply

    Jag lämnade en N och önskar att jag då hade vetat hur mycket värre det skulle bli.

    Ännu värre att vara skild än att bo ihop med en sådan person när man har barn tillsammans. Möjligheterna att jävlas är nämligen oändliga inom lagens ramar. Samhällets kunskaper om dessa personligheter är också skrämmande låg så stöd kan man inte förvänta sig.

    Min erfarenhet är att det enda sättet att bli fri från en N person är nollkontakt och då menar jag verkligen noll kontakt. Inte ens sms, mail och så vidare. Något som är omöjligt om man har barn tillsammans.

  18. Jessica 2 februari, 2017 at 10:55 - Reply

    Maya….det låter fruktansvärt…..
    Svårt förstå när man aldrig varit ute för nått sånt. Sänder Styrke kramar i mängder!!!

  19. Johanna 2 februari, 2017 at 18:41 - Reply

    Jag har alltid kännt igen så mycket i inläggen om N-personligheter. Jag har aldrig varit tillsammans med en, men ändå brutit med en..min mamma. Smärtsamt uppvaknande. Speciellt när man hamnar på ”fel” sida och blir en ”fiende”, väldigt obehagligt och otroligt sorgligt samtidigt som man känner sig så dum som inte förstått bättre tidigare..kryddat med dåligt samvete för att man fått nog.

  20. Jossan 2 februari, 2017 at 22:55 - Reply

    Stackars dig Johanna. Det är inget man Inser/vill inse med sin mamma i första taget förstås. Det spelar ingen roll om det är en förälder. Ingen har rätt ocj speciellt inte en förälder att få sitt barn att må dåligt. En förälder ska inte se det som en sjölvklarhet att man har sina barns villkorslösa kärlek och stöd. Nej man ska göra sig förtjänt att fina relationer. Inte kan man umgås med någon som endast tänker på själv och sätter agendan om allt. Bra att man kommer till beslut som innebär att man sätter gränser för hur man låter sig bli behandlad. Man behöver ju inte besluta att allt är för evigt heller utan nu är det som det är. Det är ju inte ovanligt att N på ålderns höst nör de blivit riktigt ensamma( för det blir de) börjar reflektera lite om än för sin egen skull. Tänk inte att du brutit för alltid utan nu är det så här och så länge ingen förändring sker. Kram

    • Johanna 2 februari, 2017 at 23:51 - Reply

      Tack <3 Vad omtänksamt av dig!
      Ja, det var ett bra råd att det inte behöver vara för alltid. Det gör det lite lättare!
      Jag är rädd för henne och vad hon kan hitta på så jag har satt gränsen för mig själv, inte till henne, klarar inga duster längre, kommer ändå ingen vart..
      Usch, jag är rädd att bli som henne :-/

  21. Anna 12 februari, 2017 at 20:24 - Reply

    Tack för klargörande,jag orkar inte läsa alla kommentarer så ni får ursäkta om min fråga redan är besvarad.Klarade inte av att tekniskt fullfölja beställningen av webinair heller. Jag ska skilja mig från en N och vi har en dotter på 16 år. Hur ska jag göra för att inte tappa henne helt,då hon är pappas flicka och jag inte klarar av att missunna henne det. Hon har tidigare varit väldigt skarp och klartänkt men senaste halvåret märker jag att pappa och släkten lyckats få henne att tro att jag är ett hot. Min trötthet ses plötsligt som bevis på att jag har hämnd i sinnet och trots allt som jag förlåtit och gått vidare så framställs jag som hämdlysten och elak. Inte ens när jag varit så trött att jag sluddrat så har det varit legalt att säja nej till min make utan att jag framställs som en svikare. Tidigare har dotterns förståelse varit obeskrivligt värdefull men om hon normaliseras av maken så har jag ju ingen som förstår mig och jag vet inte hur jag ska orka motivera mig att kämpa vidare.Jag orkar nätt och jämt med min vardag så hunden och jag får mat och motion men att sen klara av något i övrigt blir mycket sporadiskt och 18 mil från maken är ju positivt men från dottern så blir det ju olidligt mellan varven även om miljön här i stugan på landet är den bästa plats jag kan tänka mig att vara på. Att kontakta familjerådgivningen i hemkommunen står härnäst påmin lista men det gäller att orka passa telefontiden om det ska bli nåt bokat och sen räcker det ju att maken eller dottern vägrar gå dit eftersom det är jag som bokat då blir det ju ogjort ändå och jag vill veta hur jag ska göra när kommunikationen inte fungerar, det känns så fel att utnyttja dottern även om hon är stor tjej så borde hon slippa rodda sina föräldrar.Maken lyssnar iaf på henne så det går att nå fram ibland.Tacksam för tips,hoppas jag orkar läsa dem bara. MVH Anna.

  22. Mamma S 26 maj, 2017 at 22:14 - Reply

    Jossan och Maya har helt rätt. Har exakt samma erfarenhet. Det positiva (om det mu finns nåt) är att N-personer tycks följa nästintill exakt samma mönster. Så samla krafter och försök ligga ett steg före så har du ett försprång, slipper inte jävligheterna men du slipper dem oftast i kombination med överraskningsmomentet. Hur man gör med barn (eller djur) som finns med i bilden? Svårast av allt. Men min erfarenhet är att försök stålsätta dig och LÅTSAS som att du inte bryr dig särskilt mycket (om att han utrustar barnen med varma kläder på vintern eller att få ta med dig familjens hund när du flyttar t.ex), då blir det minst intressant att använda dessa som slagträ. Till sist – sorgligast av allt är att alla vi som får upp ögonen för sånahär texter/sidor/forum har i princip redan tagit oss igenom helvetet, de som hade behövt det mest verkar vi inte nå, de är så totalt upptagna med att få ihop vardagen med sin N. Been there, done that… Kram.❤

  23. CJ 27 september, 2017 at 15:23 - Reply

    Blev lämnad nu före sommaren. Det är så befriande att läsa detta. Jag känner igen allt. Jag fick inget avslut. Hon ringde och ville äta middag och sova hos mej. Planerade en Gotlands resa med mej. Nästa dag borta för alltid och det var mitt fel. Jag ”kastade henne mellan himmel och helvete”. Alla dramor var mitt fel. Hon hade alltid en fiende. Exmannen, chefen, studiekamraten. Inget var hennes fel. Hon hade orealistiska planer och drömde om rikedom och att flytta till Dubai. Allt startade som supernova kärlek. Hon grät. Att träffa mej var värt allt elände hon gått igenom i livet. Hon skulle skriva en bok. Jag var det sista lyckliga kapitlet. Hon anförtrodde mej allt . Jag blev hennes älskare , pappa , mentor , bäste vän. Sedan vände allt. Jag sa en gång att jag upplevde mej utnyttjad ibland och att jag tyckte hon var okänslig och självisk. Att det bara var hennes behov som var viktigt. Det var det värsta jag kunde gjort. Nu var jag helt värdelös på det mesta. Mitt självförtroende gick i källaren och är fortfarande. Jag försökte fixa allt men ingenting hjälpte. Jag hade gått upp totalt i henne utan att tänka. Hennes charm , vältalighet och argument och uppvisning i sängkammaren var hennes verktyg.Jag trodde under hela vårt förhållande att hon någon gång skulle uppskatta vad jag gjorde för henne och alla roller jag hade för henne men det hände aldrig. Idag är Jag bara förvirrad och undrar hur någon som sagt att hon älskat mej så mycket bara har hjärta att slå igen dörren och försvinna?

    • Majko 30 oktober, 2017 at 12:37 - Reply

      Känner igen mycket av det du skriver. Mitt ex tvärvände ofta från att vilja gifta sig, skaffa barn och leva hela livet vid min sida, till att 1-2 dagar senare säga att det var slut och att vi aldrig mer skulle träffas igen. Hon växlade fram och tillbaka, flera gånger, på det viset. Två veckor innan hon gjorde slut för sista gången, så var jag hennes livs kärlek, och hon ville börja om från början igen med mig. En vecka innan så började vi i parterapi, och hon beskrev hur hon såg oss gå tillsammans dit för att läka relationen, med höstlöven blåsande omkring oss. Kvällen innan så hade vi fantastisk sex, och hon sa att hon verkligen ville göra samma sak många fler gånger med mig. Sedan så ville hon inte fortsätta förhållandet, inte fullfölja parterapin och inte ens träffa mig igen, av rädsla för att ”falla” för mig igen.

