Går det att komma över otrohet och rädda förhållandet?

//Går det att komma över otrohet och rädda förhållandet?

Går det att komma över otrohet och rädda förhållandet?

sorg, otrohet

Om du för tio år sedan frågat mig vad jag skulle ge för råd till någon som blivit utsatt för otrohet, eller om jag själv fått smaka på den bittra erfarenheten, hade svaret kort och gott blivit: ”lämna förhållandet och titta inte i backspegeln!”

När jag genom åren lyssnat till par och enskilda har nyanserna blivit fler. Det är inte längre lika svart och vitt. Kan förstå att otrohet förekommer, MEN det betyder inte att jag tycker det är ok – tvärtom. Det är ett enormt svek som skär djupt in i det emotionella hjärtat och rör upp mörka känslor.

Trots detta har jag sett exempel på där otrohetsaffärer blivit en vändning och t.o.m. fört parterna närmare varandra (efter enormt efterarbete förstås) p.g.a. man tvingats göra en djupdykning i förhållandet och rannsaka sig själv. Frågor kring bekräftelse, närhet, tillit, sexualitet BEHÖVER granskas närmare.

Självklart är det så att om ens partner har ett upprepat mönster av svek, är det bara en sak som gäller: lämna! Det finns människor som är så pass trasiga, bekräftelsesökande och ovilliga till förändring att de inte klarar av att hålla sig till en person.

En naturlig och mänsklig reaktion hos den som blivit utsatt för otrohet, är att kräva full tillgång till sms, mail, facebook konton etc. Man förväntar sig full transparens i tillitens namn. Tyvärr fungerar det inte, eftersom det inte tar oss till problemets kärna: känslan av avstånd och brist på närhet. Ökad kontroll känns kanske bättre för stunden, men det bygger inte ett helt och lyckligt förhållande.

Den som varit otrogen behöver ”äga” sitt svek och inte lägga ut det på yttre omständigheter och bortförklaringar. Att ta ansvar innebär att verkligen KÄNNA och FÖRSTÅ vilken smärta man utsatt personen vid sin sida för. Halvhjärtade försök fungerar inte.

Börja kommunicera kring era djupare behov i ett förhållande och räkna med känslomässiga berg och dalbanor. Det behövs TID för att läka. Där det finns vilja och kärlek, existerar det alltid möjligheter.

Hur ser du på otrohet? Går det att hitta tillbaka till varandra eller är det kört?

P.S. Vet att det är ett gigantiskt ämne som inte ryms i ett blogginlägg.

Michael Larsen – livscoach

By |2016-12-12T15:13:50+00:00mars 24, 2014|Blogg|63 Comments

63 Comments

  1. Linda 24 mars, 2014 at 14:03 - Reply

    Jag sa en gång att skulle jag bli utsatt för otrohet skulle jag lämna honom direkt .Men när man själv hamnar i den situationen så blir man så sviken och kan inte förstå hur det kunde hända . Otrohet för mig finns inte i min värld jag vet att man inte kan äga någon annan människa och att visst kan känslorna ta slut , men att ljuga gång på gång fortsätta , . Vi har bestämt att hitta tillbaka till varann och men det som ligger i luften är att går det att lita på jag vet inte om jag någonsin kommer att lita på honom . Jag känner ibland att jag inte känner den här personen längre . Jag är villig att ge honom en chans men oron gnagger i mig .L

    • Michael Larsen 24 mars, 2014 at 20:07 - Reply

      Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter Linda – modigt! När vet du att du kan lita på honom? Vad behöver du för att känna dig hel i relationen? Värme till dig.

  2. Linda 25 mars, 2014 at 04:44 - Reply

    Jag har funderat mycket på vad som skulle göra att jag kände mig hel igen . Men jag har kommit fram till att en dag i taget för att bygga upp det som är förstört . En del dagar går det jätte bra och en del inte .L

  3. Anette 25 mars, 2014 at 08:03 - Reply

    Väldigt bra skrivet. Var går gränsen för otrohet? Är det bara vid fysisk otrohet? Eller kan man räkna in då ens partner har upprepande kontakter med olika kända/okända kvinnor via chatt el dyligt? Skulle vara intressant att veta vad du tycker om detta.

    • Michael Larsen 25 mars, 2014 at 08:15 - Reply

      Om chatten med andra kvinnor/män består i sökande efter bekräftelse och där det finns en laddning, spänning har ju uppmärksamheten lagts utanför förhållandet. Otrohet behöver inte enbart vara något fysiskt/sexuellt. Frågan var och en bör ställa sig är: ”det jag skriver, säger och gör nu – är det något som min partner hade kunnat se och höra, utan att förhållandet skadats?” Hoppas det var svar på din fråga Anette.

  4. Maria 8 april, 2014 at 02:45 - Reply

    Jag har sen några dar upptäckt rn viss typ av otrohet från min sambos sida. Jag väljer att kalla det otrohet även om de bägge hävdar att allt de gjort är att ha pratat.

    Sen en vecka drygt har jag lyckats DRA ur info fr min sambo att han inte mår bra, han kunde inte svara på vad han vill längre, om han älskar mig. Han vet inte. Jag har en längre tid mest vart arg vresig sur – jag vet det själv då jag inte mått så bra själv. Började arbeta i höstas efter 1,5 öra mammaledighet. Vi har alltså en liten 2-åring. Även en 8-åring, som är enormt krävande med ständiga raseriutbrott sär vi just nu håller på med en utredning o det lutar åt att det är nåt inom Autism spektrumet. Vi har även en 10-åring.

    Efter att ha pratat Massor hela den veckan ( jag insåg ju vafan som höll på att hända o att jag betett mig hemsk som jämt är sur, irriterad, PMS-ig) så tyckte han att det var bra att vi pratar men som sagt han var fortf inte säker på vad han känner. I fredags kväll när han somnat så kollade jag hans mobil – fick liksom en känsla.

    Där ser jag ett meddelande som lyder ”tänker på dig fining” följt av puss-smileys. Från vår 2-årings dagisfröken!!!! Som jag dessutom har anförtrott mig åt om hur jobbigt vi har det med 8-åringen samt to m nämnt att sambon mår dåligt, att vårt kaos hemma börjar påverka familjen.

    Jag väckte honom direkt o diskussionen var laddad.
    Skrev även till henne som svarade att hon kände sig dum, skämdes osv.

    I söndags fick jag ett till medd av henne där Jon skrev vilken jobbig helg det vart o hennes åtgärd är att de två andra fröknarna kommer Att sköta koantaktrn m mig vid lämning o hämtning. Hon kommer begära att bli förflyttad till annan avd eller to m annan förskola.

    Min reaktion blev då
    1. Ok hon skäms. Inser att hon kan bli eb orsak till att försätta en relation, en familj som splittras.
    2. De har verkligen något o därav denna handling.

    Min sambo nekade först till att de haft mer kontakt men sa sen att jan visste att hon skickat detta till mig.

    Eftersom han vill att vi går på familjerådgivning och fortf inte vet hur vad han vill så sa jag åt honom att plocka bort henne från de soc medier de hade kontakt. Mobilnr hade de tydligen inte bytt (men vad vet jag). Det hemska här vävar även att han erkände känslor för henne men att han inte har det för mig.

    Nån timme senare när
    Ungarna kommit i säng var jag jätteledsen i ville kramas. Han gick med på det o vi kramades länge. Även när vi la oss. Jag grät o grät. Sov nästan ingenting. Grät på morgonen o han drog mig till sig o kramades igen. Jag gick o lämnade barnen på skola o dagis. Fick dör en hård varm kram av ena dagisfröken som led med mig o var chockad, ”hon” hade gömt sig i ett rum sär under tiden.

    När jag kom hem pratade vi mer. Vi tog en kaffe o sen
    Åkte vi på ett möte som rörde 8-åringen. När vi kom hem satte vi oss i soffan m en kopp kaffe igen. (Vi var bägge lediga hela dan(ska tilläggas att hAn har skiftjobb så vi byta ofta av i dörren). Han började småhinta att vi nog kan fixa detta, att det känns mkt bättre, att han blev lite småkär i mig på morgonen när han tittade på mig i sängen. Alltså fatta mitt lyckorus nu. Jag var bara lugn o log. Vi smekte varann över benen bara. Lugnt så. Han skulle iväg o styrketräna en sväng med sin bror så han reste sig upp o sa att nu kommer jag att
    Pussa dig o det ledde till kyssar o t o m att vi låg med varann. Sen pussades vi Om att vi aldrig ville sluta.

    Han åkte såklart till slut. Jag var sen i hämtade barnen. Sen hem igen o efter en stundmåkte vi alla o grattade hans mamma son fyllde år. När vi kom hem så var det bara lite lugnt att alla satt i soffan, han o jag kände oss jttetrötta. Jag slängde ihop nån snabb middag o han gickknunder tiden på toa för han kände sig så risig i magen. Tvååringen var med honom men kommer efter en stund till lingon säger ”pappa ledsen”. Jag går dit (övervåningen, vilken toa knappt används) o han har låst o är därinne ledarn. Till slut får jag komma in (jag börjat försöka få upp låset då han först inte öppnar). Han sitter där o är ledsen o verkar liksom helt konstig igen. Jag kramar o säger att han får vara det, att det kommer ta tid detta. När jag frågar om det är nåt särskilt så svarar han bara ”hela situationen”.

    Så igår kväll o nu (mitt i natten) så känna det som att jag kastas tillbaka till helveteshålet igen.

    Igår när vi hade vår bra stund (innan sexet( så sa han att kramarna nog gör mkt. Att man är fysisk. Men nu känner jag inte riktigt samma gensvar där igen. Tänker han på henne? Sörjer han det? Så går mina tankar.

    Efter att han tog bort henne fr fb mm så skickade jag ett medd till henne – som han godkände. Att hon inte skulle ha ngn mer kontakt med ngn av oss för att vi ska försöka reparera vår relation o att han nu tagit bort henne fr soc medier o dyl. Fick inget svar där men såg att hon läste det på en gång. Sen tog även jag bort henne från fb.

    Oj vad långt det här blev. Men det är typ hela storyn. So far.

    • Annali 18 november, 2014 at 08:29 - Reply

      Låter som min situation fast omvänd. Det är jAg som är den ”otrogna” men vill så gärna att mitt och min sambos förhållande ska fungera. Hur har det gått för er? Vi har separerat tillfälligt.

      • Michael Larsen 18 november, 2014 at 20:44 - Reply

        Tack för att du delar med dig av din berättelse Annali. Vad behöver hända för att er relation skall fungera?

  5. Maria 8 april, 2014 at 02:50 - Reply

    Knasiga ord det blev lite här o där i min text. Skriver från mobilen. Hoppas det går att tyda ändå 🙂

  6. Jessica 7 augusti, 2014 at 10:30 - Reply

    Hej! Halkade in på din sida efter desperat sökt efter läsning om det går att gå vidare ihop efter otrohet. I vårt fall var det jag som blev uppvaktad och förälskad i en annan man och vi separerade på mitt iniativ. Det blev aldrig något med den nya mannen och efter att ha rannsakat mig själv i två år insåg jag att jag fortfarande älskade mitt ex. Vi bestämde oss för att försöka igen för ca 1 1/2 år men det har inte varit en lätt resa. Mitt ex genomgick såklart en enormt svek och livskris som han fortfarande jobbar med. Vi vill båda men är i olika fas hela tiden och har svårt och hitta ett läge där båda känner sig nöjda. Ibland tar hopplösheten över och jag undrar om det nånsin kommer funka. Vi bor inte ihop men ses och hörs nästan varje dag. Jag förstår att detta måste få ta tid men är orolig för att vi väljer fel väg att hantera detta på. Har du bra tips?
    Med vänlig hälsning,
    Jessica

    • Michael Larsen 8 augusti, 2014 at 05:05 - Reply

      Verka som att du/ni behöver prata med någon Jessica. Vissa saker kan man bara inte klura ut på egen hand. Det behövs en tredje part som kan se på er situation utifrån. Det är mitt bästa tips till dig. Sätta ord på det som hänt och på så sätt kanske kunna komma närmare varandra.

