Banksy_NYC_2013_you_complete_me

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det gick inte att undvika de tre kvinnornas samtal: ”om han var otrogen skulle jag krascha hans älskade dator och se till att han aldrig mer kunde kontakta mig. Han hade varit helt körd! Ett sådant svek är oförlåtligt!”

Så säger en av kvinnorna: ”men om jag struntat i och inte låtit honom komma nära under lång tid… om jag inte var snäll mot honom… som att lägga bollen i friläge.”

Gissa om känslorna kokade och tror du att jag lyssnade nyfiket?

Som jag ser det är det här med otrohet ett enormt svek, något som skadar tilliten så djupt att det kanske aldrig går att reparera. För mig är det en superröd varningsflagga. Samtidigt kan jag förstå att det förekommer (hmm… sa förstå, inte ursäktar).

Tillbaka till varför jag kan förstå förekomsten av otrohet: alla människor vill känna sig sedda, betydelsefulla, vara med någon som är hemma i vårt hjärta och vi i deras, som vi har intellektuellt och känslomässigt utbyte utav, en relation med fantastisk sex (kommer som ett naturligt resultat när The connection finns). När detta inte existerar…

Då är min invändning, liksom de flesta andras: ”men lämna ett dåligt förhållande innan du utsätter din partner för förnedringen. Prata med varandra.”

OM VI KÄNNER ATT FÖRHÅLLANDET INTE MÅR BRA ÄR DET VÅRT EGET ANSVAR ATT KOMMUNICERA. EFTERKONSTRUERADE BORTFÖRKLARINGAR KLINGAR BARA TOMT.

Otrohet går att komma över, men det krävs två personers fullständiga hängivenhet och strävan för att kunna fortsätta leva sida vid sida.

Så kommer ett avslutande men:

Det finns de som har otrohet i personligheten: de dras till risker och det otillåtna även om de lever med en enastående, emotionellt mogen och tillgänglig partner. Inget i världen räcker till för att fylla det gigantiska tomrum de bär på insidan. I dessa fall gäller bara en sak: lämna och se dig inte om.

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare