Till män: få kvinnor lämnar ett levande förhållande

//Till män: få kvinnor lämnar ett levande förhållande

Till män: få kvinnor lämnar ett levande förhållande

separation.se

Tänker sticka ut hakan och säga det (vet att några kommer tycka att jag generaliserar): en hel del män är riktigt dåliga på det här med relationer.

Innan jag går vidare: vid det här årets slut kommer enligt SCB, ca 50 000 barn i det här landet att ha upplevt en separation. Två vuxna i deras närhet har inte lyckats hålla samman. Är inte ute efter att skuldbelägga, utan presenterar fakta. Det finns anledningar till varför det kraschar.

Av alla avslutade förhållande, är det till 70 % en kvinna som står bakom beslutet. Vi män kan skylla på att kvinnor ”har orealistiska förväntningar/krav, är fullständigt oförutsägbara, aldrig nöjda, komplicerade” etc. Det hjälper inte.

Så här är det: det är ytterst få kvinnor som lämnar ett LEVANDE förhållande. Om någon. För några år sedan skulle jag själv kunna kontrat med: ”men jag gjorde allt för henne!” Vad är ”allt”?

Det handlar inte enbart om att göra, utan VARA NÄRVARANDE (kommer att skriva om detta imorgon). Vi kan göra ”allt” och samtidigt vara fullständigt känslomässigt blinda och icke lyhörda. När tänkte du: när skrattade hon senast? Vad får henne att le inombords? Hur agerar/reagerar jag när hon känner sig orolig och utmattad? Hur kan jag uppmuntra utan att komma med falska försäkringar? Får jag henne att känna sig speciell?

En av anledningarna till att vi missar poängen, är att vi inte pratar med andra män om relationer och hur vi känner det. Det har kanske inte funnits några bra manliga förebilder och vi är utelämnade åt en från början felprogrammerad GPS.

Det handlar inte om att vara en försiktig myskille. Inte heller om att ständigt ligga på gaspedalen och tro allt handlar om prestation och görande. Stanna upp och fråga: hur vill jag att hon skall känna sig i min närhet? Vem kan jag VARA för att kunna ge djupare trygghet och vad är SAMHÖRIGHET?

Tankar min bloggvän?

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare

By |2016-12-12T15:13:10+00:00november 8, 2014|Blogg|243 Comments

243 Comments

  1. Cecilia 8 november, 2014 at 07:36 - Reply

    Jag tror på det du säger, att män sällan kommunicerar om relationer med varandra. Det handlar mycket om prestation, för män, vad de har, om de har en relation eller inte. Mindre om reflektion över sitt ansvar, och vad det innebär. Att se varandras behov…..förutsättningslöst, är något som vi behöver träning i, och inte bara det, utan ett gediget intresse och vilja till utveckling för att våga tro att det är en förutsättning för att en relation kan fungera.

    • Michael Larsen 8 november, 2014 at 12:20 - Reply

      Ja, vi behöver bli bättre på allt det du beskriver Cecilia – tack för att du kommenterar!

    • Jonas 9 november, 2014 at 21:50 - Reply

      Mycket fint skrivet. Väldigt tråkigt är det för de barn som får uppleva en separation, även om det ibland kanske är det bästa för alla parter.

      Det är väldigt viktiga frågor du tar upp, som alla borde fråga sig själva, både män och kvinnor. Men jag tycker att det är lite väl för ensidigt, jag syftar på de 70% du nämner, du glömmer nämna att i ett förhållande handlar det mycket om att mötas ”halvvägs”. Grunden ligger i kommunikation, förståelse, tillit, acceptans och närhet.

      Det handlar inte om att prata med andra män om relationer och hur vi känner, jag säger inte emot det utan tycker faktiskt att det är rätt, men det handlar mer om kommunikationen mellan man och kvinna, som partners.

      I ditt inlägg tar du ”makt” ifrån männen och ”ger” den till kvinnorna, det skapar en sådan obalans.

      Frågorna som du uppmuntrar män att ställa sig skall även kvinnor göra, ett levande förhållande ”utvecklas och bevaras” av båda!

      • Michael Larsen 10 november, 2014 at 05:30 - Reply

        Tack Jonas och för att du lägger in dynamik i samtalet. Håller helt med dig om att det gäller både kvinnor och män. Som jag ser det, är det bara vi själva som kan ta och ge makt till/från den egna personen. Du har rätt i att kommunikationen mellan kvinnor och män är avgörande. Möter många kvinnor genom mitt arbete, som upplever att de inte når fram, samtidigt som partnern tycker att allt är ”ok.” Frågan är komplex.

        • Evelyn 10 november, 2014 at 06:44 - Reply

          Åh, så upplever jag det. Att jag inte når fram, allra helst om något känns fel enligt mig, men frågar man honom är allt okej…

        • Lotta Ekdahl 11 november, 2014 at 14:09 - Reply

          Precis så upplever jag det också! Att jag inte når fram… Och när jag blir frustrerad och ledsen och försöker sätta ord på varför jag känner som jag gör får jag höra att jag ”kastar skit” på honom. Allt jag vill är vi ska visa ett genuint intresse och en sann omtanke om varandra.

          Ditt blogginlägg var otroligt mycket ”huvudet på spiken” om du frågar mig…

          • karolin 13 november, 2014 at 22:50

            Exakt så har jag också upplevt det!! Till slut gav jag upp…

          • Kristin 7 juni, 2015 at 12:23

            Ja, Lotta, så kan det ofta vara – man försöker prata om vad man tycker behöver ändras/fixas mm – och får till svar att man är jobbig/bråkig/aggressiv (och det behövs inte mycket innan man får benämningen aggressiv) – då slutar man till sist försöka…

        • Anna 12 november, 2014 at 18:50 - Reply

          Så fort man börjar se på ett förhållande utifrån makt kan man inte mötas. Ett förhållande handlar om samhörighet, trygghet, lyhördhet och där man släpper in någon och visar sin sårbarhet. Om makt kommer in där så förgör den allt det andra. Den fakta att kvinnor står bakom kraschade förhållande till 70% visar på något som kvinnorna saknar i förhållandet. Det som du Michael skriver om att vara närvarande mot sin partner. Det är viktigt att det är med sin tid och sin uppmärksamhet man bygger ett förhållande. Det bryts ned av det motsatta. När man känner sig bortglömd och bortprioriterad. Man kan inte begära förståelse och acceptans när den ena partnern inte känner att den når fram. Om den ena parten säger att allt inte står rätt till i förhållandet måste den andra vara lyhörd och lyssna. I ett förhållande ska två må bra.

        • Thomas 16 november, 2014 at 17:44 - Reply

          Jag hör vad du säger och det känns lite som en uppmuntran till oss män att inte glömma bort vårt eget agerande. Och om man tänker att all förändring börjar hos en själv så är det här ett bra inlägg och tänkvärt för både män och kvinnor. Om man inte når fram får man fråga sig vad är det i mitt agerande som gör att jag inte når fram.

          • Michael Larsen 16 november, 2014 at 18:49

            Exakt så tänkte jag i skrivandet ”att all förändring börjar hos en själv” – Tack för dina tankar Thomas.

  2. Sandra 8 november, 2014 at 07:37 - Reply

    Jo det är sant! Jag tror många män behöver stanna upp och samtala med sin partner…att prata gör att man kommer närmre varann!!! Satsa inte allt på att vara en pleaser eller att sköta allt praktiskt/tungt i hemmet…vårda mjukvaran

  3. Pia Nykvist 8 november, 2014 at 08:46 - Reply

    Jag tror tyvärr att många tar varandra för givet och när man gör det så tappas mycket av glöden. Försök att hitta guldkornen i tillvaron, överraska varandra med handlingar inte saker. Det spelar ingen roll hur många gånger du köper rosor om du inte kan få henne att le genom att säga , du sätt dig jag fixar maten. Eller ta ett varmt bad så skjutsar jag barnen. Visa att hon är den viktigaste för dig, givetvis så är detta lika viktigt för kvinnor i en relation. Överraska varandra mer, le skratta och kommunicera

    • Michael Larsen 8 november, 2014 at 12:18 - Reply

      Håller helt med dig i det du skriver Pia. 🙂

    • Johan 8 november, 2014 at 14:50 - Reply

      Det gläder mig att du poängterar att detta måste gå åt båda hållen. Även kvinnan behöver ställa sig alla ovan nämnda frågor. Vad får mannen att le? Vad får mannen att känna sig uppskattad?

      • Michael Larsen 8 november, 2014 at 15:00 - Reply

        Helt rätt Johan. Frågorna behöver ställas av alla.

      • Ylva 11 november, 2014 at 06:06 - Reply

        Hej. Det är helt rätt att båda ska tänka på att få den andre att må bra. Det är ”gyllene regeln”. Självklart!
        Problematiken har vi dock kvar och det är den vi måste ta upp. Att båda parter egentligen vet, men alltsom oftast är det kvinnorna som genomför handlingarna/tankarna.
        Hur ser det ut i verkligheten fast båda vet hur de borde göra?

    • Kristin 11 november, 2014 at 06:19 - Reply

      Poff sa det nu!! Exakt så är det! Men vad gör man om man inte når fram??

      • Michael Larsen 11 november, 2014 at 08:38 - Reply

        Om man försökt och försökt, gång på gång, är det dags att fråga sig vad vinsten är i att stanna kvar.

        • Björn Andersson 11 november, 2014 at 12:52 - Reply

          Eller förlusten om man drar????

          • L:et 27 december, 2014 at 22:31

            Precis! De där 50 000 barnen. Vill man att ens egna barn ska bli ett av dem eller är man beredd att ta nästan vadsomhelst för skit för att undvika det? Barnens lycka vs den egna lyckan…

          • Karin 12 december, 2015 at 21:42

            Visst blir det en förlust -och då kanske främst för ev. barn – men frågan är: Kan man ge barnen lycka och en fin trygg uppväxt om man själv inte alls är lycklig? Vad jag förstår måste man då ständigt spela teater både för sig själv och barnen. Det blir väldigt falskt. Är det vad man vill lära sina barn. Att falskhet är något bra?
            Att jante ska segra: ”inte är väl min lycka viktig…” Ger det rätt signaler?
            Kanske kan en separation, trots det jobbiga med den, i längden ge barnet ett perspektiv på mänskliga relationer och att man måste se om sitt hus på många sätt. Och kanske är två lyckliga föräldrar på skilda håll bättre än två olyckliga på en plats…

    • Linnea 12 november, 2014 at 20:31 - Reply

      Pia, Jag kunde inte beskriva det bättre själv. Att män inte förstår att för att få kvinnan att må bra i förhållandet behöver hon få känna sig älskad. Då menar jag med ödmjukhet och vänlighet. Inte en klapp på ryggen och sedan en snabbis för att han ska må bra. Män måste ställa sig mittemot sig själva och titta på sina handlingar. Undra då om dom skulle se vad dom gör för fel. Ett hett tips till alla män; Det är så enkelt att behålla en fantastisk fru och samtidigt i samma kvinna ha en älskarinna i högsta rang. Varför är det så många män som inte lägger lite tid på att pyssla om sin fru. Jag tror många håller med mig att har man fått middagen lagad och foten masserad så finns ett helt annat sug för att vara engagerad i sängkammaren än om man jobbar hela dagen, hämtar på dagis, lagar mat, tar bort tallrikarna från bordet…allas inkl mannens och kvällen avslutas med hockey på tv. Just saying!!

      • Michael Larsen 12 november, 2014 at 20:42 - Reply

        Förspelet pågår 24-7. Allt handlar om vilken attityd vi har till förhållandet. Tack för din kloka tankegångar Linnea.

      • Thomas 16 november, 2014 at 17:53 - Reply

        Och om man gör allt det där? Och ”suget” uteblir ändå? Och vilket är ditt heta tips? Min poäng är att det inte går att generalisera i detta. Vägen är tvåriktad.

      • Ella 19 november, 2014 at 05:57 - Reply

        Eller hur..som en kille sa åt mig en gång när vi skulle lösa ett problem” vi ha lite sex först så blir det lättare och pata sen ,typ man öppnar upp” slut citat. Vi löste inte problemet som ni kanske förstår.

      • Caroline 3 december, 2014 at 13:10 - Reply

        Perfekt skrivet Linnea.
        det är så sant.

    • Mattias 18 november, 2014 at 19:13 - Reply

      att inte ta varandra för givet måste vara den viktigaste delen. Att man tänker hur det skulle bli utan varann. Konkret.

  4. Jennie 8 november, 2014 at 09:16 - Reply

    Ja det stämmer allt,
    Tack för du är öppen och berättar så folk kan vakna upp
    Tack

  5. Lena Enoksson 8 november, 2014 at 11:04 - Reply

    Väldigt intressant läsning! Håller med dig till 100% vet många förhållanden inkl jag själv, som trots många år känner sig ensam även om man sitter bredvid varandra i soffan, där bristen på ömhet och närhet saknas helt…mannen tar ofta kvinnan för given!!

    • Michael Larsen 8 november, 2014 at 12:17 - Reply

      Vi behöver bli mycket bättre på att kommunicera med varandra och uttrycka känslor (även de mindre bekväma). Roligt att du tyckte om det du läste Lena.

  6. Peter 8 november, 2014 at 11:07 - Reply

    Jag kan hålla med dig till viss del Michael, men det är trots allt skillnad på manligt och kvinnligt. Jag gissar att du inte kommer få så många manliga kommentarer här, men min första tanke blev att jag undrar hur det skulle sett ut om du vände på det. Till kvinnor: Män lämnar sällan ett levande förhållande! Min gissning är att du skulle fått en mängd ilskna kommentarer från kvinnor, och där männen kanske inte ens skulle vilja kommentera för risken för påhopp är stor.

    • Michael Larsen 8 november, 2014 at 11:56 - Reply

      Hur tycker du att vi kan förbättra våra parrelationer Peter? Jag ser tyvärr betydligt fler emotionella/relationsmässiga brister bland oss män i och med mitt arbete. Handlar inte om att lägga på skuld, utan att vi behöver blir bättre på att stanna upp, reflektera och se oss själva. Tack för din kommentar – den levandegör bloggen.

      • Peter 9 november, 2014 at 11:59 - Reply

        Det jag ser runt mig i vardagen är detsamma som du skriver här Michael, kanske för att kvinnor här har ganska starka egna rörelser. Som jag skrev i förra inlägget är det stor skillnad på manligt och kvinnligt, och har så varit sedan urminnes tider. Det vi ser runt oss idag är att det manliga bör förändras så som även du påpekar, medans det kvinnliga ska bestå. Det jag också ser runt mig är hur kvinnor/mammor särbehandlar sina söner, kanske med samma procenttal som du ser vill lämna förhållandet 70%. Det är dock inte 70% som erkänner att de särbehandlar sina söner, att de slipper plocka upp, lägga saker i tvättkorgen/tvätta, dammsuga sitt rum, packa sina egna saker, ta eget ansvar i hemmet mm. Döttrar får ta dessa ansvar från en tidigare ålder och ser orättvisan, kanske är det den de återupplever vid vuxen ålder och då vill lämna förhållandet. Detta ensamt är säkert inte hela anledningen, men kanske något att reflektera över. Att förändra någon vuxens personlighet manlig eller kvinnlig i grunden är för mig varken lätt eller rätt. Men att som vuxen ändra sitt uppfostrings sätt under sina barns uppväxtår, borde vara lite enklare. Enligt mig bör vi ALLA oavsett kön stanna upp och reflektera och se oss själva.

        • Michael Larsen 9 november, 2014 at 14:49 - Reply

          Viktiga reflektioner Peter! Hur bemöter vi våra barn? De ”skulpteras” tidig genom vuxnas attityder. Tack för att du påminner.

        • Linnea 11 november, 2014 at 20:05 - Reply

          Kommentaren från ”Peter”gällande att kvinnor särbehandlar sina söner är bland det mest klarsynta inlägg från en man jag någonsin läst.
          Ser detta daltande var och varannan dag av många av dagens mammor som har en son eller flera.
          Det är så tragiskt att de är så blinda för sin egen slappa fostran. Undrar dessutom hur många föräldrar som verkligen pratar med sina söner om att de ska respektera tjejer e tc? Tror många övergrepp skulle förhindrats om såna samtal skett…

        • Anna 31 januari, 2016 at 01:15 - Reply

          Genom att påstå att det är kvinnan som särbehandlar gör du det samtidigt tydligt att du, och troligtvis samhället i stort, ser det som i huvudsak moderns uppgift att ”uppfostra” sina barn. Barn gör inte som vuxna säger, utan som vuxna gör är en kliché av en anledning. Sonen ser på sina far och om inte denne tex kommunicerar särskilt levande i sina relationer (till såväl moder som barn som vänner och övrig familj), tja då är det troligt att även sonen kommer att få svårt för detta. Alltså män, ni kommer inte undan ansvaret bara för att ni är vuxna, det borde väl snarare vara som sådana ni VERKLIGEN har ett stort ansvar för att få till förändringar.

  7. Hannah 8 november, 2014 at 13:08 - Reply

    Vi vill ju alla bli sedda och hörda. Veta att vi är värda och värdiga. Följdfråga:
    Hur visar jag, ensam mamma, min son vägen till att bli en man som SER sin partner?

    • Therese 9 november, 2014 at 05:55 - Reply

      Jag tror att barn ser och lär sig av våra handlingar, en son som får se sin mor ta plats, ställa krav, kommunicera och mår bra av det kommer förstå och lära sig att detta är normalt. Kommunicera med din son, låt honom förstå att hans kommunikation är önskvärd och uppskattad.. Ta hänsyn, utan att för den skull axla offerkoftan och han kommer göra detsamma.

    • Anna Maria 9 november, 2014 at 06:06 - Reply

      Hej Hannah,
      Låt sonen hjälpa till med hushållssysslorna. Alltför ofta gör vi allt själva för d är enklare än att tjata. Men egentligen gör vi både barnen och oss själva en björntjänst. Särskilt våra söner. Man kan ju t ex göra disken till en gemensam aktivitet där man står tillsammans och pratar, skrattar och umgås. D är viktigt att veta om allt som mamman gör, och som kanske gör henne trött i slutet av dagen. Om man t ex tittar in i ett elektroniskt spel (som min son helst väljer att göra om han får välja!) så vet man ingenting om detta.

      • Michael Larsen 9 november, 2014 at 10:21 - Reply

        Bra poäng Anna Maria:-)

      • anton 9 november, 2014 at 17:36 - Reply

        Hej det är precis som du säger att man gör sig själva en björntjänst när man gör sakerna själv istället för att tjata och även att man måste få sina söner att hjälpa till med hushålls sysslor fast jag ser allt för ofta folk som vill att deras barn ska hjälpa dom med detta och sen inte ger barnen någon som helst uppskattning för detta utan bara säger att det är något som vi gör varje dag och det måste folk ändra på och ge dom uppskattning när dom hjälper till för annars kommer man väldigt snart få stora problem med sin tonåring.

        • Michael Larsen 9 november, 2014 at 19:57 - Reply

          Helt rätt anton – uppskattningen måste finnas med. Uppmuntran genom exempel är A och O. Tack för dina tankar!

  8. Pia Eriksson 8 november, 2014 at 15:48 - Reply

    Hej. Glaset kan va halvfullt eller halvtomt. Måste dra ett exempel. Idag spacklade jag väggarna och taket i ett helt rum(nybyggt). Jag hade tre små ställen kvar. Då kom min delsbo in och sa: här har du inte spacklat. Då sa jag att det hade känts bättre om han sagt: älskling va långt du har hunnit. Det är ju också ett sätt att tala om att man faktiskt ser varandra. När man fokuserar på det som är positivt. Trevlig helg på er alla.

