Därför slår otrohet så hårt mot oss

//Därför slår otrohet så hårt mot oss

Därför slår otrohet så hårt mot oss

Den som du gav det mest dyrbara till. Kvinnan eller mannen som du valt att lita på. Personen som du kunde anförtro dig åt och berätta om det som få eller inga andra kände till. Hon eller han vars nakna kropp låg omslingrad din i nattmörkret, månsken som dansade in och avslöjade vackra konturer, och där ni viskade ord av kärlek till varandra. Hur ni stannade tiden tillsammans då ni älskade och du kände att du äntligen hittat hem. Det var ni!

Tills en dag! Dagen då du sårades på djupet och inte visste var du skulle ta vägen. För visst kunde det inte vara sant!? Men allt blev synligt i det skoningslösa ljuset av verklighet.

Kanske hade ni en svacka i förhållandet; och en app laddades ner, en kollega eller ett ex gavs tillträde till det som du trodde var er heliga sfär. Kanske ett bekräftelsebehov som är omättligt p.g.a. en bottenlös tomhet.

För den som aldrig släppt någon nära inpå, tar skadan inte lika hårt, som för den som öppnat dörrarna på vid gavel. Som låtit kärlekens ljumma mjuka vindar svepa genom varenda rum och visat oss storheten av att leva nära någons hjärta.

Det är svårt att helt smälta eftersom delar av våra psyken är kvar i det som var fantastiskt, så att vi inte kan ta in det emotionella övergreppet. Uppvaknande och läkningen sker i etapper. Var mild mot dig själv och släpp anklagelserna så att du kan befria dig. Dagen kommer, även om den just nu känns avlägsen.

Att ha barn tillsammans med en narcissist del 1 – webinar ikväll den 26/9. Du är varmt välkommen!

Föreläsning Live – En Levande Kärleksrelation. För stad och datum följ länken.

Michael Larsen – relationscoach

By |2018-09-26T08:52:11+00:00september 26, 2018|Blogg|20 Comments

20 Comments

  1. Alex 26 september, 2018 at 12:50 - Reply

    Den slår hårdast mot ett öppnat hjärta, mot den som vågat ja. Känslor av hat, bitterhet, skam, bortvald, bortgjord, förtvivlan. Allt.
    Det är som du säger, det kommer i etapper och slår med full kraft.
    Lyckas jag tänka bort det en stund, så kommer drömmarna. Vidriga. Där jag ser allt mellan dem. Som att titta på film.
    Har åtminstone styrka nog att veta att jag kommer att klara mig igenom det. Vart jag är på andra sidan vet jag inte än.
    Känns orätt att det är jag som ska må så dåligt pga val som någon annan har gjort. Speciellt eftersom han mestadels går runt och låtsas som om inget hänt, att allt är som vanligt, medans mitt liv har rasats sönder.

  2. Eva 26 september, 2018 at 13:17 - Reply

    Så bra beskrivit, precis så kände jag. Hur kan någon som man litar på till 100% såra en så? Att som han leva med den lögnen, han berättade inte ens, jag fick vetskap efter det tagit slut , kvinnorna berättade då helt plötsligt! Jag ställde naturligtvis honom mot väggen & då ”erkände” han! Han lever i ett nytt förhållande nu, undrar om han slutat vara notoriskt otrogen?

    • Alex 26 september, 2018 at 19:34 - Reply

      Det undrar jag med..
      Jag gissar på att han fortsätter med sitt beteende om han inte har fått någon form av ”uppvaknade” och börjat jobba med sig själv.
      I vilket fall kan han inte vara särskilt tillfreds i livet eller i sin person. Du har möjlighet att gå vidare och få det du förtjänar, ett bra liv och kanske en fin relation framöver. Kram

  3. Mia 26 september, 2018 at 19:55 - Reply

    Hur går man vidare tillsammans ? Är det möjligt att hitta tillbaka och lita på varandra igen? Vad krävs det för att komma över sveket?

    • Alex 1 oktober, 2018 at 11:31 - Reply

      Jag tror att det är möjligt om båda parterna öppnar upp och är villiga till förändring, tillsammans och var för sig.
      Jag skriver just ”tror” då vi är mitt i det just nu. Men vi pratar och pratar, varvat med att göra saker tillsammans men även att vara ifrån varandra stundvis. Det är väldigt tungt, många känslor. Har kunnat hitta bra stunder, som ger energi att fortsätta. Jag lär känna min ”nya” man igen.
      Vi har även tagit hjälp av samtalsterapi.

