Teflonpsyke

//Teflonpsyke

Teflonpsyke

Ingenting hakar sig fast inom personen. När du uttrycker dina tankar och känslor, möts du av snabba repliker, tystnad eller intellektuella teorier kring varför du är som du är. Hans eller hennes mottaglighet för hur du känner, är likt en stekpanna av teflon. Ytan är immun mot din frustration och du får höra hur ”obalanserad, tjatig, aldrig nöjd, komplicerad” etc. du är.

Det gör någonting med dig att vara i en sådan relation. Du formas till en mindre version av den du skulle kunna vara.

Personen med teflonpsyke kan sitta med dig hos en parterapeut, i ett föräldramöte och bland vänner/familj och säga de perfekt avvägda orden. Ge intrycket av att vara enastående och där många i omgivningen charmas över det ”inkännande” och ”insiktsfulla.” Någon säger till dig: ”Vilken lyckligt lottad kvinna/man du är!”

Ingen eller få utomstående vet det du vet! De vet inte hur ofta du tvingas stretcha dig själv, navigera och försöka vara tillmötesgående för att det inte ska bli krig. Ibland är personen varm, smidig och lättsam, vilket förvirrar dig. Så länge du är samarbetsvillig och anpasslig flyter det på fint. Men om du uttrycker ifrågasättande och kritik, tar en helt annan skepnad plats på scenen. Du möts med kyla eftersom du har bränt hans eller hennes ego. Det är lätt att bli medberoende i förhållandet till härskarexperten.

Rädslan för det okända och att behöva stå ensam är enormt stark! Vi håller ofta fast p.g.a. hoppet om förändring och att separationsångesten trumfar självempatin.

Hur bemöter man dessa personer? Om ni lever tillsammans, börja arbetet med att utveckla och stärka dig själv. Svaren kring vad du behöver göra kommer då naturligt.

Om ni är skilda: nollkontakt. Finns det barn med i bilden så håll det kort och praktiskt. Undvik så långt det bara går att gå in i känslor. Jag vet hur fruktansvärt svårt det kan vara, men kom ihåg att vissa personligheter när sig på andras känslor. De uppfattar intuitivt och snabbt dina emotionella läckage och använder dem gärna emot dig för att uppnå sina syften.

Agera på ett sätt som stärker dig. Små dagliga handlingar som ger känslan: ”Det där gjorde jag bra! Det trodde jag först inte om mig själv!”

Så skapar du ett välförankrat självförtroende – webinar ikväll söndag den 10/6 klockan 21.00. Du är varmt välkommen!

Michael Larsen – relationscoach

By |2018-06-10T07:54:16+00:00juni 10, 2018|Blogg|12 Comments

12 Comments

  1. Helena 10 juni, 2018 at 08:06 - Reply

    Känner igen det allför väl. Nu efter separation inser jag vad som hänt och förstår nu varför jag mådde så dåligt i relationen.
    Så mycket sorg och frustration jag känt över att inte bli sedd och förstådd.

  2. Anneli 10 juni, 2018 at 08:28 - Reply

    Jag har försökt tänka tillbaka om jag någonsin varit tvungen att ha nollkontakt med någon och mindes att jag bröt kontakten helt med min pappa ett par månader i tonåren, Och på ytan låtsades jag att jag var stolt över detta val, att det inte kom åt mig emotionellt men jag grät, jag grät om nätterna och jag ville så gärna att han skulle höra av sig.

    Det gjorde han. Mamma hade skällt ut honom rejält. Jag var så rädd när han tog kontakt, ville inte bli förminskad o förlöjligad.
    Idag har vi en ganska bra relation och jag har släppt min fantasibild av vad den ska vara. Sen har han kommit till många självinsikter också och jag kan sätta gränser på ett lugnare o finare sätt än när jag var tonåring.

    Nu när jag beslutat mig för nollkontakt med mitt barns pappa är tårarna tillbaka, ångesten, önskan av att vilja läka relationen, hoppet om att vi kan prata och att han skulle vilja att jag mådde bra, att mina känslor betydde något.
    Jag vet intellektuellt att jag måste detta men jag känner mig så sorgsen. Det är som att hjärtat o hjärnan inte har kontakt.
    Mitt hjärta har kanske beslutat sig för nollkontakt med mitt intellekt….

    Och jag som alltid sett mig som rationell. Hur lite självinsikt har ja haft.

  3. Mia 10 juni, 2018 at 10:42 - Reply

    Så perfekt beskrivet.. Jag lever fortfarande i denna relation…
    Önskar jag kunnat vara med på seminariet ikväll men tiden räcker inte till då man har barn tyvärr….

  4. G 10 juni, 2018 at 20:13 - Reply

    Efter min skilsmässa blev jag pappa igen med en kvinna som stämmer så väl in på ovan. Jag fick inte vara med o planera att bli förälder igen och hon flyttade in till mig men blev aldrig bra. Nu några år senare är jag så glad för att ha barn men oj vad detta har dränerat mig på energi, är idag medveten om att jag mår bäst av att inte ses alls men inte lätt då man har barn ihop och är en person som vill göra sitt bästa av situationen!

