”Jag längtar efter någon att få älska!”

//”Jag längtar efter någon att få älska!”

”Jag längtar efter någon att få älska!”

”Jag är så himla trött på att försöka tycka om mig själv och hitta på saker för att det ska kännas ok att vara singel!”

”Varför är det så svårt att träffa någon som är normal? Någon som inte efter sex månader visar sig ha krångel med sig själv, exet, råkade hamna i en dejtingapp. vid sidan av oss…”

”Jag längtar efter någon att få älska! Har så mycket kärlek inom mig.”

Ja, varför ska det behöva vara svårt att träffa någon?

Det är mycket som ska stämma: attraktion, rätt geografiskt avstånd, personliga egenskaper och värderingar som rimmar väl med våra egna, en person som är någorlunda klar med sitt ex och sitt gamla liv. Två som både kan ge och ta emot kärlek!

Ju mer en person har koll på sig själv och beståndsdelarna i sitt liv, desto lättare är det för tilliten att slå rot. Trädet som har ett alltför ytligt rotsystem kommer att falla under de första höststormarna.

Hur många har inte inledningsvis pratat med henne eller honom i telefon, tagit steget till en dejt, eftersom kemin upplevdes så rätt, men när ni sedan möttes i det verkliga livet, kändes det bara fel?

Eller personen som var helt enastående det första halvåret, men som sedan visade sig vara ett mänskligt haveri: som ljög, missbrukade, saknade impulskontroll, var emotionellt otillgänglig etc.

Vi kommer troligen att trampa på de känslomässiga minorna! Vi kommer att konfronteras med illusionerna kring vem hon/han egentligen var. Besvikelser är en del av livet!

Men även det enastående!

Mina upplevelser/erfarenheter från mitt eget liv och det stora antal klientberättelser som jag har lyssnat till, är att vi alltför ofta dras till och håller fast vid personer som inte matchar oss på ett djupare plan, och i kölvattnet av detta håller vi fast. Vi vill inte känna oss misslyckade för att ytterligare ett förhållande gick om intet. Vi vill undvika den där tomheten som omedelbart efter att det tagit slut hånler åt oss: ”då var man här igen! Singel! Jag hatar det är letandet efter någon!”

Och i vakuumet efter dejten eller förhållandet, börjar psyket idealisera henne/honom. Så vi håller tag i det som varit istället för att släppa och se vilka andra dörrar som finns att öppna.

Eller så har vi hamnat i ett tillstånd, där vi isolerar oss, eller endast sysslar med dejtande, eftersom ”kärleken är komplicerad”.

Vi har det i vår DNA att få älska och vara älskade. Är då så konstigt att längtan kännas så oerhört starkt?

Blunda inte för varningssignalerna som blinkar och vill dig väl genom att kommunicera: ”fara!” Men ge också människor en chans att visa vem de är, även om ytan kanske inte är den som du förväntade dig.

Följ inte enbart attraktionsinstinkter, utan även förnuftet. Prata om de känsliga och djupare frågeställningarna i början av er kontakt, men glöm inte den lättsamma attityden. Se upp för självanklagelserna. Kemi och förnuft är likt två vingar som behövs för att planet ska kunna lyfta.

Det är ensamt och tomt emellanåt. Men nya möten tar även form, och det är min övertygelse att kärleken är en ”infiltratör” som ständigt ”hemsöker” oss. Den vill oss väl!

Att ha barn tillsammans med en narcissist del 1 – webinar tisdagen den 13/10 klockan 21.00. Du är varmt välkommen! Följ den här länken för anmälan.

Michael Thor Larsen – relationscoach

By |2020-10-10T08:50:28+02:00oktober 10, 2020|Blogg|9 Comments

9 Comments

  1. Petra35 10 oktober, 2020 at 09:48 - Reply

    Hej Michael och alla andra. Jag läser och känner hur jag nog tillhör kategorin där en smärtsam och långvarig längtan gått över i att jag gett upp inför allt. Har nog sökt hitta en väg runt alltihopa genom spiritualitet och tanken om att jag har kärleken inom mig. Att det är där jag ska ha mitt fokus. Men det kanske bara är ett sätt att undvika mera smärta och jag kan också se att det leder till att jag inte vill vara en sökare av kärlek utanför mig själv. Att känna mig som en som behöver och söker, men aldrig får och finner, är så otroligt smärtsamt och fyller mig med så mycket sorg och känslor av misslyckande. Så jag har försökt byta ut hela den tanken till att jag är hel, har det jag behöver och är här för att vara i kontakt med kärleken inom mig själv. Då blir det jag som kan göra något för mig själv. Sen kanske det här bara är en flykt, en strategi för att försöka minska min egen smärta. Men jag mår iaf bättre av att ha det perspektivet. Det betyder inte att jag inte mår bra av att få ta emot kärlek, men det får mig att inte se mig själv som tom och i ständig brist på kärlek. ❤️

    • Petra35 10 oktober, 2020 at 09:57 - Reply

      Men visst tänker jag också på att jag isolerar mig och att jag också är rädd för att möta andra som också känner sig tomma och ensamma men bara vill ha någon som fyller det hålet. Också ett litet hinder hos mig kanske att våga tro att det finns kärlek där ute.

