Smutskasta inte medföräldern till ditt barn

//Smutskasta inte medföräldern till ditt barn

Smutskasta inte medföräldern till ditt barn

Vi må känna oss sårade, arga, förtvivlade, frustrerade och fullständigt desillusionerade…men glöm aldrig: smutskasta, manipulera och nervärdera aldrig din f.d. partner och medföräldern till ditt barn.

Jag vet att det finns människor som går över alla gränser, och som kränker och misshandlar fysiskt såväl som psykiskt. Från dessa, oavsett om det är en mamma eller pappa till din dotter eller son, ska den unga människan skyddas. Här finns det inget förhandlingsutrymme! Den här texten handlar inte om dessa extrema fall, utan den ”normala” personen som du har delat år tillsammans med, och där det av olika anledningar inte längre fungerade att leva i en tvåsamhet.

Ditt barn har den mänskliga rättigheten att få uppleva genom sina egna erfarenheter, hur hennes/hans mamma/pappa verkligen är, och inte genom en pådyvlad bild som kommer från våra högst subjektiva sanningar.

Vi kan skada våra barn i grunden, genom att direkt eller indirekt tala kränkande om hennes/hans mamma eller pappa. I grunden! Låt ditt barn, när hon eller han är i tillräckligt reflekterande ålder, självständigt få söka sanningen. Några mörka ord och blickar gentemot den som du en gång älskade räcker för att ett barn ska distansera sig.

Vill vi hitta fel och brister i en annan människa, behöver vi inte söka länge för att kunna göra upp en lista över det som fallerar. Men vi själva då? Ser vi de mindre smickrande sidorna i vår egna person? Det är bättre att börja där, än att projicera (peka ut i en annan det som vi inte vill se i oss själva).

Låt inte en annan persons tillkortakommanden göra dig till en hänsynslös åklagare och domare. Lev innanför dina integritetsgränser, så att du kan vara ett levande exempel för den unga människan som iakttar mycket mer än det går att förställa sig.

Ditt ex må vara en självupptagen person med egoistiska agendor, men låt dig inte dras in i det destruktiva gravitationsfältet som får dig att skapa konflikt i ditt barns hjärta. Din dotter/son hamnar i en enorm lojalitetskris när hon/han tvingas att välja sida. Gå varsamt fram och stryk den som kommer från dig/er över kinden, och kommunicera med ögonen din villkorslösa kärlek.

Bryt dina destruktiva beteenden – webinar söndagen den 13/1 klockan 21.00. Du är varmt välkommen!

Michael Larsen – relationscoach

By |2019-01-12T09:57:16+02:00januari 12, 2019|Blogg|17 Comments

17 Comments

  1. Helena 12 januari, 2019 at 10:16 - Reply

    I mitt fall har jag ett ex , Barnens pappa, som vägrar att prata med mig. År har gått och han kan inte gå vidare i livet som skild uppenbarligen. Detta skapar ju en väldigt konstig situation för barnen som ju borde ha bra förebilder när dom växer upp. Har försökt att få till en ändring under åren men nu har jag gett upp. Det är ju smutskastning också men på en annan nivå.

  2. Camilla 12 januari, 2019 at 10:20 - Reply

    Det är skillnad på att smutskasta och säja sanningen ! Barns i tonåren ser sanningar själv och om jag bekräftar det dem ser så smutskastar jag ju inte!

  3. Nina 12 januari, 2019 at 10:31 - Reply

    Jag har ett ex som är bitter, som anser att det är alla andras fel för att han mår dåligt. Han vägrar ta ansvar i sitt föräldraskap för det är ju sonens fel att han är ohanterbar. Sonen vägrar bo hos mig då regler, respekt för varandra och ansvar är prio ett hos mig. Bättre att må själsligt dåligt och få göra som han vill hos pappa, det är bättre……. när pappan säger rätt ut jag vet inte ens om jag älskar ungen längre……. då är det svårt att respektera den andra parten….

  4. I 12 januari, 2019 at 11:08 - Reply

    Jag försöker vara neutral och inte smutskasta mitt ex, barnens far inför dem men vad kan jag göra åt det faktum att han smutskastar mig inför dem??

