Stanna inte för barnens skull

//Stanna inte för barnens skull

Stanna inte för barnens skull

Jag använde alla möjliga strategier för att hon inte skulle gå. Ett av trumfkorten som jag var övertygad skulle fungera var: ”men våra döttrar!? Ska du halvera deras och min tid tillsammans? Splittra familjen…?”

I backspegeln förstår jag mina reaktioner och hur smärtan fick mig att enbart se verkligheten ur mitt eget perspektiv. Vad jag inte kunde se då, men som jag tror mig kunna förstå idag, är hennes emotionella horisont – den att hennes kärlek till mig inte längre var närvarande.

Kan vi verkligen förvänta oss att kvinnan eller mannen som vi älskar ska stanna kvar, trots att de rätta känslorna är borta? Är det rätt att begära att någon ska ”offra” sig för barnens skull?

Om vi verkligen stannar upp och rannsakar oss själva, tror jag att de allra flesta av oss inte vill vara i ett förhållande där kärleken gjort sorti. Vem är beredd att leva med distans, ensamhet i tvåsamheten, emotionell frost och tryckt stämning, för att till varje pris hålla ihop familjen?

En kärnfamilj är bara en familj så länge som det existerar respekt och kärlek! Allt annat är konstruktioner!

Tänk vad våra egon är beredda att göra för sin egen skull!

Våra barn har rätten att få vistas under ett tak där det finns skratt, närvaro, lyhördhet, välvilja…summan av kärlek helt enkelt!

Idealet för barnen är naturligtvis att få växa tillsammans med två föräldrar som älskar varandra. Men verkligheten är att också att de tar skada av tystnad och en kroniskt tryckt stämning – en emotionell istid hämmar barnens utveckling!

En av anledningarna till att många förhållanden tar slut, är att vi som föräldrar alltför ofta sätter barnen i centrum. På första platsen! Och partnern några nivåer längre ned. Det är förödande! Ditt barn och den du har valt att leva tillsammans med, måste få ha delad förstaplats, annars tar den kärlekserosionen över.

Behandla varandra på ett sätt så att kärleken hålls levande och får utrymme till att utvecklas. Ta aldrig någonsin den andre och förhållandet för givet! Något av det bästa som du kan göra för din dotter och/eller son, är att se till att hon/han får vistas in en miljö som lär dem vad det innebär att älska en annan människa.

HSP – högkänslig utan att förlora sig själv i känslorna – webinar ikväll den 20/1 klockan 21.00. Du är varmt välkommen!

Behöver du/ni någon att prata med? Kontakta mig på 0761 81 48 88 eller maila michael@separation.se så har du/ni en tid inom 24 timmar.

Michael Larsen – relationscoach

By |2019-01-20T07:54:27+00:00januari 20, 2019|Blogg|8 Comments

8 Comments

  1. Pia 20 januari, 2019 at 10:46 - Reply

    Mycket bra tankar och sånt som många par i ständig strid / okärlek bör få upp ögonen för.

    Med vänliga hälsningar
    Pia

  2. Behnoosh 21 januari, 2019 at 18:03 - Reply

    Känner en som är i förhållande och säger han är lycklig med barnen men allt annat är en kamp..

  3. Malin 21 januari, 2019 at 19:24 - Reply

    Det är ett otroligt svårt steg att ta, att lämna när man har barn. Även om man vet att relationen är över och att de rätta känslorna inte finns där. Har själv levt så i flera år…

    • Anna 22 januari, 2019 at 08:09 - Reply

      Malin hur gjorde du för att till slut klara att ta steget? Mvh en förtvivlad i samma situation

      • Malin 22 januari, 2019 at 15:48 - Reply

        Anna, jag har inte tagit steget än. Det känns som att det aldrig blir rätt läge. Inte vid jul, inte när äldste sonen skulle ta studenten, inte mitt under semestern osv. Månad efter månad går och jag blir mer och mer säker på vad jag vill.

  4. Anna 22 januari, 2019 at 08:08 - Reply

    Malin hur gjorde du för att till slut klara att ta steget? Mvh en förtvivlad i samma situation

  5. Camilla 22 januari, 2019 at 10:23 - Reply

    Jag har stannat kvar alldeles för länge i en relation för barnens skull. Även för att jag trott att det är mig det är fel på. Jag trodde i alla fall det var det bästa för barnen att stanna kvar, att de behövde blir lite äldre innan jag kunde bryta upp. Men det fick mig också att inse, vad är jag för förebild för barnen som lever i en icke varm & fysisk kärleksrelation. Vad är jag för förebild som visar på ett det är ”okej” att inte vara lycklig i en relation. Vad får de för referensramar kring hur en relation ska vara? I våras så tog jag tag i det, klev igenom rädslorna, har separerat och skilsmässan går igenom nu i januari. Skitjobbigt men samtidigt så befriande. Tack även för det senaste blogginlägget angående medberoende, vad ska jag säga. Har förstått nu på ett plan att jag är medberoende, en curlare i relationer. Men inte riktigt fått det förankrat i mig på ett djupare plan förrän du satte ord på det. Så Tack, en riktig ögon & hjärteöppnare!

    • Tess 23 januari, 2019 at 18:42 - Reply

      Känner igen mig precis i det du skriver Camilla. I många år gick jag och tänkte att jag inte kan lämna ”för barnens skull”. Till sist kom jag fram till att det är just ”för barnens skull” som jag måste lämna. Jag frågade mig själv vad jag lär mina barn genom att vara en mamma som stannar i en relation som inte är lycklig? Ville jag att de skulle ha mig som förebild? När jag fick svaret till mig så visste jag att jag inte längre kunde skjuta upp beslutet. Jag måste lära dem att man inte ska stå ut med att ens partner kritiserar, trycker ner och dominerar. Jag måste visa dem att kärlek är något helt annat. Jag måste framöver lära dem att man i en relation ska känna sig trygg och älskad, där ska finnas värme och emotionell närvaro.
      Jag lämnade också i våras. Ett tag innan insåg jag med att jag varit medberoende i så många år. Tillåtit den destruktiva relationen fortlöpa genom att ständigt snygga till fasaden utåt. Även om jag kände mig som superwoman efter flytten så får jag ibland ett sting av dåligt samvete mot barnen, mot exet. Då måste jag påminna mig själv om varför jag gjort det, påminna mig själv om vem jag vill vara och vart jag är på väg.

Leave A Comment

X