    Även om vi inte bor ihop så är det svårt att ha nollkontakt även om jag inser att det vore bäst för mig, men inte för vårt barn. Kan hantera gränserna o skydda mig själv idag, är glad för det. men det är en ständig kamp mot mig själv än idag, men är hoppfull.

  5. Vilsen 11 juni, 2018 at 09:03 - Reply

    Jag blev helt dränerad av energi på grund av min förre detta partner ville bara ha mig. Alltid skulle det bara vara han och jag. Alltid skulle vi göra allting tillsammans. Han var expert på att ge mig skuldkänslor om jag ville göra något med mina barn på ”deras pappavecka”. Han sa alltid lite syriliga kommentarer när jag skulle gå och träna. Vad jag än gjorde var han bara hemma och väntade. Han gjorde aldrig något på egen hand. Han hindrade mig aldrig att göra något på egen hand utan honom. Men han var expert på att ge dem där kommentarerna så att jag kände mig dum och taskig som gav mig iväg. Han fick mig till och med känna mig superstressad på jobb för att jag skulle åka hem så fort som möjligt. Han tyckte alltid att jag slutade för sent. Men min arbetstid var till 17.00… Men jag naggade på tiden hela tiden för att han inte skulle bli sur.
    Han kvävde mig totalt. När vi blev särbo blev det ännu värre. Hans vecka utan mig var en transportvecka tills vi skulle ses den vecka mina barn var hos sin pappa. Men jag tyckte den veckan var rena friheten… ingen som gnällde eller ifrågasatte hela tiden. Idag lever jag ensam. Tänker ofta på honom. Saknar honom. Men känner samtidigt att det är så mycket mer värt att kunna flyga fritt.

    • G 12 juni, 2018 at 10:04 - Reply

      Det låter ju verkligen som att du gjort rätt! Att inte få vara ifred o få sin egen tid känner jag så väl igen från första tiden med min sons mamma. Jag hade skiljt mig o såg fram emot att ses till helgen men hon ville ha ständig kontakt o uppmärksamhet, jag ville ha egen sinnesro en stund för att orka komma vidare. Idag kan jag se hur det var men inte lätt när man är mitt i det.

      Lycka till!

      • Vilsen 12 juni, 2018 at 10:19 - Reply

        Tack G. Ja det känns skönt att kunna få ”styra” sin tid själv… Inte behöva brottas med skuldkänslor för att man vill göra ngt på egen hand…som en sådan simpel sak som att gå och träna. Vissa dagar tar dock ångesten over lite. När jag sitter helt ensam en kväll. Barnen är ute och flyger på sina saker och det är ingen som hör av sig till mig. Jag tycker egentligen att det är skönt. Men så kommer hjärnspökena. ”Nu sitter du där ensam”. Men jag vet att det bara är tankar.

        • G 12 juni, 2018 at 19:22 - Reply

          Jag har varit där. Hade svårt att förhålla mig lugn till egen tid hemma efter jobb. Gjorde allt för att hålla mig bedövad; musik, träning, promenader och socialt men idag gör jag mer eller mindre samma sak när jag är ”ensam” men det är behagligt och inser hur mycket jag behöver egen tid för att komma framåt, det har hjälpt. När du känner att ensamheten för det mesta är en möjlighet till något givande, spännande, nytt eller avkopplande då har det vänt. Så var det för mig. Men visst kan jag känna mig ensam då o då.

          • Vilsen 12 juni, 2018 at 22:26

            G, tack för dina ord!
            Jag ska kämpa vidare. Innerst inne vet jag att mitt beslut är det rätta.

  6. Annica 11 juni, 2018 at 16:53 - Reply

    ….stretcha sig själv! Den liknelsen vara bra…husfridssex lördag morgon skapade god stämning. Om det uteblev….surade han så mycket att han orsakade schismer mellan barnen och han. Vilka jag till slut fick reda upp och gå emellan.

    Gummibandet stretschades för långt….det brast aldrig men det blev slappt och hängigt och hade till slut ingen gnista alls och har varit svårreparerat.

  7. D 15 juni, 2018 at 13:10 - Reply

    Vad händer med teflonmänniskan ifall man lägger till Nollkontakt? Det skulle jag väldigt gärna vet. Hur fungerar deras psyke då?

  8. A 21 juni, 2018 at 23:51 - Reply

    Annica tror du just beskrev mitt fd äktenskap. Trodde länge det här var något jag var ensam om att uppleva och trodde länge att det var mitt fel, att det var jag som var knäppgöken. Känner igen beskrivningen av att hålla en hyfsat låg profil för att undvika konflikt, surandet (en hel midsommarhelg pga att jag inte ville åka ut med båten i spöregn och med nyligen febrigt barn), konflikter som han dragit igång med barnen som jag fick reda upp. Hans agerande alltid utifrån han själv och hans egna önskningar och behov; vill någon något annat behandlas den som att den inte vet sitt eget bästa. När jag inte ville fortsätta längre hittade han direkt en ny som han bor ihop med idag. Vi har ingen kontakt alls vilket är skönt men jag får fortfarande ta hand om konsekvenserna av hur hans agerande mot barnen får dem att må. De är unga vuxna men de har ändå svårt att värja sig. Han är mycket skicklig på att hitta ömma punkter och utnyttja andras ovilja att såra.

Leave A Comment

X