Narcissistens käraste ägodel

//Narcissistens käraste ägodel

Narcissistens käraste ägodel

Den är ett fönster ut mot en värld av bekräftelse! Den är verktyget i handen på personligheten som hämtar hela sin syretillförsel från tiden vi lever i: ”Me-lenium”!

”Älskade spegel och mobil!”

Tro inte för ett ögonblick att du är den ende! I chatten finns det trådar som skulle få dig att knä av förtvivlan. En narcissist hämtar hela sitt självvärde utifrån. Han eller hon stannar inte upp och känner inåt, utan hastar snabbt vidare till nästa projekt och individ som ska lysa upp deras ego. Du är näringskällan för honom/henne så länge du låter n-personen dyrkas på egoaltaret.

Tänk vilken dynamik som utspelar sig mellan empaten (den medkännande personen) och narcissisten. Utbud och efterfrågan! Den känslomässigt finstämde levererar välvilja, förståelse (som ofta kränker de egna gränserna) och emotionellt engagemang. N-personen slukar i sig! Och i deras mobil vilar mikrootroheten som en port till den fysiska otroheten.

Slå hål på dina idealiseringar av personen som till naturen är på ett sätt som oundvikligen kommer att såra dig. Hitta rösten inom dig som ser ditt värde och rör dig på betydligt skönare stränder.

Vad är mikrootrohet och hur påverkar den dig och förhållandet? Webinar torsdagen den 13/9. Du är varmt välkommen!

Föreläsning live Göteborg och Stockholm – Narcissism och hur vi fastnar i det emotionella spindelnätet

Michael Larsen – relationscoach

By |2018-09-12T14:55:04+00:00september 12, 2018|Blogg|8 Comments

8 Comments

  1. Essie 12 september, 2018 at 18:06 - Reply

    Jag har landat på en mycket skönare och behagligare strand – ett år efter separationen. Dock rusar vågorna av hans agerande dit emellanåt och stör mitt nyfunna lugn… Sandkornen yr och mina ögon får kisa för att inte ta emot de gruskorn som flyger emot mig. ”Härda ut – det är snart över..”

    Har lärt mig andas och hantera mycket det gångna året men framförallt har jag börjat inse hur jag stängt av mina känslor under många år. Nu skapar jag mitt nya liv och min soliga, varma och rofyllda strand där jag vill leva med dem jag tycker så mycket om och dem som vill ha mig i sina liv!

    • Håkan 12 september, 2018 at 19:59 - Reply

      Ler Essie när jag läser dina rader. Inte bara smilgroparna utan det värmer långt in. Har följt dina inlägg och vet vad du gått igenom. Starkt, vilja, mod….Ha en fortsatt bra resa med din nya livsGPS!

  2. Essie 12 september, 2018 at 22:02 - Reply

    Åhh – tack Håkan, för dina ord! Det har varit en resa jag aldrig beställt men nu är jag min egen resebyrå 🙂
    Glad att kunna bidra till leende och värme i själen!
    Allt gott till dig!

  3. Anna K 15 september, 2018 at 08:05 - Reply

    Åh Essie, jag håller med Håkan.
    Det värmer att få veta att du nu mår bra.

    Min lärdom är att varje dag aktivt lyssna på min inre röst så jag följer mina grundläggande behov. Det gäller mot alla slags relationer jag utsätts för. Syskon, föräldrar, barn, vänner arbetskamrater mfl pga för hög empati.

    När väl jag lyckats ta mig till stranden
    från det mörka, djupa stormiga havet så tog det ändå några år innan efterdyningarna då och då helt avstannade.

    Nu känns det som om jag lämnat stranden. Har också utmattat vandrat på en besvärlig stig mot mitt hem. Men nu, äntligen är jag hemma och alla rummen i mitt hus är vackra med fritt flödande ljus. Och en sådan här lördag morgon njuter jag av en härlig frukost….fri…med lugn runtomkring mig.

    Mina unga vuxna barn är kärleks,-ansvars – och respektfulla, mot varandra och i relationen till mig.

    Det var inte bara jag som behövde lämna en person med drag av denna personlighetstyp utan även våra två gemensamma barn. Det var inte lätt för dem men nu mår vi bra allihop.

    Jag undrar, hur har ni andra som levt med en sådan person med dessa drag det med minnen om er tid tillsammans?

    Själv, blev kämpandet så stort för mig att självvärdet var helt borta de sista 15 åren innan vi separerade. Jag vet inte men tror att det är därför som jag har svårt för att minnas vad vi gjorde, hur vi var mot varandra. Kommer bara ihåg fragment och de är tyvärr de mentala övertramp som skedde.
    Kan det bli så illa att empaten till N stänger av till slut då självvärdet är på minus?
    Det kan iof sig även bero på chocken man kom i då han berättade att han haft en annan i ett år vid sidan om. Det ihop med lågt självvärde, andra stora påfrestningar som sjuka föräldrar mm vid samma tillfälle. En olycka kommer sällan ensam.