  7. K 13 september, 2014 at 07:39 - Reply

    Hej.
    Det var så skönt att hitta denna sidan. Just nu känner jag mig så otroligt ensammen. Jag och min pojkvän har varit tillsammans i snart fyra år. Det senaste året har vi inte haft det så jättebra. Med hans arbete är han borta ca fem månader per år. Jag är och hälsar på honom så ofta jag kan vilket har fungerat ganska bra. Men detta tär på förhållandet en del, plus att jag är ganska svartsjuk som person och när han är borta är det lätt att oroa sig. Hur som helst har vi kämpat på då vi verkligen har någonting speciellt. I sommras då det var som värst sa han att han behövde tid att tänka på saker. Vi bestämde att det inte var ett uppehåll i förhållandet, bara lite egen tid att komma fram till hur vi ska få detta att fungera.

    Jag hade en otroligt jobbig tid under denna ”egna tiden” då jag var rädd att mista honom och visste inte hur han tänkte på saker. Efter ca 1,5 vecka träffades vi och hade ett långt och bra snack om hur vår relation har varit, vad vi båda har varit bra och dåliga på i förhållandet. Vi bestämde att vi skulle börja om på nytt och kämpa för det fina vi faktiskt har.

    Det gick jättebra, vi har aldrig haft det så bra. Vi kände att vi hittat tillbak till det vi hade i början av förhålladet. Det var verkligen en lättnad och vi var kärare än någonsin.

    Men… Förra veckan då jag var på hans jobb tog jag hans telefon (trots att vi nu hade det bra hade jag ändå en känsla av att någonting hade hänt under våran egna tid). Och javisst, jag hittade det. Det sms:et ingen vill hitta. Han hade haft sex med en annan tjej under den tiden. Det fanns dock ett till sms där han skriver att han ber om ursäkt, att han inte vill fortsätta ha kontakt för att han håller på att bli tillsammans med mig igen.

    När jag konfronterade honom erkände han att han hade haft sex med denna tjejen en gång på fyllan (av meddelandet kan man avläsa att det bara var en gång) och han skämdes över att han inte berättat det för mig. Jag har alltid sagt att om du skulle vara otrogen måste du berätta för mig för jag har rätt att ta ett beslut om jag vill vara med dig eller inte.

    Hade jag fått reda på detta när det hände (då vi hade det dåligt) är jag ganska säker på att jag hade lämnat honom direkt. Men nu har (hade) vi det så bra och jag känner verkligen hur otroligt mycket han älskar mig och vill vara med mig. Nu vill jag försöka få det att fungera. Men tilliten är borta, nu blir jag osäker på om han har gjort det tidigare och om han skulle kunna göra det igen. Jag tror inte det, men min tillit har verkligen fått en smäll.

    Jag känner mig så ensam då jag inte vill prata med mina vänner om det här för jag vet att de flesta av dem skulle hata honom och tycka jag är svag för att jag vill försöka få det att fungera. Jag har en kompis jag tror jag ska försöka prata med för jag behöver någon, detta gör så ont. Mina känslor åker bergochdalbana.

    Frågan är, är jag svag för att jag vill kämpa för detta? Vad ska jag göra för att lita på honom och vad ska han göra. Just nu är han väldigt tålig och tar all skit och är villig att prata med mig och svara på alla frågor jag har.

    Detta blev långt men det var även skönt att få ur mig. Fick reda på detta för ca 3 dagar sedan och har inte pratat med någon ännu.

    Tack för denna sida

  8. Sandra 22 oktober, 2014 at 09:06 - Reply

    Jag skulle vilja ha ett tips på hur jag ska gå vidare, vad jag ska göra då mitt huvud är så irriterande.

    Killen va på utbildning. Jag va hemma med våran 2 åriga dotter och gravid i vecka 32. Lyckligt gift och ett förhållande på 10 år i nacken.

    Efter två veckors utbildning säger han när han kommer hem att han träffat en ny. En mer spännande och intressant.
    Han har sms konversationer och mängder av samtal med kvinnan. Han lovade att inte ringa mer då vi i sådana fall lika gärna kan separera. Han drabbades av en djup deprition och sängde ute alla. Han betedde sig konstigt och mådde verkligen mycket dåligt. När utbildningen va över bad han om ursäkt. Berättade att inget hade hänt fysiskt dock hade han haft tanken men aldrig utfört något på grund av att hans liv med mig betyder väldigt mycket.

    Sen den dagen har han inte pratat med kvinnan. Inte en stavelse och det har snart gått ett år. Jag ältar i mitt huvud alla hemska saker jag kan komma på. Vad skrev han i smsen. Har han varit otrogen. Vad sa dom i telefonen.

    Trots att han gått med på terapi och verkligen försökt med alla sätt vinna tillbaka mitt förtroende så ältar jag ändå.

    Hur ska jag kunna släppa dessa tankar och bara bevara händelsen som ett snedsteg. Eller en förvirrad situation som han förklarar de. (Systern hade tidigare avlidit, föräldrarna skilt sig och pappan blivit alkolist på loppet av 2 år) Jag vet att han va förvirrad och säkert såhär i efterhand inte alls hade för mening att bilda någon ny familj med henne. Utan bara piffa till vardagen med lite spänning. Men jag, jag känner mig kränkt, sårad och väldigt frågvis. Dessa frågor kommer nog att ta dö på vårat förhållande om jag inte finner ett sätt att gå vidare. Som sagt de gäller sms… (kvinnan va inte intresserad av honom, sa hon iallafall )

    Han minns inte vad han skrivit och de finns inga sms sparade så hur ska jag gå till väga jag väger verkligen i mitten. Av eller på??

    • Michael Larsen 22 oktober, 2014 at 09:44 - Reply

      Hej Sandra! Förstår att du känner som du gör. Det är normala känslor. Det tar TID att komma vidare när något sådant hänt. Om du bestämt dig för att fortsätta med honom, behöver du förlåta på riktigt, för som du själv säger, kommer det att ta död på förhållandet. Behöver du prata, ställer jag gärna upp.

      • Sandra 22 oktober, 2014 at 17:22 - Reply

        Är väl just saken, hur ska jag kunna blunda för att han kan ha skrivit olämpliga saker till en annan kvinna? Jag är inte religiös med vi gifte oss för två år sedan och orden ”evig trohet” är just nu bara bullshit.

        Jag har blivit sviken förr men ja, de är småsaker men svek som svek och tyvärr har jag även sagt ”en gång till och vi separerar” men ja.. jag sitter nog kvar i samma gamla eka iallafall.

  9. Ingrid 23 oktober, 2014 at 08:30 - Reply

    Jag har läst detta inlägg så många gånger nu och ser att jag själv en gång sa att jag skulle gå direkt om det hände mig. Men nu sitter jag här med så kluvna tankar och vet knappt varken in eller ut. Detta var en engångs sak säger han och jag tror att jag tror att han är ärlig. Jag vet att det inte kan bli regelbundet då det skedde i ett annat land. Misstro kommer ju finnas där ett bra tag och det vet han ju själv med. Men vi har nog kommit fram till att viljan att det ska lösas finns där och att vi måste jobba på det båda två på olika sätt och han mer än jag. Jag undrar om det finns en chans ? Kan jag glömma det som skett ? Just nu känns det jätte svårt även om jag innerst inne fortfarande älskar honom och vill inte kasta bort 18 år !

    • Michael Larsen 23 oktober, 2014 at 08:52 - Reply

      Verkar som om ni måste prata ut om det som hänt. Hjälper gärna till om du/ni önskar. Värme till dig.

    • Pernilla 12 november, 2017 at 08:42 - Reply

      Känner med dig. Varit med om otrohet o det finns ju inget som gör så ont….
      Började m chat o spännimg fr hans sida o sen gick d överstyr. Hände 2 ggr m samma tjej. Vi har snart vart ihop i 17 år. Kämpat för barn o adopterat….det bästa som hänt oss.
      Nu så börja han chatta men en via happy pancake o först var d vänskap som han sa o behövde nån o prata med o jag var naiv o glad för hans skull men sen kom de in på sex…..! Han är väl inne inån livskris.
      Har aldrig tvivlat på oss..kandke tagit för givet men ändä inte. Det här är sä tufft o när det äe barn.inblandade blir det ännu svårare….
      Stanna el lämna?
      Har bara gått 1 mån….

  10. AG 24 oktober, 2014 at 21:49 - Reply

    När vänner till mig har blivit sårade genom otrohet har jag direkt sagt att dom ska gå vidare. Men nu vet jag att det är lättare sagt än gjort.
    Jag fick för ca 1 månad sen reda på att min sambo varit otrogen med sitt ex under 7 månader. Vi har bara varit tillsammans lite mer än ett år. Dom började träffas månaderna innan vi flyttade ihop (november), och ”bröt” i maj i samma veva som vi fick reda på att jag va gravid.
    Sen dag ett har han sagt att hans ex är totalt dum i huvudet, äcklig och att han inte ens skulle vilja ta i henne med tång. Det har han sagt hela tiden. Men sen fick jag reda på att dom hade sex i soffan första gången dom träffades i november efter lång tid. Hon har tydligen kommit hem till honom innan jag flyttade dit och sovit över. Tog då med sig sina lakan och täcken för att jag inte skulle märka nåt. Han åkte till henne

    • AG 24 oktober, 2014 at 21:56 - Reply

      Blev lite fel där…
      Han åkte till henne när jag jobbade kväll. Han gick tidigare från sitt jobb och åkte till henne för ”en snabbis”, tog en dusch hos henne så jag inte skulle märka nåt och åkte hem till mig.
      Hon skickade bilder till mig på sms osv. Smygbilder hon tagit när hon var hos honom mm.
      Jag är kvar hos honom pga graviditeten. Men allt känns otroligt svårt. Jag kan inte säga till honom att jag älskar honom, inte ha sex, inte kyssa honom och ibland kan jag inte ens titta på honom. Jag tror att det som gör mest ont är att dom höll på så pass lång tid. Och som pricken över i:et så kommer han inte ihåg nånting. Han har allt hjälp för detta och förstår verkligen inte hur han kunde göra nåt sånt mot mig. Men om jag ska vara ärlig så vet jag inte hur länge jag orkar vara kvar. Känns som att bilderna i huvudet aldrig kommer försvinna.
      Blev lite långt inlägg detta, men det var väldigt skönt att skriva av sig lite.
      Tack så mycket

  11. Matilda 27 oktober, 2014 at 10:10 - Reply

    Snälla ge mig råd!
    Jag är 21 år och min kille är 25. Vi har varit ihop i 1,5 år och har det verkligen jättebra! Jag älskar honom så otroligt mycket! Vi bor tillsammans i en jättemysig lägenhet och pratar mycket om framtiden med barn, hus, osv. Vi har även planer på att förlova oss inom kort.

    I helgen berättade min kille att han hade varit otrogen två helger tidigare. Han var ute på krogen med sin killkompis och hade det kul och det blev en hel del dricka. Det sista han säger att han kommer ihåg är att de tog vars en shot och sen är det svart tills han vaknade i sängen med en annan tjej. Han fick panik, tog sina saker och sprang hem till oss.

    Nu har han gått och haft jätteångest över det hela men bestämde sig för att berätta det han kommer ihåg. Han bara grät och grät och hela helgen har vi bara varit tillsammans men det är jobbigt.

    Jag HATAR honom för att han har varit otrogen, men jag ÄLSKAR honom mer än vad jag hatar honom och jag vill inte kasta bort ett så underbart förhållande bara för en sak som har hänt på fyllan!

    Men hur går man vidare?? Så fort jag är ensam så tänker jag på det och börjar gråta. Jag vet att han ångrar sig och att han älskar mig, men hur bygger man upp tilliten till varandra igen??

    Snälla ge mig något svar eller hjälp med vad jag ska göra?!

    • Jessie 10 december, 2014 at 21:30 - Reply

      Hej jag undrar hur de gått för dig? Sitter i precis samma sits som du gör/gjorde och jag vet inte heller hur man ska förlåta och gå vidare? För just nu gör de bara ont och grinar så fort jag är själv och får ångest över allt som hänt.

