Skulden över att behöva avsluta förhållandet

//Skulden över att behöva avsluta förhållandet

Skulden över att behöva avsluta förhållandet

Det är få av oss som känner sig bekväma i att behöva såra en annan människa. Särskilt laddat blir det om personen står eller har stått oss väldigt nära. Att få fram orden till någon som vi delat år och kanske har barn tillsammans med, är antagligen något av det värsta vi kan stå inför.

Cirka 70 % av alla avslutade förhållanden sker på kvinnans initiativ, och jag pratar med dem som i åratal kämpat med att ta sig förbi den känslomässiga blockeringen:

”Jag vill inte längre! Jag vill att vi går skilda vägar.”

Tanken som tog fäste för flera år sedan: känslan att ”det nog inte kommer att vara vi för evigt. Det är någonting som inte stämmer mellan oss.”

Om du är en person som via tidig inlärning och personlighetsdrag till varje pris vill undvika konflikter, avskyr att se andra ledsna, håller kärnfamiljen helig och skräms av en framtid som du inte vet någonting om, gör du allt i din makt för att skjuta på samtalet. Meningar som kommer att förändra allt i grunden: rutiner, trygghet (eller det vi uppfattar som trygghet), hus/lägenhetsförsäljning, uppdelning av ägodelar etc. Liksom alla dessa känslor!

En person sa till mig:

”Jag är tvingad att krossa drömmar! Inte bara hans!”

Ekvationen är tydlig: det går inte att avsluta utan att såra (om inte båda är rörande överens).

Går det att försätta i tvåsamheten om vi är olyckliga? Om den sexuella attraktionen är borta? Om det mesta han eller hon gör irriterar oss? Om vi inte känner oss autentiska med vi?

Ärligheten i magtrakten är det vi behöver lyssna till så att partnern vi lämnar, en dag får möjligheten att möta någon som är fullt ut närvarande med henne/honom. Så att han/hon kan få uppleva kärleken igen.

Och till dig som lever med någon som inte är känslomässigt hemma med er: vill du leva tillsammans med en person som längtar bort? Som inte kan längre.

Vi behöver göra upp med oss själva: är det bilden, drömmen och plattformen familjetryggheten som vi som jag till varje pris vill upprätthålla? Orkar vi se verkligheten som den är och lämna den intensiva längtan efter hur vi önskar att det var, bakom oss?

Vad är det verkliga motivet till att vilja hålla ihop? Intensivt obehag inför en separation? Ägandeattityd? Eller kärlek? Oavsett vad, så kan vi inte genom viljekraft, övertalning eller serverande av skuld få någon att stanna vid vår sida.

Det är få som rör sig bort med lätta steg.

Jag är ingen person som tar lättvindigt på relationer och separationer: att se par som har kvar kärleken efter många år, är något av det vackraste som finns. Men att låta skuld få vara det som gör att relationen fortsätter är i längden ohållbart. Det är inte rätt mot någon!

Förändra ditt liv på trettio dagar – webinar söndagen den 10/11 klockan 21.00. Du är varmt välkommen! Följ den här länken för anmälan.

Michael Larsen – relationscoach

By |2019-11-05T08:25:01+01:00november 5, 2019|Blogg|7 Comments

7 Comments

  1. Camilla 5 november, 2019 at 09:32 - Reply

    Uppskattar så mycket dina texter, du har förmågan att beskriva ur ett större perspektiv. Jag separerade för 1,5 år sedan, avslutade en 24 årig relation. Hade känt under många år att det här går inte längre. Men ändå hade jag inte modet att bryta, såga något. Så oerhört jobbigt att behöva såra, men framförallt rycka undan plattformen för barnen. Det blir som ett känslomässigt fängelse som känns omöjligt att ta sig ur, svårt att se en lösning. Istället så vrider man ut och in på sig själv för att få det att fungera, för att tvinga fram de rätta känslorna. Verkligen intalar sig själv att ”det här är väl bra, jag är väl lycklig i hjärtat”.
    Men bara för att man väljer att lämna en relation så gör man inte det med fjäderlätta steg direkt. Och verkligen inte lättvindigt. Skulden har fullständigt ätit upp mig inombords, rädslan paralyserat mig. Och det kommer i skov. I början var det som att bestiga Mount Everest, att ta steget, kliva igenom skräcken. Så jäkla rädd. Men allt eftersom tiden går så ebbas det ut, minskar i intensitet & kommer inte lika ofta. OCH man överlever det, fast man tror man ska gå sönder. Är så tacksam i dag för att jag tog steget, tråcklade mig igenom nålsögat.
    Skulle vilja tillägga i denna halvnovell att Även en person som lämnar en relation kan behöva stöd från sin omgivning. En hand mot sin axel. Det är lätt att allt fokus hamnar på den som blir lämnad., men de e fan tufft att lämna också.