  9. Jenny 8 november, 2014 at 15:55 - Reply

    Har nyligen efter 9,5 PR tillsammans lämnat min dåvarande fästman. Vi hade ett intensivt förhållande, han var otrogen, jag var osäker/otrygg och litade inte på honom, men kämpade hemskt mycket för att hålla ihop oss.
    Oavsett vad som hände stannade jag kvar tills det hände igen, han var otrogen och tog mig för givet och behandlade mig precis hur han ville.
    Men han var inte beredd på det, han lämnade mig om och om igen och skyllde på mig, men när jag lämnade honom föll hans värld ihop. Han grät, bönade och bad, han insåg plötsligt saker, vad han gjort mot mig, hur illa behandlad jag blivit.
    Jag trodde inte på honom, plus att jag kunde inte älska honom på samma sätt igen.
    Jag har nytt förhållande med en man som får mig att må bra, som stärker mig, gör mig lycklig, men samtidigt bär jag med mig ärr efter flera förhållandet, rädsla för att lita på någon och skadad självkänsla.
    Men om jag ska vara ärlig så förvånade jag mig själv när jag lämnade honom.

  10. Håkan Bennhagen 8 november, 2014 at 18:33 - Reply

    Hej Michael, intressanta kommentarer du fått.

    Kvinna och man, man och kvinna kan byta plats i vad du skriver.
    Men det finns olika sätt att ”fly” i ett förhållande som inte funkar.

    Att vi män inte diskuterar känslor med andra män är en klyscha du själv för stå för.
    Att du sedan väljer att inte döma utan bara presentera fakta …
    Mina tankar går till SD som också bara presenterar fakta … gärna med hjälp av statistik.
    Mao, statistiken pratar bara sitt vanliga abstrakta språk som måste relateras till rådande omständigheter.

    Post hoc … etc 🙂

    ———————————————————-

    ”relationscoach och mental tränare”

    En dialog ur den första Dundee-filmen där Sue berättar för Mick att man i NY köper tid hos en psykiater för få stöd, goda råd, och ha någon att prata med.
    Mick berättar för Sue att där han bor går man till en kompis och berättar hur man mår, osv.

    Till kvinnor; få män lämnar ett levande förhållande.
    … men kom ihåg att det finns olika sätt att lämna på.

    /Håkan

    • Michael Larsen 8 november, 2014 at 18:48 - Reply

      Hur tycker du att vi kan förbättra kommunikationen i förhållanden Håkan?

  11. Stefan 8 november, 2014 at 20:02 - Reply

    Jag kanske inte är rätt att diskutera detta då jag gick ur ett förhållande för 7-8 år sen på bådas villkor och en vänskap som består och att det var enklare då vi inte hade barn ihop.
    Jag vill ändå försvara vissa män lite… utifrån mina erfarenheter efter förhållandet. Varför blir kvinnor besvikna?? Jag vill påstå att det till stor del
    beror på de val de gör när de går in i ett förhållande.
    Har mannen en bakgrund som kriminell eller har ett beroende som hon ”tror” hon kan bota ligger han bra till. Sen ska han helst ha en ytlig charm. Vi vanliga hårt arbetande män kommer långt ner på listan… och har man sen som jag ett synligt handikapp som inte påverkar ett förhållande det minsta är man chanslös trots att man uppfyller alla de ”preferenser” som du nämner.

    Är det då konstigt att det är i 70 % av fallen kvinnor som lämnar. Jag tror inte heller kvinnor lämnar bra förhållanden…. utifrån om de väljer rätt.

    Tack för mitt ord. Kvinnor får gärna kommentera. 🙂

    • Marika 8 november, 2014 at 21:40 - Reply

      Jag har svårt att hitta logiken i detta resonemang. Menar du verkligen att kvinnor oftare lämnar på grund av att de i större utsträckning väljer ”fel” partner än vad män gör? Jag ser inte riktigt hur du får det att gå ihop. Man är väl två om att välja varandra inledningsvis, och sedan är det väl bådas ansvar att se och bekräfta varandra, eller?

      • Stefan 8 november, 2014 at 23:25 - Reply

        De män jag nämner… gör att kvinnor lämnar när de ser ”baksidan”

        • Michael Larsen 9 november, 2014 at 05:26 - Reply

          Därför så viktigt att vi har modet att titta närmare på oss själva utan att gå i frösvar. Tack för dina kommentarer Stefan – levandegör bloggen.

    • Ida 9 november, 2014 at 07:41 - Reply

      Det är tråkigt om du upplever att det är så här. Utifrån min erfarenhet är det sällan kvinnor väljer kriminella och/eller missbrukare. Det som brukar vara den gemensamma nämnaren är snarare brist på kommunikation och att det ofta är envägskommunikation. Och tillslut orkar man inte med att alltid, alltid vara den som försöker hålla förhållandet vid liv varpå man gör slut.

    • Micke 10 november, 2014 at 22:36 - Reply

      Stefan, jag förstår på sätt och vis hur du menar, men personligen upplever jag att detta handlar om samhällsskikt. Jag levde ett kriminellt liv för många, många år sedan, och sanningen ligger nog mer i att man drar till sig kvinnor som på något vis lider brist på något i känslomässig väg. Jag har varit med om detta, och när jag förändrades till det bättre så blev jag snart ointressant. Det märktes väldigt väl, och jag kände mig förbrukad när jag började agera som en mer vanlig person.

      Idag har jag inga bekantskaper på den sidan, utan har vad vi kallar ”vanligt hyggligt folk” omkring mig. Jag har ett förhållande som varat i snart 7 år, och hon har ingen orsak att ”laga” mig. Vi lär av varandra, och är till stöd för varandra. Det jag så fumligt försöker säga, är att jag tror att det handlar om varför man vill vara tillsammans. Är det för att ha någon att rätta till, eller är det för att vara lycklig med en speciell person?

      Kan även berätta att min fina gumma har skänkt mig orsakerna och viljan att svälja många ”manliga” fåntratterier som jag inte var medveten om innan vi träffades. Hon har, så att säga, skänkt mig verktygen för att bli medveten. Jag vet, det låter både tillgjort och högdraget, men är alldeles sant.

      Vem man än är, man eller kvinna, så är vi själva inte mer än det vi låter vår partner vara. Jag har aldrig tidigare upplevt en människa som hon. Jag har lärt mig så otroligt mycket som jag inte varit uppmärksam på innan. Jag tror att, när man släpper sina egna ”krav” och inriktar sig på att göra lycka för någon annan, så får man helt enkelt skylla sig själv om man drunknar i allt man får tillbaka 🙂

  12. Mita 8 november, 2014 at 20:21 - Reply

    Att känna sig ensam i tvåsamhet är plågsamt. Jag är hellre ensam än i fel sällskap.
    Jag tänker: I ett levande förhållandet tar vi båda fram det bästa hos varandra. Våra hjärtan smilar, våra ögon ser det vackra hos den andre och vi ger varandra blickar som värmer. Vi lyfter varandra, i såväl med- som i motgång, utan att känna någon som helst tyngd. Vi uppskattar varandra!

    • Michael Larsen 8 november, 2014 at 21:11 - Reply

      Håller med dig fullt ut Mita. ”Lyfta varandra” – syftet med relationer. Tack för fina ord:-)

    • Gabriella 9 november, 2014 at 00:38 - Reply
    • Petra 12 november, 2014 at 07:47 - Reply

      Hej
      Jag känner samma sak. Ensam i tvåsamheten, det är fruktansvärt tycker jag. Jag har en man sedan 12 år och vi har varit tillsammans i 23 år. Två barn en utflyttad och en 20-åring kvar. Min man pratar knappt med mig, han kommer hem, äter och går ner och kollar tv tills han går och lägger sig. Så här ser min vardag ut nästintill varje dag. Jag har försökt att få det bättre, till en början med förslag på saker vi kan göra, men han ville inget. Nu är det tråkiga ord som kommer ur min mun tex ”jaha, då gick du ner igen, då var det tv igen m.m” . Jag säger och påpekar ofta hans beteende men ingen ändring, jag säger också detta när vi har andra runt oss. Men han svarar bara att så är det, det är kul att titta på tv. Och jag kan då svara, ”det är inte kul att umgås och prata med din fru?” Vårt barn säger också till honom.
      Jag är så less och ledsen, når inte fram
      Mina tankar är att jag är bara där, finns bara där men inget mer, känner mig så ensam. Hjälp!

      • Heidi 16 november, 2014 at 11:36 - Reply

        Petra, jag känner igen situationen allt för väl! Att vara två personer som ”råkar leva i samma lägenhet” är smärtsamt det vet jag av egen erfarenhet. Dina kommentarer till honom förstår jag också mer än väl… Men har du försökt att vända på det hela? Att i lugn samtalston, utan något anklagande säga: ”När du väljer tvn framför mig känner jag mig ledsen, oattraktiv, ointressant, oälskad” osv vad du nu känner. Och vidare berätta att du faktiskt längtar efter honom? Efter hans tid, uppmärksamhet och kärlek? Tydlig kommunikation utan skuldbeläggande ger oftast bättre resultat än klagomål och anklagande, Jag vet att det är jobbigt att ta sig ur den onda cirkeln… men jag vet också att det går! Om inte annat kommer du att veta att du verkligen har gjort allt för att få förhållandet att fungera! Jag hoppas verkligen att du når fram och att han släpper in dig innanför sitt skal!

        • Fredrik 17 november, 2014 at 12:20 - Reply

          Hej

          Jag var tvungen att ställa en motfråga i detta, då i nästan alla kommentarerna här så ligger ofta fokus på ”mig” och ”jag”. (Jag generaliserar och menar inte detta personligen mot er, men ser detta hända i de flesta diskussioner som vänner m.m. har kring sina förhållanden.)

          Ni pratar och utgår ifrån er själva hela tiden när ni väljer att angripa problemen, ni tycker att ni saknar och ni behöver o.s.v.

          När valde ni att sluta fokusera på er partner och fokusera på er själva istället? För mig låter detta ganska egocentriskt och ibland är det lätt att man glömmer bort att det kanske inte handlar om er, eller om familjen eller om jobbet. Män är (generalisering) idag inte tillåtna att visa känslor i samma utsträckning både socialt och från uppfostran, för det är inte ”manligt”. När då frågorna och kraven hopar sig är det inte naturligt att man skyggar undan från de verkliga problemen som kanske är relationsrelaterade egentligen?

      • Ella 19 november, 2014 at 06:13 - Reply

        kanske ska du prova att ge hono föslag på vad ni ska göra.ska vi ,gå en promenad ,ta en fika på stan ,hälsa på någon,ta en biltur.leta upp något utflyktsmål istället för att tala om för honom att tv vinner jämnt.Det uppfattar jag som små gliringar och skulle tröttna och gå därifrån.Nä ge honom förslag på vad DU vill göra och såg åt honom att hänga med.Mycket trevligare.

  13. Nina 8 november, 2014 at 22:54 - Reply

    Jag är oxå på väg…efter 19 år har jag fått nog av frånvaron från denne man. Jag har gett honom allt, jag kan t o m säga att en gång i tiden älskade jag honom mer än vad jag älskade mig själv. Ja, det låter tokigt jag vet. Han kan inte ens kommunicera om de lättaste sakerna längre, eller så vill han inte…jag vet inte längre. Han säger att han inte kan tänka sig ett liv utan mig, men han anstränger sig inte för relationen alls. Hans behov är viktigast och jag och vår dotter på 3 år sysselsätter oss själva nuförtiden. Till saken hör att jag trots sjukdom med värk i hela min kropp ”gav” honom ett barn vid 40 års ålder och trodde väl att nu skulke han sätta oss främst…men icke. Alla löften om att hjälpa till extra och familjen är viktigast är helt bortblåst. Oj, nu blev det långt. Och detta var bara en droppe i havet. Förstår inte varför man inte kan se vad man har och uppskatta det. Tänk om jag bara en gång i vår relation hade fått känna att jag var nr ett…Men man kan iaf verkligen konstatera att jag stannat i ett förhållande som inte varit levande på länge… 🙁

    • Michael Larsen 9 november, 2014 at 05:36 - Reply

      Ser att det är viktigt för dig att berätta din historia. Frustrerande med en person som inte rör sig i takt med dig! Vad behöver du för att orka förändra det som är? Fint av dig att dela. Personer som du som gör bloggen levande. Tack!

      • Nina 10 november, 2014 at 13:21 - Reply

        Ja, det är lite delat det där. Jag vet ju att ingen annan kan hjälpa mig, det är ju bara jag själv. Samtidigt rör det upp så mycket inom mig när jag blir ”påmind” och då kommer all sorg och besvikelse i en rasande fart. Det gör ju ont, fruktansvärt ont och jag önskar ju fortfarande att allt slit inte vore förgäves. Vad jag behöver? Ja, det hade varit väldigt mycket lättare om jag var frisk och hade en stabil inkomst. Blev sjuk i detta förhållande för 10 år sedan. Så där är en stor hinderpelare i nuläget. Just i drt är där inte mycket jag kan förändra, och det är väl det han vet…:(
        Tack själv för en bra blogg och kloka tankar.

  14. Fru 8 november, 2014 at 23:00 - Reply

    Hej! Hur ska man kunna kommunicera när han bara går eller bara svarar surt mot en??

    • Michael Larsen 9 november, 2014 at 05:32 - Reply

      Säg att du lämnar relationen om han inte börjar kommunicera.

      • Gorilla 9 november, 2014 at 08:43 - Reply

        Ja, hota honom! Hot fungerar alltid!

        • Michael Larsen 9 november, 2014 at 10:20 - Reply

          Varför tror du att hot fungerar?

          • Christer 9 november, 2014 at 22:11

            Nu tror jag väl att ”Gorilla” var mer ironisk mot ditt eget inlägg Mikael, du eftersöker bättre kommunikation och ditt förslag till motivator är hot om att inte få tillhöra..

          • Michael Larsen 10 november, 2014 at 05:23

            Hur kan tillhöra om vi inte anstränger oss för det, utan genom attityder väljer att ställa oss utanför? Ironi, är inte det bästa sättet att förbättra relationskommunikationen.

      • Fru 9 november, 2014 at 21:26 - Reply

        Har lämnat flera gånger o försökt kommunicera,diskutera men då slutar han o svara mej totalt..

    • Jenny 11 november, 2014 at 11:11 - Reply

      Kära Fru!
      Känner igen det där…
      Behovet av kommunikation var så enormt stort, men försökte jag blev jag bara ”så J-la jobbig att det stod honom upp i halsen”, efter total tystnad…
      Just i detta nu står vi i en tuff separation, det yngsta barnet är 7 mån…
      🙁

  15. Thomas 8 november, 2014 at 23:19 - Reply

    När man generaliserar kanske det ser ut så där.
    Själv så orkade jag inte dela min fru med alla grannar längre, och jag har många fler manliga vänner som varit i samma situation.
    I övrigt om man ska generalisera och inte ta just min situation som ett dåligt exempel, kan man säga att kvinnor i sådana fall ser mannen som ett projekt.
    Dom ser en klump lera de tänker forma. En millimeter om dagen. Ända till man inte känner igen sej själv längre. Det man formats till var inte den de blev förälskade i. Förstår du dilemmat? 🙂

    • Michael Larsen 9 november, 2014 at 05:31 - Reply

      Jag förstår din upplevelse Thomas och att det måste varit fruktansvärt. Vi behöver alla stanna upp emellanåt och fråga oss om det är personen eller förhållandet som skall ”forma leran.” Det är en balans att vara öppen för förändring, och andra sidan självutplåning. I grunden bygger det senare oftast på rädsla. Rädslan att inte duga för den vi är. Jag var där en gång och det var ingen rolig plats. Tack för att du delar med dig av din berättelse.

    • Louise 27 november, 2014 at 03:14 - Reply

      Det där är ett stort problem, att människorna inte kan stå för vad de är och har för värderingar. Håller på att separera nu efter en relation där jag har delat min man med de flesta, känns det som. Vi hade känt varandra i många år innan det blev något, även om han hade försökt länge. Efter att mina föräldrar(bägge på två månader) dog var jag sårbar och längtade efter någon att kunna luta mig emot mellan varven, få ha lite närhet med en annan människa som påstod sig älska mig så mycket och fick mig att älska honom oerhört, även om jag var skeptisk till ett förhållande eftersom han i många år försökt flirta med mig när han var gift med någon annan. Jag var väldigt tydlig från början med att om jag skulle inleda något förhållande alls så ville jag ha en öppen, tillitsfull relation utan en massa hemligheter. Hellre att han sade att han hade någon annanän att han ljög för mig. Han har ju naturligtvis bedyrat att han absolut inte skulle göra något för att såra mig och vara ärlig, vilket uppenbarligen innebär att han nu säger att han aldrig varit säker på om han ville ha mig eller inte.
      Jag har då aldrig försökt att forma honom mer än att jag har försökt att få till en dialog om vår relation och problemen som alltid uppstår i en sådan, men alltid försökt få honom att tala om vad han känner, tycker tänker och vill. Kom på nu att jag har aldrig fått frågan själv, om vad jag känner eller tänker om olika saker, utan det har aldrig varit av intresse för honom.
      Vi har gått på samtal på socialen, olika terapier, BUP och familjerådgivning då han har haft ett barn med stora problem att förhålla sig till livet, och där kommit fram till diverse förhållningssätt för att hantera problemen, och allt har varit så bra till vi kommit hem, då har det inte gått att genomföra det han en stund tidigare gått samtyckt till, och det har inte varit på min begäran, utan på terapeuternas.
      Med facit i hand beklagar jag att jag gick in i den här relationen för det har skadat mig alldeles för mycket, men jag får väl skylla mig själv, som han säger.

      Poängen med hela denna utläggning som nu känns ganska rörig, är:
      Saknar så många människor självinsikt till den grad att de tror sig kunna förändra sig så pass att de går emot sin egen natur, eller är det någon sport hos somliga att såra och förnedra andra?

      Väldigt bra skrivet från det ena till det andra!
      Håller verkligen med om att vi måste lära oss att uppskatta varandra, både kvinnor och män! Det är ofta mycket lättare u en vänskapsrelation, så vi kanske borde försöka att bibehålla en vänskap!!! (Ska jag säga…)

  16. malin Ekerby 9 november, 2014 at 00:43 - Reply

    Har otroligt mycket tankar om detta ämne! Tycker det är väldigt bra att det tas upp av en man! Vi ska aldrig sluta diskutera med varandra!

  17. Jensen 9 november, 2014 at 02:42 - Reply

    håller med, men måste ändå få protestera litegrann. Vad är det då som gör att mannen slutat bry sig??? Man är ju alltid 2 i ett förhållande!! ”Gräset är bara grönare på andra sidan, om man glömt att vattna hos sig själv” och det gäller ju båda parter.

    • Michael Larsen 9 november, 2014 at 05:23 - Reply

      Bekvämlighet och ta för givet är de stora fienderna. Kruxet är att man då inte är två i förhållandet, utan EN som försöker och försöker.

  18. Therese 9 november, 2014 at 05:39 - Reply

    Jag tror inte detta är någon nyhet för män, men jag tror däremot att samhällets normer och attityder gör det väldigt enkelt att skuldbelägga kvinnan för en kraschad relation.. Jag hör inte alltför sällan ”typiskt kvinnor” när man åsyftar en person som är svår att ha att göra med, och om en man är lyhörd eller tillmötesgående får han ofta kommentarer som ifrågasätter hans sexualitet eller könstillhörighet.. Vi måste sluta använda oss av invanda och gamla generaliseringar.. Jag tror att stereotypa könsroller ligger bakom väldigt mycket.. Då måste vi se över hur vi uppfostrar våra barn..

  19. happyvardag 9 november, 2014 at 07:20 - Reply

    Jag tror att kommunikation är a och o. Tyvärr tror jag att just den förmågan brister både hos mannen som blir lämnad och kvinnan som lämnar. Inte för att jag vill påstå att de är dåliga, bara att de har glömt bort att prata med varandra. Livet rusar på, man tror att man har det bra, inser förmodligen inte att en relation ständigt måste vårdas. Det är förstås inte bara mannens uppgift att ställa sig de frågor du skriver, det är minst lika mycket kvinnans. I det du beskriver är det väl klassiskt att kvinnan känner sig förbisedd, att relationen går på sparlåga etc men hur många gånger har hon tagit upp det där (med honom, inte med sina väninnor som knappast kan göra något åt det) innan det är försent för henne och hon redan är på väg någon annanstans? Att tappa bort varandra helt eller att bli lite fartblind och vilse på vägen är två helt skilda förutsättningar för att hitta hem tillsammans tror jag.

    Grundbulten till en lång och lycklig relation är för mig att ha överseende, prata MED VARANDRA och förstå att var och en är i första handansvarig för sitt eget välmående, sin egen lycka. Precis som med syrgasmasken på flygplan – hjälp dig själv, innan du kan hjälpa andra. Dessutom att tillåta varandra att vara såväl individ som en del av en parrelation funkar fint i min värld. Vi har levt tillsammans i 24 år (10 år i synd hehehe och 14 som gifta), haft våra ups and downs förstås för det ingår i livet, men är lyckliga var och en och tillsammans.
    //Mia
    http://happyvardag.se/2014/11/08/per-definition-den-gra-yllerfilten/

  20. Marie 9 november, 2014 at 07:31 - Reply

    Så skönt att läsa vad du skriver. Alla borde tänka, hur vill jag att min partner ska känna och må i min närhet.
    Man kommer alltid ihåg hur någon fått en att känna.

    • Michael Larsen 9 november, 2014 at 10:23 - Reply

      Tack Marie. Ja, hur en annan får oss att känna är hemligheten.

  21. Ida 9 november, 2014 at 07:33 - Reply

    Jag är en av de kvinnor som i år har tagit beslutet att separera med mina barns pappa. Mina barn är fyra av de 50 000 du skriver om.

    Jag tror att du är inne på rätt spår men jag tror också att det är viktigt att våga prata med varandra. Många män vågar eller kan inte prata om sina känslor, förhållandet och vad som är bra eller dåligt. Och tillslut leder det till att man inte längre orkar, när man aldrig, aldrig får respons när man undrar och frågar och försöker prata och försöker reparera förhållandet.

    Jag tror att nyckeln i de allra flesta fall faktiskt är kommunikation, att prata med varandra, om förhållandet och känslorna.

  22. Linda 9 november, 2014 at 07:54 - Reply

    Kan se i några förhållande runt mig att kvinnan är inte alltid så bra på att lägga fram hur hon vill ha det och känner det. I många fall tar hon förgivet att mannen ska läsa hennes tankar och blir besviken när han inte lyckas med det. ” Vi har delat så många år så han borde veta vad jag känner och vill” Från det perspektivet känner jag hur viktigt det är med kommunikation. Var inte rädd för att berätta hur vida du känner och vill ha det så blir förhållandet mer stabilt och tryggt. Vad jag vet så finns det få som besitter gåvan att läsa tankar.

    • Micke 10 november, 2014 at 22:50 - Reply

      Vi slutar ju aldrig att förändras som individer. Det du säger känns helt rätt. Det där är kanske en av de största orsakerna till att förhållanden går käpprätt, att vi tror oss känna partnern pga lång tid ihop, eller har jag fel? Genom att prata med varandra mycket, så följs man ju åt i förändringarna 🙂

  23. Jeanette 9 november, 2014 at 08:16 - Reply

    Jag skrattgråter mig igenom din enormt träffsäkra blogg… Jag har lämnat tre till synes fungerande relationer av just den anledningen. I princip ingen utomstående har överhuvudtaget trott det varit ”nåt fel” på relationen och jag har till slut trott att jag har varit ett ”krävande jävla fruntimmer” som har haft dom orimliga kraven att bli sedd, att bli hörd, att bli lyssnad på och kanske – vilket gud förbjude – uppvaktad någon gång. Tack för att du skriver om detta! Jag känner en lättnad inombords jag inte känt på väldigt länge!

  24. ann-helen 9 november, 2014 at 09:05 - Reply

    Oj så träffande att läsa , är själv mitt i en snart 4 årig relation som jag känner är på väg att dö ut pga för lite närhet och samliv . Vi har fått en pojke som är 10 mån och mina två sen tidigare på 14 och 10 år . Har försökt prata , gråta, vara arg, uppgiven ja allt .. enda svar man får är att det blir bra ….jag orkar inte mer snart ! Hur svårt ska det vara att prata om sina känslor och vad man tycker ??? Tack för ett suveränt inlägg , kommer börja följa dig !!

    • Michael Larsen 9 november, 2014 at 10:17 - Reply

      Tack ann-helen!Fint att du hittat hit. Det är i längden ohållbart att leva med en person som inte vill eller har förmågan att kommunicera. Stagnation leder till död.

      • anonym 22 december, 2014 at 21:00 - Reply

        Och vart tar den mannen vägen sedan? Är själv av de 50’000 barnen sedan 11års ålder och kan inte rekomendera att vara egoistisk och skada sina barn för livet genom att separera, håll ut några år till för dina barns skull

    • david 12 november, 2014 at 07:14 - Reply

      Problemet med er kvinnor är att vi män alltid ska veta att allt är fel via nått sjätte sinne.
      Nej tala om problemet rätt på . Dvs beskriv prolemet i klartext så som man känner. På ett sätt som tvingar fram sympati.Förstår vederbörande inte då är det nog kört.

  25. . 9 november, 2014 at 09:28 - Reply

    Kan förstå precis vad du menar, känner lite så i min relation jag har idag. När jag berättar saker för min sambo är det ibland som att han inte lyssnar alls, bara glor på tvn, telefonen eller bara ut i tomma inter och berättar jag något roligt skrattar han inte, inte ens ler. Bara ser helt oberörd ut av det jag berättat.

    När han berättar saker för mig försöker jag vara intresserad, ställa frågor, skratta om det är något han tycker är roligt (även on inte jag tycker det). Så känns lite ibland som att jag drar det stora lasset när det gäller sådant..

    • Michael Larsen 9 november, 2014 at 10:15 - Reply

      Vad gör en sådan relation med dig? Tack för att du delar med dig.

    • L:et 27 december, 2014 at 23:02 - Reply

      Precis så är det i vår relation också. Och när jag ler mot honom och inte får något tillbaka än en stirrande blick… då skrämmer han nästan ihjäl mig! Eller när jag gråter och han bara stirrar… Eller vänder och går… Det säger sig ju självt att det inte är hälsosamt. Shit, jag måste lämna honom! Och de borde du också göra. Finns det inte något nätverk för kvinnor som vi? I riktiga livet alltså? Jag har ingen riktig människa som jag kan ringa till när som helst om jag skulle må dåligt. Eller som kan komma om det behövs. Jag har separerat en gång tidigare och höll på att duka under utan sådant stöd. Människor säger: gå till terapeut men med handen på hjärtat: kommer terapeuten hem till oss kl 3 på natten när tårarna inte kan sluta falla? Eller när vi med gråten i halsen stressar med hämtning av barn, matlagning, läxläsning, eventuella egna läxor, tvätt, diskning, nattning…

  26. Elisabeth 9 november, 2014 at 09:51 - Reply

    Den 10 juni iår slog det verkligen gnistor mellan mig och HONOM… dom första 2 veckorna skickade vi gulliga mess till varann…dagens bild..längtade efter det där plinget i telefonen. Nu har det gått hela 20 minuter…shit vad det var fjärilar o pirr i magen. Ni känner säkert igen er?

    Men så försvann det bara… vilket jag inte kan ta på varför. Vi har ju precis träffats?

    Jag tog upp problemet…men han såg det inte som ett problem. Skyller på trötthet o jobbet.
    För mig är förhållande …vardag med inköp (blickar som möts i gångarna på ICA), matlagning( en puss i nacken vid spisen), läxor..(lära känna varandras barn), städning (busigt kasta tvätt på varann)…sex som är spontant o oplanerat.
    Klockan är 20.30…då han kommer till mig..om han nu kommer, ibland kunde telefonen ringa och orden blev…är så trött, åker hem och lägger mig istället.
    kommer han så sätter han sig trött i soffan med mobilen..ointresserad av MIG!
    lägger mig i hans knä…vill ha närhet.
    Många besvikna eftermiddagar och kvällar. Vi driver båda företag o o bar mycket…men skillnaden för mig är att jag vill ses…umgås…kände fortfarande pirret.
    Men kände mig så ensam… det kändes tråkigt att vid 43 års ålder pilla på dig själv till en dålig film då man har ett förhållande där mannen bor 15 min ifrån mig.
    Vad gjorde jag för fel?
    Hatade mig själv som väntade. ..längtade!

    Han har en konflikt med sitt ex…barnens mor…dom kan inte prata med varann utan advokater. .Detta suger musten ur en!
    Jag känner stor sorg som har mina känslor och faktiskt fanns där för honom.
    Jag själv har en bra relation till mitt ex min dotters pappa…
    jag förstår att det måste slita en i stycken och vara enormt påfrestande för honom.
    Så vi träffades nog vid fel tidpunkt eller oxå var vi bara fel för varann…
    Efter 5 månader orkade inte jag längre. ..är hellre själv än att känna mig ensam i ett förhållande som borde vara hett o passionerat. Vi hade ju precis träffats 🙁

    Var bara tvungen att skriva av mig…nu har det gått 2 veckor…och vi pratar inte med varann… Det bara dog!

    • Michael Larsen 9 november, 2014 at 10:11 - Reply

      Förstår att det är frustrerande och det hjälper troligen inte när jag säger det: han var inte rätt man för dig. Bra att du skriver av dig. Viktig del i att sortera känslor och bearbeta. Varma tankar till dig.

  27. Felicia 9 november, 2014 at 11:47 - Reply

    Jag blir glad av att läsa ditt inlägg Michael!

    Har kollat igenom kommentarerna också för skojs skull och i princip alla verkar ha något klokt att tillföra! Jag skulle dock vilja poängtera att, att ”ta disken för att den andra verkar så trött” eller ”Hämta barnen bara så att den andra kan unna sig ett varm bad” är exempel på väldigt uppskattade handlingar som stärker relationen och indikerar på att du ”ser” den andre, men att detta också är exempel på en form av ”tjänster”, som jag ändå ser som lite mer materiella ting. En man/kvinna kan slita hur mycket som helst i hemmet och ta 80-90% av arbetet(givetvis skulle en fullt frisk andra part inte låta det gå så långt om den har något samvete i sig), utan att faktiskt tillfredsställa sin partner EMOTIONELLT. Och jag har uppfattat att det främst är kvinnor som uttrycker att de upplever denna brist i relationen.

    För att tillfredsställa någon emotionellt så krävs det i första hand att du verkligen är INTRESSERAD av din partner och visar det. Du vill veta allt om hen och hur hen fungerar och vad hen går och tänker om dagarna och vill att hen skall dela med sig av sina upplevelser, särskilda såsom vardagliga, för det som händer då, är att man växer tillsammans, istället för att växa ”ifrån” varandra på varsitt håll. Om du inte uppdaterar dig angående din partners känslor(fysiska såsom psykiska), tankar och upplevelser så kan det hända att ni inte känner varandra tillslut! Och det räcker inte alltid att bara fråga ”Hur är det idag? Bra? Men vad bra! Dåligt? Ajdå, Varför då? Jaha, det var ju tråkigt, men så är det ibland.” Detta får de flesta av oss höra som rent kallprat från folk på t.ex arbetsplatsen, men det finns så mycket mer att utveckla kring detta som du som partner borde intressera dig för! Ställ följdfrågor, som ”Jaha, varför tror du att du känner så? Brukar det vara så? Varför tror du att din kollega sa så? Kanske hen inte mår så bra?” Liksom utveckla så att man förstår att du verkligen bryr dig och fascineras av din partners tankar och känslor kring aktuella ämnen som påverkar din kärastes. Därefter kan du erbjuda ditt stöd i form av tjänster, såsom ”Sätt dig du i soffan och vila lite så tar jag disken.” och/eller kanske att föredra ge din partner lite närhet. Att få sitta i någons famn en stund kan göra mycket om man haft en dålig dag! Men att tänka och agera på detta omsorgsfulla sätt skall man försöka göra varje dag, även om din partner mår bra. Få hen att känna som att hen är ditt absoluta kärnämne som du vill ha högsta betyg i liksom!

    Sedan är det ju väldigt individuellt hur man önskas bli emottagen när man kommer hem från en tung dag. Vissa vill inte bli utfrågade innan de fått av sig ytterkläderna och fått sätta sig och andas ut, eller rent av få vila för sig själva i ett avskilt rum en stund först eller stimulera sig lite genom att själva ta disken när de kommer hem innan de blir överösta av frågor. Se din partners individuella behov och respektera dem om möjligt. Det finns kanske tid för att prata vid ett senare tillfälle samma dag? Ibland föredrar man att inte prata allt och det märks tydligt när man väl börjar ställa frågor. Låter man irriterad, blir defensiv eller är kortfattad och undvikande så tvinga inte fram något just då. Det låter som att hela det här med att hålla relationen vid liv skulle vara något komplext såsom jag skrivit nu kanske, men det är faktiskt något som kommer falla sig naturligt för många om man väl börjat tänka på det och lärt sig att ”se” någon och dess behov på riktigt!

    En förutsättning för att detta skall gå bra är ju dock att båda parterna faktiskt vågar öppna upp sig för varandra, vilket tyvärr vissa kan ha problem med, men som borde gå att arbeta bort antingen med tiden eller med professionell hjälp, för det är jobbigt att leva med en person som är sluten och rädd för att prata om sig själv. DÅ hamnar man lätt i ”ensam i tvåsamhets-situationen”.

    Och allt detta gäller naturligtvis åt båda hållen!

    Tack för en bra skriven artikel!

    • Michael Larsen 9 november, 2014 at 14:57 - Reply

      Vilka kloka tankegångar Felicia! Det här med att vara INTRESSERAD är verkligen en grundpelare. Utan intresse och vilja till utveckling finns det inga förutsättningar för ett helt förhållande. Tack!

    • Louise 28 november, 2014 at 02:00 - Reply

      Bravo Felicia!!! Huvudet på spiken!

    • Aini 14 mars, 2015 at 12:37 - Reply

      Precis just så är det här!
      Har tappat räkningen på hur många gånger (obetydligt egentligen) Jag försökt med alla möjliga metoder till att ”väcka” liv i vår relation. Jag önskar ju inget annat än att vi inte ska behöva separera igen. Varför är det så baskadens svårt att ”se den andra” i relationen?

  28. Margaretha 9 november, 2014 at 12:01 - Reply

    Jag har inte läst alla inlägg, men jag förstår att detta är ett hett ämne både från mäns och kvinnors vinkel. Fullt förståeligt med tanke på att det är grunden i hela mänskligheten om man ser krasst på det. Vi ska bilda par och få barn. Men så enkelt är det ju inte alla gånger.
    Jag lever sen 36 år med samma underbara man. Vi delar på allt, har alltid gjort. Vi kommunicerar ständigt med varandra, löser problem ganska direkt. Stänger inget inne. Har alltid haft regeln att vi ska somna som vänner, ibland har vi varit envisa båda två och det har dröjt tills vi ska somna, men då tar vi upp det och pratar om det tills båda är glada igen.
    Vi har alltid hjälpts åt med allt, ibland har den ena mera ansvar för nåt än den andra, men det har aldrig varit nåt kiv om att en gör mer än den andra. Vi pratar med varandra.
    Vi har en underbar dotter, numera vuxen, och även hon säjer att vi har ett ovanligt förhållande då vi nästan aldrig bråkar. Visst händer det, men det är tydligen inte så ofta då hon tycker att vi sällan gör det.
    Jag tycker så synd om alla (vi har också skilda vänner) som inte klarar eller kan stanna i ett förhållande.
    Ett förhållande ska nära och inte tära.

    • Michael Larsen 9 november, 2014 at 14:47 - Reply

      Tack för att du delar med dig – det värmer att höra om er fina relation. Det här med att somna som vänner är även en av mina grundregler. Positiva fläktar.

  29. Anne 9 november, 2014 at 14:18 - Reply

    JAG tror; Om vi föräldrar och all media börjar ”träna bort” hur en flicka ”bör” vara/göra/tänka och likaså hur en pojke ”bör” vara/göra/tänka så kanske dessa ”problem” inte finns om tjugo år?! Vi flickor ”tränas” (som flera inlägg redan nämnt) i att vara lyssnande, omhändertagande, känsliga och trängta efter romantik medan pojkar tränas i att vara macho, fixare och ”okänsliga” (”pojkar ska inte gråta”).
    När dessa två möts…tja, efter att förälskelsen övergått i vardag… KRASCH

    • Michael Larsen 9 november, 2014 at 14:43 - Reply

      En klok reflektion Anna som jag håller med dig om. Vi formas tidigt in i våra roller. Krävs styrka att se sig i spegeln och våga kliva ur det automatiska tänket.

  30. Linn 9 november, 2014 at 17:11 - Reply

    Det ni alla skriver är så klokt! Jag är i ett förhållande sen 9 år tillbaka. Vi har haft våra upp och nedgångar.. brister i kommunikationen, visat för lite intresse, lagt för lite energi på varandra, alkoholproblem, otrohet, och tyvärr även våld då mannen var väldigt full och inte lyckades uppfatta mina ”nej” i sovrummet. Jag har nog upplevt alla känslor som existerar mellan kärlek och rent hat i detta förhållande. Vi har 2 barn tillsammans som idag är 6-7 år och då vi fick dem var mannen inte mogen utan var till största delen frånvarande under 2-3 år.. när han inte jobbade så gick han ut och festade vilket jag under de senaste 2 åren äntligen börjat släppa , med det menar jag att jag inte längre känner en överdriven känsla av ensamhet eller känner mig övergiven när han går ut. Jag har (oftast) även kommit över min rädsla för honom som ibland uppkommer när han blivit för full. Det som räddat oss var dessa ”nödsamtal” vi haft under åren.. de samtalen som kommit utav att en inte längre orkar eller vill eller kan hålla ihop. De var de ärligaste samtalen, som pågick till och från under flera dagar, blandade med tårar, kärleksförklaringar, ilska och allt annat som behövde släppas ut och bli sagt av den ena och hört av den andra. Att kunna säga, så här känner jag, så här tycker jag, det här vill jag för oss och även ställa de nödvändiga frågorna för att komma fram till hur man vill ha det i förhållande var det som behövdes. Vi gifte oss i augusti i år och vi känner båda att vårt förhållande idag känns bra, vi har få konflikter, vi låter inte längre saker ligga och gro utan försöker tala öppet med varandra. Vi har växt och lärt oss tillsammans att en öppen, respektfull kommunikation är bland det viktigaste i ett sunt förhållande. Vilket jag känner att vi har idag.

    • Michael Larsen 9 november, 2014 at 17:32 - Reply

      Tunga upplevelser Linn som jag inte kan låta bli att undra: hur orkade du? Vad var anledningen till att du stannade kvar. Tack för att du så öppet berättar. Modigt!

      • Linn 9 november, 2014 at 22:50 - Reply

        Jag orkade inte alltid. Jag undrade själv ibland om jag var dum på riktigt som faktiskt fortfarande var kvar.. 2 ggr bodde jag borta en vecka i taget, jag var nedstämd under längre perioder då jag grät varje kväll och mådde skit rent ut sagt. Vi pratade periodvis ofta om att gå isär, ofta för att jag mådde dåligt över hur vi hade det och sånt som skett. Även han kände att jag skulle må bättre av att inte vara med honom vilket han berättade med tårar i ögonen samtidigt som jag såg hur dåligt han mådde både för det han gjort och hur vi hade det, jag såg paniken i han som jag också kände i mig. Jag stannade för att älskade honom och jag ville inte förlora honom trots allt som skett. Vi vann över all skit. Han försökte, jag försökte och vi lyckades starta om på nytt på nåt vis och bli lyckliga igen. Gamla grejer kan dyka upp i tankarna ibland. Det är lättare att förlåta än glömma och det ha satt sina spår men.. jag jobbar på det. Känns bättre och bättre. Sen har jag min man som älskar mig och nu finns där för mig när jag behöver han och hur jag än behöver han.

  31. Suzanne 9 november, 2014 at 17:25 - Reply

    Gud vad du har så rätt, nästan så jag känner mej ledsen inombords när jag läser detta, jag önskar att jag kunde visa min pojkvän detta och att han skulle ta det på allvar oxå.. :/

    • Michael Larsen 9 november, 2014 at 19:58 - Reply

      Ja, viktigt ha en partner som är villig jobba med sig själv. När relationer stagnerar, dör de.

  32. P 9 november, 2014 at 19:07 - Reply

    SBC! (Single By Choice) Och är såå nöjd med det. 🙂 Har två underbara barn, flera jättenära vänner, släkten och underbara arbetskamrater som ger mig allt jag vill ha i livet! Vi reser, gör utflykter, pratar om allt, skrattar/gråter tillsammans när det behövs…. Har en älskare, samma sen 15 år tillbaka….. Vem behöver ett förhållande? 😉

    • Michael Larsen 9 november, 2014 at 19:55 - Reply

      Du har hittat ditt läge P. Härligt att du trivs i ditt eget sällskap.

  33. Marita Nordin 9 november, 2014 at 19:26 - Reply

    Först, jag kommer kanske upprepa tidigare kommentarer för jag har inte läst igenom dom..
    Jag tycker att alla vuxna har ett ansvar i relationen oavsett kön. Många skyller på sin barndom. Men nånstans måste man släppa gamla mönster och sociala arv från ens föräldrar. VET man efter ex antal seperationer att det beror på en självs bristande engagemang kan man inte längre bara säga – Sån här ÄR jag! Fegt och mycket lathet.
    Shake It off

    • Michael Larsen 9 november, 2014 at 19:54 - Reply

      Tack för din kommentar Marita! Vi hanterar känslor och separationer väldigt olika p.g.a. personlighet. Håller med dig om att det inte duger skylla på ”så här är jag!” Bra poäng där.

    • Ella 19 november, 2014 at 06:28 - Reply

      Många skyller på sin barndom,ja det är en förklaring men ingen ursäkt tycker jag.När man säger så är man ju medveten om vad barndomen satt för spår och kan göra något bättre av det.Men om man inte vet varför man reagerar som man gör i vissa situationer så kanske man ska söka efter mer verktyg för att lösa problemen som uppstår.

  34. Kia 9 november, 2014 at 20:48 - Reply

    Lever i en relation som är allt annat än levande. Försöker prata men orkar inte längre mötas av ”jag vet inte” eller ”jag har inte tänkt på det”. Har försökt i flera år. Är säker på att han älskar mig att han vill leva med mig. Inte där skon klämmer. Men jag funderar dagligen på om jag ska flytta. Vart? Hur blir det? Vill egentligen inte. Vill att vi ska hitta varandra. Mötas. Älska. Skratta.
    Söker samhörighet. Tror att vi har träffats för att vi hör ihop.
    Han fixar, donar, sköter om. Övertygad om att han vill göra mig nöjd och glad.
    Han förstår vad jag pratar om. Förstår att jag känner mig ensam när vi inte pratar, reflekterar, drömmer, delar, möts.
    Men sen tar det stopp. Han vet inte. Har inte tänkt. Vill inte gå i samtal tillsammans.

    Finns det nåt mer att göra?

    • Catti 10 november, 2014 at 21:31 - Reply

      Kia, jag känner verkligen igen mig i din beskrivning. Kanske är vi värda mer? Önskar dig allt gott!

      • Kia 11 november, 2014 at 19:43 - Reply

        Tack detsamma, Catti. Det värsta är att jag tror att min sambo kommer fatta allvaret först när det gått så långt att jag faktiskt flyttar. Det är som en loop nu där han ”förstår” mig och kan prata lite när det är kris men om jag då känner mig sedd/hörd och blir lite glad och visar det så är det som att han drar sig tillbaka igen.
        Har gått ett par varv i loopen så nu har jag nästan helt tappat tron på våra möjligheter.
        Men det känns så jäkla sorgligt och smärtsamt. Hade velat att det skulle vara annorlunda. Möjligare.
        Vi har barn oxå. Känns tungt att ta in att det kanske inte kommer att bli annorlunda. Att det jag behöver inte finns här.

        • Catti 15 november, 2014 at 00:34 - Reply

          Jag har försökt och försökt och försökt. Men det går inte längre. Jag dör inombords och känner inte igen mig själv heller. Tänker att det måste finnas ngn därute, även för mig. Jag har nu lämnat honom och den kvarvarande känslan är besvikelse, mycket på mig själv. Varför lät jag det kosta mig 3 hela år? Nu måste jag resa mig, hitta mig och se framåt. Det ska ordna sig för mig, det har jag bestämt mig för.
          Stor kram till dig!

          • Michael Larsen 15 november, 2014 at 05:34

            Du har lärt något av de tre åren Catti. Förstår känslan av bortkastade år, men se det som erfarenhet för framtiden. Självkännedomen har ökat. Du har en inställning som kommer att vara till stor hjälp för framtiden. Kram

  35. Elif 9 november, 2014 at 21:11 - Reply

    Hej,

    Det är första gången jag tittar in på din sida,
    blev inte besviken, viket intressant ämne du har tagit upp till diskussion!
    Tack för trevlig läsning.

  36. Micke 10 november, 2014 at 04:33 - Reply

    Hej.
    Kan vi inte bara inse att det här är ett steg i evolutionen. Den ständiga kampen att ”överleva ” ett äktenskap. Hur paren förfäras över hur han eller hon inte vill ändra sig. Men gilla det då eller släpp det. Jag tro vi alla skulle tjäna på att inse vi inte är varandra för evigt, utan ta det för norm att vi byter partner flera gånger i livet. En skilsmässa skulle då inte vara så dramatiskt. Alla och definitivt barnen skulle tjäna på det. Kanske vi till och med inte skulle ta varandra för givet då.
    Nej sluta att tävla om att göra om varandra. Lev i nuet och njut.

    • Michael Larsen 10 november, 2014 at 05:37 - Reply

      Tror du inte att det ligger i vår natur att vilja och försöka hålla samman med de vi tycker om? Vi har ju även begåvats med kärlek och känslor som går djupare, än att ”bara inse.” Det finns en inbyggd längtan i många (inte alla) att vilja leva livet med EN person. Min uppfattning är att det är mer än enbart sociala, konstruerade normer.

  37. Anette Ågren 10 november, 2014 at 05:46 - Reply

    Ja det finns många förhållanden som går i krasch. Har varit i fler som inte varit så bra där det varit missbruk inblandat m.m. Där mina barn varit med i dåliga förhållanden och tror att det har ärr fortfarande av som jag även lider av. Det är svårt att ta sig ur i sådana förhållanden man blir med tiden nedbruten. Men med den erfarenheten vet jag att ha en bra relation är en färskvara som hela tiden behöver uppdateras ,vi förändras som personer och växer på olika sätt och behoven förändras. I dag lever jag i ett lugnt förhållande inte den här nyförälskelsen mer ett tryggt liv…vet ju att det finns en vardag som medför sig en annan verklighet där sjukdom och värk förändrar livet. Det är så mycket som spelar in i ett bra förhållande där man också får tänka ,kan man få allt man vill , kan man ge allt man vill…med tiden lär man sig se.

  38. Danne 10 november, 2014 at 06:46 - Reply

    Enligt min erfarenhet handöar det om att man behöver vara på samma våglängd på alla delar av ett förhållandet för att det ska hålla.

    Mitt ex till exempel avslutade också vår relation. Dock genom att ligga med en annan. I det förhållandet var vi på samma nivå när det kom till sex, umgänge och intressen. Dock var inte jag redo att binda mig (flytta ihop o planera barn) redan efter 6 mån.

    Mitt nuvarande förhållande kopplar på ungefär 90%. En nivå som för mig är tillräcklig för att fortsätta ”kämpa”.

    Men kommer vi inte synka ihop till 100% är det klart att det inte kommer hålla i längden.

    Kommunikation är väldigt viktigt, men det är bara en del.

    Kärlek består av så mycket mer än att ”älska” nån. Och försöka vara tillsammans bara sakens skull är bara larv. Man ska inte vara rädd för att bryta ett förhållande!

  39. L 10 november, 2014 at 09:35 - Reply

    Jag försökte verkligen. Berättade att det funkar inte för mej att du planerar ditt liv och jag får sköta hem och barn och aldrig få nån tid med dej eller ihop som hel familj. Han sa att han tyckte vi hade det bra. Efter att jag sagt orden ”jag lämnar dej” så förstod han plötsligt och kunde ändra sej. Men då hade allt dött i mej.

  40. Linda 10 november, 2014 at 10:47 - Reply

    Har du läst mina tankar?
    Efter en separation har jag nu hittat detta..
    Att tillsammans kunna njuta av det lilla som enligt mig är det som betyder något i slutändan. Hade stort hus, bil och ALLT materiella som man ”måste” ha och inte var vi lyckligare för det. Allt var ett skådespel. Nu har jag hittat min själsfrände….Vi ser varandra

    • Michael Larsen 10 november, 2014 at 11:39 - Reply

      Låter fantastiskt Linda – en ”själsfrände” – Grattis! Önskar dig en fin dag!

  41. Sandra 10 november, 2014 at 13:09 - Reply

    Då jag inte läst samtliga kommentarer kanske jag nämner något som redan disskuterats. Men det som jag kan se som svårast är att följa utvecklingen. Bara för att vi blir vuxna innebär det inte att vi inte längre utvecklas, och att utvecklas i samma takt är svårt. Vi möter nya erfarenheter hela tiden som formar vår identitet. ”Du är inte den du var när vi träffades” något som många upplever. Nä, självklart är man inte det. Det skulle väl innebära att vårat liv inte varit tillräckligt innehålllsrikt. Vi utvecklas och förändras. Det kommer vi inte ifrån. Istället måste man nog vara lyhörd och följa den utveckling som faktiskt kommer ske. Acceptera ”den nya” personen.

  42. Daisie 10 november, 2014 at 14:08 - Reply

    Jag har bubblat igenom inläggen lite. Det är väldigt intressant…

    Någonstans står det ngt om att kvinnor bara vill ändra och omforma… någonstans att de tycker männen efter si och så många år borde veta vad hon tänker.

    Är det orimligt? När man som q faktiskt har koll på honom? Vad han tycker, hur han reagerar, vad han gillar, vad han uppskattar att man gör för honom?? Är det orättvist att ”förvänta” sig detsamma av honom- man har ju känt varandra lika länge?? Vad är det i den manliga organismen som gör att han inte ” lagrar” sådan info om henne?

    Min man kan säga så fantastiska saker i bland om vårat förhållande: ” Men jag gillar de där dagarna när du är tyst och inte säger något”. Vad är det som gör att männen har svårt att kommunicera- det kan i vårat fall handla om att byta kanal på TVn. Vi tittar, han byter utan förvarning och jag protesterar- då är det jag som är svår…

    Och det hjälper inte att prata om sakerna. De återkommer, funderingar fastnar inte.. det är skitjobbigt för förhållandet för vi glider isär mer och mer.

    Men vad är det mannen och hans ovilja/(oh nu tappade jag bort mitt ord!)ickekunnande att kommunicera? Det är ofta så i förhållanden så det borde inte vara en slump. ALLA mammor kan inte heller varit kassa på att uppfostra sina söner!!

  43. Carina 10 november, 2014 at 15:55 - Reply

    Vill bara säga en sak.. Sjit att du är upptagen :):)

  44. Neda 10 november, 2014 at 18:27 - Reply

    Jag tror att bristen på kommunikation kommer ifrån att man i en relation kommunicerar olika. Det leder till att man tröttnar och slutar att kommunicera med varandra. När det händer så försvinner glöden och vardagen tar över. Man bara lever utifrån vanan och gamla rutiner. Det enda man pratar om är praktiska saker. Man glömmer att man har varit bästa vänner en gång i tiden och kunde prata om allt. Jag tror inte att kvinnor är bättre på att kommunicera utan mer att kvinnor måste lära sig att förstå männens sätt att kommunicera och att männen behöver lära sig kvinnor.

  45. mitte 10 november, 2014 at 18:50 - Reply

    jag blir väldigt ledsen varje gång jag läser en sånhär artikel och jag frågar mig varje gång om jag är tokig eller bara har haft en väldig otur då jag känner igen mig så starkt men ändå är man. jag är född 1990 och genom hela min upväxt har jag uplevt att kvinnor inte lyssnar eller bryr sig om oss män. jag kan dock hålla med om att män ”tränas” att bli hårda men samtidigt håller media och samhället på ett väldigt kvinno dominerat synsett som målar upp en väldigt negativ bild av män som sen påverkar kvinnors bemötande mot män. ett synsätt som sätter män i ett underläge från början då många kvinnor anser att män alltid har fel.

  46. Boggan 10 november, 2014 at 18:55 - Reply

    Håller inte med.
    Du tappade mig när jag läste att mannen ska tänka ”vem kan jag vara??”!
    Kan man inte tas för den man är och man måste göra sig till är man redan på djupt vatten.
    Och självklart ska BÅDA vara närvarande… Det är aldrig upp till en när två skall dansa.
    Så dra inte isär, dela inte upp oss i kön,hudfärg,längd eller vad som helst. Lös förhållandet tillsammans och älska varandra för den individ man är! Om någon sen inte vattnar kärleksblomman får hen skylla sig själv.

  47. Catti 10 november, 2014 at 21:25 - Reply

    TACK! Känner mig ensam med dessa tankar. Ledsen.

  48. Emma 10 november, 2014 at 22:12 - Reply

    så bra skrivet jag går igenom en separation just nu, killen lämna mig och i en separation så finns ju det alltid två versioner från kvinnans sida och killens sida.

  49. Micke 10 november, 2014 at 23:08 - Reply

    Tack, Michael, för en bra blogg och ett intressant och viktigt ämne 🙂

    Tyvärr ser jag många män som verkar tro att manlighet är synonymt med att bry sig lagom mycket. Men min upplevelse, utan att vilja kasta skit på oss män, är att män generellt är väldigt enkla varelser. Kanske inte simpla precis, men enkla. Kvinnor är för mig som en hemlighet väl värd att försöka förstå sig på. Ok, nu är de ingen hemlighet, eftersom den som vill oftast får god hjälp att förstå 🙂 Jag såg en väldigt rolig, och samtidigt väldigt berikande förenkling av skillnaden mellan män och kvinnor i en amerikansk ståupp-show. Jag upplever själv att det fungerar på just det viset. Naturligtvis med glimten i ögat 🙂 Om jag får lov, så skulle jag vilja länka till den här. Av respekt för din blogg, så vill jag fråga först.

    Micke

  50. Helena Brynte 11 november, 2014 at 05:24 - Reply

    En rubrik som stack i mina ögon, till att börja med……men läs den – för den handlar om att sätta din partner först….
    Och efter 26 års förhållande – med samma man – och 2 underbara barn, så kan jag faktiskt konstatera, att maken och jag är ganska bra på att sätta varandra först…..även om det såklart finns mkt att jobba på – hela tiden, ett förhållande sköter sig inte själv!

    Läs denna:
    http://innercastle.no/2014/11/04/barna-dine-er-ikke-det-viktigste-i-livet/

    • Michael Larsen 11 november, 2014 at 08:35 - Reply

      Tack för din respons Helena! Läste artikeln du länkade för första gången i söndags – fantastiskt bra!

  51. Jerker 11 november, 2014 at 06:09 - Reply

    Jag skulle mycket starkt vilja rekommendera en bok som heter ”Vi män” skriven av Warren Farrell. När jag och mina manliga bekanta diskuterat relationer har alla som läst den med eftertryck sagt att det är den bästa bok de någonsin läst. Även de kvinnor som jag känner till har läst den rekommenderar den.

    Relationsdiskussioner ur ett nytt perspektiv…

  52. Ella 11 november, 2014 at 07:23 - Reply

    Så sant. Bra skrivet♡

  53. Iris 11 november, 2014 at 07:31 - Reply

    Men att samtidigt leva i ett förhållande där väntan är det ända som är aktivt. Väntan på att lära sig väntan på att bry sig. Väntan på att de utveckling jag är 1 av dessa som inom året slut har lämnat mitt förhållande med barn i pga att min väntan har funnits i 6 år och stannat där. Han gör allt för mig men aldrig de jag behöver. Inget gensvar här eller någon som lyssnar. Utan ursäkter och bortförklaringar. Ska bli bättre ska skärpa mig. Men gör precis som vanligt. Jag har slösat bort 6 år på att vänta och på vad. Inget har ändrats sig. Jag har iallafall väntat färdigt. Och separationen ska bli av. Innan mitt liv är bortblåst.
    Vi har haft ett on pdf förhållande i 10 år efter 4 år blev vi on. Sen vart det bara skitav det hela. Alltid missförstånd ingen som lyssnar och båda har rätt hela tiden. Och om jag har fel så kan jag erkänna det. Men om han har fel och jag kan bevisa det så är det fortfarande han som har rätt. Stolt över mitt val mot en aktivare framtid själv med mitt barn. ( ja barnet kommer fortfarande få träffa sin far). Men leva med mig. Pga ansvarsbrist.

    • Michael Larsen 11 november, 2014 at 08:40 - Reply

      Tack för att du delar Iris – säkert många som känner igen sig i din berättelse.

  54. Yenni 11 november, 2014 at 08:24 - Reply

    Jag har varit i ett förhållande som bara baseras på att vi har barn ihop, ingen kommunikation, inga värmande ord – vi SÅG inte varandra.. Men så gjorde vi slut och jag fann en man som SER mig, kommunikationen är på topp – vi är bästa vänner, en enhet – och för första gången i mitt LIV fick jag uppleva ett äkta kärleksfullt förhållande! 🙂 Och det enda som behövs är att vara sig själv, hitta nån man får vara sig själv med, och SE varandra 🙂
    Som fler poängterat så gäller detta åt båda hållen, men är ju OFTAST män som är dålig på att kommunicera.., mitt ex sa alltid ”du vet att jag har svårt att prata om känslor och sånt..” Ja men när man varit ihop i 6år, har 2 barn ihop och känt varandra sedan 14 års ålder – HUR kan han FORTFARANDE då ha svårt för att kommunicera med mig om vad han känner? Kan han det inte med MIG i den situationen så kan jan nog inte det, punkt. Men finns säkert kvinnor som inte behöver så mycket verbalitet i förhållandet som JAG, så då valde jag att ”släppa honom fri” till någon mer passande kvinna medan jag själv fann en mer verbal man 😉
    Tack för intressant läsning och debatt-material! 😀
    //Yenni

    • Michael Larsen 11 november, 2014 at 08:42 - Reply

      Tack för att du berättar din historia Yenni – igenkänningsfaktorn är säkert stor.