      • Michael Larsen 11 december, 2014 at 08:27 - Reply

        Jessie: du är mitt i sorgebearbeningen och det tar tid.Tårarna är en del i läkningen. Värme till dig.

  12. Roger 1 december, 2014 at 12:08 - Reply

    Hej,
    Känns märkligt att skicka sin historia ut i cyberrymden. till alla därute vars ansikten jag aldrig kommer se, men på något sätt känns det skönt att dela sorgen (för det handlar mycket om sorg men också förundran) med er andra anonyma själar som kanske har råkat ut för liknande saker. Jag förväntar mig inga mirakelkurer, inget tycka synd om eller upprop att jag ska fördöma och lämna min fru, för det vore så enkelt. Om däremot någon enda känner igen sig i min berättelse och vill dela med sig av sina egna erfarenhet så lyssnar jag.

    Jag är 54 år gammal, vi har tre barn 12, 14 och 19 och jag är egen företagare. Min fru har en högre chefsposition på ett större, statligt bolag. Vi har det med andra ord ganska gott ordnat här i livet. Vi har vart tillsammans sedan början på 90-talet och gifta sedan 98. Fram till 2008 trodde jag att vi båda var lyckliga, men min fru var det uppenbarligen inte. Vi hade vår första riktiga krasch den sommaren. Hon påtalade alla mina brister och svagheter, vilka jag då förstås inte förstod, och ville ha förändring, vilket jag heller inte förstod. Krisen blev djupare och även om jag tyckte det var onödigt, bestämde vi oss 2009 för att gå till äktenskapsrådgivning. Jag förstod efter ett tag att jag nog fan inte var så lätt att leva med. Nu i efterhand kan jag konstatera att vissa sidor av mig inte var de trevligaste. Egoistisk, besserwisser till en del, inte speciellt lyhörd för annat än som intresserade mig, kort stubin, bekväm m.m. Inte så jävla roligt… Jag hade förstås goda sidor också. En bra och engagerad pappa, en bra kompis för min omgivning och hur konstigt det än kan låta, en lojal och god man. Men uppenbarligen inte god nog…

    Vi gick tidvis, om än inte regelbundet hos olika terapeuter, vissa bra vissa odugliga, och vi hade en berg och dalbana i vårt liv där perioder av stor lycka varvades med katastrofperioder. Vid två tillfällen sa min fru att hon ville skiljas. Båda gångerna rann det ut i sanden. Sommaren 2013 hände något. Vi hade ett stort gräl på vårt landställe där jag sa att nu skiter vi i det här. Jag flydde undan och satte mig och skrev ner mina villkor för skilsmässan, helt övertygad om att det var slut. Villkoren handlade om ekonomin, barnen, och allt praktiskt som jag kunde komma på. Vi har vårt landställe på Åland så det var inte bara att packa ihop och åka, utan vi hade enligt planen en vecka kvar på semestern. Jag sa att antingen lägger vi alla kort på bordet nu och berättar för barnen hur det ligger till eller så håller vi färgen tills vi kommer hem och tar det då. Vi valde det senare. Jag hade i tillägg skrivit att om vi av någon anledning vill diskutera framtiden, så gör vi det här och nu. Jag vet inte om det var att jag till slut hade accepterat att vi skulle gå skilda vägar, men helt plötsligt började vi tala till varandra istället för om varandra. När vi kom hem bestämde vi oss för att ta det sakta och varligt och känna oss fram. På något märkligt sätt kom allt det som hade fattats under de senare åren fram igen. Respekten, kärleken, passionen, glädjen, skratten. Allt det som gör livet värt att leva. Visst kan vi idag ha delade åsikter om saker och ting, men det är ok för oss båda och leder sällan fram till någon konflikt.

    Till saken hör väl att jag under alla terapisamtal, särskilt med den sista fick mig att blottställa mig själv inför mig själv. Det var inte roligt att sakta börja göra upp med sig själv, att börja förstå vem jag varit och att komma till insikt att jag vill inte vara sådan. Jag vet nu att det är en ständig process att arbeta med sig själv. Hur som helst, så såg min fru hur jag kämpade för att bli en man att respektera och älska och vi hittade kärleken igen.

    Ni som har hängt med så här länge i min berättelse förstår säkert att historien inte slutar här.

    Jag har alltid haft god intuition. Jag kände under våra mörka år att hennes relation med hennes högre chef kanske var något mer än bara en jobbrelation. Jag var naiv och tänkte att nu i vår jobbiga period kan det kanske vara bra för henne att få input en annan mans tankar för att för att bättre förstå mig. Något mer fanns inte för mig, även om min magkänsla sa något annat, men logiken var trots allt starkare. Min fru skulle aldrig bedra mig… Vårt sista terapisamtal på försommaren 2013 var mycket bra. Jag hade fram dit aldrig konfronterat henne om mina misstankar med chefen, vilket jag nu gjorde tillsammans med terapeuten. Svaret blev ett bestämt nej. Hon hade ingen och hade aldrig haft någon relation med honom.

    Vi har fram tills i fredags haft ett underbart lyckligt liv sedan dess. Vi älskar verkligen varandra och alla pusselbitar har ramlat på plats både vad det gäller oss, barnen, vardag m.m. Hennes Ipad hade strulat så hon bad mig titta på den om jag kunde rensa den från gammal skit som tog plats. När jag börjar hittar jag hennes privata mejlkonversation med hennes gamla chef. Den sträckte sig från våren 2009 till våren 2013. Hon har systematiskt och planerat bedragit mig med sin chef. Själsligt längre än så. Då vi båda reser en hel del i jobbet har det förstås funnits många tillfällen för de att ses. De har haft sex mer eller mindre vid alla tillfällen det har gått. På resor, konferenser, när jag vart borta på jobbresa, när jag vart med ungarna på landet och hon har ”tvingats” jobba kvar en vecka innan hon kunde komma, alla de gånger jag har vart på olika träningsläger, turneringar och matcher med ungarna. Ja, to.m. på jobbet knullade dem. Dessa 3-400 mejl läste jag i fredags. Jag gick ut och kräktes två gånger. När jag läst dem, vartenda ett, var det eftermiddag. Jag messade och sa att vi kommer behöva prata och hon förstod till en början inte vad jag menade då jag var kort i tonen, vilket vi aldrig är annars. Det är alltid mycket kärleksfulla meddelanden oss emellan. Ingenting sades när hon kom hem, men hon visste att jag visste. När ungarna lagt sig konfronterade jag henne. Hon la sig platt. Erkände allting. Jag kände bara hat. Hon hade svikit och förnedrat mig på det värsta sätt en kvinna kan svika sin man på. Hade det handlat om ett enstaka tillfälle när vi mådde som sämst på någon jävla jobbkonferens hade jag förstås blivit förbannad, skällt ut henne och hotat att gå, men då jag älskar henne hade jag försökt förstå och förlåtit. Nu visade sig att hon vart otrogen i fyra år…

    Jag talade om precis vad jag kände och tänkte om henne. Hon bara tog emot det. Jag sa att vårt äktenskap förstås var över. Jag beskrev sveket, lögnerna och förnedringen. Att jag bara kände förakt för henne och när jag tänkte ta bilen och bara försvinna bad hon mig stanna och lyssna. Jag var inte direkt inställd på att lyssna, men ingenting spelade ju någon roll längre. Jag lyssnade och hon berättade precis sin historia som hon hade känt sig under den här perioden. Han hade till en början vart ett intellektuellt bollplank som hon beundrade. Att han såg henne på ett sätt som jag inte gjorde under lång tid. Detta hade växt till kärlek och det ena hade lett fram till det andra, under vår sämsta tid. Deras relation tog slut våren 2013. Hon sa att hon ville berätta för mig då. Att hon aldrig ville såra mig.. När vi hittade tillbaka till varandra efter semestern var hon för rädd att berätta och valde att vara tyst.
    Jag lyssnade och försökte förstå, även om jag var förkrossad. Hon bad att få komma och sitta nära mig. Hon var rädd. Rädd för att jag bara skulle resa mig upp och gå, vilket var vad jag tänkte göra. Jag hade inga som helst planer att låta henne röra vid mig igen. Ändå lät jag henne komma och sätta sig på golvet framför mig. Hon la sin hand i min och jag lät henne göra det. Tårarna rann på henne. Hon var bedrövad. Knäckt. Hon sa att om jag reste mig upp och gick skulle hon acceptera det utan invändningar. Hon sa att hennes svek var oförlåtligt, men att hon ångrade sig så fruktansvärt. Hon bad mig att inte bara lämna henne. Att stanna upp och tänka. Att inte göra något förhastat. Hon sa förlåt. Jag såg in i hennes ögon och såg att hon menade det. Hon kommer aldrig mer ljuga för mig. Mitt hat domande bort. Efter en oändlig och evighetslång tystnad där mina tankar nog aldrig var i fas, sa jag att jag förlåter henne.

    Varför förlät jag henne där och då? Jag älskar henne. Är det tillräckligt för att förlåta? Är förlåtelsen något vi i dagens samhälle har glömt bort? Menade jag det jag sa? Ja, jag menade det, men vad gör det mig till för slags man? Jag har blivit förnedrad på det värsta av sätt under fyra års tid. Sviken av den jag älskar. Kvinnan som är mor till mina tre barn har bedragit mig på ett sätt som väl de flesta skulle säga är just oförlåtligt. Hennes ångest och uppriktighet är äkta och total. Hon älskar mig och är livrädd för att allt nu är förstört. Är det fel av mig att förlåta?

    Paradoxen är dessutom att vi den här helgen har kommit varandra närmare än någonsin. Vi har lyssnat till varandra på ett sätt som vi kanske aldrig gjort tidigare. Hur kan det vara så? Vi t.o.m älskade med varandra på ett så innerligt sätt som bara två människor med absolut äkthet kan göra. Hur är det möjligt?

    Problemet är demonerna. Alla de bilder som ofrånkomligt, mer eller mindre frekvent, dyker upp i mitt huvud. När han knullade henne, gjorde de si eller så? När de kysstes, hur var det? När han låg bakom henne, eller i hennes famn. När de vaknade ihop. När de skrattade ihop. När hon sög av honom en söndagsmorgon på något hotell på någon jobbresa. Hur var deras vardag? Jag sover inte. Kan inte sova. Går med dessa bilder framför mig, mer eller mindre hela tiden.
    Hur sjukt det än kan låta är min fru ett underbart stöd. Hon har inte en sekund skyllt ifrån sig, inte backat för mina frågor, inte ifrågasatt mina känslor, eller på något sätt skitit i ansvaret. Jag ville ha en akuttid hos vår terapeut, (jo densamma som när hon förnekade relationen med chefen. Kan bli intressant…) för att direkt börja bearbeta allting. Jag är rädd. Rädd för att jag kommer fram till att jag inte kan stanna hos den kvinna jag älskar av hela mitt hjärta. Sveket kanske är för stort. För grovt. Hon är ärlig när hon säger att hon älskar mig, vill dela resten av livet med mig och att hon ångrar sig så fruktansvärt. Kan jag acceptera det? Räcker det för att bygga upp förtroendet igen? Är jag en idiot som ens överväger att förlåta henne och låta våra liv delas vidare?

    Om nu någon orkat läsa igenom detta så TACK! Kvinna som man. Ni har vart en god publik som lyssnat.

    Vänligast
    Roger

    • Michael Larsen 1 december, 2014 at 17:35 - Reply

      Jag har läst Roger och det gör ont. Så många bottnar i din berättelse. En oerhörd vilja inom dig att inte döma. Men är det mänskligt? Hur mycket skall vi kämpa för kärleken? Otroligt utelämnande av dig. Samtidigt modigt och kan tänka mig att det är oerhört terapeutiskt att få skriva av sig allt. Kan knappt föreställa mig vad du just nu går igenom. Din öppenhet får mig att tänka: ”han skulle kunna bli en bra vän!” Tänker på dig. Michael

      • Roger 1 december, 2014 at 19:03 - Reply

        Hej Michael och tack för din snabba respons! Det uppskattar jag! Ja, det finns väl inte så mycket att gömma undan i berättelsen. Absolut terapi att få skriva av sig. Det är tufft nu. Det är det, men jag/vi kommer ge det chansen hos vår ”gamle” terapeut. Att vi behöver hjälp är glasklart. Även om jag älskar henne över allt annat, kanske det inte räcker. Dina ord är kloka, värmer och ger kraft. Nu får vi se vad kärleken ”har för pris”.
        Vänligast, Roger

        • Johanna 25 februari, 2015 at 01:40 - Reply

          Tack för att du delade med dig av din historia Roger. Jag och min pojkvän hade varit tillsammans i två år och fått barn ihop, när jag upptäckte att han varit otrogen med andra tjejer på nätet. Jag kan inte förställa mig vad det innebär att bli bedragen under så lång tid och med en partner som man levt med så länge. Jag tycker inte någon av dina funderingar låter dumma. Varken att vilja gå eller att vilja stanna. Jag känner igen mig.

