När är det dags att ge upp relationen?

//När är det dags att ge upp relationen?

När är det dags att ge upp relationen?

Hur vet vi när alla försök har gjorts? Om vi kämpat tillräckligt för relationen?

”Tänk om det är mig det är fel på? Att jag aldrig är nöjd?”

”Kanske borde försöka lite till? Anstränga mig mer för barnens skull?”

”Har jag smittats av vill ha, vill ha, vill ha? Ego samhället med självförverkligande och JAG till varje pris?”

Är det ett lättvindigt beslut att lämna ett förhållande? Naturligtvis finns det personligheter som är på konstant jakt efter förälskelse/passionskickarna. Men i jämförelse med alla dem som kämpat i åratal är det inte många. Alla de som vänt ut och in på sig själva, legat där ensamma, sömnlösa och längtande efter förändring. Kärlek som återigen skall infinna sig i bröstkorgen. Som just i detta nu känner en förfärlig skuld, ångest och separationsrädsla.

Hur kan vi veta vilken berättelse som pågår i en annan? Bilder, tankar och känslor som gång på gång visar repris på den mentala filmduken?

Så lätt att ge råd, men att själv följa dem…

Jag tänker så här kring när det är dags att ge upp relationen (ingen checklista utan tankar och frågor att smaka på):

  • När vi som oftast känner oss ensamma i tvåsamheten. Konstanta missförstånd och ovilja till kommunikation.
  • När kärleken och attraktionen är borta.
  • En partner (eller vi själva) som lever i en autistisk bubbla och saknar vilja till att mötas. Som inte ser eller vill kännas vid egna brister.
  • När barnen får se, höra, känna konstant kyla och avstånd mellan sina föräldrar.
  • När det finns passion, men samtidigt brist på respekt och välvilja i handling. Passion i kombination med destruktivitet är en farlig mix.
  • En partner med missbruk i alla dess former och som inte visar beslutsamhet i handling gällande tillfrisknande.
  • Otrohet som personlighetsprofil.
  • När självförtroendet/självkänslan äts upp av relationen.
  • Ett förhållande som saknar LIV. Något att fundera över: vad är ett levande förhållande?
  • När du inte kan vara du. Bärandet av en glättig, förkrympt och tillgjord mask – ”allt för husfridens skull.”
  • Psykiska och fysiska övergrepp. Här handlar det inte om att ge upp – istället gå utan överväganden. Här behövs det oftast professionell hjälp.

Kärleken vill få fram det bästa ur oss. Inte tvärtom.

Vad skulle du vilja lägga till på listan kring när det är dags att ge upp? Erfarenheter min bloggvän?

Varför blir jag den jag blir i mina relationer? Webinar (online-föreläsning) den 28 september kl 20.00. Du är varmt välkommen!

Michael Larsen – relationscoach

By |2017-09-22T08:17:40+00:00september 22, 2017|Blogg|16 Comments

16 Comments

  1. T 22 september, 2017 at 08:27 - Reply

    Mycket kloka och tänkvärda ord! Frågor man verkligen borde ställa sig även innan det är kört!

  2. Eve 22 september, 2017 at 08:50 - Reply

    …när kärleken och attraktionen är borta?
    …ett levande förhållande?
    Hur stor vikt ska man lägga därvid??
    Jag vet varken ut eller in!

    • Michael Larsen 22 september, 2017 at 09:07 - Reply

      Ett förhållande ska kännas bra, även om alla har svackor. Vad finns kvar om kärleken är borta?

  3. S 22 september, 2017 at 09:39 - Reply

    Min första tanke när jag läste punkt 2 – när kärleken och attraktionen är borta: kärlek och attraktion uppstår för mig när jag känner den andres närvaro i våra möten. När respekt finns. Omtanke och värme. Medkänsla. Glädje. Ömsesidig förståelse. Kommunikation. Nyfikenhet på varandras inre och yttre liv. Med mera. Tror fällan i vår ”moderna” värld ofta är jakten och det tvungna i att man ”ska” känna attraktion, passion, kärlek ”hela tiden” och konstant i relationen. Tror många av oss blir så rädda, och besatta, av tanken på attraktion/passion när den känslan försvinner, att vi fastnar i det. Ibland kan det vara läge att låta känslan bero ett tag, rida ut dalen i vågen. Samla sin kraft och självkärlek ”på sitt hörn”. Men så klart inte ”för länge”. Och lägga energi på kommunikation, försöka förstå den andre, våga uttrycka sina behov och längtor till denne. Vilket öppnar vår sårbarhet, vilket kan vara sååå läskigt. Men det är där vi kan nå in till varandra. Och då kanske känslan av attraktion och kärlek uppstår igen.

    När ger jag upp? När det brister för mycket av det jag radade upp i början.

  4. CS 22 september, 2017 at 09:59 - Reply

    Hur viktig är sex i ett förhållande? Det svaret variera från person till person men även från par till par. Vad händer när man älskar sin partner men det finns ingen sex längre? Man har pratat om det och lovat att bli bättre, men det händer liksom ingenting fast man älskar varandra. Ska man ge upp en relation då? Allt annat funkar kanon i relationen; kärlek finns, gemenskap finns, skratt, vänskap – men jag saknar sex! Hur kan man älska sin sambo så mycket och inte ha sex? Man känner sig vilse…

    • Michael Larsen 22 september, 2017 at 20:03 - Reply

      Jag förstår att du känner dig vilse CS. Det är många faktorer som kan spela in i det som du beskriver. Kan ni prata om det?

