Vad händer om du slutar delta i relationsdramat?

//Vad händer om du slutar delta i relationsdramat?

Vad händer om du slutar delta i relationsdramat?

Föreställ dig en tv serie som aldrig tar slut. Fortsättning år efter år och publik som väntar på den förlösande avslutningen. Avsnitten blir mer och mer dramatiska, invecklade och fyllda av intriger. Men egentligen händer ingenting – bara ett bedövande beroende.

Jag ser relationer, halvförhållanden och sådant som jag inte riktigt vet vad jag skall kalla det för, fungera på liknade sätt . Om du är mitt uppe i ett relationsdrama med konstanta frustationsuppdateringar, kriser och kaos som utgör tio % (vilket är enormt mycket) eller mer, ber jag dig stanna upp en liten stund, ta ett par djupa andetag och fråga: vad gör detta med mig? De små, små förhoppningarna, tätt återkommande bråken och slitagen.

Livet är nu – en förlorad dag med en person som inte ger lugn och ro i själen. Är det värt det? Lätt för mig att säga – jag vet, men om du backar för ett kort ögonblick och iakttar det hela utifrån – vad ser du? Bortom: ”men, vi älskar varandra..” de passionerade återföreningarna efter tider av avstånd och kyla, sömnlösa nätter och förtrogna samtal med vänner i soffan? Vad ser du min vän? Vem blir du?

Varför är du både skådespelare, regissör och manusförfattare? Vad är det som hindrar dig från att kliva av? Har du redan lagt ned så mycket tid, kraft och hjärta, att det känns lika bra att fortsätta? För en dag kanske…De vaga eller desperata förhoppningarna som tuggar i sig din tid. Ditt liv!

En parrelation som ger sömnlösa nätter, nöter ned och ältar frånvaro av varaktig trygghet, är inte värd dina ytliga oroliga andetag. Var så säker!

Vänd din blick och drömmar åt ett annat håll, låt det få göra ont i några månader, gråt, känn ensamheten och tomheten. Du vinner dig själv och smakerna kommer tillbaka.

Ambivalent anknytning och när våra känslomässiga sår förslavar – webinar ikväll den 4/4 klockan 20.00. Följ den här länken för att anmäla dig. Du är varmt välkommen!

Michael Larsen – relationscoach

By |2018-04-04T08:46:11+00:00april 4, 2018|Blogg|10 Comments

10 Comments

  1. Anna 4 april, 2018 at 10:05 - Reply

    Jaaa Michael. Så är det!
    Klok man-du är!

  2. T 4 april, 2018 at 10:35 - Reply

    Helt sant!!! Är fantastiskt när solen åter igen lyser på ens ansikte, berör ditt sinne och du åter börjar känna hur det bubblar i kroppen på dig!

  3. Petra35 4 april, 2018 at 13:22 - Reply

    Jag kastades av tåget som inte tog mig nånvart, men som jag inte visste hur jag skulle hoppa av själv. Det va svinjobbigt att bli avkastad. Alltså avvisad och utbytt. Kände mig otillräcklig, fel och värdelös. Fast nu är jag tacksam för att jag blev avkastad. För det var destruktivt till tusen för mig. Och jag har tvingats vidare i livet. Och nu förstår jag att det jag måste lära mig är att se mitt eget värde, vad jag behöver för att må bra och vad jag ska säga nej till i fortsättningen. Att hitta lugnet och värdet i att vara jag. Att inte försöka prestera mig tillräcklig för att någon ska vilja leva nära mig. Det är numera själva kvittot för mig på om en relation är värd min tid…kan jag vila i närvaron av en annan? Kan det vara lugn och tillräcklighet som ska kännas.

  4. Petra35 4 april, 2018 at 13:25 - Reply

    Och kan jag känna tillräcklighet inför mig själv? Det är det jag vill känna. Att jag är mer än ok precis nu. Inte sen, inte om. NU. Men det är inte riktigt så jag känner. Men det är ok.