        • Ida 12 mars, 2015 at 13:36 - Reply

          Hej roger vilken resa. Hur har det gått för dig och din fru? Tog ni er igenom helvetet eller tog resan tillsammans slut ?

    • Marie 3 februari, 2016 at 14:53 - Reply

      Tack för att du delade den historien. Nu fick jag mod att dela min, jag blev bedragen i fem år och det svider, men vi jobbar på det tillsammans. Hur det slutar, det får vi se! Krams

    • Andre 15 februari, 2017 at 09:10 - Reply

      Hej Roger!

      Tack för att du delar din historia.
      Jag går just nu genom något liknande men jag har inte konfronterat henne.
      Jag vet och har bevis men blev avrådd att konfrontera just nu av flera vänner.
      Jag förväntar mig att fen dagen hon inser och tar ansvar för det hon har gjort och fortfarande gör. Detta är obeskrivligt sårande (men Du förstår).

      Jag är redan beredd att förlåta (vad ska man annars göra?).

      Vi har flera barn varav det minsta är 2.

  13. ingrid 2 december, 2014 at 21:38 - Reply

    Läste Rogers inlägg och även ditt svar till mitt tidigare inlägg. Lider med Roger och förstår precis vad han genomgår. Önskar inte detta på min värsta fiende.Vi har väl ”landat” lite i vår vardag trots allt som hänt men mitt inre är som en berg och dal bana , bland det värsta jag varit med om. Ena dagen känns livet helt ok och jag ser ganska ljust på det mesta medans nästa kan vara raka motsatsen. Det gnager i mig en massa frågor som jag egentligen inte vet om jag vill ha svaren på. Rädslan finns där och gör sig påmind titt som tätt… Jag tycker mig ha blivit en tjatig människa med ett mycket sargat självförtroende.

    Vi gick och pratade 2 ggr men jag vet inte om det forumet ger mig det jag behöver. Blir ledsen redan innan jag kommer dit och tycker bara det är jobbigt att berätta om våra fel och brister för henne. Vet inte om det bara var henne som person eller om det är hela situationen. Fast o andra sidan vem vill säga att ens man betalade för sex på grabbresan…. det vill man ju inte skylta med. Det är väl det som gör mig så ensam också för att jag inte har någon att prata med. Vill ju inte att det tas upp i vänkretsen om vi nu ska lyckas lappa ihop det här.

    Han säger att han ångrar sig och att det var ett misstag och jag tror på det men kvar finns fortfarande allt det där jobbiga bagaget som bara jag har att bära på…

    Finns det något annat man kan göra för att gå vidare och komma över det så att man har en vardag som inte är en berg och dalbana ? Misstänker att det tar längre tid än vad jag har haft på mig hittills, men jag gillar inte att vara misstänksam och ledsen mer, jag vill ha mitt liv tillbaka. I alla fall så gott det går …

    Säger som Roger skönt att få skriva av sig, mkt lättare än att prata. Tack för ett bra forum för oss som behöver detta! Trodde i och för sig inte i min vildaste fantasi att jag skulle vara en av dessa läsare 🙁

    • Johanna 25 februari, 2015 at 01:44 - Reply

      Jag känner igen mig i det du beskriver om att inte kunna prata med vänner om det som hänt. Det gör att jag känner mig mer ensam, och inte lika nära en del av mina vänner. Mina känslor för min sambo går hela tiden upp och ned, inte bara p.g.a. otroheten utan av andra orsaker också. Det påverkar verkligen mina relationer med alla i min omgivning också. En dag mår jag okej, som du skriver, och nästa känner jag mig nere. Det blir svårt att behålla kontakten med vänner för jag känner mig nästan som att jag har dubbla personligheter och knappt vet vem jag är längre.

  14. M 11 december, 2014 at 15:46 - Reply

    Jag har själv aldrig varit otrogen men däremot pekar allt på att min sambo har varit det vid ett flertal gånger. Hon har under vår tid ihop ca1,5 år varit hamnat i situationer där andra killar varit inblandade som vem som helst som skulle höra skulle säga att , hon har definitivt vart otrogen mot dig. Problemet är att hon har från början ljugit om hela situationerna för att sedan bli påkommen av mig och då berättat hela historien vad som hänt. Trots detta har det kommit fram mer som hon inte berättat om dessa gånger. Men jag har inga bevis för att hon fysiskt gjort något med någon annan och hon hävdar hela tiden att hon heller inte har det. Men att det var fel av henne att ta sådana beslut att hon hamnat i dessa situationer. Det jobbiga som jag upplever och det som smärtar är att jag vet inte om jag kan lita på henne att hon inte gjort något då hon alla gånger ljugit från början. Och när hon sen berättat och sagt hur det ligger till, så har det längre fram kommit fram ytterligare saker om tillfällena. För det mesta går det bra att trycka bort för jag har bestämt mig för att vi ska fortsätta att vara ihop, men det dyker upp ibland i mig tankar kring det och gör riktigt ont i både hjärta och mage. Ett annat problem är att när jag frågar om det eller tar upp något om det blir hon lite irriterad och säger bara.. hur länge ska du älta det där?

    Vet inte riktigt vad jag ska göra faktiskt?

  15. Michaela 16 februari, 2015 at 18:36 - Reply

    Hej,

    Jag hittade mig hit. Det började med en googling. ”Hur kommer man över otrohet?”. Sedan har jag suttit och läst och begrundat. Men jag vet inte. Jag vet inte vad jag ska känna, hur jag gå tillväga eller hur jag ska överleva det här mentalt.

    Det här kan nog bli en lång historia. Märkligt, för det var bara två dagar sedan det skedde. Av alla dagar på året så valde min pojkvän den 14:e Februari, på alla hjärtans dag – att bedra mig psykiskt på det vidrigaste sättet.

    Vi hade varit ute på restaurang och vi hade bowlat. Pratat och skrattat, om minnen och om vår framtid. Hus. Barn, ja – allt sådant där. Han pratade om att vi borde driva hans företag tillsammans som han driver själv sedan några år tillbaka. En restaurang. Vi skämtade om vilka våra roller skulle vara.

    Väl hemma går vi till sängs. Jag skulle upp och jobba dagen efter så vi kröp ihop tätt och jag somnade med huvudet mot hans bröst. Vaknar till och ser att han ligger och pillar på mobilen. Inget konstigt med det, det brukar jag också göra när jag inte kan sova. Men jag ser två rader som får mig att haja till.
    – ”Sover Michaela så vi kan prata nu?” är den första.
    – ”Du verkar vara en så himla mysig och go kille” är den andra.

    Mitt hjärta stannar upp, och jag frågar vem han chattar med. På två röda sekunder slänger han ur sig en lögn. ”Med Erik” säger han. Hans bästa vän.
    Jag frågar honom; ”Heter Erik verkligen Sunshine som nickname?” och han svarar, återigen hur lätt som helst med nästa lögn: ”Ja!”. Jag frågar vidare om varför Erik skriver att han verkar vara en mysig och go kille, och historien börjar ändra sig. ”Jaha, jag missförstod frågan. Det är bara någon som skriver på chatten…” ”Det är bara en random konversation. Ingen jag känner”. ”Vi har bara pratat ett par dagar” osv osv.

    Under fyra timmars tid ljuger han, han raderar appen när jag ska få läsa. ”Ojdå, vet inte vad som hände”, och ”Ojdå, det går visst inte att installera den igen” etc.

    Efter fyra timmar får jag läsa. Och sen går jag och spyr.

    Han har under alla hjärtans dag suttit med mobilen under bordet och smsat med denna tjej om ”Hur han vill krypa ner och mysa lite sexigt”. Hur ”han redan har fått ligga, men klarar flera gånger per dag om det krävs” och om ”Hur han inte kan sluta tänka på den där bilden på hennes urringning”. Han lämnar ut mig med namn. De diskuterar det faktum att hon har pojkvän, och han har flickvän – men ”man kanske kan dela med sig”.

    Hans respons? ”En dum grej”. ”En impuls”. ”Hon började, jag hängde bara på. Det var spännande”.

    Jag vet inte. Klarar jag att förlåta? Vill jag? Vad innebär det? Hur kommer detta förändra mig om jag väljer att förlåta?

    • Johanna 25 februari, 2015 at 01:49 - Reply

      Jag är ingen expert, men jag vill vara bekräfta dig i att det låter som ett helt oacceptabelt beteende det du beskriver. Det låter som din partner har bedragit dig på ett väldigt utstuderat sätt och jag förstår om du inte längre kan se en framtid med honom. Jag tar mycket illa vid mig av din historia och även om ingen annan kan veta vad som är rätt för dig, tänker jag spontant ”den här tjejen förtjänar någon som behandlar henne bättre!”.

  16. Hanna 9 april, 2015 at 08:18 - Reply

    Hej
    Jag är så förbannad på mig själv, ångesten kommer ikapp mig varje dag. Hur fan kunde jag vara så dum så jag lät det hända?
    Jag hade en underbar sambo..

    Vi hade det dåligt ett tag i förhållandet, det kändes mer eller mindre som jag hade 2 barn och var ensamstående. Mitt undermedvetna sökte efter något annat fast jag inte gjorde det egentligen.
    Jag har pratat med min fd sambo och han vet vad han vill och vad han känner. Vi har tagit steget till att åka på familjerådgivning så vi förhoppningsvis kan reparera detta. Jag vill inget hellre. Mår sjukt dåligt och jag har en enorm ångest som jag lever med varje dag.
    Tror ni det går att reparera? Båda har starka känslor för varandra.. Idag har vi en fin relation även om detta jobbiga har hänt, vi har myst, vi träffas och vi pussas. Känns som vi är tillsammans fast vi inte är det.. Jag hoppas innerligt att detta går att reparera. Jag älskar honom, han är mannen i mitt liv och jag vill inte ha någon annan..
    /Hanna

  17. Mammasnarttill2 10 maj, 2015 at 06:51 - Reply

    Hej!
    Jag håller på att gå i sönder! Ångesten börjar ta över. Ligger som ett tungt grått moln över bröstet (för ett tag sedan var det molnet svart). Jag har en fantastisk sambo som jag har så mycket gemensamt med från barndom osv. Kärleken är där och jag vill aldrig vara utan honom. Inte för att han förstår mig så väl utan för att jag älskar verkligen honom. Vi har ett barn tillsammans på 2 år och ett litet knyte på väg. Hösten 2014 hade vi det tufft. Jag var mycket vresig och tog honom kanske lite för givet. Vi hade det inte jättebra. Men aldrig, i min vildaste fantasi, kunde jag ens tro detta om honom. Att han gjorde det mot mig. Han har tydligen varit otrogen förr, vet inte hur många gånger eller om det var ”för att ge igen” då hans dåvarande flickvän varit det. Han är snart 25 och förstod ganska snabbt av vårt förhållande att han söker enorm bekräftelse! Undrade vad det var för en människa egentligen. Men jag gav honom allt. Nu till saken. Vi hade som sagt det tufft i höstas. Han pratade inte med mig. Visste inte vad han ville. Jag kämpade som ett as. Tog personlig hjälp för att lösa mina problem o inte vara så arg jämt. Jag kom till insikt med mitt beteende och visade enorm ånger. Aldrig varit otrogen eller på något sådant vis varit elak. Röra inom mig själv. En dag fick jag för mig att gå in på hans fb bara för att se om han pratade med NÅGON! Så att han inte led. Ville bara se.