  5. Anneli 12 januari, 2019 at 11:51 - Reply

    Det har varit min största rädsla nästan, att min dotter skulle tro att jag tyckte illa om hennes pappa för hans otrohet och att han lämnade mig.
    Jag har varit så fokuserad på att försöka visa honom att vi kan vara fina och snälla och respektfulla mot varandra och visa vårt barn att slutet på en kärleksrelation inte betyder att man inte har kvar en vilja att vara bra föräldrar ihop.
    Samtidigt har jag inte velat säga att skilsmässan var ett ömsesidigt beslut men utan att lägga skuld på honom för det beslutet för det är viktigt tänker jag att hon förstår att man får lämna någon ifall hon själv vill det en dag och att hon ser att man måste ge den man älskar friheten att gå när de vill.

    Jag har föreslagit att vi ska prata o samarbeta men han vägrar. Vill inte att vi ska gå till familjerådgivare heller trots att vårt barn upplever att vi är ovänner o jag sa till honom att jag vill inte att hon ska växa upp med den känslan så jag ska alltid verka för att vi ska bli vänner, ”ja det kan du göra” blev svaret ….

    Så nu tänker jag att jag resignerar till att se verkligheten. Det går inte att skapa en vänskap med en som vägrar. Men man kan prata fint om dom.

  6. Jenny 12 januari, 2019 at 13:19 - Reply

    Vilka kloka ord. Jag önskar så att ”rätt” person skulle läsa detta. Just ”Vill vi hitta fel och brister i en annan människa, behöver vi inte söka länge för att kunna göra upp en lista över det som fallerar. Men vi själva då? Ser vi de mindre smickrande sidorna i vår egna person? Det är bättre att börja där, än att projicera (peka ut i en annan det som vi inte vill se i oss själva).” Är något som jag ber om i stort sett i alla mina dialoger med mitt ex men tillbaka får jag enbart påpekande om mina fel och brister. Jag tar hellre den psykiska misshandel som mitt ex bedriver mot mig än att våra barn ska behöva bli indragna i allt detta.

  7. Annica 12 januari, 2019 at 14:54 - Reply

    Nedvärdering av mig som andra föräldern att inte duga till, har barnen fått höra sedan dag ETT i sina liv ”det där klarar mamma aldrig” ”det kan inte mamma” ”inte lönt att fråga mamma hon kan ändå ingenting”…att bli hånad och skrattar åt, att göra till åtlöje, mina svar har alltid ifrågasatts och inte dugt, själv är jag högskoleutbildad han endast grundskolan, så jo jag vet och jag kan men har först efter separation vågat tro på det och kunna visa det utan osäkerhet. Att trycka ner och nedvärdera har varit hans strategi från början (idag undrar jag såklart hur jag gick på lögner och accepterade det från början). Först flera år efter separationen har jag stärkt mitt jag efter psykisk (viss del fysisk) misshandel men nedvärderingen fortsätter, min familj är värdelös, vi gör allt fel (får höra det via barnen) men idag bevisar jag motsatsen för barnen. Hans misshandel och otrohet har barnen mkt frågor om, när de var små undanhöll och skyddade jag barnen från allt, försvarade dåligt beteende men idag berättar jag sanningen, när de frågar berättar jag (inte det grövsta). Barnen ser ett dåligt beteende med fortsatt nedvärdering samt lögner från sin pappa….jag snackar inte skit jag säger som det är men enligt deras pappa så är jag nu en ännu sämre människa och smutskastar honom!

  8. Lena 12 januari, 2019 at 16:04 - Reply

    Jag har verkligen verkligen ansträngt mig för att inte skapa osämja… jag själv tycker det/jag har lyckats. Men nu pratar inte han med mig pga att jag har berättat för soc att han inte följer våra gemensamma mål. Det är ju såklart mitt fel att han har en anmälan till på sig då…?
    Mitt problem just nu är de tillfällen som barnen kommer till mig och söker bekräftelse i hur de upplever honom o hans avsaknad av engagemang…. någonstans måste jag få säga att jag vet faktiskt inte varför han inte tar med er utomlands (men hans hemmavarande barn får följa varje gång) eller ”nämen? Har han inte hört av sig än? Ska jag då uppmuntra dem att själva ta kontakt för att komma dit en helg, när jag vet att dom helst stannar hemma hos mig (oftast)?
    Då är det ju deras ansvar att dom träffas och det tycker jag inte dom ska bära… men om dom inte ringer o frågar så verkar det inte bli nåt…
    Det är svårt att kompensera det han inte gör.
    Många svåra funderingar men sämst för barnen.

  9. Annica 13 januari, 2019 at 00:17 - Reply

    Bra inlägg Michael, håller helt med.