    • Ia 16 januari, 2015 at 21:48 - Reply

      Vad härligt att du hittade rätt till slut. Jag lever med en man sedan 19 år som inte någonsin varit intresserad av att lyssna eller prata med mig. Vi har två tonåringar . Jag har lämnat honom en gång. Det känns så fel att han känns som en främling för mig . Jag försöker hela tiden ta kontakt och få honom att öppna sig men då är han trött eller så tänker han inte på något enligt honom. tänkt på skilsmässa i många år men velar om han bara visar lite intresse en sekund. Han börjar aldrig prata med mig om hur jag känner eller tänker, vilket gör mig ledsen. Drömt länge om en någon varm man som ser och hör mig och visar glädje av att se mig. Jag tar gärna råd från er

  55. BJ 11 november, 2014 at 08:28 - Reply

    Bra skrivet och intressant, men vad ska/kan/vill kvinnan göra för att underhålla mannen?
    Jag har inga problem med att utveckla mig som man ej Heller diskutera vad kvinnan kan göra/tänka på i en relation men det krävs ju åt bägge håll och inte bara från ett håll……. och det pratar väldigt få om… kombo och symbios

    • Michael Larsen 11 november, 2014 at 08:47 - Reply

      Tack BJ. Det måste finnas ett ömsesidigt givande och tagande. Faran är när vi mest tänker på vad vi vill ha, på bekostnad av vad som finns att GE. En sund symbios – intressant bloggrubrik.

  56. lilla eva 11 november, 2014 at 08:29 - Reply

    Oj vad sugen jag är på att göra ett jättelångt inlägg. …. Men, stärk flickors självkänsla när dom är små, skaffa dom bra manliga förebilder, lär söner hur man umgås med tjejer, stärk DERAS självkänsla. …. Generellt är det nog tyvärr som du skriver, och jag ser i flera av kommentarerna kvinnor som har lämnat för att dom inte har blivit sedda eller lyssnade på. Vi kvinnor är ju bara bäst på att stå ut.. länge 🙂 Vi borde nog börja leva efter VÅR måttstock. …

    • Michael Larsen 11 november, 2014 at 08:44 - Reply

      Håller med dig om att stärka självkänslan – alla behöver få den med sig tidigt i livet. ”Leva efter vår måttstock…” Fint formulerat!

  57. Annie 11 november, 2014 at 08:51 - Reply

    Här har vi anledningen till att jag lämnade min kille efter 4 år. Han planerade vårt förhållande efter honom och hans vardag. Han ville aldrig prova på något nytt, han ville inte göra något med mig och hans vänner. Det tog oss 3 år att komma utomlands, inte pga ekonomi utan för att han ville inte riktigt satsa på att göra något med mig. Då träffade jag en annan kille, helt underbar, fick mig att se världen och ville göra saker med mig, jämnt innan vi gjorde slut. Så jag lämnade min kille och fortsatte med min nya. Som faktiskt vill satsa på mig och ha ett liv med mig. Fick också reda på efteråt att mitt nuvarande ex, sa att han aldrig vågade satsa på mig och vårt förhållande för han väntade sig att jag skulle lämna honom, men det hade jag inte gjort om han hade satsat på oss.

    • lilla eva 11 november, 2014 at 09:35 - Reply

      Stackarn! Undra vad han hade i SIN ryggsäck. …

  58. Jennifer Grafström 11 november, 2014 at 11:06 - Reply

    Kopierade ditt inlägg till min blogg (skrev självklart att det var ditt inlägg) och lade till ett kort svar. http://Www.quezoz.blogg.se gå gärna in och läs 🙂 VÄLDIGT bra skrivet!

  59. Johanna 11 november, 2014 at 12:06 - Reply

    Väl skrivet alla ovanstående.
    Utan att kommentera någon väljer jag att skriva något jag själv kan fundera på ibland, i egna relationen men också i mina vänners.
    När man valt varandra och kärleken blomstrar. Man går igenom en, två o tre smekmånader kanske. Man arbetar, tar hand om familjen på eftermiddagarna och samlas vid middagsbordet på kvällen för att höra hur familjens dag varit. Här skrattar man och är ibland problemlösare. I vår familj har det på senare tid handlat mycket om vardags logistik i almanackan. Oftast är det numera något som jag gör för maken arbetar sent och kan sällan vara delaktig och ibland kan jag fråga varför det bara är jag som skall lämna o hämta på dagis och skola, göra middag, städa, tvätta osv. Även om maken inte kan vara behjälplig så vill jag i alla fall att vi planerar ihop…att båda är delaktiga och bryr sig om att det fungerar. Att man själv väljer att vara en del av familjen. Ofta får jag till svar att jag kan ändå inte hjälpa till så jag lägger mig nu. Där står jag med familj, disk o tvätt helt ensam. Aldrig någon som ser till att avlasta mig… många gånger är det så att spricker planeringen 10 min så blir det panik.. för stress är det redan innan. Brukar ofta be om hjälp för att göra disken är också ett tillfälle att kommunicera som partners. Tyvärr saknar jag den där lyckliga tiden tillsammans. Är inte bitter men ibland känner man sig helt bortglömd och varför…jo, vi pratar inte.
    Så det du tar upp är viktigt för båda parter 🙂
    Tack för ordet !

  60. elina 11 november, 2014 at 15:36 - Reply

    Jag tror de flesta (utan att generalisera, utifrån mitt perspektiv) vet att kommunikation är svårt. Frågan man bör ställa är varför?
    Ett underbart exempel:
    Jag påminner min sambo om en del saker, för att jag vet att det är min starla sida och hans svaga sida. Följden blir att han irriterar sig på det. Jag slutar att påminna med vetskap om att han kommer glömma. Jag blir inte arg för det. Men sambon uttrycker klart och tydligt sitt missnöje med att jag inte påminde honom. För vad hände, jo han glömde.
    Jag ler mest. Livet blir lättare då. Men som sagt, den stora frågan. Vargör kan något så enkelt vara så svårt?
    Tack för ett bra inlägg Michael.

  61. Angelina 11 november, 2014 at 16:17 - Reply

    Hej!

    Min erfarenhet är att ett förhållande kan endast fungera/utvecklas när individerna är medvetna och förstår sitt inre jag samt bekräftar och tillåter känslor. Alla har vi en ryggsäck och så länge denna omedvetet styr våra liv/ person samt blockerar känslofödet, blir det svårt att leva i ett ärligt och känslofyllt förhållande. Tror att kommunikation kan uppfattad som ett riskfyllt samspel med missförstånd, antaganden och känslor. Därför tror jag många tar den ”säkra” vägen och kommunicerar på ytan för att inte blotta sig själv och/ eller såra den andra. Det är mycket svårare att samtala med varandra.. Jag tror att det är i samtalet, där känslor, önskningar, hopp, förtvivlan mm berörs och uttrycks, som skapar en intimitet. En mental och känslomässig intimitet, som är viktig för mig ( och min livspartner 🙂 )
    Är själv skillsmässobarn, vilket fått mig sig gott och ont, bla strävan efter ett ” må bra förhållande” till mig själv och min partner 🙂

    Vänligen
    /A

  62. Camilla 11 november, 2014 at 17:53 - Reply

    Det är absolut viktigt med kommunikation i ett förhållande, och visst kanske är det så att vissa män är dåligare på att kommunicera ? Jag och min man har varit tillsammans i 22 år och vi var unga när vi träffades och visst har det varit stunder när man velat kastat in handduken så att säga

  63. Camilla 11 november, 2014 at 19:33 - Reply

    Oj såg att hela mitt inlägg inte kom med

  64. Catrine 11 november, 2014 at 19:52 - Reply

    Fick höra att i Stockholmsområdet är 9 av 10 skilsmässor på kvinnans initiativ.
    9 av 10 män frågar kvinnorna om de hittat nån annan- bara 1 av 10 har gjort det, medan i de få fall männen vill skiljas har 9 av 10 hittat en ny kvinna!
    I min vänkrets säger alla att de är såååå lyckliga sedan de skilt sig, å de flesta önskar de gjort det flera år tidigare…
    Sorgligt men sant.

  65. Hasse 11 november, 2014 at 23:19 - Reply

    Reflekterar på att det tycks vara enbart män som kan orsaka detta fenomen i ett förhållande. Jag lever själv i ett just sådant som omnämnt förhållande. Men i detta förhållande är det faktiskt kvinnan som inte visar någon som helst ömhet. Och det är jag MANNEN som sitter brevid i soffan och känner mig ensam. så detta problem är nog inte könsrelaterat. Utan beroende på att en av två personer i ett förhållande inte vet hur man håller ett förhållande ”levande”,
    och detta oberoende på vilket kön personen har.

  66. Kasper 12 november, 2014 at 00:24 - Reply

    Jag vill tillägga till diskussionen att separation inte nödvändigtvis behöver vara ett problem. Jag tycker varken det personligen eller känner till några vedertagna vetenskapliga belägg för att det skulle vara det.

    För mig är en relation när ett flertal människors behov och mål i livet går hand i hand och dessa personer väljer att gå sin väg tillsammans. Ändras en individs behov eller mål finner jag det självklart att relationen också ändras.

    Det finns självklart sätt att stärka en relation, som det skrivs om i detta blogginlägg. Att lära sig socialt samspel är ett djupt och viktigt ämne, men det är viktigt att hitta balans mellan att arbeta på en relation och respektera de involverade individernas behov.

    Separation är tabubelagt, det ses ofta som ett misslyckande. Jag tycker inte det behöver vara det.

  67. Linda Lundholm 12 november, 2014 at 04:58 - Reply

    Jag vill ta bort ordet makt, man tar bort makten från männen, men makten är ju nått som i så fall ska ligga hos viljan, makten att vilja få relationen att fungera, makten över sin vilja! Jag tror också att många män har svårt att visa sig svaga för kvinnan, jag klarar mig minnsan utan dig! Men frågan vad är det man vill, vill man leva utan varandra. Alla klarar att leva utan nån, det finns föräldrar som förlorar sina barn och klarar att leva utan dom! Så varför skulle inte ett par klara av att leva utan varandra. Jag tror också vi hänger upp oss för mycket på ord, ordet i sig kan betyda olika för olika människor och då måste man fråga varandra vad den andre menar! Jag vet inte om jag lyckas få ner det jag menar i text men jag hoppas ni förstår vad jag menar.

  68. Petrus 12 november, 2014 at 08:04 - Reply

    ”Av alla avslutade förhållande, är det till 70 % en kvinna som står bakom beslutet.”, det må så vara. Dock vill jag belysa att de flesta män jag känner som separerat/skilt sig har ”väntat ut” kvinnan så hon blir den som så att säga ”fattar beslutet”, anledningen till detta vet jag inte, ett försvar, en stolthet mot barn/barnen etc…..ärligt talat så är detta något du som coach gärna får svara på.

    Bra text för övrigt, absolut, men för egen del målas en omodern bild av dagens man upp som antingen gasar eller bromsar.
    Tror faktiskt att de flesta män som har en eller ett par kraschade relationer bakom sig både lärt sig att lätta och gasa på pedalen med tydlighet och närvaro i sin kommunikation.
    Och för det ska finnas krävs en ömsesidighet, dvs att kvinnan i det fallet besitter ungefär samma erfarenheter.
    Lite matematik kan kanske vara på sin plats plus plus =+ och minus minus =+ medan plus minus = just det vaddå? En separation.

    Det krävs två dansare för 1 tango, och det behöver man inte kalla sig coach för att räkna ut.

    • Michael Larsen 12 november, 2014 at 11:40 - Reply

      Intressant att många kvinnor känner igen sig i inlägget, samtidigt som en hel del män blir provocerade. Blir tydligt varför missförstånden uppstår och kommunikationen kraschar. Hur tror du att lösningen ser ut Petrus? Tack för att du delar med dig av dina tankar.

      • Petrus 12 november, 2014 at 19:14 - Reply

        Jag blir inte på något sätt provocerad och jag förstår att många, framförallt kvinnor känner igen sig i din text.

        Lösningen, ja du…..bra relationer fungerar oftast så bra att de som lever i en bra relation aldrig behöver fundera i banor som ”ständiga förbättringar”. Därmed inte sagt att en bra relation idag per automatik är bra imorgon.
        Världen förändras och vi människor med den, oavsett hur starka ett par är tillsammans så är de 2 individer som därför utvecklas på olika sätt, under olika perioder i livet.

  69. Peter 12 november, 2014 at 08:48 - Reply

    Det finns två saker jag tänker på då jag läser ditt Blogginlägg.
    Det första är hur långt den biologiska – till skillnad mot den analoga – evolutionen kommit egentligen. Hur mycket kan vi styra själva och hur mycket sitter i generna?
    I urtidsmänniskans manliga roll ligger att gå ut och skaffa föda, kriga och stänga av känslor medans kvinnans roll är att föda barn och värna familjen eller åtminstone barnen. Och det är inte speciellt länge sedan detta gällde i realiteten. Man måste förstå att detta är grunden till skillnaderna mellan manligt och kvinnligt som man inte utan vidare kan förändra.
    Kan man då ge upp och säga att det inte lönar sig att försöka förändra? Nej naturligvis inte. Genom den analoga evolutionen som innebär vår sociala och kulturella utveckling ändrar vi långsamt vårt sätt att vara och förhålla oss.
    Jag kommer därför till min andra fundering som rör hur vi som barn präglas av våra föräldrar och vår omgivning. Redan som treåringar sägs det att vi präglas så starkt av dessa signaler och intryck att det i framtiden blir svårt att förändra men inte omöjligt.
    Någon eller några har tidigare nämnt det i kommentarerna till ditt inlägg. Hur vi som föräldrar uppfostrar eller ska vi säga utvecklar våra barn inför vuxenlivet. Flickors lekar handlar oftast om den stereotypa kvinnorollen genom lek med dockor, matlagning etc. medan pojkars lekar oftast handlar om mer tekniska saker som bilar och tåg, men också krig och vapen. Kommer vi sedan till de lite äldre barnen är det oftast flickorna som får hantera de traditionella kvinnosysslorna som att tvätta, diska och städa medan pojkarna mer tillåts att segla omkring på en räkmacka.
    Utan att förändra de traditionella könsrollerna i utvecklingen av våra barn kommer vi att bära med oss dessa in i vuxenlivet.
    Ett socialt stympat barn kommer inte att kunna hantera sociala relationer på samma sätt och lika bra som det barn som blivit begåvat med en rik social samhörighet under de första levnadsåren.
    Det pratas ofta att män inte kan hantera relationerna mellan man och kvinna i ett samlevnadsförhållande men jag hävdar att det inte är ens fel att två träter.
    Om vi utvecklar våra barn till mogna och kloka människor genom att ge dem kärlek och trygghet och låta pojkar få gråta, låta flickor göra samma saker som pojkar, lära dem vad empati är samt undervisa i hur man bäst löser konflikter ger vi dem bättre förutsättningar att klara olika sociala relationer såsom tex. samlevnad.
    Någon sa: ”Jag hör inte vad du säger för jag ser vad du gör”. Det vill säga att om vi som föräldrar inte kan hantera olikheterna mellan könen genom att acceptera att vi är olika och lösa skiljaktigheterna hur ska vi då kunna utveckla våra barn till ett ändrat beteende? Som förälder är vi föredömen för våra barn oavsett om vi bär oss illa eller bra åt.
    Allt börjar i barndomen.
    Peter

    • Michael Larsen 12 november, 2014 at 11:34 - Reply

      Tack för dina ord Peter! Visst skulle EMOTIONELL INTELLIGENS vara ett ämne i skolan? Empati träning/kommunikation. Intressanta tankar du delar som ger mig flera funderingar.

  70. Per 12 november, 2014 at 09:46 - Reply

    Vem stannar i en död relation?

    Bra skrivet och jag håller med Peter om utvecklingen, rent evolutionnärt hur långt tror vi att vi har kommit? Tvåsamhet är ett ständigt arbete och frågan är om vi är skapta för det eller inte. Är vi som svanar eller vargar, har vi hittat på tvåsamhet eller är det naturligt för oss? Om det är naturlig varför är det då så svårt?

    • Michael Larsen 12 november, 2014 at 11:24 - Reply

      Viktiga frågeställningar Per om hur långt vi kommit i utvecklingen. Tror att vi alla behöver gå till oss själva och se vad det är som hindrar en öppen ärlig kommunikation. Tempot i samhället är högt och många glömmer att ge näring åt sig själva och parförhållandet.

  71. Mikael 12 november, 2014 at 10:08 - Reply

    Är det inte dags att börja prata om människor och mänsklig kommunikation istället för om könstillhörighet? Att bli tillskriven en massa egenskaper bara genom könstillhörighet tycker jag är vidrigt. Skulle jag, President Putin och Krister Lindarw ha mer gemensamt än jag och ett par kvinnliga bekanta med gemensamma intressen? I dont get it. Det finns väl fullständigt känslokalla kvinnor likväl som det finns varma och förstående män. Blanda inte ihop korten

    • Peter 12 november, 2014 at 10:52 - Reply

      No you dont get it!

    • Michael Larsen 12 november, 2014 at 11:20 - Reply

      Jag ser tyvärr skillnaderna i mitt arbete Mikael. Önskar att det inte så ut så. Klart att inte alla skall dras över en kam och att det finns många fler nyanser.

  72. Fredrik 12 november, 2014 at 11:41 - Reply

    När blir det så här frågar jag mig? Jag, som ung man på 26 år, är väldigt lyhörd och vårdande i min natur när jag finner känslor för någon. Det enda jag möter är dock ”krav” på hur man ska vårda en fasad och hur viktigt det är att man då presterar en himlans massa. T.ex. tycks det vara viktigare för vissa att man flyttar ihop och bildar par än att man är säker på att det blir bra och känner varandra på rätt plan. Istället för att bara vara ett par ska man prestera en massa också som par för att bevisa för resten av världen hur bra man är.

    Jag gillar ditt inlägg men för mig är det inte vardagen.

    • Michael Larsen 12 november, 2014 at 12:06 - Reply

      Förstår dig Fredrik. Levde själv i en sådan relation och det färgade min världsbild. Inte alls ovanligt med betoning på fasad och prestation. Du vet vad du INTE vill ha och det är en bra början. Tack för att delar med dig av något som jag tror att både män och kvinnor kan känna igen sig i.

  73. Anna-Karin 12 november, 2014 at 13:17 - Reply

    Nu för tiden så finns det så många måsten i ett förhållande, att tid till att umgås går förlorad på vägen någonstans. Måsten med dagis lämning/hämtning, vardagsgöromål som disk, tvätt, städ, handling m.m. Allt ska pusslas ihop, samtidigt ska föräldrarna var så duktiga och passa in tider till motion också, sen hitta tid för att när barnen nattas sätta sig i soffan och rå om varandra… Ja då är de så trötta att de antingen somnar eller bara går och lägger sig jätte trötta, så kommer en ny dag och upprepar allting igen. Jag är förälder, men min son är vuxen nu, men vet hur det kan vara. Är fortfarande tillsammans med barnets far sedan 23 år tillbaka. Hur Vi har lyckats är att vi bägge är så envisa och vi vill varandra väl. Vi unnar varandra att hitta ett sätt att varva ner på. Vi går ofta kvällspromenader och löser olika situationer i vardagens pussel under tiden. Visst grälar vi och har våra sura stunder, men viktigt att Prata med varandra och Lyssna! Både kvinnan och mannen, för i ett förhållande är det två om saker och där delar vi. Tack för en fin spalt!
    / Anna-Karin

    • Michael Larsen 12 november, 2014 at 14:36 - Reply

      Tack själv Anna-Karin och för att du delar. Önskar dig en fin dag.

  74. Simon 12 november, 2014 at 20:45 - Reply

    Hej! Jag håller abslout med i det mesta du skriver men det jag inte forstår är varför det ska skrivas som varande ett manligt problem. Precis samma saker gör sig väl gällande i ett förhållande – oavsett vem i förhållandet som gör det ?!

    Bara en tanke från en som är lite trött på manligt och kvinnligt i dessa frågor 🙂

    • Michael Larsen 12 november, 2014 at 20:51 - Reply

      Tog upp det för att ett stort antal kvinnor känner att det är ett problem. Det finns ett gap, men också många nyanser i frågeställningen. Många bottnar.