    • Mammasnarttill2 10 maj, 2015 at 07:02 - Reply

      Råkade skicka iväg det… Fortsättning! Hittade där i chatten med en annan tjej konversation. Att han kunde lämna mig, jag var dum i huvudet, var trött på att han och denna tjejen fick sluta skriva till varandra hela tiden. Jag bröt ihop! Vad hände?! Jag konfronterade honom och han blev genast en liten pojke som visade ånger. Jag valde att fortsätta. En månad senare hittar jag en ny konversation, med en annan tjej. Där var det frågan om snapchat fanns, skulle onanera innan han somnade osv. Jag fick spel! Darrade av ilska och såklart förtvivlan. Nog det värsta, hand svar:
      ”Jag bara skämtade. Var ironisk.” Driver du med mig?! Förstår nog min känsla o vrede. Skämt?! Iaf tycker inte jag han visar ånger längre, på samma vis. Jag får alltid dra upp det, jag är den sura för jag går o grubblar. Och gravid på allt detta… Älskade barn.. Vill inte stressa upp mig för bebisens, mitt andra barns o min egen skull. Men nu frågade han om han kan åka till Sweden rock i sommar. O hjälp! Panik!!!!!! 3 dagar, alkohol o massa folk. Jag går i sönder, inget snack! Han älskar musik o håller på med det mycket. Hans hobby. Jag känner mig elak om jag säger nej, musik är hans andra del av livet. Men jag?! Panik, ensam med dessa tankar o oro (endast berättat för två vänner, så känner mig mycket ensam). Jag har valt att bara berätta för dem för att ”skydda” min sambo. Ingetn ska tro han är en dålig människa osv. Jag är expert på att se till andras behov än mina egna. Mår alla andra bra mår jag ”bra”. Men nej… Jag vet inte vad jag ska göra!! Tar jag uppöser lyssnar han, o svarar på frågor. Men visa mig stt du ångrar dig! Det kanske han tycker är svårt, men jag känner då: synd! Bit i det sura äpplet o kämpa för Guds skull!!! Jag hade visat varje dag min ånger, till livets slut. Han träffade den första tjejen några gånger efter jobb för att röka. Tydligen allt. Jag tror på det. Här står hans familj o väntar på honom efter jobb så är han med någon annan?! Jag begriper inte detta för det finns inte i min värld… Hjälp….

  18. Sonny B 25 maj, 2015 at 18:51 - Reply

    Många olika öden här! Tack för att ni delar med er.

    Jag har blivit bedragen för 4 år sedan, fru som träffat annan bakom ryggen med sms/mail/träffar/sex etc. Vi provade att hålla ihop och reparera vår kraschade relation i ca 9 månader, fungerade inte. Slut. Jag kan kort säga att jag har del i skulden eftersom jag ”glömde bort henne och oss” till förmån för jobbet och så. Efter skilsmässan blev livet bättre, träffade mer aktiv kvinna som hade ett barn (jag har 2). Allt frid under ett år men blev aldrig riktigt WOW, sen svalnade det, min upptäcktslust var större än så. Gjorde slut. Träffade ungdomskärlek men höll lite kontakt med senaste x:et. Allt var fantastiskt med den nya utom relationen hon har till sitt x, minst sagt läskig/komplicerad. Jag får kalla fötter, fortsätter hålla en viss kontakt med x:et (inget sex) utan troligen bara för att hålla dörren öppen. Blir totalförälskad i den nya, men sen dyker det fram att jag haft kontakt med x:et, pang. Det blir stor konflikt och nu har vi inte pratat på 2 månader. Älskar henne så…

    Vad göra? Tips? Tankar?

    Snälla döm inte mig, jag vet att jag har gjort allt fel i tron om att det var rätt. Ångest har fått ny mening… 🙁

    • Michael Larsen 26 maj, 2015 at 04:39 - Reply

      Berätta för henne om hur du känner Sonny B – rakt, ärligt och utan ursäkter. Vad i henne är det som du älskar så? Hur ser ditt förhållande till ensamhet ut? (inte meningen låta terapeutisk) mot dig här, men kan ana någonting i dina ord…Varma hälsningar!

      • Sonny B 28 maj, 2015 at 10:38 - Reply

        Hej!

        Stort stort tack för ditt svar! Det är svårt nu… 🙁 Har inte träffats på 2 månader som sagt och inte haft i princip någon kontakt. Däremot så har hon inte tagit bort mig från de diverse sociala medier vi är vänner på. Vi har saker som tillhör varandra och det har hin sagt (flera gånger) att vi ska träffas och lämna över, det har inte blivit av. Jag vill så gärna tro att det kan bli bra igen! Det jag älskar med henne är samhörigheten och alla de fullkomligt magiska stunderna vi haft och hur hon hittade hela vägen in i mitt hjärta med mera. Hon är mycket speciell för mig.

        Jag har provat att skriva ett långt brev, från det innersta av mitt hjärta. Verkligen öppnat mig och berättat vad jag insett med att tidigare relationer inte varit kärlek på i närheten av denna nivå till henne. Bedyrat min oskyldighet i en del anklagelser etc. Stort för mig! Fick ett ”svar” med en massa ytterligare anklagelser. Där hon ifrågasätter om jag verkligen förstår hur illa jag gjort henne. Detta är ca en månad sedan. Jag ringde henne i förra veckan, för övrigt mitt första livstecken på 3 veckor. Fick inget svar.

        Ensamhet är främmande eftersom det är nytt, stundtals tycker jag det är skönt att vara ensam. Stundtals inte. Men just nu handlar ensamheten om att älta och analysera situationen.

  19. Vilsen 12 september, 2015 at 11:25 - Reply

    Ser att det här är ett gammalt inlägg.. men jag skriver ändå…
    När jag träffade min kärlek var jag mitt i en skilsmässa och var MYCKET tydlig med att jag inte ville ha en pojkvän. Vi var först vänner, stöttade varandra, snackade dejter etc. Varmare känslor växte fram, men jag var inte villig att hoppa på tåget innan jag visste vad jag ville. Hade innan känslorna förändrats, träffat en annan, i ett annat land, som jag mycket sanningsenligt uppgav att jag var nyfiken på, att jag ville prova o se… Han accepterade detta, ibland kom han med råd, vi var ju inte ett par, även om jag ju såhär i backspegeln ser att vi var mer än vänner.

    I vilket fall, jag åkte utomlands ett par veckor, insåg snart att det där intresset inte fanns från min sida för han som bodde där, och kom hem igen övertygad om att jag var redo.. Min kärlek stod där och väntade… Det var inte alldeles enkelt för honom, men efter ett litet tag kändes det som att nu var det vi två! Vi älskar varandra djupt. Detta sådär 5 månader efter att vi börjat vår bekantskap. Vi umgås mycket, och skapar nya minnen under ett år som följer. Jag har fortfarande kvar kontaktmöjligheterna till han i ett annat land, och säger att jag har svårt med separationer, och att klippa av det helt.. Jag kämpar för att upprätthålla något självbestämmande, på ett mycket barnsligt sätt kräver jag rätten att ha den möjligheten, och förstår inte att min genuina känsla av att faktiskt inte ha några bakdörrar, motsägs av det faktum att jag fortfarande har en fb med honom på etc. (även om kontakt inte tas). Till slut, i somras, raderade jag dock allt, då min kärlek för första gången sade: Jag känner att du måste kapa allt där om det ska funka.. Och vips, så insåg jag att det inte var svårt alls, jag bara trodde det!

    Min kärlek går in i depression. Jag är övertygad om att det är så. Kanske dels på grund av mig, men också mycket annat. Han åker iväg under sommaren, kommer hem 6 veckor senare… Älskar mig, åtrår mig, älskar att tala med mig… Men kan inte förlåta mig för det jag gjorde (jag gjorde precis det jag sade att jag skulle göra…så några lögner var det inte.. Men lik förbannat ett jäkla svek som jag ångrat så länge, och helt och hållet lagt korten på borden).

    Nu avskyr han sig själv, kan inte se sig i spegeln, hatar sitt eget namn, förstår inte hur underbar han är. Han känner att han är svag som lät mig köra över honom på detta sätt… Vi har träffats några gånger efter att han gjort slut. När han får sina ”jag saknar dig attacker”, och det är alltid kärlek, men också mycket tårar och kommentarer om vad jag gjort innan vi blev ”ett riktigt par”.

    Jag lovade slåss för oss, han sade detsamma… Han var den, som för första gången, fick mig att verkligen älska utan att hålla tillbaka, utan att ha kvar några som helst försvarsmurar… Så nu, när han inte vill försöka…när han inte är intresserad av att ta hjälp utifrån, trots att han medger att vi har kärleken, är jag helt trasig. Jag menar helt trasig… (på gränsen till psyk trasig) Jag känner bara: Varför sa han inget?! Han tänkte och mådde dåligt utan att visa det, utan att blanda in mig i vårt förhållande, trots att vi väldigt annorlunda körde med ”alltid sanningen” när vi började som vänner och också en lång tid in i förhållandet. Han kom till sina egna slutsatser och nu vill han inte…

    Just nu försöker jag ge honom tid… Men jag tror inte att han kommer springande för att han saknar mig… Han uttrycker gärna att jag är den starka, men herregud, han säger nej till mig fastän han älskar mig. (och jo, det där med att han älskar mig är jag helt övertygad om). Det är bara det att på ett par dagar till ”jag vet inte vad jag vill”..till…jag vill inte ens försöka…Du är inte den kvinnan… Och inget funkar längre… inte jobbet, inte maten, bara gråter, och så den jäkla ångesten..som väcker mig mitt i natten, som tar över när jag kör bil….gråtattacker jag inte kan hejda ens bland folk… Och mitt i detta ska jag jobba på att älska mig själv, förlåta mig själv för det jag gjort.. Jag kan säga, att jag kan inte heller se mig i spegeln..Och jag vill inte ens tänka på att någon annan ska röra mig.. jag vill inte ens gå ut på krogen, ifall någon man tar lite opassande på mig..(sånt händer ju). Men jag skulle bryta ihop och känna mig smutsig… Och håll då i minnet, under alla mina tidigare relationer har jag aldrig brytt mig om att vara ”enskild egendom”, och jag har inte heller brytt mig om han varit det.. Men nu… det finns ingen annan. Jag kärade ner mig, på riktigt…. Och nej, jag är ingen ungdom… jag är en kvinna som haft många förhållanden, och varit gift en period…hälften av mitt liv faktiskt…

    Jag klamrar mig fast vid hoppet… Vad tänker ni som läser?

  20. Jervej int 29 september, 2015 at 12:08 - Reply

    Kan inte för allt i världen förstå varför en människa klamrar sig fast vid en annan, då denne valt att svika.
    Finns inget förlåtande, bara att gå ut genom dörren och aldrig titta bakåt.
    Min förre fru var notoriskt otrogen med allt som gick i ett par skor. Givetvis förstod jag inget, utan trodde på amsagorna om övertid.
    Tack och lov valde hon att lämna mig och våra barn, för att fortsätta livet med den nya älsklingen. Yngsta dottern var 2 år då och hon ar inte sett sin mamma på 18 år.Nu är äventyret över och hon ber mig ideligen om förlåtelse och att ta henne åter. Detta sker via kontakter med våra idag vuxna barn.
    Kan för allt i världen inte förstå hur man fungerar, när man vill återförenas efter 18 år och då man var den som svek.
    Gott folk. Bryt direkt. Finns inget att reparera. Bara idioti att tro det går. När något är brutet eller gått i kras, så kommer ärren för alltid att finnas där, he bara är så.