  5. Alexandra 22 september, 2017 at 10:18 - Reply

    Exakt så, S. Bra skrivet!

  6. Ziz 22 september, 2017 at 10:56 - Reply

    Jag lämnade ett förhållande efter närmre 30 år ihop. Mkt pga flera av punkterna ovan.
    Men det är svårt att lixom ”släppa taget”.. Hur jag än gör så hamnar vi i en ”försöka-på-nytt-igen-limbo”.
    Ingen av oss har träffat ngn ny. Han hade en ett kort tag o jag har haft en komplicerad relation men en man men den är över nu.
    Nu är vi åter i en försöka på nytt fas. Men nu har det en issue..
    Jag vill gå en danskurs till våren.
    Han ogillar starkt när jag gör såna här saker. Jag har velat det sålänge jag kan minnas men avstått pga hans ovilja..
    Men som singel har jag nu gått ett par terminer o ska som sagt gå igen till våren.
    Men nu kommer det tbx!! Han vill jag ska avstå o göra saker med honom istället.
    Han säger att det är ”olämpligt” med tanke på vår situation
    O ja det kanske det är men jag har ändå gått ett antal terminer o inte fattat tycke för ngn. Jag antar att det är det som oroar honom.För mig är det en danskurs. Inget mer.
    Hur ska man tänka?

  7. Eve 22 september, 2017 at 11:40 - Reply

    Kan kärlek finnas kvar om total förälskelse uppstår i mötet med ngn annan? Gemenskap, god kommunikation, ömsesidig omtanke finns. Är det inte en sorts kärlek…?

  8. Mona 22 september, 2017 at 16:20 - Reply

    Jag skulle ha lämnat istället för att bli lämnad. Naiv som jag var trodde jag på hans förklaringar och väntade på att allt skulle bli bättre. Undrar vart jag skulle va om jag inte väntat…..

    • Michael Larsen 22 september, 2017 at 19:59 - Reply

      Var inte för hård mot dig själv Mona. Det är så lätt att se klart i efterhand. Du gjorde vad du kund då..

  9. Anna 22 september, 2017 at 19:04 - Reply

    Punkt nr 3 – ”Bubblan” Omöjligt att leva med en sån person hur mycket man än kämpade och hade stor acceptans. Inget roligt att tassa på tårna heller och inget kul när han jämt sparkade bakut när man ville kommunicera. Lämnad och åter lämnad flera ggr under ett år, nu är det nog!

  10. gunbritth@spray.se 22 september, 2017 at 19:09 - Reply

    Har en undran. Läst om kärlek till varandra..
    Kan den ena parten ha en familjär relation med sin fd. ock samtidigt ha en ny relation till mig? Är det möjligt !! uran att bli kluven i psyket.
    Han fortsätter med det fast jag tycker att han ska lämna det gamla då han sökt sig till en ny relation med mig.
    Kan du Michael ge en förklaring. ? ? ?

  11. Diana 24 september, 2017 at 08:12 - Reply

    Till ziz
    Självklart ska du fortsätta att dansa! Om han älskar dig så måste han låta dig ha egna intressen. Tycker det låter som om han vill kontrollera dig.

  12. DN 16 oktober, 2017 at 09:25 - Reply

    När vi träffades va vi som tvillingarna. Jag älskar han fortfarande o efter 11år o 2 underbara barn står vi nu i ett vägskäl. Han är mycket social som älskar o ha mycket folk runt sig o jag har blivit mer åt andra hållet. Våran yngsta dotter är svårt handikappad o min fokus har blivit att försöka hålla ihop vardagen. Jag har dragit d störst lasset när d gäller läkarbesök, operationer, vårdkontakter osv. Jag har aldrig hindrat han från att gå ut med gubbarna o dricka öl, jaga, fiskeresor, tränar 3dagar i veckan osv. För 1 år sen gick jag in i väggen, tog tjänstledigt från mitt ena jobb o arbetar nu enbart som assistent till min dotter. När barnen e i skolan sköter jag hemmet försöker hinna träna, tvättar, handla o lagar mat osv. Nu d sista halvåret så har d eskalerat o han e ute minst 1kväll på helgen. Jag tog upp hur jag känner nu diskuteras d separation ist för vi har ”försökt” så många gånger. Vi älskar varandra men den berömda glöden finns inte, jag e oftast trött o orkar inget när dagen e slut o han är översocial o har svårt att bara vara hemma o umgås med oss. För mig är barnen deras välmående prio 1, för han e d mestadels han själv, mår inte han bra så blir inget bra. Han är en underbar pappa när han lägger fokusen på barnen o då får jag mer energi o majoriteten av d dagar slutar med ”happy ending” annars lyser den lusten med sin frånvaro. Jag vill bara att vi alla ska må bra o vara lyckliga men hur i helvete löser jag d. E d att vi går isär el vad måste jag förändra??

  13. DN 16 oktober, 2017 at 09:43 - Reply

    Vi gick även några gånger på familjeterapi men när diskussionen kom upp varför min sexlust avtagit o jag förklara att ”orken” inte fanns men (men d e klart jag vill) om vi hjälps åt så kanske d hjälper men då förklara terapeuten att jag inte fick använda sex som ett belöningssystem… För mig o vad jag vet för många andra börjar ”förspelet” redan när man vaknar. D räcker med attan gör nåt tillsammans som familj. Med ska man rodda hela skeppet själv så e d inte mycket gnista kvar för…. Vill Du krya till…..

Leave A Comment

X