Narcissisten kräver att du blir bärare av dennes tomhet

//Narcissisten kräver att du blir bärare av dennes tomhet

Narcissisten kräver att du blir bärare av dennes tomhet

Du kommer att känna dig fet, inkompetent, benig, otillräcklig, osexig, skyldig, menlös…Men inte inledningsvis! Du bearbetas först genom kärleksbombning.

Den första tiden tillsammans med en person med narcissistisk personlighetsstörning är euforisk och livsbejakande. Du rör dig bland molnen och ”äntligen har du träffat mannen eller kvinnan i ditt liv.” De första månaderna lever du på lånad tid eftersom du är intressant för n-personen. Du är ett outforskat kapitel som ger härskaren ett skönt rus av nyerövring. Du ser honom/henne med nya ögon och det ger n-personen en skön kick. Du tror att du är älskad!

Visst är det fantastiskt att känna sig så himmelskt sedd, lyssnad till och bekräftad? Det är underbart med komplimanger och presenter. Du kanske befann dig i ett förhållande som varit svältfött på passion sedan flera år tillbaka och så gör den här karismatiske, inkännande och artige personen entré på din livsscen. Din kropp är dyrkad eftesom n-personen njuter av sina egna känslor. Du är kvittot på hur enastående hon/han är!

Du står för någonting nytt, men inget är så över tid.

Vi medkännande människor behöver inse någonting väldigt centralt: det finns människor som inte delar dina värderingar och världsbild. De vill krossa den! Och de njuter av att se dig våndas: ”hur kan han/hon göra så mot mig? Hur kan någon vara så grym?”

Analysera och kämpa med att förstå bäst du vill! N-personen hånler åt dig!

N-personen har aldrig varit vid din sida! Aldrig varit din! Aldrig älska dig!

De vet inte vad kärlek är och du kommer aldrig att vara den som lär honom/henne det. Kärlek innebär en risk, eftersom den gör oss sårbara, vilket en narcissist aldrig utsätter sig själv för.

Försök inte förföra dig själv genom att viska lögner till dig själv om att vara den förste som ska nå fram.

Han eller hon fyller sin inre tomhet med tillfälliga sociala kontakter, sex, dyra klockor och andra exklusiva accessoarer. Du är en del av fyllnadsmaterialet! Rampljuset ger n-personen näring och de gör allt för att behålla sin plats på podiet. Och nåde den som ifrågasätter! Ja-sägarna är deras scenarbetare. De som rullar ut den röda mattan. Vill du vara en del av följet så var följsam! Och självutplånande!

Du kan aldrig vinna över en narcissist, men du kan vinna dig själv genom att gå med beslutsamma steg i en helt annan riktning. I samma ögonblick som du bryter med ditt medberoende så kommer du att kunna börja leva igen. Du har försökt överleva under alldeles för lång tid.

Gör ett frieri till ditt högsta jag, inte till de trasiga behoven inombords som vill rädda n-personen. Den som inte ser det sadistiska i sina handlingar.

Hitta mentala skydd och styrka genom handling – var med på mitt webinar (föreläsning online) på torsdag den 1 februari – SÅ LÄMNAR DU EN NARCISSIST.

Michael Larsen – relationscoach

 

By |2018-01-29T15:38:01+00:00januari 29, 2018|Blogg|25 Comments

25 Comments

  1. T 29 januari, 2018 at 15:57 - Reply

    Fy fan att vara med en sådan människa! Finns det verkligen människor som utsätter andra för sånt här?!?! Det ger mig verkligen rysningar!

  2. Lena 29 januari, 2018 at 16:10 - Reply

    Ja det gör det tyvärr..

  3. Agneta 29 januari, 2018 at 16:47 - Reply

    Där finns mååååånga!
    Se upp bland både män och kvinnor!
    Håll ögon och öron vakna!

    • T 29 januari, 2018 at 18:14 - Reply

      Har många gånger varit med om egoistiska personer, som tänker på sig själva. Jag har många gånger också utgått från mig själv, vad jag vill och känner, men detta är något helt annat än egoistiskt!

      • M 29 januari, 2018 at 18:35 - Reply

        Det finns tyvärr såna här människor både som partners men även i arbetslivet..chefer som lider narcisstisk störning kan bli riktigt elaka.. först berömmer chefen inför alla arbetskamrater men när man inte vill vara med och ”leka” så är man dålig på sitt arbete, borde se upp med vad man äter och till slut blir man av med jobbet! Hur många narcisstiska chefer ligger inte till grund för ”me too”…makten…

  4. Jenny 29 januari, 2018 at 18:35 - Reply

    Dessa finns i vänskapsrelationer med. Förödande. Man blir sakta uppäten. Så skönt att vara fri nu!

  5. Sata 29 januari, 2018 at 19:53 - Reply

    Usch, jag ryser.. Vet tyvärr alltför väl. Jag trodde aldrig jag skulle få känna mig så älskad. 30 sms om dagen, en attraktion som var galen… 6 år senare inser jag att han levt dubbelliv hela tiden och samma sekund han blev påkommen blev han iskall och låtsas som om vi aldrig funnits.. Sååå obehagligt att inse att alla hans känslor var spelade och att han inte kan älska. Försöker kämpa med att inse och förlåta mig själv för att jag inte fattade. Men om man aldrig träffat någon utan empati och med en manipulationsförmåga som är lärd sedan barnsben så förstår man inte.. Man fryser till is när man inser att detta är ondska, förtäckt i ett skal som känns för bra för att vara sant….

    • Lisa 2 februari, 2018 at 15:48 - Reply

      Känner igen varenda ord du skriver! Jag är där precis nu och det är det vidrigaste jag någonsin varit med om! Den lavin av känslor som släppts fri när det äntligen gått upp för mig att personen jag trodde var Mannen I Mitt Liv bara är ett förljuget skal. Jag har anpassat varenda centimeter av mig själv, och bett om ursäkt för att jag typ ens existerar, för att hålla honom lugn och nöjd. Och för att få uppleva en gränslös passion och kärlet. De bra dagarna har varit ljuvliga. De dåliga dagarna har varit helveten på jorden. Och trots 3,5 år av denna känslomässiga berg- och dalbana är det inget mot den panik, ångest och sorg som hans dramatiska sorti ur mitt liv nu har orsakat. En s.k. ”grand finale” av stora mått, då hans otrohet kom fram i ljuset dagen efter att han med stort drama deklarerat att han ”mår dåligt, vill vara ensam, inte kan ha en relation” och kastade ut mig. Allt blev ett vidrigt uppvaknande. Kämpar varje timme med att förstå att det inte är mitt fel, att jag måste kapa alla band, gå och inte se tillbaka. Jag MÅSTE komma ur, gå vidare, blir fri. Vi kan inte skuldbelägga oss, utan fokusera på att slå oss fria. Varma tankar till alla oss som kämpar.

  6. Sofia 29 januari, 2018 at 22:01 - Reply

    Om man har barn med en n-person? Är skild från honom sedan 3 år men känner att jag pga barnen måste hålla någon form av kontakt. Även om man är fri så blir det på något sätt alltid på hans villkor ändå?? Hur blir man fri från det om man har barn ihop?
    Jag kan ärligt talat säga att jag avskyr honom, för jag kan ju se att det är jag som ändrats
    Men han är ju samma, jag är bara glad att jag upptäckte efter 14 år vilken skitstövel han fortfarande är
    Men fri det kommer jag aldrig bli känns det som. Något gott råd någon? : )

  7. Monica 29 januari, 2018 at 22:19 - Reply

    Tack för denna text. När jag läser känns det som om du känner mitt ex och vet allt om vår relation, för allt stämmer så på pricken. Jag hade redan identifierat att han var narcissist när jag blev dumpad, (tack och lov) men det har ändå tagit tid att reparera självkänslan och bli mig själv igen. När jag nu läser detta som faktiskt någon annan skrivit, så bekräftar det min egen känsla, att jag hade rätt och att det var sant.
    Så igen, tack för denna, för mig, mycket bekräftande och helande text.

  8. Funalinda 29 januari, 2018 at 23:17 - Reply

    Har just lämnat ett sådant förhållande! Äntligen! Har läst mycket här och lyssnat på medberoendepodde. Förstod då att det var en lögn jag levde i! Så mp gs år, känslan av otillräcklighet, tänkte vad gjorde jag för fel? Rannsaka mig själv, hade jag kunnat göra det bättre? Jag ville hjälpa honom att bli en ”hel” människa. Kände från början att någonting var fel, som jag skulle kunna hjälpa till att hela! Stångade min panna blodig! Nu är jag fri, som en fågel! Nu förstår jag vilken psykisk press jag har levt i. Äntligen är det slut! Känner mig starkare än någonsin! Med kärlek till er alla! ❤️Du måste lämna det gamla för att göra plats för det nya!

  9. Molly 30 januari, 2018 at 00:32 - Reply

    I december lämnade jag så äntligen mitt förhållande med en man som är exakt så som beskrivs här ovan. Kärleksfulla sms flera ggr om dagen i alla år. Där han bedyrade sin kärlek till mig. Lögner,otrohet,manipulation, dolt sexmissbruk (via olika chater på nätet. ”Oh My god” vad det finns många) Penga trubbel i form av skitlån som det nu visade dig vuxit rejält. Allt skedde bakom min rygg.
    Fick aldrig berätta för någon heller. Det var bara vi två som skulle prata om det som kom upp till ytan. Alltid lika ångerfull och hade absolut inga som helst problem med att be om förlåtelse och överösa mig med de mest fantastiska kärlekshandlingar. För att i nästa stund fortsätta med sitt dubbelspel.
    Nu när jag står en bit bort och ser på allt som varit, så ser jag hur sjukt vårt liv tillsammans var och att min magkänsla var rätt från början. Alla vänner han hade var på nätet. Mina egna vänner försvan. Vi umgicks bara m hans familj i stort sett. Han hade två barn som blev navet att jag stannade kvar. Jag kände mig skyldig att finnas där för dem. Jag kände att jag hade ett vuxenansvar gente mot dem. Mina egna vuxna barn kände sig aldrig riktigt välkomna i vårt hem. Hittade alltid något fel att slå ner på.
    När man är mitt i detta kaos och blir ifrågasatt hela tiden blir man väldigt liten inför sig själv. Att alltid försvara mina tankar och värderingar tog min energi. Jag tappade känslan av att känna lycka och att få skratta hjärtligt.
    Det tar säkert tid att komma igen. Men jag är lyckligt lottad och oerhört tacksam som har mina vänner kvar trots allt. De och mina barn har stöttat mig oerhört sedan separationen.

  10. Katarina 30 januari, 2018 at 10:35 - Reply

    Tyvärr finns dom, lämnade min man efter 20 år tillsammans. 20 år av att ens stunden sitta på pedistalen och andra stunden helt urlakad och en känsla av att inte vara värd någonting. Sjuklig Svartsjuka och kontroll i en blandning av blommor, presenter och middagar gjorde att jag höll på att bli tokig på riktigt. Nu tre år senare har han slutat ha kontakt med sina barn då han tvingade dem välja mellan oss. Man är med honom eller emot honom och det gäller även hans barn, säger en del om denna personlighet. Huset vi ägde tillsammans äger vi fortfarande ihop, har nu fått lämna det till tingsrätten eftersom han inte vill lösa något. Han vill inte rädda mig ur den sits jag satt mig i är ett av argumenten. Jag själv har läkt någorlunda men klappade ihop fullständigt ett tag efter att jag lämnade honom. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna lämna, var så fast i ”nätet” men det gick och det går vill jag hälsa till alla som sitter i liknande sits. Berätta för någon och öppna på luckan. Det är första steget.

  11. Ulla 30 januari, 2018 at 11:08 - Reply

    Jag kände från början att något var fel men visste inget om narcissism. Det man anförtrott fick man slängt tillbaks som ett hån. Fick ett barn tillsammans och han lämnade oss när barnet var nyfött och har aldrig brytt sig om sitt barn som är vuxet nu. Är det något som ingår i deras beteende? Är de svartsjuka på sina barn? Han lever efter dumpningen av oss i ett 40-årigt förhållande. Kan de förändra sig och leva ett ”normalt” liv eller är den nya med om samma hjärntvätt? Någon som vet?

  12. M 30 januari, 2018 at 17:44 - Reply

    Jag kände också att någonting var fel redan från början men sååå mkt tydligare nu…han började ganska snart avskärma mig från min mamma och styvpappa. Minns såväl resan med dem till Paris på min 30-årsdag – han surade sig igenom hela resan… ändå så stannade jag kvar…efter några år som singel och nästan 10 års vistelse utomlands så ville jag så gärna ha familjen, huset och blundade för hans beteende..och inte blev det bättre när barnen föddes. Jag kände mig fången i hans sällskap men tänkte/tänker på barnen…När jag säger jag vill gå så hotar han med att inte vara snäll…behöver hans ”samarbete” då vi har ett barn med särskilt behov. Han vill inte vara med min familj/Mina syskon Eller med Mina vänner… Jag blev förälskad i en annan man men vågade inte lämna och kände inte att jag kunde berätta hur det låg till hemma…Han fattade ingenting och tyckte jag var hemsk så nu sög livet verkligen. Har så smått börjat öppna upp och prata om det för några få utvalda.. hjälper lite men maktlösheten är enorm. Känner inte att jag kan/vågar göra något förrän barnen är större…hade aldrig hört talas om narcissism -då hade jag stämt av bättre med varför han inte hade några vänner eller intressen – som han skyllde på att han jobbade så mkt (eget företag)…

  13. H 30 januari, 2018 at 20:30 - Reply

    Det finns en del som hävdar att det finns 2 typer av psykopater 1) primära – som föds med defekt i hjärnan, obotligt 2) sekundära – som utvecklar psykopatibeteenden pga trauman i tidig ålder, ex alkoholiserade föräldrar – kan bli bättre men endast om individen verkligen har viljan att bottna sig själv och inser och förstår att det inte gynnar honom/henne. Men det tar enormt lång tid och kräver mycket möda.
    Min egen erfarenhet är att båda typerna ska undvikas till varje pris!

  14. Vilsen_man 31 januari, 2018 at 11:17 - Reply

    Det jag hade tagit med mig i livet gällande skolan, jobb och idrott applicerade jag tyvärr på mitt samliv med en klockren narcissit. Jag kämpade och slet för att vi och framför allt hon skulle må bra. Jag försökte hela tiden undvika bråk och hur jag skulle vara för att hon skulle vara nöjd. Jag hade lärt mig att aldrig ge upp! När allt kraschade var det på grund av hennes otrohet med en gemensam bekant uppdagades. Då först, efter 28 år förstod jag att jag levt med en narcissist. Jag hade inte kunnat sätta fingret på allt som var fel och hade duckat för sanningen.

    Efter att otorheten uppdagades skulle vi ”hitta tillbaka”. Jag utsattes för en fruktansvärd stress och press och hon smög med den andra mannen vid sidan av. Under 1,5 år utnyttjades jag och lurades att vi skulle hitta tillbaka. Nu har jag lyckats ta mig ur och bor på egen hand och fungerar som papa. Fortfarande är jag svårt medberoende och faller ibland tillbaka. Jag har tack och lov ett par riktigt bra människor I mon omgivning som staller krav på mig och taalar om sanningen. Alla hennes ”försök att hitta tillbaka ” attt ”träffas för barnens skull” mynar alltid ut i att hon skall vinna något ekonomiskt på att vi ses.

    Jag är inte ute ur mitt beroende och det är oerhört svårt säga nej. Jag går ibland ett steg tillbaka men tar succesivt två framåt. Jag känner mig bättre men jag är fortfarande inte fri från denna människa. Jag förstår att jag egentligen skall saga nej till allt men i och med att vi har barn ihop behöver vi kunna kommunicera.

    Utan denna sida och smatal med Michael hade jag inte tagit de steg jag gjort,dock har jag lång väg att vandra. Hör jag dessutom Uno Svenningssons sjunga ”Du kommer ångra det här” så ramlar tårarna från mina kinder. Den texten är klockren.

    • T 31 januari, 2018 at 11:32 - Reply

      All styrka åt dig!

    • Joe 1 februari, 2018 at 13:18 - Reply

      Vilsen_man, vad jag känner igen mig själv i din historia som är nästan identiskt med min egen.
      Men med skillnaden att efter mina 1,5 år i ”mellanläget” så insåg jag att det var kört och uppbrottet blev istället en befrielse.
      Det fanns givetvis ett kaos ändå, både känslomässigt och fysiskt en lång tid efteråt med att bygga upp nya livet efter 15 år ihop och tre barn. Idag, några år efter separationen har vi fortfarande tonårsbarn varannan vecka och har en dialog som kräver respekt och öppenhet inför de utmaningar som kommer. Tilliten är borta och numera finns skydd mot manipulationsförsöken och jag låter henne aldrig komma nära så att det påverkar mig. Det går bra att samarbeta vänligt ändå. Idag är jag väldigt tacksam att det tog slut. Tacksam för vad jag faktiskt fick (tex tre härliga barn) och det som länge var bra och även de insikter om mig själv och livet i stort som kom just från de tuffa erfarenheterna av relationens baksida.
      Lycka till!

  15. Jossan 31 januari, 2018 at 22:52 - Reply

    Känner igen allt. Styrka som sagt till dig vilsen_man.
    Tänk att man under så mååånga år fått uppleva att allt man gjorde för att få den andre att må bra, fixa och dona mm mm inte dög. Man gjorde avkall helt på sig själv Jag brukar skoja nu för tiden och säga att jag egentligen var helt tvärtom en fullständig superpartner om det var någon som var empatisk och frisk man levt med. Så sjukt .
    Precis Ta hjälp!! Prata prata prata. Skiten ska ur systemet!

  16. Ulla 1 februari, 2018 at 12:44 - Reply

    Ja, prata, prata, prata. Det är det de vet att man inte gör för man skäms över att bli så illa behandlad av sin partner. Jag tror det är deras ”skam” som vi tar på oss. Usch! Den här bloggen har verkligen fått mig att förstå att det inte är jag som gjort fel. Var bara en att ha att mobba. Tack för bloggen och alla kommentarer. Man är inte ensam.