  75. Alecs 13 november, 2014 at 03:43 - Reply

    kära du! Det handlar väl lika mycket om va du får tbx av din partner som om hur mycket du ger och försöker !?
    Det är väl grundregeln för en fungerande långsiktig relation med vilken individ som helst..
    Kvinnor är väl lika dåliga/bra som män vise versa på att ge det som krävs för att hålla relationen levande! ? Generellt är bara olika saker som är viktiga för män och kvinnor! Och om du som man gör allt du skriver här så är det kört för dig om det inte finns mågon slags balans tillbaka ! Det har jag lärt mig på hårda vägen!
    Det är inte bara killen som ska lägga energi på allt det du skriver för att det ska funka ! För det gör absolut ingen nytta om inte kvinnan i förhållandet försöker och lägger energi på vad som får mannen att ticka och håller förhållandet levande från andra hållet ! Du kan inte ha fungerande familj /samhälle/ land/värld utan den balansen!
    Mvh

  76. Johanna 15 november, 2014 at 21:53 - Reply

    Vilket fint och tänkvärt inlägg du har skrivit!
    Jag tror att många par som separerar fastnat i gnällfällan. Vardagens alla måsten gör att de avreagerar sig på den som finns närmast – partnern. Små bagateller växer och tjafset blir bråk. Snipp snapp snut så är relationen slut.

    En annan sak jag hoppas du skriver om längre fram är svärmorsptoblematiken. Varför tusan är det så svårt för en del män att släppa morsan? Vore intressant att läsa en mans sida av saken.

  77. Catherine 16 november, 2014 at 08:13 - Reply

    Bra och tänkvärda ord oavsett om du är man eller kvinna!

  78. Thomas Christiansen 16 november, 2014 at 09:11 - Reply

    Jag blir lika förbluffad varje gång jag läser såna här inlägg och det får en massa kommentarer om att ”skönt att någon säger det här, vi måste vakna upp!” och liknande.

    För mig är innehållet och tanken i det här inlägget liksom det mest grundläggande och fundamentala i alla relationer, oavsett om det gäller samhörigheten i ett partnerskap eller vänskapsrelationer. Att ”ge och ta” och att våga självrannsaka sig och tänka ”vad behöver jag för att må bra?” och sedan kommunicera det till sin partner, samtidigt som man måste vara lyhörd och tänka och fråga ”ok älskling, vad behöver du för att må bra?”.

    Behöver verkligen nutidens män och kvinnor fortfarande en grundkurs i hur man beter sig mot varandra och i ”relationskunskap”?

    Eller är man så desperat att eftersöka ett förhållande för att ”man ska ha det?” att man faktiskt inte bryr sig tillräckligt om vad det faktiskt innebär att sedan vara i sagda förhållande? Kommer man inte längre än steget ”ok, nu är vi pojkvän/flickvän, pojkvän/pojkvän, flickvän/flickvän” eller vilken konstellation av förhållande man nu vill vara i? Glömmer man sen ställa sig frågan ”now what?”

    Jag tror (tyvärr) att många känner ett så starkt behov av att ”hitta någon” att man nöjer sig., kämpar sig kvar för länge i en relation som kanske inte alls passar vad man behöver för att må bra och blir då ledsen och frustrerad över att ”han/hon förstår mig inte!”.

    Självklart finns det många fallgropar i förhållanden, vi är trots allt olika individer, och att hitta någon som matchar en till 100% är nog ganska få förunnat, men sanningen är att det finns gemensamma nämnare i alla de förhållanden som är stabila och fungerande för båda parterna. Begrepp som ”lyhördhet, respekt, omtanke, gemenskap” etc etc är alla grundläggande gemensamma saker som många anser är en stabil grund i ett förhållande.

    Frågan är varför de i väldigt många förhållanden helt verkar saknas?

    • Michael Larsen 16 november, 2014 at 09:50 - Reply

      Tänk om fler resonerade som du Thomas. Det självklara är för många inte självklart. Tack för att du delar med dig.

  79. Viktor 16 november, 2014 at 11:02 - Reply

    Mitt tanke var att läsa allas inlägg innan jag delar mitt ord men jag blev för ivrig att öppna mig!

    Någonstans måste man stanna upp och fundera på vad vill jag få ut av detta förhållande och jag kan se 2 vägar att gå:

    Alt.1 evolutionens väg, livets stora cirkel, få barn, försöka leva lyckliga i alla sina dagar utifrån de förutsättningar man själv givit förhållandet från början! man passar kanske egentligen inte ens tillsammans, helt olika intressen, eller om man konfronterar sig själv har man inte ens några intressen, det enda som är glöden i ett förhållandet är en estrellapåse och cola på kvällarna? Det som drog er till varandra från början var en önskan att ”ha” någon samt utseendet i gymnasiet men nu finns inte ens dwt kvar…. Vad är då oddsen att förhållandet förblir levande?

    Alt.2 Den kräsne och moderne människan.
    Sök tills du hittar den rätte, den som vill dela dina intressen, din passion, sluta aldrig göra saker tillsammans, med barnen, vännerna eller ensamma bara det är saker som får er känna glädje.

    Vem som tar beslutet om att skiljas tycker jag är helt orelevant och heller inte problemet…Problemet är varför står vi här idag och vill gå skilda vägar, mest troligt för att man har fundamentalt olika syn på saker som är direkt avgörande för att man ska passa att leva med varandra.
    Och är man alt.1 och fortfarande vill leva tillsammans säger jag: som man bäddar får man ligga, skulden är aldrig bara den enas, möts halvägs och ha ett halvdant förhållande!

    Medans alt. 1 kommer förhoppningsvis inte ens få detta problem då man valt sin soulmate. men skulle man trampa i en rävsax och kommit så långt att man har en familj och ett liv tillsammans men ändå inte är lycklig så kommer den moderna människan att tänka på sig själv och välja den väg som gör hen lycklig, för i slut ändan den enda människan du kan skylla på om du inte är lycklig, det är dig själv.

    Talar som en tidigare alt.1 men idag en stolt sprudlande alt.2 som tar varje tillfälle till lycka tillsammans med min partner, det är en lyx men jag är värd det!

  80. Anna 16 november, 2014 at 15:53 - Reply

    Är kvinna mitt uppe i en separation och ja, på mitt initiativ. När jag läste ”När tänkte du”-delen började jag nästan gråta. Precis det som jag har saknat!

    • Michael Larsen 17 november, 2014 at 05:39 - Reply

      Fint att du delar med dig Anna. Igenkänningsfaktorn väcker ofta känslor i oss alla.

  81. Frank 17 november, 2014 at 00:45 - Reply

    Det kanske skulle underlätta om man talar om problemen för sin pojkvän/man, istället för att det första man gör är en skilsmässa…
    Bara en tanke som slog mig, eller är jag ute och cyklar?

    Till kvinnor: Få män är tankeläsare!

    • Michael Larsen 17 november, 2014 at 05:36 - Reply

      Håller med, vi måste kommunicera på ett sätt där vi inte förutsätter att partnern är tanekläsare.

  82. Dennis 17 november, 2014 at 00:50 - Reply

    Tror det mest fundamentala i ett förhållande som man måste tänka på är att man äger inte den andre personen.Tyvärr har många män/kvinnor ofta någon form av ägande känsla gentemot sin partner och förstår inte att det är en annan individ man har att göra med. Man måste ta hänsyn gentemot denna individen. denne har egna tankar, värderingar, känslor och framför allt ”sanningar”! två olika människor ser saker på minst 2 olika sätt även om dom ibland kan vara lika i grunden.
    Det är här kommunikation kommer in i bilden. Man måste kunna kommunicera förutsättningslöst utan fördömanden, utan krav, utan avbrott, utan att säga emot. Helt enkelt bara öppna öronen, sitta still och lyssna. Låt din partner prata färdigt, låt din partner tala om hur denne upplever saker och ting. När ni pratar med varandra så låt var och en tala till punkt. Skyll inte ifrån dig utan ”ta emot/acceptera” och fråga dig själv(eller helst din partner) ”- Varför känner du/hon/han så här?” När du får förklaringen så va ärlig mot dig själv och försök förstå om du gjort något som kan få din partner att känna så. Förstår du inte så fråga om en bättre förklaring och kanske något tillfälle. Detta är att prata MED VARANDRA och inte TILL VARANDRA!
    Om du hela tiden försöker avbryta, bort förklara, komma medundvikande ursäkter etc tänk då på att det är din partners känslor/upplevelser du stöter bort. Acceptera att DU är människa, DU gör fel, DU är inte perfekt, men tänk också på att det är DIG din partner gillar, det är DIG han/hon stannar hos, det är DIG han/hon vill ha… Det KRÄVS er BÅDA för att det ska funka, det krävs frihet, förutsättningslös kommunikation(lyssna/prata med ett öppet sinne). Endast med SAMARBETE kommer ni få det förhållande ni båda vill ha.

    /Dennis

    • Michael Larsen 17 november, 2014 at 05:34 - Reply

      Det ligger mycket i det du skriver om kommunikation Dennis. Kloka ord! Tack.

  83. OT 17 november, 2014 at 04:53 - Reply

    Det är nog riktigt det du skriver. I princip.

    Men jag har en annan upplevelse.

    När jag vid ”hur många tillfällen som helst” blivit nekad sex blir måttet rågat. Så småningom. Att ligga i dubbelsängen, bredvid ”sin kvinna” och runka för att få ett ”avslut” är ju ingen höjdare.

    Nej, det var inte hon som tog initiativet till bryt. Däremot spädde hon på den dåliga relationen med psykiska besvär v den grad som krävde behandling på psykavdelning. Sådant tär hårt på känslorna också på anhöriga. Inte minst partner.

    Nåväl. Jag tror att vi båda är på god väg att komma väl ut av det hela. Hon förlovade sig med en ”ny” man ganska snart. Är tveksam på om bläcket i min namnteckning hade torkat helt …
    Och jag har en ny relation i vardande.

  84. Maria 17 november, 2014 at 10:31 - Reply

    Du har så rätt. Jag tror att om man har någon utomstående som man kan prata med är bra. Man får andras synvinkel på ”problemet.
    I ett förhållande är det viktigt när pratar med varandra att man håller sig till sakfrågan och inte gör det till en personfråga och pajkastning.
    Man kan aldrig känna en annan människas känslor, så därför kan man aldrig förneka eller förringa deras känsla.
    Många har vi olika roller i vardagen, man skall vara mamma/maka/personen och det är viktigt att man får tid till alla dessa roller. Det handlar om att ge och ta. Egoism hör inte hemma i ett förhållande. Jag har levt med min man i 19år nu. Efter 15år tog vi en paus pga att inget fungerade, vi hade hamnat i en nedåtgående spiral. Vi har aldrig haft det så bra som vi har det nu efter pausen. Vi uppskattar varandra mer, har en super bra kommunikation och ger varandra mer egentid.

  85. Maria 17 november, 2014 at 13:47 - Reply

    Hej, jag håller med. Det är ge och ta i en relation åt båda hållen. Vara intresserad och lyhörd för sin partner. Med sunt förnuft och vilja kommer man långt i en relation, det behöver inte vara svårare än så. Finns inte viljan till detta, då tror jag inte det är kärlek heller! Tack för ett bra inlägg.//Maria

  86. Andrea 17 november, 2014 at 20:21 - Reply

    Ville bara tillägga till alla de som blir provocerade av påståendet att det är kvinnor som främst upplever kommunikationen i förhållandet som bristande….Självklart bör kommunikationen vara ömsesidig och ingen påstår nog att detta är ett könsbestämt problem. Så ni män som upplevt liknande problem fast med en kvinna som haft svårt med kommunikationen, känn er inte påhoppade, detta handlar inte om er! Fortsätt att sätta ljus på detta förödande fenomen som tar död på relationer!
    Kommunikationsproblem är oftast inte så enkla som att :massera hennes fötter=sex, eller jag tar disken=hon mår bra , eller säga jag älskar på slentrian…. Kommunikationsproblemen jag upplevt i mitt förhållande har varit mycket mer djupgående och svåra att sätta fingret på….och det som började som ett lite ”skavsår” repades gång på gång tills det inte längre gick art läka.
    De kommunikationsproblem jag upplevt som kvinna handlar om tex; att när jag entusiastiskt börjat berätta något om min dag, reser han sig och måste plötsligt hämta vatten eller nåt( tog låång tid innan jag såg att detta var ett mönster). Eller jag berättar något roligt… Han rör inte en min. När jag pratar med honom får jag inget gehör för att jag bara vill prata-inte fixa mitt problem…bara dela med mig helt enkelt. Dessutom använde han alltid saker jag sagt i förtroende till honom, mot mig så fort han blev arg. Lägg här till många år av oengagemang när jag försökt planera resor-och han gått och lagt sig, eller satt sin fotbollsträning före min årliga tjejträff som händer en gång om året, eller när han kommer hem och poängterar att det är oordning i hallen och helt missar att jag diskat, lagat mat, läst läxor,plockat undan….Att han sedan tror att vårt stora problem är bristen på sex…..ja vad ska man säga?

    • Michael Larsen 18 november, 2014 at 05:54 - Reply

      Vilken klockren kommentar Andrea! Det du beskriver vet jag att många känner igen sig i. Tack!

  87. Karolina 17 november, 2014 at 20:32 - Reply

    Wow! Vad fantastiskt härligt att läsa de du delar med dig. Känner igen mig så väl själv i din text. Separerade med min man men vi återfann varandra då han gick igenom en självrannsakan just så som du beskriver de. ”Hur vill jag att hon ska känna när hon är med mig?”. Den står på insidan av hans garderobsdörr just så han ska ständigt bli påmind, jag vill tillägga att de va på hans egna initiativ. Män borde verkligen börja dela känslor och tankar över livet, kärlek ja allt.
    Tack snälla för en undebar text!
    /Karolina

  88. Helena 17 november, 2014 at 21:16 - Reply

    Härligt!! Stämmer så bra in på min egen situation. Tyvärr var min son en de många barn som 2012 fick se sina föräldrar skiljas och det var såklart jobbigt för honom. Och ja, jag tog steget och lämnade maken efter 18 år. Vi delade en fantastisk vänskap men mer var det inte och hade inte varit på många år. Han gjorde mkt i hemmet men så fort han gjort klart det han skulle åkte han iväg till träningar, matcher, möten mm. Vi slutade uppvakta varandra på födelsedagar efter bara ett par år in i relationen. Mina romantiska känslor försvann snabbt men jag kände att man kan bara inte skiljas för att jag inte är kär?! Herregud, jag var 40 år och hade det bra på alla sätt…utom med kärleken. Till slut bestämde jag mig för att jag ville älska igen, på riktigt och lämnade honom. Idag är vi bästa vänner, vi har båda en varsin ny partner. Jag har fått en man som jag älskar så det gör ont, jag trodde aldrig att jag skulle få känna så igen. Underbart! Och det bästa av allt, min son mår bra:)

    • Michael Larsen 18 november, 2014 at 05:49 - Reply

      Tack för att du delar med dig av din styrka Helena. Fint med en berättelse där allt gått bra. Önskar dig en härlig dag!

  89. Monica Andersson 17 november, 2014 at 22:05 - Reply

    Michael, du har helt klart för dig hur det ligger till! Kanonbra berskrivet!
    Vänligaste Hälsningar Monica

    • Michael Larsen 18 november, 2014 at 05:37 - Reply

      Tack Monica! Intressant att 99 % av kvinnorna instämmer, men att en hel del män ifrågasätter. Kanske just det som gör att män och kvinnor kommunicerar förbi varandra.

  90. e 18 november, 2014 at 21:08 - Reply

    Tack för dessa intressanta inlägg som varit. En rolig reflektion är att alla kvinnor säger att männ inte komunuserar. Kan det vara så vi använder olika språk när vi försöker tala med varandra. Jag tror alla oavsett kön vill bli lysande på och förstådda. Detta gäller oavsett kön eller något annat man måste försöka förstå varandra och i förälskelsefasen har man mycket större förståelse för varandras brister och har överinseende med dessa. Sedan börjar kärleksstadiet det är då man behöver respekten för sin partner att alltid vilja först fast det kanske inte alltid är samma språk.

  91. Mia 19 november, 2014 at 08:01 - Reply

    Intressant! Här sitter man själv med en man – 9 mån efter vår efterlängtade men avbrutna graviditet (i v 22, fosterskada) – som jobbat väldigt mycket sen dess på 2 jobb (egen företagare och ett annat där de får sitt oregelbundna jobbschema 2 v innan), har själv dragit stort lass hemma och känner att jag äntligen börjar hitta sig själv efter all sorg och depp – o så tycker mannen att allt känns ”oinspirerande och platt”. Nähää? Ödets ironi. :’-(

  92. Martina 21 november, 2014 at 08:41 - Reply

    Kände mig träffad av blogginläggets titel: få kvinnor lämnar levande förhållanden.
    I mina tidigare förhållanden så är det jag som gjort slut p.g.a. att jag inte mått bra av ett ”dött” förhållande. Nu är jag tillsammans med en man sedan 2,5 år tillbaka och vi krockade i vår kommunikation redan från början, men nu har vi en 1 årig liten flicka och jag vet inte hur länge jag orkar stanna kvar. Vårat förhållande började dala 3 månader efter vår dotter kom. Som kvinna (efter att man precis fött barn) vill man känna sig uppvaktad och attraktiv. Små romantiska gester eller liknande skulle verkligen hjälpa. Jag var tydlig och sa dessa saker, men togs inte på allvar. Tiden gick och nu 1 år senare känner jag mig tom… känslomässigt utmattad och den vilja och lust som fanns då har dött. Han säger att han vill att det ska bli bra, men vill inte anstränga sig om han inte får nån garanti på att han får belöning för det. Vi är vänner och hjälps åt som föräldrar, men vårt förhållande är helt dött. Jag är känslig när det gäller tid, går det alldeles för lång tid så har jag svårt att hitta tillbaks till det som var. Hur gör man det?

    • Michael Larsen 22 november, 2014 at 05:18 - Reply

      Tack för att du delar med dig Martina – svårt med en partner som inte lyssnar. Krävs två för att det skall fungera. Håller med dig om betydelsen av att känna sig uppskattad och attraktiv. Viljan måste finnas där.

  93. Kakan 23 november, 2014 at 22:33 - Reply

    Så otroligt tråkigt att inse hur vanligt det är med kommunikationsproblem. Kämpade länge för att få igång samtalen men insåg att jag och min partner är för olika. Dödsstöten kom när jag påpekade att jag slutat att avsluta mina meningar eftersom jag mitt i en mening insåg att han inte lyssnade. Svaret var – ”du kommer med dina jävla monologer och jag har inget att tillägga”. Aj då, nu var ju mina monologer menade att vara dialoger. Efter det insåg jag att det tyvärr nog aldrig går att mötas. Frågar man honom är problemet att jag aldrig vill ha sex. Och nä, min lust startar i hjärnan och dör ganska snabbt när jag inte blir lyssnad på. Utöver det, som någon skrev om bortklemade småpojkar, vad ger en vuxen människa rätten att tro att det är helt ok att sätta sig och kolla sporten så fort man kommer hem?! Varför ligger ansvar för hemmet så ofta på kvinnan? Jag arbetar 100% men förväntad ta 100% ansvar för hem, barn och planering av semestrar osv. ”Det är väl bara att säga till om du vill ha hjälp”. Vadå ”hjälp”, ansvaret borde vara delat men vad jag ser är det sällan så. Att komma hem och vara någon slags lekfarbror för att sedan slå sig tillrätta framför sporten är så in i h-vete osexigt. Och när något görs vill han ha stående ovationer eller…ja, just det, sex. Jag låter och är väl kanske, bitter just nu, vill leva ensam med barnen för det här tär så fruktansvärt.