  21. Harry 16 oktober, 2015 at 09:20 - Reply

    Hej, alla som orkar läsa. Min fru och jag har varit tillsammans i ca 30 år, vi har 3 underbara barn tillsammans som nu är utflugna. Vi har upplevt mycket tillsammans, och hatt en fin tid trots en del svårigheter.
    För ungefär ett år sen gjorde jag något som förändrade våra liv totalt. Jag jobbar bl.a. med massage, och har en del kvinnliga patienter. En dag var det en av dem som började snacka om fantasier, och hon berättade att hon fantiserade om mig. Sen böjde hon seg ned, drog ner mina byxor och började ge mig oralsex. Jag blev mycket överraskad och visste inte vad jag skulle säga, det kändes ju samtidigt skönt. Min fru har aldrig givit mig oralsex, så jag stod där och funderade på om det var otrohet eller inte. Naturligtvis förstår jag att det är det, men då var tankarna frustrerade. Efter en kort stund lade jag mig ner på bänken och rätt som det var satte hon sig på mig. Då gick det omedelbart upp för mig att det här var något som inte skulle göras, och jag reste mig upp och sade att det här fixar jag inte. Hela den fysiske delen av seansen tog mindre än en minut och jag var ganska långt ifrån en utlösning.
    Efter denna situationen mådde jag fruktansvärt dåligt, trots att det inte syntes utanpå. Men ett par månader senare orkade jag inte hålla på det längre och kröp till korset. Det var i början på februari och min fru tog det extremt hårt. Hon kom in i en depression som nu börjar bli bättre men hon har haft ett helvete i flera månader. Hon kan inte förstå att jag har kunnat göra något sådant och förstöra allt vi haft tillsammans så länge. Jag förstår det inte heller. Vi har nu bott isär ett halvt år, och utsikten till en lösning är ganska avlägset. Jag hoppas och tar vartenda halmstrå för jag älskar henne verkligen mycket, och jag vill så gärna rädda äktenskapet.
    Jag skulle önska att jag helt förstod mina egna handlingar men gör det inte. Jag har försökt analysera och analysera men hittar ingen bra förklaring.
    Är det någon annan därute som har en liknande erfarenhet, både som har svikit och blivit sviken?

  22. hedda 12 december, 2015 at 14:06 - Reply

    Jag har svikit och blivit sviken.
    För att ta det hela kort så börjar min historia med att jag inte var lycklig i mitt i äktenskap och jag var otrogen med tre olika män under en kort period. Min man konfronterade mig och jag berättade allt. Vi har kämpat i 3 år men att hitta tillbaka, det har pendlat mellan mycket bra och såklart massa dåligt.

    För ett par dagar sedan berättar min man att han är redo och vill lägga vår historia bakom sig men för att göra det måste han va ärlig med mig.
    Han berättar då att han själv träffat flera olika kvinnor i det första 1.5 åren som vi (eller jag) kämpat. Han avslutade dessa relationer själv då han efter hand insåg att det är mig trots allt han vill leva med. Nu har han insett att vi inte kan fortsätta när han fortfarande ljuger för mig.

    En del av mig är lättad. Nu först när allt ligger på bordet kanske vi kan välja varandra igen och gå vidare.
    Är detta vad som krävdes för att vi ska kunna va jämlika igen? Att jag ska slippa bära all skuld? Eller var det spiken i kistan?

  23. Anna 4 januari, 2016 at 17:18 - Reply

    Funderar på hur man ska förhålla sig till det faktum att mannen var otrogen för mer än ett år sedan och att vi därefter gått på parkerade och bestämt att försöka hitta tillbaka till varandra igen. Det som nu hänt är att han under hela tiden haft en relation med samma kvinna och det har just uppdagats. Han säger han älskar henne men vill stanna hos mig… Jag vet inte längre vad jag ska göra.

  24. Mia 12 januari, 2016 at 00:36 - Reply

    Min man var otrogen för över 6 månader sedan. Men trots att det har gått så lång tid plågas jag dagligen av minnesbilder av sådant som jag inte har sett. Jag har läst mycket om det här och förstår att jag har posttraumatiskt stresssyndrom eftersom jag också har svårt för att sova, koppla av och att koncentrera mig. Jag blir snart galen av att nästan hela min vakna tid ha dessa mardrömsbilder i huvudet! Hur ska jag bära mig åt för att bli av med dem? Hjälp mig!

    • Michael Larsen 12 januari, 2016 at 10:50 - Reply

      Hej Mia! En fråga till dig: har du varit arg? Gett uttryck för ilska? Det är bra om du pratar med någon om detta. Har du om din man pratat; öppet och ärligt om det som hänt? Varma hälsningar till dig.

  25. Mia 12 januari, 2016 at 12:03 - Reply

    Jag var fruktansvärt arg och förbannad den första tiden. Jag kastade ut honom och vi har varit särbos sedan det hände. Men vi har bestämt att flytta ihop igen i mars.
    Vi har pratat om det som hände. Han är mycket ångerfull och har bett mig om förlåtelse men jag kan inte förlåta honom ännu. Det ser jag som en lång process. Kanske kan jag det någon gång i framtiden. Det som också plågar mig är att jag kunde förhindrat otroheten. Det hände på en Finlandsbåt. Jag gick och la mig i vår hytt och somnade. Han skulle bara gå ut på däck och ta lite luft, men hamnade på nattklubben och träffade en kvinna som han följde med till hennes hytt.Jag anlagar mig själv för hade jag vaknat tidigare kunde jag letat efter honom innan nattklubben stängde. Han kom tillbaka till mig efter tio timmar. Han berättade och jag fick mitt första raseriutbrott. Det följdes av många flera. Men nu blir jag mest ledsen och frustrerad över mina mörka tankar som aldrig vill lämna mig ifred. Tack för att du svarar!

  26. Sara 21 januari, 2016 at 09:05 - Reply

    Under 5 år var jag i relation med en man. Relationen blev aldrig känd för hans familj eller vänner. VI arbetade på samma ställe i samma stad. Hans familj och vänner fanns i en annan stad. På vardagar var vi tillsammans och på helgerna åkte han dit. Det gjorde mig faktiskt inget för att vi var från olika kulturer och hans familj skulle aldrig acceptera mig. Jag var så otroligt förälskad i den mannen, eller åtminstone en bild som jag hade av honom. Han var charmig, stilig, snäll och ödmjuk, det verkade så iaf.
    Till en början var vi försiktiga då vi båda förstod hur komplicerad det var, han va kristen och jag muslim. Min familj hade aldrig några problem med det. Han frågade mig en gång om jag kunde tänka mig konvertera och jag svarade jag är inte religiös och vill inte göra nått sånt. Han var väldigt fäst vid sin kultur och familj. Efter ca 3 år sa jag, jag vet att vi inte har en framtid ihop men just nu är vi singlar och det funkar men om du eller din familj finner nån som du vill gifta dig me var snäll och säg det. Jag vill inte veta en månad innan ditt bröllop att du ska gifta dig. Hans dröm var att gifta sig och skaffa familj helst med någon från sin egen kultur. Gissa vad som hände??

    Sista året så hade han väl träffat någon, förlovat sig med planerat bröllop (hon finns i hans föräldrars hemstad) och han hade fortsatt kontakt med mig, jag visste ingenting. När jag får reda på allt så säger jag, jag önskar dig lycka till, nu har du fått som du vill. Men kom ihåg att du har skadat 2 människor. Han sa att han har aldrig lämnat mig och om jag inte lämnar honom så kommer han aldrig att göra det. 4 dagar innan bröllopet är vi i hans lägenhet i min hemstad och han tar av sig allt står naken framför mig o vill att vi ska ha sex. Jag bad honom att titta i spegel och frågade om han kände mannen i spegeln för det gjorde inte jag. Mannen jag kände skulle aldrig vara otrogen.

    Han gifter sig och 2 dagar efteråt skickar ett sms och frågar hur jag mår och att han har tänkt på mig och hur jag tar allt detta. Han ville ses och förklara allt. 3 veckor efter bröllopet träffades vi, vi har hela tiden haft kontakt fram tills vi ses. Han vill fortsätta och träffa mig och vara med mig, han älskar mig, det va så länge sen vi låg bredvid varandra.

    Jag bröt ihop, från det att jag hade fått veta allt så tog jag kontakt med terapeut och psykologer. Jag skrev in mig själv på psyk. Jag raderade allt från honom, jag förstökte radera honom. Jag visste att jag inte klarade av detta på egen hand. Jag har en underbar familj som har varit enorm stöd. Jag har gråtit, skrikit, hatat, känt mig sviken. han hörde av sig igen och då tog jag kontakt med frugan. Berättade allt, självklart var jag hemsk människa, var ute efter honom, han älskade henne sååå mycket, gjort allt för henne, de hade rest tillsammans. Hon har bott i Sverige i snart 2 år. Han kom dit, kallade mig psykfall, han kände inte mig, jag hade hotat honom, han var en gift man och jag ska sluta jaga honom. Ja alltså jag var den som försökte förstöra.

    Det har nu gått ca 5 månader och jag kan andas lite. Jag arbetar, har bytt jobb, bytt gym (tränar en hel del), träffat en man som verkar vara normal, äldre med 2 barn och han vet allt om mitt bakgrund ändå står han kvar. Jag är ärrad för livet men jag ska inte låta honom ta ifrån mig mitt liv.

    Det känns skönt att läsa andras inlägg, slipper man känslan av att man är ensam om alla olika jobbiga känslor som man går igenom.

  27. Marie 3 februari, 2016 at 14:45 - Reply

    Jag tillhör de bedragna. Jag lämnade mina barns pappa efter ett 23 år långt och ganska destruktivt förhållande. Efter det uppbrottet tog det mig 3 år innan jag var redo för att fundera över ett nytt förhållande. Jag träffade till slut en man i november 2007 på en dejtingsida, han bodde 70 mil ifrån mig. Vi började skriva till varandra och prata i telefon. Efter ca 1 månads kontakt kom han och hälsade på mig, över en helg. Allt klickade och det var alldeles underbart. Efter denna första träffen bestämdes snabbt en ny, men jag fick kalla fötter och skrev ett långt brev till honom om varför jag tyckte att vi skulle bryta innan det blev för mycket känslor. Mitt argument var givetvis avståndet. Men han ville absolut inte ge upp mig och det som eventuellt kunde bli vi. Så vi träffades under hela våren och sommaren, så mycket vi kunde. mina tvivel på om vi skulle fixa att bygga en relation med 70 mil emellan oss, kvarstod och jag pratade öppet med honom om mina farhågor. I juli 2008, precis när vi bestämt oss för att verkligen satsa på varandra hittar jag av en händelse en rad sms från en annan kvinna… Jag vill tillägga att jag inte ”snokade” jag har aldrig varit en svartsjuk person förmodligen för att jag är väldigt ärlig själv och förväntar mig detsamma av min omgivning. Sms:n var detaljerade sexfantasier om vad hon ville göra med honom och vad hon ville att han skulle göra med henne…. Efter konfrontation får jag veta att ”hon” är en gift arbetskamrat och de har aldrig träffats och genomfört något fysiskt. Anledningen till att de börjat skriva till varandra var för att jag sagt till honom i början av sommaren att jag inte kunde se att vi skulle kunna bygga upp en relation med det avståndet . Hursomhelst så efter många samtal och många utbrott och en man som svor på att de aldrig hade haft någon fysisk kontakt och nu hälsade de knappt på varandra när de möttes i korridorerna. Så blev det vi till slut. Vi hade ett långdistansförhållande fram till i april 2012, då vi köpte ett hus tillsammans i min hemkommun. Han sålde sin lägenhet och fortsatte att arbeta kvar på sin gamla arbetsplats. Han var uppe från måndag morgon till torsdag vid lunch, då åkte han hem till mig och vårt hus, i juli 2012 åker vi till Venedig och förlovar oss på Rialtobron. Mindre än 2 månader efter förlovningen dimper det ner en samtalsspecifikation på hans telefon som jag öppnar i tron om att det är vår bredbandsräkning. Det visade sig att han hade under augusti skickat hundratals sms till ett nummer och när jag kollade upp det så var det naturligtvis till hans gifta kollega, som han alltså svurit på att han brutit med…. Jag blev fullständigt hysterisk och marken rämnade under mina fötter. det värsta var att han var ju 70 mil bort och skulle komma hem 2 dagar senare så jag kunde inte ens konfrontera honom öga mot öga…. Jag krävde att få hans inloggning på telesidan och kunde där se fakturor sen 18 månader tillbaka, det visade sig såklart att de hade haft en intensiv kontakt hela tiden och vissa dagar skickade han över 100 sms till henne och då befann de sig på samma arbetsplats. För att göra historien något kortare så fortsatte vi vårt förhållande om än med mindre för att inte säga obefintlig tillit från min sida och en osäkerhet på allt. De hävdade båda två att de bara var vänner att det aldrig någonsin hade varit något annat mellan dem. själklart så trodde jag aldrig på det, men det fanns inga bevis då alla sms och mms var raderade efterhand. Detta har aldrig lämnat mig och jag har aldrig fullt ut trott på historien som tilldelades mig. I september 2015 bestämde jag att nu får det vara nog, vi säljer huset och flyttar isär, jag ville inte ens se åt honom, än mindre röra vid honom. Nu i slutet av oktober 2015 tog jag helt sonika hans gamla telefon och skickade på analys. Varför? För att jag behövde få bekräftat att jag var ingen idiot. Och det var jag inte, det kom fram sms konversationer mellan dem som var så äckliga så jag spydde rakt ut ( förstår Roger där uppe till fullo). Det var mycket sex och det var sex hela tiden. Vad jag har svårast för att greppa är att han inledde med henne samtidigt som med mig. Han vägrade att ge upp mig, men han hade henne hela tiden… Det fanns ingen slentrian i vårt förhållande och vi hade sex så fort vi hade möjligheten. Ändå valde han att ha ett förhållande med henne samtidigt…. Idag säger han att hon aldrig någonsin betytt något men att han älskar mig och har aldrig älskat någon som han älskar mig. Då, när allt kom fram, så släppte allt för mig. Jag grät och grät och jag förstod att mina känslor inte alls var slut. Vi har nu bestämt oss för att fortsätta tillsammans. Det var precis som att när ovissheten hade lagt sig och jag fått klarhet i vad som verkligen hade pågått, så hade jag något att arbeta med. För det har ju funnits med i vårt liv hela tiden, om än i bakgrunden. Jag krävde att han skulle säga upp sig från arbetet och flytta ner helt i mars 2013 ,så sen dess har de inte träffats och jag tror att det är just för att det som kom fram egentligen flera år sen det hände, annars vet jag inte om jag hade klarat det. Nu har vi massvis med arbete framför oss. Vissa dagar är det bättre än någonsin mellan oss, andra dagar kan vara hyfsade och vissa dagar ramlar jag ner i djupa svarta hål, där jag inte vet om jag kommer att överleva detta. Men jag kämpar och han börjar dela med sig av sig själv på ett sätt som han aldrig gjort. Vi får se hur det går, men just nu så lever jag på hoppet. Vi går i terapi och tar små, små steg framåt. Kram Marie