    Dock känner jag stor tacksamhet över mitt liv och hur fantastiskt bra jag har det nu, just nu och självvärdet är gott. Har nu god kännedom om mina varningssignaler som säger till när jag behöver dra i bromsen för att inte tappa bort mig själv.

    Jag har också funnit verktygen i hur jag kan stötta mina barn i deras relation till deras far.

    Ofta tänker jag när jag möter människor, man vet inte vilka deras inre battles är och vad de varit med om.

  4. Essie 15 september, 2018 at 19:38 - Reply

    Anna K – tack för dina ord! Du ger ofta respons till oss andra som skriver och jag uppskattar verkligen det!
    Jag har följt dig och vet hur svårt du haft det, men också märkt med vilken inbördes styrka du har tagit dig vidare! Underbart att du hittat hem och att ljuset nu lyser i alla dina rum och att ni nu mår bra både du och dina ungdomar!

    Jag har en bit till att komma igenom innan jag och min fd är färdiga med uppdelning och annat. Hans nya flyttade in med ett yngre barn i vårt hus utan min och barnens vetskap – också en microotrohet.. iallafall gentemot våra barn. När de kom till honom var hemmet förändrat och de hade plötsligt en bonusmamma och bonussyskon som deras pappa tog väl hand om och visade stor omsorg om… Inte alls som de varit vana vid som barn… Hans bonusbarn leker han med och skrattar med – vår tonårsson sitter i rummet jämte och hör pappa har kul med någon annans barn. Något han inte känner att han fått när han var i den åldern.

    Att vara vuxen och lämna är svårt men att vara barn eller ungdom i en separation där den ena bara byter partner direkt och påtalar att detta får barnen bara acceptera är väldigt förvirrande och svårt!

    De uteslutande medierna – dator och mobil – är en värld som separerar och tillåter hemligt liv i familjelivet…

  5. Anna K 16 september, 2018 at 08:55 - Reply

    Essie, min egen erfarenhet samt vad jag pratat med andra om är att relationen du tvingas till att ha med dina barns andra förälder är det svåraste.
    För att kunna vara en god förebild för mina barn i hur man som vuxen måste ta sitt ansvar även om man upptäcker i backspegeln hur illa det varit så har jag tänkt på några saker:
    Han/hon kunde och kan inte bättre. I ditt fall Essie, om jag varit ditt ex så hade jag väntat med att presentera en ny partner tills barnen blir nyfikna på vem jag träffar. Jag hade lagt egna partnersbehov åt sidan, även om det hade behövts 10 år, tills barnen finner sig i den nya situationen, att mor och far har skillt sig. Mitt ena barn var 18 när vi separerade. Bara detta att han redan innan vi fick reda på något hade kört vid sidan om med vårt hens klasskamrats mamma var illa ur en ung vuxens synvinkel. Att han sedan dessutom några månader senare kysser den nya kvinnan inför vår 18 åring gjorde att vårt barn tappade respekten för honom.
    Mitt resonemang för att ta dels mig själv vidare och dels stärka barnen är att säga till sig själv om och om igen…Han kan inte bättre!

    Nästa grej för att klara av relationen man måste ha till exet är att få insikten i att aldrig någonsin tro att man kan ändra på exet!! Det är absolut ingen idé att man lägger ned energi på att försöka förklara hur hen borde göra. Det kan handla om små saker som vem som köper kläder till barn som är yngre, eller hur man ska hantera ungdomar som tar droger. Mitt råd är att inte höra av sig alls där ens egna behovr att tala om för den andra föräldern borde agera.

    Hur ska man då klara sig både praktiskt, ekonomiskt och känslomässigt mm när man har barn ihop?

    I och med att jag tvingades till att ha en relation till en person som ofta fördärvade för de man älskar mest över allt annat på jorden, sina barn, så blev jag superfokuserad på hur jag skulle kunna lösa detta på bästa sätt.
    Vet att Michael tidigare pratat om hur viktigt det är att hålla en god relation till exet för barnens skull. Ett tag tänkte jag att det handlade om att man fortsatt skulle respektera barnens far/mor. Men det går bara inte. Det går inte att respektera någon som gör så fatala misstag med jämna mellanrum. Just den relationen, förutom problematiken med hur han ordnar med relationen till sina barn, innehåller så enormt stora mentala påfrestningar för en själv. Hade exempelvis en kollega åsamkat så stora sår på mig så hade det varit enklare att lösa genom att sluta arbeta där för att sedan slippa plågoanden som inte förstår sitt egna bästa. Nu pratet vi om en person med Ndrag. Naturligtvis ska man kräva respekt av alla andra personer. Men en Nperson ställer allltid till det på sin arbetsplats eller så blir hen en nyckelperson i att driva ett företag oerhört mycket framåt så länge hen får enormt mycket berömmelse från ledningen. Då kan man ’utnyttja’ en sådan person till mycket inom företaget. En klapp på exen eller dunk i ryggen så de får glänsa är som att hälla fotogen på elden.

