Vi väljer hur vi ska älska någon

//Vi väljer hur vi ska älska någon

Vi väljer hur vi ska älska någon

Den kan drabba oss på det mest oväntade sätt. Vi kan längta och leta eller ha bestämt oss för: ”aldrig mer!”

Vi väljer inte tid, plats eller känslan i bröstkorgen. Den slår undan fötterna och skakar om det vi trodde vi hade kontrollen över. Vi styr inte över intensiteten eller om det är logiskt eller ej. När hon eller han gör entré på vår livsscen förändras allt.

Kärleken river ned ordningen vi så ihärdigt byggt upp och utmanar föreställningarna. Den kan väcka det förstenade och släta ut det fyrkantiga.

Väljer vi vågen som slår emot oss i det grönblå, skimrande och salta vattnet? Nej, men vi valde att kliva i. Och vi väljer med vilket ansikte och attityd vi skall möta personen som, liksom du valde oss.

Vi väljer med vilken blick vi ser, tonläget er emellan (även då allt inte är perfekt), hur du behandlar henne/honom under stress, om du kärleksfullt uppmärksammar det som berör och är betydlesefullt den andra, eller nonchalerar.

Beslutet att formulera omtänksamma ord och sedan trycka skicka, ligger här – inom dig. Det finns alltid tid! Kärleken sysslar inte med strategier och vinningstänk – den är i sin egen kraft.

Att vända ut och in på oss själva, överanalysera har sin grund i oro och rädsla – ”tänk om jag är för mycket? Inte räcker som jag är?”

Du bestämmer hur personen du skall få partnern att må med dina andetag nära. Vi väljer uttrycksformerna för kärleken. Stå vid strandkanten och iaktta eller kliva i och ta risken att vältas av vågen. Kärleken förväntar sig vår modigt valda sårbarhet.

Ambivalent anknytning och när våra känslomässiga sår förslavar – webinar torsdagen den 28/6 klockan 21.00. Du är varmt välkommen!

Michael Larsen – relationscoach

By |2018-06-27T20:15:20+00:00juni 27, 2018|Blogg|9 Comments

9 Comments

  1. G 27 juni, 2018 at 20:46 - Reply

    Det sista stycket var väldigt vackert skrivet.

  2. Petra35 27 juni, 2018 at 22:24 - Reply

    Min stora rädsla är ju att kärleken aldrig ska göra sin entré i mitt liv. Jag försöker tänka på det hela som en stor rädsla, som faktiskt funnits med mig sen jag var väldigt ung…eller iaf tonåring. Jag ”visste” redan då att jag skulle få leva mitt liv själv. Eller jag var iaf väldigt rädd för det. Och efter några förälskelser och avvisanden så blev det mer och mera sant. Och nu när det varit så jämt så har jag så svårt att tro att det helt plötsligt skulle kunna hända mig. Det känns verkligen som att det bara är sånt som händer andra. Det är nog min största rädsla. Att det verkligen är så det är. Men jag undrar varför isånafall? Varför är det min livsväg att aldrig möta kärleken? Det får mig att undra vad som är meningen med mitt liv? Alltså vad är det för väg jag ska gå? Om den skiljer sig så från andra människors? Eller är det bara min rädsla som ställer till det såhär mycket för mig?

    • Hera 28 juni, 2018 at 15:42 - Reply

      Känner igen mig i varenda ord du skriver… Och för mig är det också en sån sorg i sig att jag aldrig riktigt sett det som en möjlighet att någon skulle vilja vara med mig. För jag är övertygad om att den inställningen påverkat mina chanser att få uppleva den kärlek jag så länge längtat efter. Nu tänker jag att jag inte får ge upp, att jag måste jobba med att ifrågasätta den trossats jag har att jag inte är värd att älskas. Att inte paralyseras av rädslan inför tanken att gå igenom livet utan någon att dela det med.