      • GT 10 oktober, 2020 at 10:48 - Reply

        Hej Petra35

        Känner igen det du skriver verkligen. Som det är nu söker jag inte längre någon relation sen något år tillbaka, iaf inte via någon app eller att aktivt tänka på det. Har också hittat min egen positiva värld där jag fokuserar på mig själv, barnen och att lära känna sig själv riktigt bra via intressant självutveckling som jag gillar mycket.

        Visst har tanken slagit mig att jag kanske skapat någon bekväm bubbla. Men det känns ändå rätt att inte längre söka kärlek så som tidigare, trots det tror jag att förhållandena för mig att bli bra ihop med någon egentligen är bättre än någonsin. Har inga känslor av misslyckande som du skriver, ångrar inget speciellt och är glad för hur det blivit och har fått ny mening av att ha lärt känna mig själv bättre med nya insikter. Känslan är att jag tillsvidare behöver vara själv(ensam) när det gäller en kärleksrelation för att kunna komma dit någon gång i framtiden. Men lurar man sig själv där?

        • Petra35 10 oktober, 2020 at 11:52 - Reply

          Hej GT!

          Tack för ditt svar. Låter som att du befinner dig på en rofylld plats som du själv valt att ta dig till? Det måste alltid vara den bästa platsen att vara på. Ja, alltså känslan bakom ett ständigt sökande har för mig varit tomhet, ensamhet och brist. Alltså ganska mycket rädsla. Sökandet efter någon/något som ska lindra/ta bort den smärtan. Men egentligen vill jag ju inte ens känna brist och rädsla från början. Jag vill ju känna kärlek och trygghet inombords och inte känna behovet av att söka det via någon annan. Jag vill hitta till den platsen själv och sedan kunna dela med mig av det tillståndet så att andra känner det jag har inom mig. Då tror jag att jag också kommer att möta trygga och kärleksfulla människor, men utan att känna mig underlägsen eller bli beroende. Det är det jag längtar efter. Att hitta kärleken och tryggheten inombords, och sen kan jag släppa kontrollen över vad som sker i det yttre. Det är Iaf så jag målar upp bilden av hur jag önskar att det kunde få bli. Sen vet jag inte hur realistiskt det är. Men i tanken så känns det rätt.

      • Petra35 10 oktober, 2020 at 10:49 - Reply

        Nu handlade ju texten om längtan efter någon att älska. Jag skrev nog mer om min egen längtan efter att känna kärlek/ känna mig älskad. Sorry.

  2. Marie 10 oktober, 2020 at 10:55 - Reply

    Hej! Har för 1 vecka sen separerat från sambon som jag levt med i 15 år. En lång process inom mig har det varit men har verkligen försökt lyssna inåt vad jag vill och mår bäst av och bla. kommit fram till att jag saknat det där djupet, att känna sig innerlig med någon och att kunna prata på djupet inte bara höra på sambon och hans ytliga konversationer. Har inga känslor kvar och är mest bara irriterad på honom. Vi har än så länge sagt att vi prov separerat för att få space att verkligen känna om det är rätt beslut. Har en son som är 9 år och väldigt känslig så för hans skull känns det ändå som en mild övergång… Så tankarna har varit att stanna för hans skull vi har ändå det ”bra” bråkar ej och så men tjabb och lite syrliga kommentarer och jag som bara stör mig så på honom och blir irriterad. Men jag har landat i att jag inte vill för att jag helt enkelt inte mår bra i detta. Det är precis som att jag gått runt i någon dvala och bara levt men nu vaknat upp och insett vad jag saknar i relationen och insett vad jag mår bra av och behöver.

    • Petra35 10 oktober, 2020 at 12:59 - Reply

      ❤️ Tack för att du delar Marie! Det där måste vara oerhört svårt, önskar dig all lycka med att fatta det beslut som du tror och känner blir det bästa.

  3. Karin 10 oktober, 2020 at 18:13 - Reply

    Jag har hela mitt liv kännt en stor tomhet och ensamhet. Har varit ofrivillig singel i många år av livet.Man jobbar hela tiden med sej själv och den personliga utvecklingen…på olika sätt.. har börjat meditera..Det är som ett pussel att träffa ngn bitarna ska passa ihop…

    • Petra35 11 oktober, 2020 at 12:07 - Reply

      ❤️

Leave A Comment

X