    Till I, du får aldrig tillåta dig bli smutskastad inför barnen. Då lär du barnen hur något onormalt får lov att vara normalt. Det bästa du kan göra är att be om professionell hjälp hur du ska lösa denna problematik.

  10. Grim 13 januari, 2019 at 21:15 - Reply

    Väldigt svårt detta.. att hela tiden hålla en god sida jämte exet. När man blir utsatt för otrohet ,svek och lögner och sedan låtsas som ingenting . Nja håller med till viss del men jag själv försöker lära mina barn att ärligheten varar längst.. och visst är jag fortfarande bitter efter 2år nu . Hon förstörde denna familj helt med sina lögner och svek. Hade hon varit ärlig från början hade mitt sätt att se henne nu varit helt annorlunda.
    Jag pratar inte skit inför barnen om henne men dom vet om vad hon gjort och vi pratar inte om henne.. mina barn vet hur vi alla blev sårade av henne..
    Jag har brutit helt med henne och tagit bort henne på alla sociala medier. Det mår jag bäst av och det har gjort mig till en nu väldigt mycket bättre pappa än innan..
    Jag är en av dom få då kanske som inte vill ljuga för barnen om mina känslor som dom också sett.. varit en väldigt ledsen man .
    Jag har kommit mina barn väldigt nära och vi har det ganska bra nu. Visst fattas kärnfamiljen men det kan inte jag göra något åt..

    • Magda 15 januari, 2019 at 15:04 - Reply

      Fast Grim, såna här saker som otrohet och svek är ju något som skermellan oss som VUXNA. Det är ju inget som barnen har med att göra eller ens ska behöva lägga sig i om man som vuxen kan visa sina barn att det som hänt inte har med dem att göra. Man MÅSTE hålla i sär begreppen och jo jag har själv blivit bedragen och var ohyggligt ledsen och arg osv. I ett förhållande är man två som måste se till att det funkar och anledningen till hennes otrohet vet vi inget om egentligen..

      Självklart blir ju en hel familj drabbad och barn kan ju tycka att en av föräldrarna är orsaken till allt ont (om du är bitter) men alldeles oavsett anledningen till uppbrottet så måste man som förälder låta bli att lägga all SKULD på den andre. Du skriver att ”hon förstörde familjen helt med sina lögner”. Jovisst barnen vet säkert att hon sårat dig med sin oärlighet men hon har inte för den skull gjort något fel i sitt föräldraskap förmodligen. Hon valde bort dig – inte sina barn. Och vem vet förresten… kanske dina barn en dag kommer att känna att det var du som svek som inte förstod/lyssnade till henne och jobbade på ert förhållande.

      Lös upp offerkoftan och ta dig vidare genom en bra samtalspartner så får du ur dig bitterheten. Att du och ditt ex hade/har problem har inget med era barn att göra och att du brutit med henne är fullt förståeligt och jättebra. Men argumentet ”hon har förstört familjen genom sina lögner och svek” köper jag inte.

      Det finns lika många vinklar på det här.. Min devis efter att ha blivit utsatt för otrohet var iaf att säga att ”vi hade det inte bra tillsammans därför hände det saker som gjorde att vi inte längre kan leva ihop”. Man ska inte krångla till saker och ting för mycket.

      • grim 15 januari, 2019 at 21:58 - Reply

        Hej. som jag skrev har jag aldrig baktalat mitt ex inför barnen. Jag pratar inte med mina barn om hennes otrohet och har aldrig blandat in det. Jag menar att när man har en familj får man väl för fan kämpa lite ,känslor går upp ner det även för mig och tro mig jag har kämpat. Och när man skaffat barn och levt länge ihop kan man väl vara rak och ärlig iallafall.
        Jag har ingen offerkofta om du tror det? Jag har allt kvar i mitt liv utom henne även en av mina döttrar på heltid som ej vill bo hos henne då hon känner sig bortvald då hon ej fick ett rum där. och mycket därav min bitterhet att en av döttrarna mår dåligt.

        Jag försöker peppa dottern att sova och hälsa på mer för jag vet att mamma är viktig för henne. och mitt ex är en underbar mamma och varför tror du jag skulle vilja förstöra det nu .
        min devis när vi skulle ge besked till barnen var att hon fick berätta att hon ville lämna. jag skulle aldrig ljuga för mina barn då jag älskade deras mamma. Jag har än idag vissa känslor kvar men får försöka minnas dom fina minnena istället.
        Jag har även träffat en trevlig tjej som vill mer än mig men pga av min dotter som fortfarande ej mår bra har jag lagt allt på is.