  3. Anna K 27 juni, 2018 at 22:40 - Reply

    Väldigt fint skrivet Michael,

    Jag är nyfiken på hur livet har blivit för gamla trotjänare på denna blogg. Jag kanske inte kommer ihåg allas namn men har ni lust får ni gärna delge hur ni mår nu, Håkan, Pappa Till, Vilsen man mfl.

    Varma hälsningar

  4. Charlotta 27 juni, 2018 at 23:37 - Reply

    Tänkvärd text Michael!
    För att inte verka svår och överanslyserande; hur tar jag upp sådant med min partner som jag tycker är jobbigt i vår relation? Vi kommunicerar på olika sätt via sms, och det gör mig osäker och samtidigt irriterad. Vi bor inte ihop och har båda barn och krävande jobb, vilket betyder att vi kommunicerar en hel del via sms och telefon.
    Jag behöver hjälp med hur jag ska tänka

  5. Kerstin 28 juni, 2018 at 07:34 - Reply

    Vilken fin text Michael ger påminnelse i vardagsstressen hur viktigt det är att vårda det jag har och inte ta något förgivet.
    Till Anna K
    Har läst dina inlägg förut och följt bloggen i några år.
    Jag har nu träffat en ny man, mina barn och jag lever i en sund och kärleksfull relation som jag är så glad att även de får se och uppleva.
    Det jag nu tycker är jobbigt och kämpar med är relationen till barnens pappa, ibland skulle jag bara vilja skälla ut honom , berätta vad det är han gör mott våra barn,
    Men vet att det är lönlöst utan försöker istället visa barnen ett annat sätt att leva och att allt inte handlar om pengar och prestation här i världen utan hur vi är och behandlar varandra.
    Vi har även förlovat oss och här i våras så friade min blivande man…
    så hur tungt och svårt det kan vara och man tror att livet aldrig kommer bli bra igen, så kan man ta sig upp det är inte lätt, mina sår har jag kvar men de läker sakta och bleknar sakta samtidigt som jag har bestämt mig att leva i nuet..
    Hur har du det Anna K.
    Ha en fin torsdag

    • A 28 juni, 2018 at 14:05 - Reply

      Detta rörde mig till tårar. Även om jag inte känner dig så blev jag SÅ glad för din skull! Detta är vad jag önskar av mitt liv men knappt vågar fantisera om… en kärleksfull relation som barnen får ta del av. <3 (Hoppas relationen till ditt ex också kommer kännas bättre framöver och att han vaknar upp.)
      /Kramar från en som är fast i en destruktiv relation…

      • Kerstin 28 juni, 2018 at 15:06 - Reply

        Tack A. Och jag hoppas värkligen du kommer ur din relation eller att det blir bra för er. Jag vet vad det innebär jag har vart fast i en mycket osund relation och då för fem år sedan när jag tog modet att lämna hur jobbigt det än var så kunde jag inte drömma om att det skulle bli så här bra, men ska säga att vi har gjort en resa tillsammans som inte har varit enkel men tillslut hittade vi varandra och det vi nu har är vi så rädda om för Viet är så viktigt för oss båda.
        Även om jag nu inte hade träffat min blivande man så var det rätt beslut att lämna, även för barnens skull..
        Ha det så gott A.

  6. Anna K 28 juni, 2018 at 23:51 - Reply

    Tack Kerstin, vad roligt att höra.

    Det är verkligen inte lätt det där med att förhålla sig till exet. Men äntligen är jag inte orolig över att bli emotionellt upprörd inombords ifall vi skulle träffas.

    För mig har det gått riktgt bra. Men det har behövts lång tid för läkning, att bygga upp självvärdet. Men nu är jag i hamn och lever ett inre harmoniskt liv sedan en tid tillbaka.

    Har inte träffat någon ny man, men har heller inte haft behov av att leva med någon. Har haft mina chanser men aktivt valt att leva själv.

    Skilsmässan var det bästa som kunde hända mig iom att jag tappade bort mig helt i det förhållandet.

    Fortsatt lycka i livet Kerstin

Leave A Comment

X