Skammen över att vi stannade kvar så länge

//Skammen över att vi stannade kvar så länge

Skammen över att vi stannade kvar så länge

Kvinnan eller mannen har under lång tid försökt dölja hur illa ställt det är eller har varit i förhållandet med partnern eller exet. Men en dag hamnar alltfler pusselbitar på plats och mönstret blir allt tydligare. Månader och år av att hitta förklaringar till varför partnern beter sig som han eller hon gör. Vi söker information på nätet, pratar med några förtroliga och tar ett oändligt antal loopar i huvudet i försök att förstå. Hur kan mannen/kvinnan som inledningsvis representerade precis allt det som vi drömt om, förändrat så i grunden?

Du kände dig utvald, sedd och lyssnad till. Ett sådant där möte som ”helt enkelt inte existerar”, förutom i fantastiskt romantiska berättelser. Efter att nyligen ha kommit ur ett sedan länge andefattigt förhållande eller varit singel, längre än du egentligen stått ut med, står han eller hon där och plötsligt känns allting bara så glasklart. Nu vet du varför dina tidigare förhållanden inte varade!

De inledande romantiska emotionella smekmånaderna frigör en biokemi i hjärnan som gör dig hög på livsaptit och glädje. Närhets, attraktions och samhörighetshormonerna flödar och du känner dig attraktiv och odödlig.

Och så plötsligt eller långsamt smygande kommer den första obehagliga känslan. Upplevelsen av att inte få ihop det som fram tills nu har varit helt enastående. Och så nu i denna stund ser du den där blicken som anklagar. ”Såg jag rätt? Himlade han/hon just med ögonen? Anade jag förakt?”

Och så känner vi ett ögonblick senare den varma handen över kinden eller runt midjan och tänker: ”jag överdrev nog! Jag har en tendens att ta saker lite för hårt.”

Och så en dag: den tydliga kränkningen genom ord. Eller genom annan handling. Vi kan bara inte tro att det händer! ”Är det jag som inbillar mig eller sa och gjorde han/hon detta?”

Nu inleds ett krig i våra hjärnor: den sexuella attraktionsdelen med alla sina former av romantik och spänning vs den mer klarsynta och rationella. De tvära kasten mellan hopp och förtvivlan tömmer resurserna inombords och vi riskerar att hamna i ett depressivt tillstånd.

En härskare och/eller narcissists beteenden kidnappar våra sinnen och vi blir extremt förhandlingsvilliga i försök att överleva emotionellt. Om vi inte själva kan ta in och tro på hur fruktansvärt energidödande det är, hur kan vi då tro på att människor i vår omgivning ska förstå vad vi går igenom? Vi rationaliserar inför oss själva och andra för att inte förlora förståndet: ”för så farligt kan det ju ändå inte vara, för då hade jag ju lämnat den här relationen.”

Men så enkelt är det inte! Narcissistens gravitationsfält är enormt kraftfullt och skammen över att vi ännu inte orkat lämna är förlamande. ”För det är väl bara att lämna? Det hade ju vilken frisk person som helst gjort!” Eller?

Den starkaste, klokaste, kärleksfulla och socialt kompetenta personen kan fastna i härskarens klibbiga nät. Vi är människor!

Men det går att bryta medberoendet och ta sig vidare. Men vi behöver kunskap och bra människor nära som kan möta oss i vår ensamhet och förtvivlan. Och samtidigt är det ett inside job att bli fri från giftet som injicerats i våra sinnen av narcissisten. Kunskap och medkänsla med sig själv är några av huvudingredienserna på vägen mot frihet.

Så skyddar du dig mot härskartekniker och narcissism – webinar ikväll den 13 september. Du är varmt välkommen!

Michael Larsen – relationscoach

By |2017-09-13T09:01:35+00:00september 13, 2017|Blogg|4 Comments

4 Comments

  1. Brunkulla 13 september, 2017 at 22:15 - Reply

    Tack, just så är det för mig. Mitt i steget…….flyttat ut i annat rum efter riktig urladdning med ilska som kom ur mig då han återigen bar sig illa åt gentemot både mig och vuxna dottern.Hetsig ordväxling och uppdämd sorg/ilska från mig. Berättade för honom att jag gått i terapi i över 10 år, och att jag ringde kvinnojouren den gång han hotfullt närmade sig dottern och jag gick emellan, mina glasögon for i golvet och gick sönder. Ärr för livet för dottern, även om det inte hänt igen. Men vetskapen om hur en reaktion kan bli. Har lättat på trycket och berättat om denna händelse för nära vänner, har haft svårt att erkänna detta. Men nu är vägs ände nära. Medberoende, jo just det. Vill ha sinnesro, lugn och harmoni i livet.

  2. Annica 13 september, 2017 at 23:30 - Reply

    Man klarar mer än man tror. Jag hade ingen nära som kunde möta mig i min ensamhet och förtvivlan, men jag lämnade i alla fall. För jag hade skaffat mig kunskap och det mod som krävdes för att gå. Vissa dagar trodde jag inte att jag skullle klara det för man känner sig som ensammast på jorden och litar inte längre på sin egen röst, men det går. Sakta men säkert börjar jag resa mig igen. Och nu börjar jag se lite ljusare på tillvaron. Efter bara två månader inser jag hur snärjd och kontrollerad jag var i förhållandet. Alltid rädd för hur han skulle reagera/tolka det jag sa. Nu är jag fri att forma mina egna meningar igen och det är underbart.