    • Michael Larsen 24 november, 2014 at 05:27 - Reply

      Usch, så tråkigt det låter. Vilken respektlöshet från hans sida. Jag kan inte sluta förvånas att en del människor är så enormt omedvetna. Ja, vad signalerar han till barnen? Vilka steg behöver du ta?

    • Lena 24 november, 2014 at 18:21 - Reply

      Oj, vad jag känner igen mig! Men jag är numera lyckligt separerad! Jag har lämnat två samboförhållanden, ett med mitt barns far. Med facit i hand så hade nog den relationen gått att rädda men vi hade det slitsamt under småbarnsåren och tappade bort vår relation. Jag tyckte ju också att han inte drog sitt strå till stacken vad gällde hemarbetet så klart, men sen vi gick isär har han gjort en väldig uppryckning, är en närvarande far vilket han i och för sig var innan också. Men han tar hand om sitt hem, har ordning och reda etc. Lite stör det mig ju att varför kunde han inte göra det när vi bodde tillsammans? Men if there´s a will there´s a way. Finns viljan går det mesta att fixa. Motsatsen var nästa sambo som liksom din man ville ha beröm för minsta lilla han gjorde, om det så var att borsta sina egna tänder så skulle jag tycka att han var duktig. Soffan och tv:n var det enda som var intressant, förutom sex förstås. Inga svar fick när jag ville diskutera problem heller. Då kunde hans svar vara ”ska vi ha sex?”. Eller ”jag är kåt” när jag låg i influensa med 41 graders feber. Helt otroligt, och faktiskt även kränkande, för i de kommentarerna finns ingen respekt alls för den andra parten. Och män undrar varför man inte vill längre… ”Jag kan om jag vill” fick jag höra ganska ofta också. Med andra ord så ville han inte. Nej, jag tror inte att jag kommer att ha ett förhållande med någon man igen någonsin.

      • Michael Larsen 25 november, 2014 at 11:57 - Reply

        Vilken fullständigt okänslig och ursäkta uttrycket: korkad man! Som tur är långt ifrån alla män som honom. Varma hälsningar till dig.

      • Sanna 28 december, 2014 at 13:27 - Reply

        Men alltså vad är för fel på vissa män?

        Min kille kan, ibland, kanske en gång i månaden, fatta tag runt mina bröst hårt när jag står och diskar och tro att man blir kåt av det….
        Detta har jag påpekat många gånger att jag inte vill att han gör, och att man defintivt inte blir kåt av. Det är ingen av och på-knapp.
        Då är man sur och grinig

        När jag sedan tänker att ”okej, nu ska vi göra det” då vill han inte. Och går jag naken runt framför honom är man barnslig.

  94. L:et 27 december, 2014 at 22:24 - Reply

    Tänk att det finns fler som har det som jag! Jag lever med en man som jag försörjer, som vägrar sova i samma säng (han sover på madrass i vardagsrummet), han struntar i att familjen måste vänta på honom och kommer försent till olika platser, han har inte har kramat mig spontant på ett halvår- han säger att om jag vill ha en kram så får jag be om den. De gånger jag har gjort det har han ändå nekat mig eller inte besvarat kramen när jag omfamnar honom… Han vägrar hjälpa till med att fixa en bättre bostad (vi bor jättetrångt), han säger inte hej då innan han går ut, han är borta långa stunder utan att säga vart han ska (tro mig, han är inte otrogen- han är ute och går i flera timmar för sig själv i lugn och ro medan jag tar hand om resten) och han kan gå och lägga sig utan att ens säga god natt. Han klarar inte av att göra färdigt sin utbildning (paradoxalt nog är han snart färdig psykolog) och inte heller att skaffa ett vettigt arbete. Vi har inte råd med någonting, innan jag träffade honom levde jag ensam med min son och vi hade till och med råd att åka på en utlandssemester. Tyvärr så kommer mina barn aldrig mera att få uppleva något sådant. När jag fyllde år nyligen så sade jag att det enda jag önskade i present var att han kunde hålla om mig en stund. Det gjorde han aldrig… Om jag gråter så stirrar han bara på mig. Om jag beklagar mig så säger han bara att jag är gnällig och att det inte är hans ansvar. Det går inte att ifrågasätta honom alls. Han vänder allt så att det blir mitt fel. Jag har försökt med allt men det får mig bara att må dåligt- jag gråter nästan dagligen för att jag känner mig så övergiven. Orkar inte ens fundera längre på vad det här kan bero på. Nu har han även klippt av sin vigselring med en avbitartång. Men det gör ingen skillnad för han använde den ändå aldrig. Den enda anledningen till att jag inte har lämnat honom är att det kommer att bli bråk om vårt gemensamma barn (han säger att han ska stämma mig på vårdnaden) och jag vill inte utsätta vårt barn för det. Han är så manipulativ- tänk om han skulle kunna skilja mig, mitt barn och hennes syskon ifrån varandra? Mitt andra barn, från ett tidigare förhållande, vill dock inget hellre än att han ska flytta härifrån. Några gånger har det varit på gång; jag har bett honom att flytta. Då har han tjurigt packat sina saker men inte kommit iväg för hans familj ställer inte upp för honom och han har inte ens ett jobb. Jag kanske fortsätter att tvätta hans kalsonger och betala alla räkningar i år efter år. Inte för hans skull och definitivt inte för min. Utan för att jag är så rädd för vad som ska hända om jag lämnar honom.

    • Sanna 28 december, 2014 at 13:18 - Reply

      Låter som mitt…

      Vi har varit tillsammans i tio år, jag försöjer honom, och har gjort i nio år. Han försöker sköta markservicen men det håller ett tag och sen tycker han att jag är lat för att jag bara tvättar där hemma och diskar varanna gång.
      Ja, mat lagar vi också varannan gång.

      Han är missnöjd med sig själv men vill inte göra ett ärligt försök att börja träna trots att han bad om gymkort för. 3500kr som jag köpte. Läs, HAN är missnöjd, inte jag.
      Det resulterar i att han vägrar träffa sina och våra vänner, och sin familj och nu sover han i gästrummet som oftast.
      Vi gör aldrig något ihop, jag tror inte ens vi tagit en biltur ihop på två år, och handlat har han inte gjort på fyra år.
      Jag vet att han vill ha en förändring och pratar ofta om ”sen”, men inget händer.
      Jag har precis passerat trettio och känner mig ännu ung och rätt så snygg men sex finns inte ens på kartan.
      När jag tar upp situationen så får jag tillbaka att jag tror att jag är bättre än honom, och att jag bara klagar.
      Och jag klagar ju, för att det aldrig händer något. Det blir aldrig en förändring.
      Ofta vill jag lämna men en del av mig hoppas och tror att det kan bli en förändring.
      Men istället är man en jobbig kvinna som klagar, gnäller och aldrig är nöjd.
      Jag tvättar visserligen inte hans kläder men det gör inte han heller vilket dottern påpekar. Hon är fyra år och undrar varför hans tvättkorg är så full jämt, han tvättar en tshirt som han använder om och om igen.
      En del av mig inser att han är deprimerad då jag är både välkänd och framgångsrik inom mitt yrke och han är det inte, samtidigt säger han att han är stolt över mig. Men då förstår jag inte varför han inte gör något för att förändra situationen innan det är försent!
      Jag blir så frustrerad ibland att jag skriker, när det är som argast, men GÖR något då!!
      Men det gör han inte. Mest synd om dottern som har en pappa med en fantastiskt personlighet som är en bra pappa hemmea, men som aldrig gör något med henne. Vi kan inte åka på semester eller något för vi har bara en inkomst, det är henne det är synd om.

      Men stora frågan är ändå varför han inte tar tag i sig själv hälsomässigt och social. Han var inte sådan när vi träffades.

      • Sanna 28 december, 2014 at 13:21 - Reply

        Måste förtydliga att han inte är deprimerad enbart för att jag är framgånsrik yrkesmässigt. Det beror naturligtvis på flera faktorer men det gör att han anser att jag själv anser att jag är mycket ”bättre” än honom vilket han ofta påpekar när vi är ovänner och även passar på att kalla mig dum i huvudet.

        Jag tycker inte att jag är bättre än honom men jag kan inte ljuga med att jag skulle bli glad om han fick ett arbete och då som vad som helst. Då skulle han ju även känna sig mer värdefull och få den sociala biten.

    • L:et 20 december, 2015 at 02:27 - Reply

      Jag är här igen! Ett år senare. På min födelsedag, jag kom in på den här sidan av en slump och kände igen den direkt. Min man har inte ens kramat om mig idag. Han är på julfest och har lämnat mig ensam hemma och ingen har firat mig. Nu har jag nyligen själv klippt sönder vigselringen. Jag trodde jag skulle bli ledsen efteråt men det blev jag inte, jag blev lite lättad. Och så har jag hittat papperskopior idag. Jag har haft konversationer med andra, journalutdrag mm förvarat i en mapp inför en tvist. Och den har han varit i och varit och kopierat information ifrån. Jag var i kontakt med polisen förut men de trodde inte det var ett brott: vi är ju gifta och bor under samma tak, där även min mapp befinner sig! Vad han ska med dem till vet jag inte. Han slingrade sig i telefonen förut när jag ringde och frågade vad han håller på med. Men jag tror inte att det är för något som är konstruktivt för mig. Han har antagligen tagit kopior för att kunna visa dem för någon annan (bakom min rygg), vad ska han annars med kopior till? Kanske vill han förstöra möjligheterna för mig i den här tvisten? Det här är jättekänslig information om mig och andra. Jag har ångest för jag vet inte vem eller vilka mera som har läst. Jag försörjer honom fortfarande på mina studielån by the way. Blir intressant att se om jag kommer hit nästa år igen och beklagar mig över mitt öde. Eller om jag har lyckats lämna eländet (ja, faktiskt: eländet).

    • L:et 11 april, 2018 at 22:24 - Reply

      Nu är jag här igen efter flera år. Oj- är det så längesen jag skrev ovanstående? Har jag haft det såhär hela tiden? Jag har fortfarande inte lämnat honom. Dock försörjer jag honom inte på studielån längre utan på sjukpenning. Han har FORTFARANDE inte lyckats slutföra sitt exjobb. Jag gjorde själv uppehåll i mina studier för att jag inte orkade mer, i slutet av min utbildning. Har ingen ork att ta tag i den nu. Gick tillbaka till mitt gamla jobb men lyckades bara jobba i en månad. Jag har snart varit sjukskriven i ett år för utmattningssyndrom. Jag är uttömd. Orkar inget. Vill inget. Är aldrig glad längre. Det hade varit lättare att lämna då- när lite energi fanns kvar. Nu orkar jag knappt fixa det mest vardagliga- hur ska jag orka fixa en separation? Jag orkar inte ens gråta längre- har inte gråtit på ett halvår. Rent objektivt kan jag tycka att det är tragiskt att knappa in här och se mina flera år gamla inlägg utan att ha lyckats förändra min situation. Men jag känner inte så mycket längre. Jag är bara så trött. Orkar knappt vara vaken om dagarna. Jag har faktiskt sökt samtalskontakt genom både kvinnojour och kurator på vårdcentral. Det fick mig att fatta beslutet att lämna honom. Det står fast. Jag kommer att lämna honom. Försöker vara ödmjuk inför livet och mig själv. Jag orkar inte lämna honom nu. Men jag SKA lämna honom en dag. I tanken sparkar jag honom ut genom dörren, smäller igen och låser. Jag öppnade både hem och hjärta för honom och detta är vad jag har drabbats av- utmattning. Jag vill ge andra ett råd som jag själv inte orkar leva upp till men som jag förstår är det enda riktiga- vänta inte, det handlar om er egen säkerhet, ert liv och er hälsa. LÄMNA SÅ FORT NI BARA KAN. GÅ BARA!

  95. Fia 4 januari, 2015 at 14:23 - Reply

    Läste många kommentarer och tycker att de ger en mycket. Man ser hur vi har det i verkligheten. Oftast handlar det om det praktiska vardagen och personer som inte riktigt ser och är ärliga gentemot sig själva.
    Jag personligen har varit i ett hemskt förhållande i mer än tre år med en man som inte förtjänad min tid.
    Jag i tre år hade anpassad mig så mycket om att göra honom lycklig och nöjd så jag nästan glömde att även jag FINNS.
    Utan att vara medveten om att han bara tar mig energi så hade han förstört mig.
    Till slut valde jag att lämna honom och finnas för bara mig. Då var det nästan för sent. Jag hade förlorat allt inom mig. Jag hade ingen styrka längre och ingen glädje om att kämpa vidare i livet. Jag saknade inte honom längre men jag saknade mig själv. Jag kände knappt igen mig själv för att jag hade förändrats. Att jag hade anpassat mig så mycket och levt på hans villkor gjorde att min självförtroende och känslan över att känna mig levande hade försvunnit. Har fått mycket hjälp efteråt om att få tillbaka MIG. Mår bättre nu:)!
    Det jag vill säga är att stå inte alltför länge i en relation som bara suger din energi och inte ger något tillbaks.

  96. jocko 22 november, 2015 at 18:05 - Reply

    Tyvärr kan inte tiden vridas tillbaka , eller vet någon hur ?
    Om jag hade haft den kunskap , eller känt mig själv för ett år sedan som jag gör idag,
    Om jag tagit mitt ex funderingar , känslor på större allvar , inte bara hört henne utan även lyssnat.
    Förstått att vi är på väg utför.
    Eller krävdes det att hon skulle träffa en annan för att jag skulle ”vakna” och genomgå denna nödvändiga resa,
    känns konstigt att vid en ålder av 39 år ”födas på nytt”
    Så många känslor jag lagt i min ryggsäck genom åren, usch…… tillslut kom dom , och går inte stänga av längre.

    Mitt ex lämnade inte ett levande förhållande, det hade vi , mest jag lagt på is.
    Några tuffa år med vantrivsel på jobb och trasig rygg,
    den lilla ork som fanns kvar när jag kom hem gick till våra barn.

    Jag förstår varför vi hamnat i den sits vi gjort , jag förstår varför hon sökte lyckan hos någon annan.
    Hon har älskat mig , nästan ”avgudat” mig i 15 år, men tillslut orkade hon inte längre.
    Vi kommunicerade inte längre ,jag bekräftade inte tillräckligt längre.
    Jag tog henne för givet .
    Tänk om jag förstått tidigare vart vi var på väg , tänk om hon tydligt sagt att ”nu j#vlar är det dags att rädda vår kärlek, vår familj”
    Hon har sagt det ,men jag som många män förstod inte allvaret.
    Jag tror att många kvinnor verkligen försöker rädda sitt förhållande innan de ger upp.

    Hoppet om ett nytt förhållande med mitt ”nya” ex och mitt ”nya” jag kan jag inte släppa,
    delvis för barnas skull men främst för att jag älskar henne.
    Men jag förstår att hon lämnade inte ett LEVANDE förhållande.

    Glöm inte att bekräfta och kommunicera med dom ni älskar,
    Jag glömde detta, och priset jag betalar är högt.

    Tack till alla som delar med sig av sitt innersta.

    • Pappa Till 28 december, 2016 at 23:26 - Reply

      Jag kan verkligen identifiera mig med Jockos inlägg. Min ex-sambo lämnade mig för ca ett år sedan efter att under rätt lång tid ha ropat efter min känslomässiga närvaro att jag skulle förmå göra henne trygg. I detta har jag inte lyckats. Jag har heller inte lyckats med att i ändlösa diskussioner lyfta blicken och vara ”the bigger person”, ett perspektiv jag annars brukar lyckas ha. I ställer har jag fastnat i prestige och i att klamra mig fast vid ”mina” saker snarare än att jobba för lösningar, kompromisser och förändrade beteenden. I alltför stor utsträckning har vi pratat om våra utmaningar men fortsatt bete oss på samma sätt. Självklart har det lett till samma resultat.

      Till en början efter separationen gick det rätt bra. Jag saknade vårt son något oerhört och kunde känna en stor ensamhet, både för att jag saknade tvåsamheten och för att jag, som många andra, hur få som på riktigt finns där när svåra saker drabbar en. Men samtidigt tyckte även jag det var skönt att slippa alla diskussioner och svåra situationer.

      Den tydliga insikten för min del kom först senare, med en tydlig distans till allt som varit. Då hade det blivit för sent, hon hade gått vidare och träffat någon annan. Då drabbades jag av panik. Nu börjar jag hitta till en bättre plats men det är fortsatt oerhört ömtåligt. Och känslan går inte bara att stänga av. Känslan som började en stark övertygelse om att ”kärnfamiljen” är värd att kämpa oerhört länge för. Känslan som sedan utvecklats till en djup och stark kärlek till henne, både som kvinna och som människa. Så även om jag börjar lära mig att förhålla mig till situationen så kommer det mörka stunder ur att både vara ”fråntagen” sitt barn på halvtid och att älska en kvinna som inte vill ha mig.

      Med ovan sagt så måste jag hålla med alla de (män) som skriver att blogginlägget blir rätt ensidig. Självklart finns det alltid två sidor av myntet. På samma sätt som män generellt säkert behöver bli bättre på att prata känslor etc. så måste även kvinnan ta ansvar för att möta mannens behov. Det kan självklart också handla om känslor men också om andra behov, fysiska och psykiska. Dessutom upplever jag att det finns något konstigt i att förvänta sig att någon annan ska skapa trygghet hos en själv, Självklart kan en partner bidra men ytterst måste väl ansvaret ligga på en själv.

      Till sist så upplever jag ofta att den hör sortens diskussioner får en väldigt individualistisk prägel, ”vad behöver jag?”. Kanske borde fler ställa sig frågorna ”vad behöver relationen” och, ännu viktigare, ”vad behöver barnen”…

  97. Anette 3 december, 2015 at 11:21 - Reply

    Hej

    Jag behöver råd!
    Jag har varit tillsammans med min pojkvän i 5 år, vi har 2 små barn tillsammans, har alltid bott hos mig ( jag har bytt mina lägenheter till större när barnen kom) Vi separerade förra året och han ville komma tillbaka bara efter 2 mån. Jag gav honom chansen och vi har varit särbo i strax över 1 år nu. Han har sitt och jag mitt men vi ses ofta,
    Vi har bråkat en del förr som nu, pga att jag inte känner mig trygg med han då han inte ser oss som familj fullt ut, jag vet inte riktigt vad han gör på dagarna, han umgås med sina singel vänner där jag inte är involverad alls, han ljuger om små saker för mig sen säger att han inte sagt eller gjort det, att jag måste ha förträngt eller vridit på allt, ska han göra nåt med kompisarna dvs ut och äta eller festa då säger han det i sista sekunden fast han planerat några dagar innan, han visar att han älskar mig genom pussar och kramar och det räcker enligt han, jag har tappat lusten till sex pga det, och känner att han lever ett liv själv och ett med oss. När jag berättar allt detta och att barnen känner inte tryggheten heller då tycker han inte att det är så.
    Jag har ställt krav när han ville komma tillbaka att vi ska förlova oss, gifta sen när vi kan och skaffar gemensamt boende. Jag får samma svar som alltid under dessa 5 åren, att han inte kan köpa boende nu för han inte har råd (han är mäklare) att vi kan inte förlova oss för vi bråkar och giftermål nämner han inte alls. Vi har ALDRIG haft något gemensamt (förutom barnen) under dessa år fast jag nämnt det många ggr.
    Vi bråkade förra veckan och han var så respektlös i vårt samtal, skyllde ifrån sig och var otrevlig emellanåt så jag bad han gå. Så fort han gick så berättade han för sina singelkompisar att han är singel och bokade sig på nyår med de.
    Efter en vecka så ville han ses och prata ut igen, vi gjorde det men jag känner inte att det är förändring när man sitter och pratar med han utan samma svar och bortförklaringar, dessutom så samma kväll han är hos mig och vi försöker reda ut saker så messar han med en kompis och bokar en utekväll om två dagar. Berättar inget förs jag undrar vad han ska göra i helgen.