  11. Annica 15 januari, 2019 at 23:33 - Reply

    Grim, jag håller helt med dig om att hålla en god relation till barnens andra förälder är bland det svåraste som finns.
    En separation kan orsak lika stor livskris och till och med mer omfattande än vad andra traumatiska händelser kan göra. En av de svåraste livskriser vi kan gå igenom är att som förälder hastigt förlora sitt unga barn. Att bli brutalt våldtagen, misshandlad eller få reda på att man har en mycket svår sjukdom är traumatiska händelser med allvarliga mentala ärr som behöver läkas varsamt.

    Att separera är också omvälvande och ger ofta en långvarig kris genom ringarna på vattnet den ofta för med sig. Sämre ekonomi, byte av bostad och ibland flytt till annan ort, gamla väl kända personer i varandras släkten försvinner, vänner försvinner och framförallt det ofta sänkta självvärdet och självförtroendet som en separation för med sig förutom alla känslostormar man ska ta sig igenom av hat, bitterhet, sorg, frustration, maktlöshet mm.
    Mitt i allt, vilken dag du än befinner dig i efter krisen, första veckan, fjärde månaden, andra året så ska man försöka upprätthålla en god relation till exet. Hade man inte haft gemensamma barn så hade det för väldigt många varit adjöss och godby direkt! Så svårt och påfrestande är det att hålla en god relation efter det största sveket man kan bli utsatt för som otrohet. Kanske bäst att tala om
    att jag inte är av den tron att det måste ha varit något fel i hela relationen eller på den andre trogne parten för att någon ska vara otrogen i relationen Alltså, det kan vara ens fel att två träter.

    För att jag skulle kunna upprätthålla en god relation till exet så bestämde jag mig tidigt för att se det som en personlig utmaning hos mig. Jag ville lära allt om mig själv så jag skulle kunna skapa en god relation.

    Det var inte lätt, och jag har på något sätt kvar en respekt för honom då jag nu förstår är hela bilden av varför han gjorde som han gjorde. Allt landar egentligt väldigt simpelt i att han, som sin person med sina förutsättningar kunde inte bättre.
    Men sedan kommer det svåra! Att acceptera att han inte kan bättre, att man aldrig kan ändra på någon annan. När barnen är ledsna och säger saker om sin far…hur ska man bemöta? Ja inte genom att smutskasta utan genom att ge sina barn egna verktyg så de kan lära sig att stå upp för vad de anser är rätt och fel.
    Grim, jag kunde inte heller undkomma att mina barn i övre tonåren, såg hur fruktansvärt-för jävligt, jag mådde i den efterföljande livskrisen (jobbade minst 130% de första 3-4 åren för att klara av den tuffare ekonomiska krisen ändå) men det är ju livet! Ibland är livet tufft och då kanske det är väldigt bra att man kan visa att man har känslor, att man rider ut dem, reser sig stark upp igen och går vidare!! Utan att smutskasta den andra föräldern, då lär man barnen väldigt mycket bra saker.
    Framförallt lär man sig att bemästra sina känslor, alla känslor som väller upp inom en då man måste möta den man anser ha sårat en som mest, och inte tala om att möta exets nya partner.

    Men så plötsligt börjar något fantastiskt att hända inom en! Man växer, man lär sig styra ens känslor, det är ”bara” känslor och man kan välja att agera på dem eller inte.
    Barnen växer sakta de med när de ser hur respektfullt jag behandlar deras far, trots hur smutsig separationen än var. De lär sig att visa respekt till sina medmänniskor då vi alla har våra egna bagage att bära, även exet.

    Samtidig lär sig barnen att sätta gränser för vad som är okej för dem i livet. Om deras pappa var otrogen och de inte skulle vilja vara med om det i deras liv i deras liv så kommer det vara en stark grundvärdering som tidigt måste kommuniceras med en partner. Och skulle de ändå vara med om en otrohet så vet de att man reser sig igen, de lär sig genom dig hur man kan bemöta kriser.
    Men ingen förälder vinner respekt hos sina barn, i långa loppet, genom att bära sin sorg och livskris med grunderna att baktala och smutskasta sitt ex.
    Men det är inte samma sak som att förklara för barnen ( om de är äldre) hur fruktansvärt int det gör hos en att ha blivit förd bakom ljuset med otrohet. Är barnen tillräckligt gamla, förstår vad som hänt, men inte ser någon reaktion hos den som blivit bedragen för att man är rädd för att baktala sitt ex så kanske inte det är det västa heller.