    • T 14 september, 2017 at 08:36 - Reply

      Samma här……gick med en konstant oro att bli idiotförklarad var gång jag inte tyckte/kände samma som partnern. Så tillslut linda man in allt man sade. Som, jag tror, jag vet inte, kanske osv

  3. Vilsen 14 september, 2017 at 13:14 - Reply

    Är det så enkelt att livet går att gestalta svart/vitt, narcissism etc? Jag är över 55 med vuxet barn och barnbarn, sambon är strax över 50, europé med två döttrar i sitt hemland. Döttrarna var 15 och 20 när vi träffades. Båda var vi skilda sedan 2002-2003. Jag är sedan 2015 hans absolut första relation sedan skilsmässan, och jag är hans andra i hela hans liv. Jag har fler erfarenheter, och jag har verkligen erfarenheter av vad jag inte kan förlika mig med i framtiden.

    Narcissism är frågor jag grubblar över mer eller mindre konstant. Min sambo kan helt klart uppfatta mig som narcissist, någon som vingklipper honom, som får honom att må dåligt. Hans barn i ett annat land ser mina reaktioner på hur sambon förändras, för både döttrarna och mig, när vi är tillsammans för att träffa hans barn. Alla signaler visar att jag är en narcissist, självupptagen, manipulatör. Men ingen vet alla samtal och diskussioner vi haft innan vi åkt. Att jag kan uppfatta exakt samma egenskaper hos honom är det ingen som reflekterar över. Hur jag har försökt uppmärksamma att jag tycker det är för tidigt. Ja, visst, jag kunde ha valt att stanna hemma från början. Vi närde båda ett hopp om en fungerande storfamilj. I min värld tar det tid att inlemma en ny familjemedlem, i deras värld går det på en gång. De har ju aldrig prövat med pappa i ett annat land…

    I mitt perspektiv uppfattar jag att jag var den felande pusselbiten, bara att placera i den ”lyckliga” familjen. Att barnens mamma bott ihop med två olika män under samma period, i den tidigare gemensamma bostaden medan pappa har levt i främmande land i åtta år helt ensam, utom under arbetstid, tänker ingen på. Att hans exfru haft full kontroll under pappahelgerna tidigare, men nu möter en glad, förälskad man med allt vad det innebär, samtidigt river upp den 15 år gamla skilsmässan…

    Att det betyder att han är helt ovan att hantera vardagliga gräl, med olika uppfattningar. Att livet är annorlunda i Sverige mot i hemlandet, hur lika vi än tror att vi levt.

    Själv valde jag efter 22 års äktenskap att lära känna mig själv, genomfört olika terapier för att veta var mina egna gränser går. När jag nu valt att använda den erfarenheten, vikten av att kommunicera och ställa relevanta frågor, då uppfattas jag vara ”relationsexperten” även i min helt nya situation. När det kastas i ansiktet på mig, är det inte något vänligt, utan med rädsla som i stunden förkläds till förakt.

    Den senaste helgen blev jag manipulerad att följa med till hemlandet, dock till en helt annan del av landet, för att uppfylla dotterns födelsedagspresent, en exklusiv middag för två, bokad tre månader innan. Jag ville inte följa med, men ville samtidigt uppfylla sambons och dotterns önskan. Av olika skäl blev det smärre katastrofer under två dagar, vilket resulterade i att mycket blev sagt och tredje dagen sket det sig fullständigt. Jag gick min egen väg. På väg hem fick jag veta att han redan två veckor tidigare fattat ett beslut, som han planerat att ge mig när vi kommit hem. Jag är känslig och medveten och fick nu förklaringen till ett avstånd jag upplevt i vår relation. Då visade det sig att han inte vågat berätta om sina behov, sina önskningar, för att det skulle leda till diskussioner.

    Det här är situationer som är kopplade till resor till sambons hemland. I Sverige är allt annorlunda, då undrar jag så klart om han viker ned sig och undviker att berätta hur han önskar sin tillvaro tillsammans med mig, för att han i Sverige är så ensam och utlämnad. Det här är en mycket svår balansgång för mig, med ett överdrivet ansvarstagande för honom.

    Men för den som önskar, kan man trycka till mig med att jag är en manipulativ narcissist. Medan jag efter sju-åtta månader önskade familjeterapi och att jag sökt upp Manscentrum för att han ska ha en man att diskutera separationen och den nya situationen med sina barn, som en MAN. Helt utan min inblandning? Istället är det jag som diskuteras, inte sambons nya manliga roll. Tre fyra samtal hos en familjeterapeut utslaget på åtta månader, är det en realistisk tid för ett par att bli en sammansvetsad enhet? Skaffar en narcissist tillgång till familjerådgivning och egen samtalspartner till sin partner?

    Hur tänker du Michael och andra i forumet på den här situationen, som egentligen är andra sidan på samma mynt? Kan vi båda vara narcissister och båda vara lika rädda?

    Finns det någon som känner igen sig?

Leave A Comment

X