  28. Anci 24 april, 2016 at 13:50 - Reply

    Hej
    Hittade den tråd då jag söker läsning om otrohet. Har för en vecka sedan fått reda på att min kille varit otrogen två ggr under våren som gått. Han är mycket ångerfull och kan inte förklara det som hänt. Det är iaf planerade sex-dater med två olika tjejer. Arbetskollegor t om. Vi har haft det rätt så turbulent i många år och kanske levt med som kompisar de sista tre åren. Jag har tagit upp vårt avsaknade sexliv innan men han har viftat bort det. Sex med andra är vidrigt men jag känner också att kontakter bakom ryggen är vidrigt. Sms och telefonkontakt. Usch . Vi har som sagt väldigt kul tillsammans och vi har trivs ihop i 9 år. Jag är helt knäckt och vet inte vad jag ska göra. Vi pratade om detta igår och han lovar att det inte händer igen men min tillit är helt borta. för mig är otrohet ett sätt att ta sig ur en relation som inte är bra men han hävdar att det är mig han vill ha? Jag får inte ihop det. Hjälp! vad gör man?

  29. Felipe 4 maj, 2016 at 04:03 - Reply

    Min ”flickvän” var otrogen precis… Hur kan man förlåta det? Kan man fortfarande älska (vara kär i) en person man svikit sådär? Vill veta om hon fortfarande är kär i mig..(förlåt om jag är otydlig)

  30. Andreas 19 juni, 2016 at 23:49 - Reply

    Hej!

    Det är så att jag gjorde det största tabben i hela mitt liv, jag var otrogen mot tjejen jag älskar mest i hela världen. Och jag vet att om man älskar en person så mycket så ska man absolut inte vara det. Men jag vill bara veta hur jag ska ta mig till väga för att fixa det, jag gör precis allt som krävs.

    Jag var jättefull och minnesluckor hela kvällen, men kommer ihåg att jag och tjejen börja hålla på lite men det vart aldrig fullbordat sex för kommer ihåg att jag vart äcklad över vad jag höll på med. Jag höll det inne i 2 dagar pågrund av att jag var rädd och rent ut sagt feg, hade inte modet o säga det direkt. Men efter 2 dagar så samlade ja modet och säga det till henne, hon sa inte mycket och efter det har vi inte pratat.. Ska jag ge henne tid och låta henne ha sin tid och tänka, eller ska jag skriva och så till henne? Jag kan inte göra något annat en att tänka på henne, hur hon mår och vad jag faktiskt gjort mot henne. Hon förtjänar mycket bättre än så, och jag vill visa för henne att jag verkligen kan ge henne det.

    Tack på förhand!

  31. Linnes 6 augusti, 2016 at 09:42 - Reply

    Hej, jag skulle aldrig kunna se mig själv som en av de som bedrar och går bakom ryggen på min pojkvän. Jag är precis helt uppe i det hela och jag verkligen avskyr mig själv för vad jsg gjort .. Det var under detta året allt började .. Han hade varit väldigt konstig länge mot mig. Vi har distans och träffades knappt och när vi väl pratade så var det knappt något alls.. Jag mådde väldigt dåligt och var ledsen hela tiden och försökte prata med honom och verkligen lösa allt men de gick inte. Jag hamnade i en depression som han inte såg eller ville se. Många av mina nära vänner lämnade mig och jag kände mig så ensam. Han blev någon annan och ville inte vara med mig. Vi träffades typ aldrig. Jag började få sämre självförtroende och intalade mig att han inte älskade mig och att han var otrogen. Jag gjorde illa mig själv och blev någon annan.. Jag har alltid vart glad och han har alltid fått mig må bra och så. Jag är väldigt beroende av min partner att han berättar vad han känner osv, då jag alltid gjorde det men vi bråkade bara och de hände att jag inte ens orkade prata med honom för hans röst var inte desamma mot mig. Börja tro massa saker och mådde skit ..

    Till saken; jag ångra mig! Jag borde egentligen gjort slut !! Men jag gjorde ej det. Jag har under en tid vart medlem på en ”kink sida” men jag hade ej vart inloggad på länge, allt började i början av året .. Det började oskyldigt, jag skrev vänskapligt med andra, inget sexuellt .. Efter några månader började jag helt random skriva med en kille och då pratade knappt jag och min kille över huvudtaget .. Jag typ skrev att till honom att jag inte orkade och vi hade ett stort bråk och sedan blev jag tyst.. Jag orkade inte längre och för mig hade jag intalat mig att de är slut och vart slut länge för att man behandlar inte en flickvän sådär .. Men vi var inte officiellt slut tydligen men jag slutade svara honom och blev kall tillbaka och sluta bry mig och när jag väl börja prata med honom var jag inte kärleksfull .. Sedan efter de ett tag så träffade jag den där killen påväg hem från fyllan.. Jag hade först gått in för att bara träffa han som vän och inget annat .. Men det hände och jag sökte tröst hos honom.. Jag gjorde något som jag mådde jätte dåligt över direkt efter .. Hade världens ångest .. Men ändå fortsatte jag träffa honom ? Varför? För han fick mig att må bra, han fyllde de tomrummet som inte min kille hade kunnat ge mig på över ett halvår.. Men sedan insåg jag att även om min kille vart väldigt off mot mig och inte vart där för mig så fanns de ingen som honom !! Jag blev äcklad av mig själv. Det blev som ett destruktivt beteende från mig och tillslut frös jag ut denna killen helt utan anledning och backade och han fick känslor för mig medans jag fortfarande hade känslor för min kille.. De var då vi började prata mer och jag avslutade de med den andra killen och slutade träffa honom och tog bort honom över allt och ville fokusera på mig och min kille igen för de vi hade i början var ju så bra och när han väl var nära mig och så, då var han hur underbar som helst ..så han kom till mig efter att vi ej träffats på 7 månader och jag verkligen hoppades på en ny start men på något sätt så hade jag fortfarande kvar den andra killen på snapchat .. Varför vet jag inte!? Men jag är glad ändå att han fick reda på det.. Han märkte det när han använde min mobil och kollade igenom den.. Men detta är ingen bortförklaring till mitt äckliga beteende mot den killen jag älskar !! Jag mår otroligt dåligt och han är sårad och arg, han åkte från mig dagen efter han fick redan på det och jag grät, jag kände mig äcklig.

    Nu har det bara gått några dagar och de är fortfarande färskt .. Jag ångrar mig och mår dåligt av den korta romansen jag hade med någon annan! Jag kan inte förlåta mig själv så hur kam han det?

    Jag borde ej skriva med honom utan ge han tid för han är arg och säger sårande saker till mig som tar hårt och jag får ett destruktivt beteende på mig. Men jag har lärt mig av detta och ångrar det! Jag älskar honom !! Jag avskyr att jag var otrogen!! Avskyr jag sökte tröst från någon annan!! Jag känner mig äcklig och smuttsig !!

    Jag känner att de jag gjorde inte är jag, den personen jag var den perioden är inte jag !! Därför ska jag fokusera på att bli bättre och om han vill lämna mig så får jag acceptera det ! Men han tror ej jag älskar honom och att han verkligen är allt för mig! Vi hade bara problem i förhållandet !! Och jag vill fixa det! Lära oss av de som blev fel..

    Jag önskar bara isåfall att vi kan gå vidare och bli lyckliga men jag tvivlar på det tyvärr! För han har sagt att han inte vill att hans fru, barnen till hans barn ska vara en billig hora som kan knulla någon annan. Så när han säger de är mina chanser minimala ..

    Jag vill bara tvätta av all smuts från min kropp! Jag vill inte ha dessa ärr på min kropp !! Jag avskyr mig verkligen.. Gav han alla mina uppgifter till FB och hotmail osv..

    Inget kan få de här ogjort som jag gjort mot min största kärlek !!! Jag bara ber om förlåtelse men samtidigt är jag rädd, vi kanske aldrig kommer bli lyckliga men jag vill försöka ! Vet att vårt förhållande var skadar redan från början när jag svek honom !!! Jag vill bara hitta mig själv och bli de han förtjänar igen och ha den där kärleken vi hade innan ..

    • Linnes 6 augusti, 2016 at 09:53 - Reply

      Mamma till hans barn ska det stå, har ej kunnat sova ordentligt.. Mår så dåligt av allt jag gjort mot honom, vill bara glömma allt vill gå vidare, vill inte ens prata om det för de påverkar mig så jävla mycket och han blir så himla arg och kanske skriver saker han ångrar till mig och jag gör illa mig ännu mer.. Jag vet att vårt förhållande är destruktivt men jag vill få det att funka! Jag gör allt för honom

  32. Andy 16 juli, 2017 at 21:34 - Reply

    Hej.
    Skönt att läsa andras historie trots det e tragiskt och jobbigt.
    Jag är i en situation som jag inte vet om jag klara eller orka gå vidare ur.
    Min sambo och mamma till mina två barn har träffat en annan bakom min rygg. Fick precis i dagarna reda på det. Vet inte hur jag ska ta mig ur det eller hur jag ska bemöta det. Just nu känner jag bara en avsky till den kvinna jag älskar mest av allt. Jag mår äckligt bara jag tänker på att någon annan har rört vid hennes kropp och hur ska jag kunna röra henne igen?
    Sen det stora problemet är att jag tror inte hon fatta vilket svek det är och hur ont det gör för mig. Om hon inte ens har den självinsikten kanske det inte finns mkt att göra? Hon är enormt bekräftelse sökande person och trots om vi lappar ihop det så vet jag inte om hon kan låta bli att gör det igen.
    Jag ser bara henne med en annan på min näthinna. Jag vet inte om jag kan lita på henne igen och jag vet inte vad jag står känslomässigt till henne. Det är för tidigt att säga. Vi har två barn på 3 och 8 år som jag inte vill lämna och ge två hem. Jag vill att dem ska ha ett hem men sen kan man kanske inte göra allt för barnens skull? Kanske blir fel det med? Men det är så nytt att jag vet inte vad jag ska göra?
    Andy.