    All lycka till er som kämpar för att upprätthålla en respektfull och god relation till era ex, som många gånger kan innebära en enorm prestation!!

    • Grim 16 januari, 2019 at 18:05 - Reply

      Skönt att någon förstår lite och jag håller med det du skriver. Kram

  12. Anneli Gelbard 16 januari, 2019 at 08:57 - Reply

    Jag tycker många här har så kloka funderingar och man kan verkligen se vilken svår situation det är att ha barn tillsammans med någon som sviker en men som framförallt man upplever också sviker barnen.

    Jag har själv funderat, vridit och vänt på vad som är att vara ärlig och när en ärlighet kan bli istället ett lojalitetsproblem för barnet. Vilka förväntningar får man ha på sitt ex både som lämnad och som den som lämnat?

    Allt tänker jag också hänger på förutsättningarna/omständigheterna.
    Går ens ex direkt in i en ny relation så att barnet/barnen blir direkt introducerat för kanske både ny ”mamma/pappa” och kanske nya barn?? Då kan det vara svårt att dölja att man blivit lämnad för någon annan så det blir bara konstigt om man ska säga att man är överens om att separera. Vad visar man sitt barn då, att om din kompis plötsligt byter ut dig utan att tala om varför så ska du ljuga för alla andra och säga att ni var överens om att inte ses mer.

    Det jag menar med det är att om jag vill tillåta mitt barn att få visa att de en dag känner sig besvikna, bedragna, arga, ledsna, bittra osv. då måste jag i liten mån också kunna visa att de känslorna händer en själv vilket är super super svårt när det gäller ens barns andra förälder för man vill inte prata illa om den personen eller skapa en lojalitetskonflikt.

    Jag har inga svar på rätt eller fel och jag förstår att de flesta faktiskt försöker göra rätt. Det jag tänker dock ibland är att om vi nu var så bra på att lära våra barn hur man har bra relation till sig själv och andra, om vi pratade mer ärligt om svårigheterna med kommunikation, sex och att skapa samhörighet över tid så verkar det konstigt att statistiken visar att vi skiljer oss och har olyckliga relationer.
    Så om normen i detta land är att man ska hålla barnen utanför skilsmässan, vi säger bara att barn klarar sig bra oavsett så länge man inte pratar illa om den andra föräldern och de tar inte skada av att man skiljs hur kommer det sig att inte relationsmönstrena blir bättre?

  13. Zenit 18 januari, 2019 at 00:06 - Reply

    Ett så svårt och känsligt ämne…
    Man får göra sitt allra bästa, så gott man kan. Alla har sin unika situation, familj och barn.
    Känner igen mig i Grims berättelse.
    Det finns beteenden och svek som faller utanför allt och det påverkar så klart. Då barnen själva har upptäckt lögnerna och förstått mer än vad man kunnat tro, har jag valt att möta dem där och tillsammans har vi pratat om det som varit.
    Beroende på barnens ålder så klart, så tror jag att det är viktigt att vara ärlig och öppen.
    Det är vad det är och något har verkligen gått i kras. Inget man någonsin vill att ens barn ska behöva uppleva.

  14. Annica 19 januari, 2019 at 01:00 - Reply

    Anneli Gelbard… så många kloka funderingar. Din sista fråga är intressant och jag hoppas normer och värderingar i samhället är påväg åt rätt håll, det vill säga att vi på ett mer respektfullt sätt bemöter varandra i parrelationer. Tycker mig se en fin utveckling hos ungdomarna idag där bland annat killarna har en helt annan attityd om kvinnorna mot när jag var vuxen. Det värmer mitt hjärta.

    Tycker också du har så bra funderingar vad gäller svårigheterna med relationen till exet. Och hur relationen ska vara till exet hänger helt på förutsättningarna som du säger. Jag pratar inte alls här om ett ex som är våldsam, hotar eller har narcissistiska drag. Det är en helt annan sak. Jag pratar om gemeneman, vanliga arbetande fungerande människor, som måste härda ut med varandra trots separation.

    Det är en sådan svår balansgång med vad man ska tala med sina barn om, ålder och mognad spelar roll, samma sak med hur mycket av ens sårade själ man ska visa.

