”Om jag kan förändra den som kränker mig så kan jag kanske förändra det som jag varit med om”

//”Om jag kan förändra den som kränker mig så kan jag kanske förändra det som jag varit med om”

”Om jag kan förändra den som kränker mig så kan jag kanske förändra det som jag varit med om”

Kvinnor/män som en gång blivit kränkta försöker ”rädda” män/kvinnor som kränker. Det är på ett sätt fullständigt ologiskt, men samtidigt väldigt logiskt.

Psyket försöker ständigt reparera skador, likt kriget mellan vita och röda blodkroppar.

Det finns ett oerhört potent och omedvetet önske/drömtänkande, hos många av de kvinnor och män som i unga varit utsatta för sexuella/emotionella/fysiska övergrepp. När vi i vuxna år möter en man eller kvinna som har liknande egenskaper som förövaren, vill vi vinna den makt som en gång fråntogs oss.

I unga år var vi maktlösa och hade ingen att prata med om vad som hände/hänt. Vi tvingades bära och bevara en fruktansvärd hemlighet i våra kroppar och psyken. Vad gör det med en ung människa? Vad gör det med tilliten? Vad gör det med synen på den egna kroppen? För att inte tala om skammen som vi tvingades begrava djupt där inne, bortom synhåll för andra. Och för oss själva! Vi hittade rum inombords som vi kunde fly till. Där vi kunde eller fortfarande kan låsa dörren om oss.

”Om jag kan tämja monstret, så kan jag vinna den kraft som en gång stals från mig! De livskraft som var min födelserätt besudlades av någon!”

Kan 30, 20, 10 procents normalt beteende i en partner gottgöra 70, 80, 90 procent av kränkande beteende? Kan de där ”fina” andelarna reparera det som är nära besläktat eller t.o.m. identiskt med det smutsiga, fula, äckliga och ondskefulla?

Självklart inte, men vi är långt ifrån rationella och empatiskt omhändertagande/beskyddande gentemot vår egen person. Det saknades emotionellt intelligenta och beskyddande förebilder då vi var som mest formbara 0 – 7 år unga. Vi var utelämnade åt det skeva och bisarra. Tänk att inte han någon att vända sig till med smärtan i kroppen…och i själen!

Om jag som en ung flicka fick lära mig att män är härskande och att ”manlighet/maskulinitet” är att gå på, ta för sig och kräva sin rätt – hur har det format min syn på män idag? En kropp – din kropp som ett stycke kött som ett odjur förlustade sig på…(jag förmår mig knappt att skriva vidare, men ilska och beslutsamhet får mig att fortsätta – varje dag!)

Om jag som en ung pojke såg min mamma kränkas av ett ”manligt” monster i hemmet – vad gjorde det med min syn på mig själv? Då du inte kunde skydda din egen mamma? Eller händer som tog på din kropp och därmed invaderade din heliga sfär?

Vi dras tyvärr alltför ofta in i gravitationen av det som är bekant, och en liten, liten del av oss hoppas på pånyttfödelse: ”om den här mannen/kvinnan som jag träffar/är tillsammans med, förändras genom min kärlek, omtanke och/eller sexualitet, så finns kanske möjligheten att det trasiga och förvanskade inom mig kan transformeras…? Om jag bara tämjer monstret med mitt lugn…”

Det kan låta galet det jag skriver, men verkligheten är att det är så det ser ut för många människor. Läkning kan ta sin början när vi verkligen ser och blir medvetna om vad som sker. Ingen ska behöva bära skammen i den tysta ensamheten. Vi behöver kärleken i sin rena form.

”Att ha barn tillsammans med en narcissist” – del 1 – webinar torsdagen den 9 augusti klocka 21.00. Du är varmt välkommen!

Michael Larsen – relationscoach

By |2018-08-08T07:43:28+00:00augusti 8, 2018|Blogg|6 Comments

6 Comments

  1. Anneli 8 augusti, 2018 at 09:53 - Reply

    Det är lite motvilligt jag läser …
    Tvingar mig
    Vet att du vill väl
    Men lite lite lite har jag lust att sluta

    Önskar att jag inte kände igen mig
    Min hjärna och mitt hjärta stänger av lite grann för att få vila…

    Ibland är det som att man vet något med sig men man vill inte kännas vid det o påminnas om något som är som en otydlig dröm eller nåt som hänt nån annan och saker som man hanterat genom att inte känna efter för mycket, skoja bort det, prata om det intellektuellt men inte känna efter hur det känns

    Och så sen min käresta. Den jag tyckte var så fin, mjuk. Han var inte alls en sån man tänkte jag.
    Och en del vägrar ännu att ta till mig realiteten av vem han är så hjärtat längtar ännu ibland efter ett förlåt, en vilja att prata, att han också ska vilja försonas…

    Som sagt .. din text var lite för nära för att det ska vara bekvämt att läsa o än mindre kommentera

    Men jag måste ju erkänna om jag inte ska vara fast i den här skiten

  2. Christine 8 augusti, 2018 at 11:01 - Reply

    Så naket så brutalt ärligt, så skrämmande så befriande så behövligt upplysande… Ja det är många känslor som berörs när man läser din text…. Ett uppvaknande som behövs för att man ska kunna bearbeta, hela och förändra… Så tack Michael för ännu en slående text ❣️

    • Michael Larsen 8 augusti, 2018 at 13:00 - Reply

      Tack Christine för att du skriver som du gör – det inspirerar mig mycket ska du veta:-) Michael

  3. Marie 9 augusti, 2018 at 08:46 - Reply

    Bland det starkaste jag läst! Det träffar precis i såret. Men ack så viktigt.

  4. Ulrica 10 augusti, 2018 at 09:03 - Reply

    Aj,aj,aj…mitt i prick för mig…. Det är ju precis så det är för mig. Båda mina föräldrar var missbrukare, bekräftelsen, att JAG duger som jag är för dem har jag aldrig känt. Nu som vuxen i relation till män ger jag fasen hur mycket som helst, (jag är sådan som person som många andra också. Omtänksam mina närmaste betyder allt och jag ställer upp)……ändå är jag inte bra nog, jag duger inte, jag blir bortvald….istället för att bli lämnad IGEN, så lämnar jag…

  5. Marilouise 11 augusti, 2018 at 23:56 - Reply

    Känner igen mig i varenda ord du skriver.

Leave A Comment

X