  33. Katti 17 juli, 2017 at 11:54 - Reply

    Tack alla ni som delat era berättelser. Det känns oerhört skönt att veta att jag inte är ensam om att ha blivit bedragen.
    Jag och min man (än så länge) har varit ett par i 14 år efter att jag lämnat min förra man efter 20 år och som jag hade 3 barn med. Det första äktenskapet var allt annat än bra då allt gick ut på att göra som han tyckte och ville både vad gällde hur hemmet skulle skötas och vad vi skulle göra på fritiden och på semestrarna. När jag träffade min nya man kände jag att han verkligen var den rätta för mig och han var mitt livs största kärlek.
    Varken han eller jag skulle någonsin kunna drömma om att vara otrogen men så hände det iaf. Min man blev kär i en kollega och inledde en relation men henne i höstas. Till saken hör att han jobbar 70 mil från vårt hem och veckopendlade ochkom hem om han inte måste jobba under helgen. Men under hösten märkte jag en förändring hos honom, han slutade ta på mig, han ville inte kyssas längre, han ville inte hålla handen längre och han tittade föraktfullt på mig. Jag kände inte igen hans kroppsspråk längre.
    I början av januari konfronterade jag honom och han erkände då att han blivit kär i sin kollega och varit otrogen. Jag blev så klart fruktansvärt arg, ledsen, kränkt, förtvivlad och kunde inte förstå hur han kunde göra så mor MIG!
    Vi pratade mycket den kommande veckan och han ångrade sig djupt och ville verkligen att vi skulle komma ur det här tillsammans och han lovade att göra slut med henne. Han sa att han gjort det och vi inledde samtal med en parterapeut vilket kändes jättebra. Jag gick hos en egen psykolog för att bearbeta sveket och försöka hitta förklaringar på mina egna känslor och mitt beteende. Jag älskade honom forfarande över allt och förlät honom och var verkligen beredd att börja om.
    Men under hela våren kände jag, trots alla samtal och trots att jag åkte till hans arbetsort för att verkligen visa att jag älskade honom om var villig att börja om, att det inte var bra mellan oss. Jag konfronterade honom igen och det visade sig att han varit otrogen under hela våren och absolut inte avslutat sin otrohetsaffär.

    Nu har vi bestämt oss för att skiljas och vi håller på och särar på våra prylar och ska sälja huset. Vi bor ihop under sommaren och ibland känns allt som vanligt, att vi inte har någon kris och att allt är bra. Han säger att han älskar mig, men ringer och pratar med henne varje dag. Han säger att han känner sig vilsen och vill inte sälja huset eller lämna mig, men han vill inte avsluta med henne heller. Im några veckor åker han till jobbet igen och då vet jag ju att han kommer fortsätta med henne. Jag vet att det är slut mellan oss, men jag älskar honom och önskar inget hellre än att han ska älska mig igen och att vi ska börja om och glömma att som varit det gångna året.

    Hur ska jag tänka och göra för att gå vidare och sluta längta efter honom? Det känns så oerhört jobbigt och tråkigt att bli singel. Varför kan jag inte bara vara asförbannad och vilja be honom dra åt h-e och aldrig vilja se honom igen? Varför vill jag förlåta och börja om?

  34. Mari 21 januari, 2018 at 10:03 - Reply

    Min särbo sen 6 år. Har varit otrogen m gift kvinna i ca 1 år. Hon var patient!! Dom träffades o hade sex på hans mottagning. Hela tiden har han bett att vi ska flytta ihop o förlova oss?? Sagt han inte känner sig trygg.. Ljugit o tagit kontakt m andra kvinnor. Vet ej om han haft sex m andra oxå. Jag hittade hans kärleksbrev t henne o brev t mig där han avslutade vår relation. Han hade ej skickat nåt av dom pga att hon gick tillb t sin man. Jag avslutade relation. Då tog han kontakt m henne igen. Hade avslutat deras relation inför mig på sms när jag fick reda på allt. Hon flyttade t honom efter ngr dar, skulle skiljas. Men ångrade sig e ngr dar o flytta tillb t sin man igen. Min x sa han ville ha mig, men att de va vår krångliga rel som gjort han va otrogen under 1 år!!?? På jobbet?! Varje vecka!! Sen kom han t mig efteråt.. Fy fan. Hur Kan man säga man älskar nån o aldrig skulle kunna va otrogen. Samtidigt som han höll på för fullt..??? Ofattbart f mig

  35. Anonym 24 februari, 2018 at 23:24 - Reply

    Jag var otrogen! Efter många års kämpande för att min man skulle se mig, bekräfta mig som kvinna och lyssna på mig. Nu vet jag att jag har ett medberoende, det borde aldrig blivit vi två. Jag kände igen känslan att inte bli sedd och känslomässigt bekräftad. Min pappa var grav alkoholist och agerade som ett litet barn, fanns ingen plats för mig och mina syskon. Min man är välutbildad, lugn, omtyckt och tystlåten. Såg ingen likhet mellan honom och min pappa. Nu vet jag att de båda har samma problem med att kunna ge och ta emot kärlek. Jag är driven och handlingskraftig som passar min man bra då jag tar hand om allt som skall göras och även hans känsloliv. Att han aldrig såg åt mig och ville ha sex tog jag som att jag var oattraktiv. Att andra män ofta gav mig komplimanger gjorde mig glad men samtidigt skamfylld. Det har alltid varit viktigt för min man att jag skall vara smal, till naturen har jag kurvor men är inte överviktig men oj vad jag har kämpat för att bli smalare. Vi hade ändå sex ett par gånger om året som resulterade i tre fantastiska barn. Men så åkte jag på en resa, träffade en man som var intresserad av vem jag var, mina åsikter och såg mig. Jag var otrogen och har aldrig känt mig så vacker som då. Jag som alltid döjt min kropp, klev upp naken utan att skämmas. Jag blev aldrig förälskad i denna man vilket kan tyckas vara märkligt. Åkte hem och berättade vad jag gjort. Jag kunde inte be om ursäkt eftersom jag inte ångrade mig vilket jag också berättade. För första gången i mitt liv gjorde jag något som jag BEHÖVDE. Kändes som jag reste mig ur en aska och min inre resa började just där. DET blev ett uppvaknande för min man. Nu går vi i parterapi och han ser sin del. Jag har ofta skyllt vårt dåliga förhållande på honom då det har varit han som inte kunnat ge. Nu tar jag också ansvar. Ingen har tvingat mig in i detta eller tvingat mig att stanna kvar. Nu när jag tar ansvar och kan se varför jag har agerat som jag gjort ser vi båda att vårt förhållande baseras på fel grunder. Vårt förhållande baseras på rädslor. Nu blickar vi framåt och sedan får vi se om vi väljer varandra igen nu när vi håller på att växa till de personer vi igentligen är! Otroheten för oss var början till en stor förändring.

    • C&Livet 26 mars, 2018 at 16:26 - Reply

      Vilken fantastiskt ärlig och rak berättelse du delar med dig av <3 Jag sitter / satt lite i samma båt, men min man var inte lika förstående. Och kanske var det inte heller meningen. Jag lider än i dag av vad jag gjorde, vi gjorde mot varandra. Jag kan även se varför och hur vi hamnade där – att det finns så många sidor av svek, otrohet, rädslor och vilka vi är…
      TACK för att du delar!

  36. Ida 19 april, 2018 at 09:25 - Reply

    För lite drygt 2 år sen kom jag på min man med att vara otrogen med grannfrun, det hade pågått under iaf ett års tid och fortsatte några månader efter jag först kom på dem. Jag trodde verkligen att jag skulle lämna direkt ifall jag blev utsatt för otrohet, men man slutar ju inte att älska någon som varit ens allt i 17 års tid bara över en natt?!
    Vi hade ett fantastiskt äktenskap, har alltid haft det bra, trivts med varandra, samma intressen och bra sex. Det var ganska lätt att förlåta honom när han först visade att han bestämt sig för att vara med mig. Det fanns liksom inget tvivel om det och grannfrun var ute ur hans behov.

    Det har funkat väldigt bra för oss att gå vidare, det kan såklart vara jobbigt ibland, men vår relation är stark och frisk. Vi har fått böta rätt rejält under åren som har gått, då grannfrun valde att bli tillsammans med vår gemensamma goda vän, så där hade vi en stor förlust. Det går inte att umgås längre, han är för insyltad och hjärntvättad av henne för att relationen till oss ska vara sund. Min mammas man har tagit avstånd från min man och förbjudit oss att komma till hans lantställe där vi tidigare samlades hela familjen och lät alla barn leka med kusiner i ett sommarparadis. Stor förlust. Jag har fått göra avkall på mina fritidsintressen, då grannfrun också har samma intressen och vi ofta möts, jag klarar inte att möta henne, det blir för jobbigt.Vänner som tagit avstånd för att de tycker att min man är ett svin, en uppfattning de skapat sig av rykten sprungna ur otroheten. Där är vi just nu. Jag har goda framtidsutsikter, jag är lycklig över att ha en hel familj, ett väl fungerande äktenskap och jag är stolt över mitt eget agerande under den turbulenta tid då livet stod på ända och marken skakade och hjärtat rusade flera gånger per dag.
    Jag har reflekterat över några saker som sällan nämns, men som är väl så Sanna och viktiga.
    Otrohet betyder inte nödvändigtvis att det är fel på förhållandet. Vi var lyckliga, hade det bra, har inte ändrat på något efter otroheten. Min man hade inga negativa åsikter om vårt äktenskap som skulle vara anledning till otrohet. Han fick smicker och bekräftelse och föll för det, men saknade inte det av mig i vårt förhållande.
    Min man förundras över att det gick så lätt att komma över älskarinnan, han trodde då han var i dubbelt förhållande, att det skulle vara omöjligt att inte ha något av henne i sitt liv, men hon var ointressant efter bara någon vecka efter han tagit beslutet. Känslor är kemi, det man inte underhåller svalnar, likaså gäller det för oss idag. Jag och min man bekräftar, tar i varandra, visar uppskattning och kärlek varje dag, för att vi vill och då lever förhållandet. Det är smärtsamt att veta, men om vi skulle hamna i den situationen, så är även jag (eller han) glömd och ute ur systemet på ganska kort tid, då det inte underhålls längre.
    Jag upplever att jag blir dömd i tysthet av mina vänner, alla vet vad som hänt, trots att jag inte sagt ett ord om det till nån av dem. De dömer mig som lurad och dum som stannar kvar och tror på oss, det är oerhört sårande, det känns som jag måste bevisa att han älskar mig. Så dumt.
    Jag har lärt mig att handskas med andras sanning väldigt försiktigt och jag lider med samtliga som blir utsatta för otrohet. Vi vet så lite om vad somhänder hos andra i deras hem, vi har ingen aning om varför det uppstått otrohet där, ändå är vi så snabba med uttalanden som är direkt kränkande och nedvärderande för de inblandade, precis när de är uppe i en förödande livskris. De behöver inte det.
    För dig som är inne i krisen nu vill jag säga, det går att lösa, du klarar det! En dag kommer ditt största problem återigen att vara vad du ska laga till middag. Tankarna skingras och du kommer att le och känna lycka.

    • Maxime Persdotter Wallström 20 augusti, 2018 at 08:57 - Reply

      Hej Ida! Jag heter Maxime Persdotter Wallström och är reporter på Svenska Dagbladet. Just nu skriver jag om tvåsamhet och gör för att hålla ihop länge. Jag läste din kommentar här och skulle gärna komma i kontakt med dig för en ev intervju, för att prata om otroheten och hur ni tog er igenom den. Du får självklart vara anonym och godkänna allt innan publicering osv. Du kan nå mig på maxime.persdotterwallstrom@svd.se eller på 08-13 56 90. Vore himla fint att höra din historia!

Leave A Comment

X