      Det som jag upplever som väldigt paradoxalt, i mitt eget fall, är att mitt ex redan tidigt snöade in på att det var JAG som var narcissisten, och JAG som utsatte henne för gaslighting. Så att jag själv fortfarande tvivlar lite ibland, på om hon kanske har rät till viss del. Hon har svängt sig med dessa begrepp sedan tidigt i relationen, och använt dem för att blockera mina försök att nå fram och resonera med henne på vanligt vis. Det är först nu, en dryg månad efter att relationen avslutades definitivt, som jag själv på allvar har läst på om narcissism och gaslighting (samt borderline, psykopati etc.). Det är nästan skrämmande hur väl det jag läser nu, stämmer in på det jag har upplevt och noterat tidigare. Det är extra skrämmande, att mitt ex verkar ha gått in så hårt för att skapa en bild av att det är JAG som är narcissisten, så att jag nästan får uppfattningen att hon tror på det själv. Jag har fortfarande svårt att inte tvivla på mig själv. Jag luras hela tiden till att sätta mig själv i den offerroll som hon har målat upp, och därmed översköljas av sympati för henne. Jag har nog lång väg kvar till att bli fri och frisk från detta.

  24. Anette 12 oktober, 2017 at 16:19 - Reply

    Hej!
    Det finns miltals med info och vittnesbörd om kännetecken osv. för att känna igen en narcissist.
    Dock hittar jag ingenstans där det står något om att det går att få hjälp och bot för den person som har en narcissistisk personlighetsstörning. Är det omöjligt att hjälpa och förändra en person som insett att hen har den här störningen?
    Om det går, hur går man till väga då? Är det psykoterapeut eller vilken sorts terapi klarar av den problematiken?

    Jag har en person i min omedelbara närhet som inte är en ”fullfjädrad” N men stämmer in på ungefär 50% av de beskrivningar som ges och jag hoppas att det går att hjälpa en medmänniska som inget hellre vill än att bli normal.
    Tusen tack på förhand för svar!
    Mvh
    Anette

  25. M 27 december, 2017 at 16:52 - Reply

    Hej, tycker när jag läser sådana här artiklar att så mycket stämmer in på min dotter. Så har under det senaste året börjat bli ganska säker på att det är narcissism det handlar om:

     Hon tar selfies hela tiden och frågar om vad man tycker. Svarar man ärligt att det finns bättre bilder på henne blir hon arg – och tvärtom, jättelycklig om man säger något positivt
     Hon blir arg om jag umgås med andra
     Hon tycker om dyra (helst märkes-) saker
     Hon pratar ofta om att hon en dag kommer träffa en rik man och allt hon kommer att ha då
     Hon har flera olika killar, från vilka hon får/vill få olika saker. Började ganska tidigt att vara med flera olika killar (för att få saker, tror jag)