  17. Vilsen_man 1 februari, 2018 at 19:13 - Reply

    Joe – tack väldigt intresant. Jag har svårt att bygga upp skyddet mot manipulationen. Vi har också barn ihop och för deras skulle är det väldigt bra om vi kan kommunicera. Jag jag säger nej till saker (ofta där pengar ingår) blir hon väldigt arg och hävdar att hon har ”rätt till ” och ”förtjänar ” en massa saker. Sen går hon till barnen och talar om för dem att pappa vill mamma illa etc.
    Joe – vill du berätta mer om hur du håller avstånd får du gärna vidareutveckla det.

    Ulla-skammen har varit mitt största problem och är fortfarande. Jag bär på den fortfarande men försöker.

    • Joe 2 februari, 2018 at 15:07 - Reply

      @Vilsen_man, även här känner jag igen mig i din berättelse att ha blivit utnyttjad även efter separationer i olika ekonomiska uppgörelser, bodelning osv och barnen blandas in. Det har tyvärr kostat en jäkla massa pengar…Vid 40 års ålder hade jag förlorat i stort sett alla materiella tillgångar och boende pga naivitet, godtrogenhet och en vilja att bara bli av med allt bråk, kosta vad det kosta vill. Att då även bli konfronterad av barnen av att vara orättvis ledde till att jag försökte bemöta argumenten som kom från mamman med vara så objektiv som möjligt men ändå ge min bild av situationen när jag blev konfronterad.
      Det fungerade sällan. Problemet är att logiska argument och fakta inte biter mot mammas tårar. Barnen ser inte att tårarna användes som vapen. De såg inte när hennes ledsna tårar i ett ögonblick vände om till hatblick, ilska och utbrott när hon förstod att jag synat hennes bluff och höll mig lugn och metodisk.
      Hon var alltid smart nog att ha utbrotten i enrum med mig.
      Lösningen för min del (som fortf gäller) är att inte ingå i ekonomiska uppgörelser med mamman om det inte är nödvändigt, och då det är det, sköta kontakten och uppgörelsen med mamman via mail (spårbarhet inför lögnerna), ta hand om pengatransaktionen men utföra den först när jag fått pengarna från henne. Kommer barnen med frågor om varför jag inte gör en viss överenskommelse använder jag det helt sanna argumentet att ”jag blir bara ledsen över att vi har så olika syn på verkligheten och missförstår varandra med påföljd att vi blir ovänner och att även ni (barnen) drabbas”.
      Nu har jag turen att mina barn är självständiga och kloka (men naturligtvis inte immuna) så det verkar räcka.
      Man behöver inte berätta för barnen om deras mammas dåliga sidor, det är jag och deras mamma som byggt vår relation ihop, vi har bägge ett eget ansvar för att inte utnyttja eller låta oss utnyttjas. Jag är övertygad om att hon blir en bättre version av sig själv med en annan person och att min personlighet tar fram hennes sämre version.
      Jag tänker att självrespekten är viktig och kan jag fortsätta vara ärlig, trevlig och tillmötesgående utan att bli utnyttjad så tänker jag göra det men utan att vara naiv. Visst är en del av mig fortf ibland besviken på att få den lilla biten av kakan men det är nog ett värre straff att leva i ett medvetande där man agerar själviskt och egoistiskt mot andra människor.

    • Joe 2 februari, 2018 at 15:20 - Reply

      Angående att se manipulationen, när man läst in sig lite på ämnen kring hur friska relationer ser ut och om narcissism så öppnas man ögonen. Numera kan jag inte för mitt liv förstå att jag inte såg det sjuka i vår relation när jag fortfarande var inne i den. Men det är väl högst mänskligt gissar jag. Du kommer fixa detta!

  18. Vilsen_man 5 februari, 2018 at 09:37 - Reply

    Joe- stort tack för vidareutveckling. Tänk att det skall vara så svårt bara. Jag vet hur fel hon är för mig och jag vet att jag en dag kommer se på det hela utifrån och undra vad jag höll på med. Jag vet och ser hur hon illa hon behandlar mig. Det känns bara så tungt nu.

    Jag har trott att jag skall bli hel och må bra och att det finns genvägar. Tyvärr kommer det här ta tid och innebära mycket sorg för mig och förmodlgien ett sår som alltid finns där. Jag får lära mig att hantera det och försöka se till det som är bra, tex mina två fina barn.

Leave A Comment

X