    • Camilla 6 november, 2019 at 23:05 - Reply

      Tänker också på det nu i efterhand när saker och ting börjat landa. Det är inte bara sina barn & sin man som man rycker den stabila plattformen ifrån. Det är ju faktiskt hos sig själv också. Även om beslutet är taget, finns inte mer att ge, jag vet vad jag vill & behöver. Så är det ändå med stapplande steg man beger sig ut, att börja bygga upp en ny plattform att stå på. Förändring i andra relationer/vänskapskretsar, nya traditioner som ska skapas mm Det är nytt levnadssätt att förhålla sig till i mycket. Och med det också en enorm sorg.
      Så åter igen, även om man väljer att lämna så går man igenom en känslomässig mangel, utstretchad i ytterkanterna. Men jag har heller aldrig känt mig mer levande än vad jag gör idag & då är jag bara i startgropen på mitt nya liv.❤️

  2. Stina 5 november, 2019 at 15:03 - Reply

    Styrkekramar till dej Camilla ❤

  3. fia 5 november, 2019 at 17:15 - Reply

    Jag har precis lämnat min sambo, en relation som varade i 3 år. Under de tre åren har han varit helt underbar, men också haft många narcissistiska drag, noll sexlust, varit otrogen (!) som fått mig att tvivla på jaget. Hans sexlust försvann, han var sur, grinig, egoistisk, ändå var det HONOM det var synd om. Till slut vågade jag lämna. Det är knappt en vecka sen nu. Borde gjort det för ett år sen, hade gjort om jag hade vågat o haft styrkan. Och trots att jag vet att det är rätt beslut, gör det ändå så jävla ont! Texten träffade mig rakt i hjärtat. Det är inte lätt att lämna. Men som du skrivit tidigare Mikael, man måste låta det göra ont och att det är okej!

  4. Cecilia 5 november, 2019 at 18:59 - Reply

    Bröt upp för snart tre år sen. Det har varit en lång läkningsprocess. De tre sista åren bestod av anklagelser om otrohet, att jag ljög och fick leva med att ständigt bli kontrollerad. Han installerade en app på min telefon för att kunna se var jag var. Kollade FB och bankkonto, tvingades ”rensa” FB och IG från manliga vänner och arbetskamrater. Gjorde jag ett spontant stopp i stan på väg hem från jobbet blev det ifrågasatt.
    Jag intalade mig att jag var lycklig. Kände både skam och skuld när jag bröt upp. Både jag och vår dotter, då 15, mådde fruktansvärt dåligt.
    Nu känner jag mig fri, glad och tacksam att jag orkade.

  5. Anneli 5 november, 2019 at 23:06 - Reply

    Helt rätt
    Det kan kännas väldigt svårt att vara den som avslutar.
    Viktigt att visa empati och förståelse för de som kämpat och försökt och velat få det att fungera men till slut ger upp. Det e ett svårt beslut.
    Än svårare när man har barn ihop.
    Finns ingen skuld i att gå. Det är ibland det bästa beslutet.

  6. Sally 6 november, 2019 at 00:10 - Reply

    Tack för orden Camilla! Har lämnat två äkta män efter att försökt så mycket det bara gått. För barnens skull. Vänt ut och in på mig själv. Men till slut gett upp. Superkämpigt att vara ”den som avslutat” då omgivningen upplever jag lägger en skuld på mig och glömmer att ge stöd och en varm kram till mig och kanske några snälla ord. Så står man där ensam. Med barnen och empatin finns bara för den stackarn som blev lämnad… Det är synd om ALLA i en speration.

Leave A Comment

X