     Jag har under de senaste 5 åren (hon är 20 idag) tyckt att hennes ”älskar dig” låter ihåligt, vilket jag fick bekräftat av hennes dåvarande vän som berättade att hon pratar mycket illa om mig
     Hon undviker ögonkontakt, och när det väl är ögonkontakt ser jag förakt i hennes blick. (har sen undrat om det är därför hon undviker ögonkontakt med flera för att ögonen kan avslöja vad du verkligen känner på insidan?)
     Jag vet att hon varken älskar mig eller sin pappa, använder oss enbart för att få saker (hon är ju materialist) och använder då sin uppväxt för att få oss att få skuldkänslor och ge henne det hon vill ha. Använder t.o.m hot om självmord. Alternativt smickrar hon en och försöker ställa sig in för att få något, (hon inser det nog inte själv, men det hörs i hennes röst när hon är ute efter något, låter inte äkta, snarare ihåligt)
     Känner mig utmattad i hennes närvaro och undrar vad man kan säga och inte, och vad hon är ute efter. Har slutat besvara hennes frågor om hur mycket jag älskar henne och vad jag skulle kunna göra för henne. Jag har förstått att det sen används mot en. Det är tyvärr väldigt sällan jag kan känna det som att hon bara vill träffas för att umgås för att hon tycker om ens närvaro
     Hon har förvisso under några år i sitt liv inte haft det så lätt, vilket hon ganska ofta tar upp. Oavsett ämne kommer hon ofta in på hur synd det är om henne och att alla andra har ställt till det för henne, varför hon nu har ett så dåligt liv. (hon tycker inte att hon själv ska behöva anstränga sig för att ändra på saker och ting). Skyller nuvarande beteende och situation på andra, allra oftast på mig då hon vet att jag är svaghjärtad och har lätt till skuldkänslor
    Hon kommer inte ihåg att hon under de andra åren har haft det ganska bra. Hon har en fantasi om att alla andra har så bra familjer (och att de oxå är rika)
     Långsint, tar alltid upp gamla saker man gjort. Inte vad hon själv gjort innan för att det skulle bli så. T.ex om jag lovat hennen en ny mobil om hon sköter skolan. Sen sköter hon inte skolan och jag ger henne inte en mobil. Då finns det bara kvar i hennes hjärna att jag lovat henne en mobil som hon aldrig fick. Allt sådant prat och andra anklagelser har gjort att jag nu bara minns dåliga saker under hennes uppväxt.
     Ingen metod har fungerat för att hon ska sköta sina sysslor, skolan etc. Varken belöning eller morot; dels för att hon aldrig håller sin del av överenskommelser och dels anser hon att hon ska få saker utan att själv behöva göra något.
     Under normala omständigheter är jag en ganska rationell och logisk person, men jag känner mig alldeles dimmig i huvudet och kan inte tänka klart i en diskussion med henne. Samtalen slutar alltid med att man inte vet vad som hände under det och att man får dåligt samvete.
     Har försökt få med henne på familjesamtal men hon vägrar, säger att det inte är något fel på henne. Jag lyckas inte få henne att förstå att det inte handlar om att det är fel på någon utan att vi ska göra det för att hon ska må bättre och vi få en bättre relation
     Förut trodde jag att det handlade om psykopatiska drag men har sen reviderat det till att det nog snarare handlar om narcissism. Bl.a. för den vrede hon uppvisar när hon inte får som hon vill eller då hennes beteende får konsekvenser. Då kan hon häva ur sig allt möjligt: hemskheter, lögner, m.m och hennes reaktion är alldeles ur proportion för saken i fråga. Och för att hon är väldigt hämndlysten. Därför har man en stark oro att något kommer att hända om man inte går med på det hon vill. Några dagar efter att jag sagt ifrån och hon inte fick som hon ville upptäckte jag att någon stuckit hål i båda däcken på min cykel, vilken jag använder väldigt ofta (sammanträffande kanske..men bor i ett väldigt lugnt och bra område)
     Om det varit en bekant eller ”vän” hade jag brutit kontakten för länge sen, men vet inte vad jag ska göra när det handlar om min dotter. Jag älskar ju henne trots hennes beteende, men känner att jag snart inte orkar mer av detta ältande från hennes sida.
    Även om det är hon som brukar blockera mig från att kunna ringa henne, så känner jag det som en plikt att få tillbaka henne och rädda relationen och att göra så att hon ska må bättre och att hon ska bli en hel och välmående person. Börjar tyvärr tro att detta inte är möjligt trots hennes unga ålder.

    Tacksam för råd

    • H 19 juli, 2018 at 18:59 - Reply

      Hej.
      Gammalt inlägg men jag undrar hur gammal din dotter är? Har det exakt som du och känner mig helt utmattad av att försöka hjälpa.

  26. Essie 5 februari, 2018 at 19:46 - Reply

    En sammanfattning/uttryck uttalade av och beskrivande om min f.d sambo i 20 år som har N-beteenden;
    ”Tala inte om för mig vad jag ska göra…” (med sammanbiten låg röst och mörknande blick) samt
    ”Either my way or the highway!”
    Dvs – antingen gör du, säger du och tycker du som jag – eller så kan du dra!
    Ord jag håller i minnet när jag sviktar..
    Jossan – jag känner igen det om dramasidan. Provocerande kommentarer som jag bemötte med lugn. Direkt kom det han medvetet hade som mål med provokationen; jag startade ett bråk mellan oss och han tänkte minsann inte göra någonting alls framöver. ”Om du bara gjorde som jag sa skulle allt bli bra!”
    Sedan följde iskyla, avståndstagande och tystnad i flera veckor…
    N+E= NEVER

    • Carola 17 februari, 2018 at 22:42 - Reply

      Essle.. Jag begärde skilsmässa från min man för 1.5 år sedan, Vi var ett par i 20 år ( jag ser här ovan att vi är många som håller ut så länge!) och försöker pussla ihop mig själv igen. jag är 38 men lika förvirrad som en tonåring kan jag känna just nu.
      Mina vänner har naturligtvis inte sett något av hans N-drag och har svårt att förstå när jag försöker förklara, Det skulle betyda mycket för mig att ha någon att prata med, som förstår vad jag menar, någon som själv varit i detta märkliga .
      Du ( och andra som läser! ) får gärna kontakta mig på clvk@yahoo.com
      Vi kan hjälpa upp varandra !
      / Carola

  27. Pia 27 maj, 2018 at 10:41 - Reply

    Levt med en narsissist i två år nu äntligen brutit helt nu.och har försökt lämnat så många ggr, men blivit övertalad o duperad. Aldrig någonsin har jag blivit och är så dränerad.är så arg på mig själv att jag som faktiskt redan såg varningsklockor tidigt inte bröt förlängesen.Här var allt som är så typiskt.översvallande kärlek. Älskade mig bara så mycket direkt.stora kärleksförklaringar att nu är det vi livet ut, jag ska göra dig lycklig bla bla bla har kastas mellan hopp o förtvivlan.jag var inte tyst med vad jag tyckte, såg o ifrågasatte mkt.o då kom hans mörka sida fram , helst när han drack.då fick jag veta hur hemsk jag var.jag var kall o hård o så aldrig att typ han var snygg mm.jag boostar inte ett stort ego.Han var inte snygg heller) men först lämnade honom , o efter en månad ändå skulle vi försöka igen, han bedyrade sin kärlek, bokade resa ja allt skulle bli så bra..det tog två veckor , sen efter ett raseriutbrott mot mig gick jag för sista ggn.jag vet att narssisiter inte ska i deras värld bli lämnade , att de är de som ska klippa banden när de är beredda, o nu sista ggn var han ju då uppenbarligen beredd.jag lämnar o mår totalt skit efter allt.Han går vidare som inget hänt.två veckor efter lägger han ut på fb att han har ett förhållande, innan jag totalt blockade honom, ser jag att han skriver ÄLSKAR DIG ❤❤❤ till nya kvinnan, exakt som han alltid skrev till mig.helt sanslöst, nu sänkte han mig ännu mer.ja det här kommer att ta tid innan man kommer på banan igen.måste nog få samtalshjälp för att oxå förstå allt.någon som har tips på bra terapeut ? Lider med er alla som råkat ut för detta

  28. Jag 29 maj, 2018 at 10:16 - Reply

    Länge sen du skrev men upplevde samma sak. Troligtvis som idioten jag var tillsammans med har han kommit tillbaka igen för att manipulera dig.
    Allt han sa och gjorde var en lögn.. tar tid att bli fri men vi kommer aldrig att förstå. De är så sjuka och så farliga.
    Samma lögner till de nya kvinnorna. Samma mönster om och om igen.

  29. Ia 23 juli, 2018 at 20:19 - Reply

    Jag levde med en N i 25 år och lyckades med hjälp av terapi slutligen lämna äktenskapet. Det var en del skruvar som behövde skruvas rätt i mitt huvud kan jag säga. Psykisk misshandel är något som tar tid att läka. Att höra en psykolog förklara vad som är rätt och riktigt och få mina misstankar bekräftade kring N:s beteende var en del av att hitta mig själv igen.
    Känslan när jag lämnade in skiljsmässopapprena var… yes jag överlevde! Nu börjar mitt nya liv!!

Leave A Comment

X