    Men så enkelt är det inte med ex som har sådan här personlighet. Så jag tänkte och tänkte, och iom med att man inte kan påverka personen till egen insikt över hur hen är mot andra så blir slutsatsen hen kan inte bättre och jag måste klara av att lösa de mesta saker på helt andra sätt. Allt man kan tänkas behöva hjälp med kring sina barn vänder man sig till någon annan med. Vi är så många som inte når fram till våra ex, som vet att skulle vi be om en enkel liten sak som att prata om vad barnen behöver innan de börjar skolan till svåra saker som att det bara plötsligt finns en ny kvinna/man i hemmet. Inget kan vi prata med sådan här personer om. De klarar inte att ta in.
    Jag ’drog’ in mitt ex i en problematik för några år sedan då det visade sig att vårt barn börjat ta droger. Jag hade ett grundläggande behov av stöd i hur vi kunde hjälpa vårt barn. Jag jade inga erfarenheter kring sådant här! Trodde jag gjorde rätt som vände mig till barnets far. Men om det är något jag lärt mig så är det att aldrig göra om det igen. För jag fick istället två problem. Dels ”uppfostra” han att inte bli fullständigt rosenrasande på barnet vilket han lovade att han skulle bli och dels söka info om hur jag skulle kunna bemöta problemet. I efterhand har jag reflekterat över hur jag kunnat gjort annorlunda för mitt eget bästa.

    Det jag hade kunnat gjort var att aldrig höra av mig till exet, utan istället tagit hjälp av en vännina, granne eller släkting. För då hade jag sluppit konfrontera en person som inte förstår sitt eget bästa. Problemet är att dessa personer ofta ör oerhört framgångsrika på jobbet eller genom att lösa problem för andra…där de får GLÄNSA, men det är inte tillräckligt mycket gläns att få beröm av sin fru när man löst ex. drogproblematik hos gemensamma barn. Istället är det ett problem som inte får komma upp till ytan för då kan den egna karriären gå i spillror. Dessutom fick han problem i efterhand hur han skulle förhålla sig till barnet då de råkade träffas. Från hans värld kommer det nog alltid att finnas med en besvikelse för att barnet tog droger, fast det nu inte längre är ett problem.
    Tillslut blev min är slutsatser följande:

    Följ alltid dina egna grundläggande behov, tag i största möjliga mån hjälp av andra än exet, och finn en nivå på relationen till exet som ”behagar” han. Det vill säga väck inte björnen som sover i onödan. För de egna känslostormarna man då måste dras med är inte värt att få.

    Sist vi råkade träffas i somras så frågade han om hur det ör med barnen, om jag hört något som inte han hört. Det fanns en liten sak jag förr hade kunnat nämnt för honom men sade bara, allt är bara bra, det är fina och duktiga barn vi har. Också log jag och skrattar med i hans skämt. Visserligen kom det en liten känslostorm sedan efteråt som handlade om att man måste göra så, lära sig gur man ska förhålla sig till han. Men den var inget i jämförelse med att be honom om hjälp i problemet för då hade jag bara fått ett problem till.

    Hur har nu andra löst relationen till ex med N drag?

  6. Zenit 18 september, 2018 at 21:47 - Reply

    Anna K,

    Jag följer ditt resonemang kring det allra svåraste och mest sårbara, barnen…

    Har sökt svar både från professionen, de böcker jag läst över ämnet, vänner och familj, och insett att det är svårt.

    Har tillslut kommit fram till ett förhållningssätt som liknar det du beskriver.
    Jag kan inte respektera min förövare eller på det sätt han har skadat både mig och barnen. Att barnen har fått bevittna hur han har försökt krossa mig fullständigt.
    Jag måste ta mitt ansvar och vara vuxen, skapa ett så tryggt och varmt hem som möjligt. Försöka att inte visa barnen hur ont han fortfarande gör mig på olika sätt. Inte tala illa om honom, men inte heller tvärtom. De förstår, vet mycket mer än vad vuxenvärlden tror. Jag hoppas orka vara ett stöd för dem i deras smärta över skilsmässan och att deras föräldrar inte har en fungerande kommunikation.
    Så sorgligt, ett sådant misslyckande. Men jag måste börja acceptera att det är så här det ser ut nu.

  7. Anna K 21 september, 2018 at 02:20 - Reply

    Mycket starkt gjort Zenit. Ju tidigare man hittar ett förhållningssätt ju bättre för en själv och även för barnen. Det var väldigt starkt gjort

Leave A Comment

X