    Jag tänker att när man lugnat ned sig efter ett par år efter en separation så vill man inte ångra vad man råkat säga om barnens andre förälder när man mådde som sämst. Tänker att en som är otrogen, har en annan i ett år bakom i smyg inte heller mår så bra. Den som är otrogen får bära enorma skuldkänslor över att hen var så svag i sitt liv. Det kan då vara lätt för den som blev bedragen och lämnad i sin sorg, förtvivlan och bitterhet att slänga ur sig hemskheter utan att ens reflektera över att barnen hör för att personen är i en sådan svår ny situation.

    En separation är sorgen utan blommor! Och då inte bara för den som blivit bedragen utan även för barnen i förhållandet.

    Tillslut börjar man sakta att må bättre, man träffar en ny och livet börjar leka igen, men barnen kommer alltid att minnas hårda ord mellan föräldrarna. Ifall man föll dit, i sin bitterhet och förtvivlan, så är det viktigt att berätta för barnen att jag pratade illa om din mamma/pappa för att jag mådde så dåligt och att det inte var ditt fel. Man får berätta för barnen att en separation för de flesta innebär en jobbig tid i livet men att efter en tid så blir man bra igen.

    Jag håller helt med Zenit…man får ha som motto att försöka göra sitt bästa. Man kan visa barnen att man är inte mer än människa och att man även som vuxen kan bli ledsen, att man som vuxen kan säga förlåt, att man kramas mycket och säger till barnen att separationen inte är deras fel, att man som förälder säger till barnen att det kommer att bli bättre, men att det får ta lite tid. Och att barnen är det finaste man har. Även om det känns som om man faller fritt mot marken i förtvivlan efter separationen. Det är viktigt att ta hjälp om det är för mycket att bemästra. Att visa känslor för barnen att man mår dåligt kan vara bra till en viss gräns men man ska som Michael säger aldrig baktala barnets andra förälder.

    Jag har gjort det, jag skäms över det, jag ångrar det. Det hände några gånger till mitt yngsta barn, som då var 19 år. Jag har vid flera tillfällen efteråt berättat för hen att det var helt fel av mig att göra så. Det skedde för att hen hörde några kvällar att jag var ledsen och kom in i mitt rum. Hen var ju så gammal att hen förstod att det var för mycket för mig. Hen var själv väldigt besviken på sin far för att han bedragit mig i ett år med en annan kvinna, efter 20 år tillsammans, kom det som en chock för alla runtomkring oss. Han kom in i en livskris och i den föll han för frestelsen då en kvinna, som var nyskild var väldigt bekräftelsesökande. Han ville tillbaka efter några månader men jag ville inte. Han kom också in i en mycket svår livskris även om det var han som lämnade. Jag tror det är viktigt att barnen när de blir tillräckligt gamla och frågar får reda på vad som hände vid separationen, hur jobbigt det var att bli lämnad och bedragen, och att ekonomin blev svår och allt annat som medföljer. Men då behöver de bli äldre.

    Jag säger att livet är inte alltid lätt, men jag önskar att man även i svåra stunder kan försöka ha hjärtat öppet även mot de som sårat en. Att ha ett öppet hjärta ger många vänner och man lär sina barn att få förståelse, empati, ödmjukhet och tacksamhet över hur bra man själv har det.

    Har själv lärt mig att säga goda saker i mötet med exet, han har redan så mycket skuldkänslor ändå, och han är inte i kontakt med sina känslor så bra. Han klarar inte den inre resan, personlig utveckling, det gör för ont. Jag respekterar det. Jag ser på honom att han förmodligen aldrig kommer att klara det. Han gör allt för sin nya kvinna och hon kommer alltid först, före hans barn i alla lägen. Det är sorgligt för han ser ändå inte glad ut. Hans kroppsspråk, sättet att tala om andra människor, hans nedlåtande toner om våra barn de gånger vi råkat prata om dem är så ledsamt. Men jag kan inte fixa honom, även om jag för mina barn skull hade önskat att de fick en lugn, närvarande och ömsint far. Tyvärr måste de lära sig att han inte kan bättre.

    Men jag vill ändå inte baktala honom. Det är deras far och de har tillräckligt stora problem med att överhuvudtaget få till en träff med honom någon gång på året.

    Men det är inte lätt och det är stora utmaningar. Men tänker att vi som kämpar för att bevara en god relation till exet växer i oss själva. Vi är starka och trygga i oss själva och det kommer att ge så mycket gott tillbaka. Vi visar våra barn att man ska vara respektfulla.

    Som bonus tränar vi på att vara närvarande i stunden och det har vi nytta av i alla lägen i livet.

Leave A Comment Avbryt svar

X