    Jag är förvirrad och såååå ledsen så jag vet inte vad eller hur jag ska göra och tänka nu. Detta äter upp mig!

  98. Malin 10 december, 2015 at 09:25 - Reply

    Mitt barn var den som fick betala det högsta priset för separation. Å jag önskar så en dag att han kan förstå. Å hur mycket hans pappa än smutskastar mig o försökt vända mitt barn emot mig har jag aldrig någonsin sagt ett ont ord el vad jag utsattes för om/av hans far. -Mamma, pappa säger att du älskar oss inte längre. mamma, pappa säger att du vill inte ha OSS längre.
    Makt spelet hans far utövade va grymt. Att se sin son gråtandes i fönstret som ville ut till mig men fick inte för pappa. Jag fick inte träffa honom. Å jag var svag o rädd o svansade efter hans pipa. Ett förhållande med psykiskmisshandel, ett förhållande där jag i nästa stund över öster av gåvor o kärleks ord. Ord som inte betydde något! Det var bara ord inget annat. Det tog 10år efter separationen innan hans far släppte taget. Å vist kan jag bli arg o ledsen ibland för dom åren av mitt liv o alla hjärnspöken det ha gett mig. Men man ska älska, glömma o förlåta även om det e svårt. Finns ingen anledning att grämes över gammalt, nu ser vi framåt o gör det bästa av framtiden. Idag är det en hyfsat god kontakt för vår son.
    Men som sagt alla dessa hjärnspöken som satt sig hårt i mig.
    Det blev 2misslyckade förhållande efter det med sonens far. Å mycket pga mig o min tillit, självkänsla o alla ”hjärnspöken”. Å sen klarade dom inte terron från sonen far. Men en kväll för 11år sedan träffade jag min man. En man olik alla jag träffat förut. Ej rädd för sonens far, ej rädd för mina hjärnspöken. En man som stod stadigt med båda fötterna på jorden, en man som ej har ”talets gåva”. En man som ej över öste mig med komplimanger el gåvor. Han var den stora kärleken. Å fatta vilken rädsla jag kände, va jag värd det här? Något måste va fel? Snart faller allt. Ja om ni bara visste.

    Idag är jag lyckligt gift o vi har 2gemensamma barn. Jag kan räkna på mina fingrar under dessa 11 år som han sagt att han älskar mig. Men han behöver inte säga det jag vet o känner att han älskar mig, hans blickar, smekningarna, kyssen/ omfamningen här han kommer hem. Alltid en puss/kyss innan han åker iväg. Myset i soffan, när jag får somna i hans famn på kvällen.
    Gåvor?! Nä dom är få dom oxå.
    Jodå jag fick en blomma på vår 5åriga bröllopsdag. Men jag behöver inga blommor, smycken el annat. Hans kärlekshandlingar är så mycket mer värda.
    När man kommer hem från en natts jobb o han lagt iordning täcket så att värmen är kvar när jag lägger mig, värmen från honom. El när man kommer ut o han satt i motorvärmare o skrapat rutorna. El när han lagt fram en vedhög bredvid pannan så jag slipper bära ( har kronisk värk problematik i kroppen) för att underlätta. El kokat kaffe o uppehälle i termos så att jag får kaffe när jag vaknar.
    Mm mm massor av saker gör han för mig, saker som andra kanske tycker är en självklarhet men för mig är det kärlek. Han är min bästa vän o det finns inget jag inte kan säga till honom. Å vist e vi oense ibland. Å i början kändes det som att han inte lyssnade, för han sa inget. Men han lyssnar, han hör varje ord men sen måste han få gå o fundera på det där ett tag. Man ska inte förvänta sig svar direkt. Å känslor e inget han har lätt att prata om. Men han visar dom. Å jag har lärt mig läsa dom. 😉
    Så va vill jag då säga??
    Sluta ta varandra förgivet. Se, hör o bekräfta varandra.
    Gåvor o ord har ytterst ytterst liten betydelse. Utan det är handlingen, de man gör för varandra. Gör saker tillsammans men lika väl var för sig. Hjälps åt, släpp kontrollbehovet som oftast vi kvinnor har, å för min del menar jag då bla att allt behöver inte va perfekt, ” han plockar ju disken från diskmaskinen sen att allt inte hamnar på sin plats alla gånger är oviktigt”
    Visa uppskattning. Prata med varandra. va ärliga o raka mot varandra. Å glöm absolut inte bort närheten. Även om man har barn så får man hittar tillfällen, bollibompa går ju 24timmar om dygnet 😉
    Ge det spänning o hamna inte i slentrian för då tröttnar ni båda tillsist.
    Min mormor gav oss ett råd när vi gifte oss. – Ge alltid En liten öm puss/kyss innan man åker hemifrån o lämna aldrig hemmet oense.

  99. Lilla My 25 december, 2015 at 14:08 - Reply

    Tänk så lätt det är att blunda för problemen… utan att ens vara medveten om att man blundar. Under de sista 10 åren av mitt äktenskap blundade jag. Livet hade plötsligt förvandlats till en transportsträcka mot, ja vad? Döden???? Sexlivet existerade inte längre. Levde som i dvala, orkade till slut ingenting. Det kändes som någon form av utmattningsdepression. Min man kände hur jag gled längre och längre bort och tog ut sin frustration på barnen som var ett lättare ”target” än vad jag var som bara mötte hårt med hårt.
    En dag fick jag kontakt med en gammal klasskompis sen högstadietiden. Vi var kära i varann på den tiden men när vi gick ut skolan rann det ut i sanden. Efter en tids chattande vaknade plötsligt alla mina känslor igen – med förnyad styrka. HAN var gift och bodde i södra sverige, jag var gift i norra änden. Vi chattade med varann dygnet runt – om precis ALLT.
    Plötsligt en dag när min man frågade vad jag tänkte på, svarade jag att jag ville skiljas. Jag blev lika förvånad som han! Men plötsligt ramlade alla pusselbitarna på plats och jag bara visste att det var det enda rätta. Min man hamnade i chock. Kom med det ena mer absurda förslaget efter det andra. Men jag var FÄRDIG! Skilsmässan var ett faktum.
    Idag, tre år senare, önskar jag att jag hade vaknat långt tidigare. Nu känns de sista 10 åren väldigt bortkastade när jag istället kunde ha LEVT!
    Vad hände då med min gamle klasskompis? Ja, han bor fortfarande under samma tak med sin fru men han LEVER inte. En dag kanske även han tar steget ut i livet, men den dagen kanske jag har hunnit så långt på min väg att han aldrig hinner upp mig. Det är okej. Jag är lycklig och jag lever varje dag, varje timme, varje minut.

  100. Sonja 26 december, 2015 at 00:50 - Reply

    Jag håller med dig i de du beskriver och jag tror även vi kvinnor bör vakna och se hur vi agerar. Det är aldrig ens fel när två träter. Jag älskar min sambo men våran kommunikation fungerar inte då vi reagerat olika, han höjer rösten och blir arg, frustrerad då jag försöker förklara hur jag upplever, känner osv och vi kommer inte framåt, jag har kommit till ett stadium där jag tänker att de är lika bra att jag tiger och lider, vet att de är fel men just nu orkar jag inte försöka få honom att förstå mig, utan jag söker på nätet efter lösningar för jag kan ändra mig och först hans agerande och förhoppningsvis lyckas få oss att fungera framöver/Sonja

  101. Lotta 5 januari, 2016 at 20:39 - Reply

    Så himla bra beskrivet! Jag funderar mycket runt vad intimitet betyder nu. Jag har äntligen lämnat min man trots att jag älskar honom men mot slutet kände jag bara att allt det praktiska han gjorde för att göra mig glad inte hade någon betydelse alls. Jag ville bara ha en kram och få lov att vara i kärlek. Vi hade aldrig någonsin ett intimt samtal utan ett föregående gräl och jag önskade förstås att vi haft den tilliten och lusten till samtal naturligt i vardagen.

  102. Richard 1 februari, 2016 at 22:28 - Reply

    Hej!
    Blev intresserad och kände ett slags måste att försöka svara på ditt inlägg..kul att det väcker reaktioner, då ett problem som detta tydligen bara ökar och drabbar allt fler..framför allt ev barn. Barn som på ett obarmhärtigt sätt blir dömda till att ev växa upp utan sin far/mor under samma tak. Självklart sätter det tydliga spår som kan variera från individ till individ..
    Ett generellt problem är att vi tror att vi kan förändra vår partner, det går inte. Vi har egentligen fullt upp med att försöka förändra oss själva..med det vill jag säga att det är otroligt lät att ha snedvridna förväntningar på varandra..en förväntning som mynnar ut i en besvikelse.
    Faran med den besvikelsen är att man börjar jämföra sin partner mot andra..klartext jämförelsen består i detta; dom uppenbart negativa egenskaper jämförs med dom positiva egenskaper hos en ev nyfunnen ”vän” .
    Den matchen kan ingen vinna.
    Båda i en relation har ett självklart ansvar att vårda sitt förhållande, det kan inte läggas på den andre av den enkla anledningen att relationsproblem är gemensamma..hur man ev väljer att ”lösa” dom problemen kan dock vara högst personliga typ att den ena partnern hittar en bättre!!
    Alltså äger båda två relationen, den makten bör delas jämlikt och också ses som väldigt värdefullt, då det är värden såsom förtroende, tillit,lojalitet och kärlek i potten..skadan av att förlora allt detta kan vara djupgående och ta många år att bli symtomfri från..det finns det många bevis på.
    Så en krass kontenta och en medskickad klyscha till det ovan genmäle är att om gräset upplevs grönare på andra sidan, då är det det dåligt vattnat där du står!!
    /r

  103. Suss 12 mars, 2016 at 11:02 - Reply

    Så många kloka tankar jag läst här. Det är så intressant med förhållanden! Hur mycket är det egentligen som spelar in för att få ett förhållande att bli varaktigt…och lyckligt? Hur mycket påverkar till exempel stress samt hur mycket påverkar bakgrunden (barndom m.m) varje människa har med sig? Varför mår vi många gånger så dåligt när vi har det så bra?

    Kärlek är så härligt, det borde vara så lätt. Ändå är det inte det. Jag vill fortsätta älska min man och älskar honom fortfarande. Vi har olika sätt att hantera stress. Jag pratar gärna om den och reagerar, min man reagerar på sitt sätt, detta genom att ”stänga av”. Min man och jag har olika sätt att förhålla oss till sjukdom, bara en så ”enkel sak” som influensa eller vinterkräksjuka.

    Jag försöker ”väcka upp” min man när vi går igenom de lite tuffare perioderna (t.ex. ”Vabruari”), min man stoppar helst huvudet i sanden och kör på. Jag blir ”sambandscentralen”. Vi har perioder när kärleken väcks till liv och ”pirret” som fanns från början blir lika levande som när vi just träffats. Men ibland blir det tungt, när perioderna med ”huvudet i sanden” blir för långa. Jag fortsätter att försöka vara mig själv så långt jag kan. Det positiva är att när väl lite ”tyngre perioder” klarats av så blir faktiskt kärleken starkare allt eftersom. Det är lätt att ge upp när det tar emot för mycket. Men ibland måste det få ta emot. Men jag förstår att skilsmässa ibland är det enda som återstår. Båda behöver dra sitt strå till stacken. Det kan nog se lite olika ut i olika förhållanden.

    Jag ser förhållande som ett trädgårdsland, om solen slutar skina eller om man slutar vattna så dör det. Viktigt att försöka se det fina med kärleken. Gräset är inte alltid grönare på andra sidan. Men sedan har allt också sitt pris. Och det kan bara varje människa i sig själv känna.

  104. Anna K 1 juli, 2016 at 11:06 - Reply

    Jocko….oj vad din berättelse berörde mig! Jag har så mycket igenkänningar i din berättelse, jag likt dig fick också ett enormt uppvaknande.

    Men samtidigt har jag nu fyra år efter separationen förstått att vi aldrig hamnat där om jag från början, innan onda ryggar och slitningar på arbetet , levt i ett förhållande med ömsesidighet, respekt, tillit, lika mycket bekräftelse från oss båda till varandra, ett jämt givande och respektfull konversation oss emellan. Då hade man stärkt varandra till att ta sig till en bättre arbetssituation och kanske dina ryggbesvär inte hade funnits.

    När separationen var ett faktum så sade min före detta man….det är inte dig det är fel på, utan jag har alltid haft en snurrande tanke om andra kvinnor! I och med att han bara rakt av sade så, så började jag kunna lägga ihop mitt livspussel och förstå varför jag alltid i vårt förhållande upplevt mig mindervärdig, och många andra känslor.

    Summarum så skulle inga pengar i världen kunna köpa mig tillbaka in i en sådan destruktiv relation igen. Det har varit en mycket tung men lärorik läxa och jag är glad att jag fick den vid 45 års åldern, att jag släpptes fri och fick en möjlighet att komma tillbaka till min egentliga personlighet, istället för att ha levat kvävd, utan vetskap, tills man var 65 år…då hade jag aldrig hunnit resa mig upp igen innan graven….

  105. Thomas 27 augusti, 2016 at 14:32 - Reply

    Intressant. I min närmaste vänskapskrets har jag de senaste åren betraktat fem separationer. I fyra av fallen har mannen i förhållandet tagit initiativet. I två av dem dessutom aktivt bidragit till hjälp från tredje part innan separation. I det femte fallet rörde det sig om en gemensam överenskommelse baserat på en längre tids intern dialog.
    Slumpen?

  106. Johanna 18 januari, 2017 at 15:43 - Reply

    Hej!
    Du sätter precisa ord på ALLT! Precis så där va det för mig…. 3 månader har gått och och jag känner att det är så rätt att jag lämnade vårt döda förhållande. Jag tycker ff om honom (efter 13år tillsammans), men DET finns inte där. Så mycket jag har saknat och vill uppleva framöver. För mig va det nig kommunikationen som dödade allt i slutändan, att få bära på så mycket själv, att få vänta hemma med barnen, en timme sen, två timmar sen, tre timmar sen- utan att meddela. Hade jag haft det tufft med barnen och ville berätta detta och han inte va hemma fick jag alltid till svars ”varför berättar du detta, jag är inte hemma, jag kan ingenting göra”- det enda jag ville va att han skulle förstå och säga ett par kloka uppmuntrande ord. Det som irriterar mig idag är att så förbannat många ska ha åsikter om MITT beslut, att lägga sig. Jag har hört kommentarer på omvägar ”men han som är så bra och snygg”, ”hur tänker hon nu”, ”hon är desperat”- sköt dej själv och skit i alla andra. Alla dessa jäkla åsikter får mig stundtals helt utmattat och förvirrad. Men jag VET från botten av mitt hjärta att det är helt rätt beslut jag tagit. Undrar vad dessa människor får ut av att ifrågasätta mig och mitt beslut. Sanningen är även den att i en kris likt denna, då får man verkligen veta vilka som är ens vänner. Jag har ”vänner” som inte ens hört av sig en gång på 3 månader (fast jag vet att dom vet). Det finns många funderingar i livet. men en sak är säker, jag vill leva lycklig resten av mitt liv!

  107. Erkolina 8 februari, 2017 at 01:24 - Reply

    Fortfarande vanligt att tjejer fostras till att behaga killar (känna av hans humör, dela hans intressen, vara inkännande).

    Killar får inte dessa verktyg och de verktyg man inte har kan man inte använda. Om man inte har språk på sina känslor kan man inte prata om dem. I stället utvecklar man andra konflikthanteringssätt.

    När man är nykär kan missförstånd och brist på kommunikation slätas över med fysisk närhet. Efter ett tag räcker det dock inte. Om det då går över i att den ene behagar den andre så är det en tidsfråga innan det pajar. Nyckeln är att gitta kommunikationen tidigt – medan båda är motiverade att få närheten.

  108. Anna 3 november, 2017 at 14:48 - Reply

    Jag känner igen mig. Jag vill lyfta fram något som inte så många skrivit om här, nämligen förmågan/viljan att dela sina känslor. Många skriver om att kvinnan i ett förhållande vill bli sedd, lyssnad på etc, men att mannen inte bryr sig eller har förmågan att möta hennes behov. Det är ett viktigt problem. Det är också oerhört viktigt att känna att ens partner vill _dela med sig_ av det hen känner. Min man delar _aldrig_ med sig av sina egna känslor. När jag frågar, säger han att han inte känner något speciellt, att allt är bra. Nu har jag slutat fråga, för jag vill inte höra det där svaret: ”Jo, det är väl bra…”. För mig är det helt obegripligt att leva i flera decennier som människa och aldrig känna någon variation i känsloläge, aldrig vara i existentiella/personliga utvecklingsprocesser, kriser, upp- och nedgångar… Hur kan det vara möjligt att gå med ett och samma känsloläge hela tiden, med undantag för när någon i ens närhet går bort och liknande? Ibland känns det som att jag lever med en robot, superbra på att ta ansvar i hemmet och liknande, men helt utan andra känslor än att ”allt är O.K.”… Det blir väldigt ointressant och tråkigt för mig. Alla mina viktiga samtal sker sedan länge med andra människor än med min man, för det blir väldigt tråkigt att ”spela tennis mot en garagedörr”.

  109. Maria 2 september, 2018 at 23:31 - Reply

    Känns gick så igen mig i texten för jag försöker med allt men jag verkar inte ens nå fram till min pojkvän som säger att han gör allt och säger att han bryr sig och visar all kärlek men sanningen är att han sällan gör det. Texten visade jag för honom och bad han fundera efter samtidigt han läser men vi får se hur han reagerar liksom.

    Jag försöker med allt och lite till men känner mig så sårbar, ledsen, arg att jag inte lyckas nå fram för jag vill han visar de han säger men de verkar lönlöst men ändå!
    Hur ska man egentligen göra, bland annat kraschar må gå förhållanden pågrund utav den ens eller båda sitter för mycket med mobilen osv osv

  110. Gj72 25 november, 2018 at 08:25 - Reply

    Allt handlar om kommunikation och att ”känna in” varandra. Kan man inte kommunicera alls så dör förhållandet fort. Oftast är man lyhörd o öppen för kommunikation i nyförälskelsen anser jag och ett välfigt vanligt fenomen. Men så sakteliga så bleknar just denna lyhördhet o kommunikation o man börjar ta varandra för given. Livsfarligt!! Här tröttnar jag som människa…när min partner slutar eller upphör att kommunicera eller glömmer helt bort hur viktigt det är att ”känna in”..när jag blir ledsen över ett beteende som jag ej längre klarar av eftersom jag tidigare levt i ett våldsamt förhållande med en verbalt våldsam man. Vilket min nuvarsnde partner vet mycket väl o helt plötsligt när jag påminner honom om just detta att jag blir ledsen o klarar ej av såna beteenden då alla mina sinnen sätts på högvarv o det blir olustigt som fan.
    Då överreagerar jag o ska ej ”döma honom utifrån min tidigare partner”…
    Med det utsagan av min annars helt underbara sambo som verkligen är den mannen som lyssnar o vet hur jag funkar..som gör allt för mig…dom jag avgudar just därför.
    Här dör en bit av just den underbara man jag just nu lever med…
    O jag kan tillägga att dessa tillfällen är när min sambo druckit…han blir helt förändrad.
    Sorg i hjärtat då dessa tillfällen uppkommit alltför många ggr o hanterar ej dessa alls längre…blir sorgsen o drar mig undan.
    Denna fantastiska man som jag avgudar blir som förbytts…o verkar inte vilja ändra på det heller…för vill inte prata om det alls…för jag är överkänslig eller jämför…

Leave A Comment

X