  5. G 4 april, 2018 at 18:11 - Reply

    Igenkänningsfaktorn är sååå stor….
    Till alla som funderar på att delta i webinaret…anmäl er….det är absolut värt det….

  6. H 4 april, 2018 at 19:55 - Reply

    Jag har klivit av tåget som dessutom försökte stanna och plocka upp mig flera ggr, det ena sättet mer sofistikerat än det andra-allt för min skull såklart. Det är svårt att hålla emot när man inget hellre vill än att hoppa på och bli hög på livet och åtrån igen. Men nu när jag klivit av vågar jag inte kliva på, inte ens en station för en kaffe, för jag är livrädd att hamna i desperation och förtvivlan och nedvärderad i självvärde igen. Långsamt långsamt, går det lättare att stå emot lockelserna. Det har gått 1,5 år sedan jag tog beslutet. Sorgligt är vad det är, att det tar så fruktansvärt mycket av min tid och energi.

    • Petra35 4 april, 2018 at 21:26 - Reply

      Riktigt bra gjort må ja säga! Starkt!

      • H 5 april, 2018 at 21:38 - Reply

        Tack, det har varit otroligt svårt och hjärtat har värkt. Jag har sökt stöd i bloggar som den här, läst på om narcissism och försökt tänka på att det aldrig kommer fungera, inte ens om han gick i terapi (vilken han gjorde och gör för jag tror tillslut han insåg hur sjukt allt var) för att jag kommer aldrig aldrig aldrig kunna lita på honom någonsin igen. Tillslut lättar det och att stå emot blir inte längre lika stor inre kamp. Jag känner liksom att det är värre att gå tillbaka än att stanna kvar och utvecklas framåt. Och det är en lättnad.

  7. Anders G 12 april, 2018 at 08:53 - Reply

    Det har gått 3 månader sen separationen och känslan jag har nu är som att leva i en torktumlare. Jag saknar henne något oerhört, trots de olikheterna vi har på vissa punkter.

    Går till terapeut och på den beskrivningen som jag ger av mitt ex så har hon tydliga drag av Borderline. Jag har levt i en bergochdalbana – relation, med På/AV-läge. Där jag under första åren var fantastisk och den kärleken hon kunde ge var maxad på alla sätta och vis. Nu efter uppbrottet är hon helt iskall och vill inte ha någon som helst kontakt. Hon stänger av sina känslor vilket är hemskt…Hon var svartsjuk, kontrollerande (sms/telefonsamtal), avundsjuk på mina barn.

    Jag inser att förhållande inte kunde funka i längden men jag älskar henne ändå! Det är som att hennes starka kärlek blev som en drog…

    Drömmer mardrömmar varje natt och har hög puls och ångest..

    Tänker på er som är i liknande situation!

    Har ni fler råd så skriv gärna, det hjälper mig!!!

  8. Cecilia 13 april, 2018 at 17:37 - Reply

    Vilket fint inlägg! Känner så väl igen mig. Har levt i ett dysfunktionellt halvförhållande i 2 år, men nu äntligen har jag bestämt mig och avslutat relationen. Och det går upp och ner, vissa dagar inga tankar, andra dagar ständiga tankar på den andre. Men jag måste kämpa mig igenom detta. Ensamhetskänslor, sorg och ledsenhet, saknad.

    För det var precis som det står skrivet i inlägget, slöseri med tid. Ständigt grusade förhoppningar och besvikelse. Att bli tagen för given. Att bli behandlad respektlöst och hänsynslöst. Och jag kände hur jag slösade bort tid på en relation som inte gav mig någonting. Där allt var på den andres villkor. Jag förlorade respekten för mig själv.

    Men nu har jag bestämt mig . Att leva mitt liv och lämna det gamla bakom mig. Blicka framåt och fånga dagen.

Leave A Comment

X