  4. Anne 27 september, 2018 at 01:05 - Reply

    Jag minns ögonblicket när otroheten uppdagades, det var som om kroppen reagerade med rädsla inför ett akut hot. På sätt och vis hotas ju vår tillvaro när vi blir bortvalda. Plötsligt faller allt som man har byggt upp tillsammans, den kärlek och trygghet man känner, alla livsplaner och framtidsdrömmar. Att tänka logiskt i det läget och försöka upprätta någon slags handlingsplan känns helt omöjligt just då. Det tar lång tid att landa i vad som har hänt och någonstans inom sig blir man tvungen att fatta ett beslut. Kan jag förlåta och försöka ta mig igenom det tillsammans med min partner eller är relationen förstörd för all framtid? Alla ställs förstås inte inför möjligheten att göra ett val, eftersom man kanske samtidigt blir lämnad när otroheten framkommer. Min man visade en stor ånger och vilja att reparera skadan, så jag valde att stanna kvar. Vi tog oss igenom den värsta krisen med stöd av parterapi. Det svåraste som jag upplevde, var att återskapa tilliten efter alla lögner!

    • Solrosen 27 september, 2018 at 09:26 - Reply

      Anne; Helt ärligt, blir relationen som den var tidigare efter att den ena varit otrogen? Trots att partnern visar ånger och vill reparera skadan? Vaför vill man överhuvudtaget vara med någon annan person när man lever i en relation? Å sen ska man bli förlåten bara för att man visar ånger och vilja att reparera skadan.
      Det är dock fint av dig att kunna förlåta och rädda relationen.
      När jag blev drabbad av detta, hade jag hela tiden i mitt huvud, varför överhuvudtaget såra mig på det vidrigaste sätt som finns och sen tro att jag ska finnas kvar som om inget hade hänt? Alla kan göra dumma saker men det finns gränser. Ja som du förstår, jag kunde inte gå vidare. Jag har accepterat det som hände, och känner inte längre att det var något fel på mig. Han blev och är jätteledsen och väldigt ångerfull idag, trots att det gått mer än tre år sedan vi separerade. Men det var hans val kan jag känna. Han valde inte vår relation i första hand. Det har kostat honom mycket. Ibland kan jag tänka lite bitter, tycker han det var värt det?

  5. T 27 september, 2018 at 08:13 - Reply

    Hur fick ni tillbaka tilliten? Hur lång tid tog det?

  6. C&Livet 27 september, 2018 at 15:24 - Reply

    Otrohet är en form av de värsta sveken man kan gå igenom. Ibland för båda sidorna i relationen. Jag är den som var på andra sidan. Den som gjorde det där sveket, den som sårade och förstörde…

    Nu är vi alla olika, men jag är den som i efterhand kan se att det fanns så mycket mer i allt det där. Jag säger inte att det var okej för det – för det kan det aldrig vara. Jag säger inte att man kan skylla sina brister och fel på andra saker heller. Jag vill bara att man kanske kunde lyssna på varandra. Vi är människor gör gör ibland så fruktansvärda fel, och inte alltid med viljan att såra eller svika, utan för att vi är just vilsna människor som just då inte förstod oss själva bättre.

    Jag kämpar än i dag med de svek jag gjorde för två år sedan. Jag tycker inte om mig själv. Jag faller igenom till helvetet både nu och då fortfarande. Jag kan själv inte förstå att jag inte kunde stoppa det tidigare, innan det hände. Och jag kan inte förstå att jag kunde svika så. Jag känner inte igen mig själv alls i det där, allt strider mot mina värderingar och tankar om vem jag är.

    Om man kan, ni som blivit svikna, orkar lyssna på den som svek er – ärligt och öppet – så tror jag att man kan hitta en annan kärna att fortsätta på. Jag skriver mina djupaste tankar på http://www.livetblirsvart.blogg.se
    Vänligen döm mig inte, jag lägger nog tillräckligt på mina axlar ändå. jag är ingen ond människa som vill såra, jag tappade bort mig själv där bara – och föll. Till helvetet.

    All kärlek till er som svikits å det djupaste!
    KRAM

    • Anneli 27 september, 2018 at 16:08 - Reply

      Jag kan förstå att du har det tufft.
      Jag har varit på båda sidor.
      Jag var väldigt ung när jag var otrogen och då fanns inga barn med i bilden osv. det är inte så att det legitimerar saken utan är bara en förklaring till att det för mig var något jag kunde bearbeta på egen hand utan att det drabbade lika många runt omkring, men oavsett så kände jag att jag hade betett mig mot alla mina värderingar och hade en djup kris med mig själv då. Jag kunde inte få ihop varför jag betedde mig så för jag tyckte inte att jag var en oempatisk person men jag var tvungen att inse att jag hade agerat själviskt och oempatiskt.
      Jag tog ett ansvar och jobbade hårt på att förstå mig själv och jag kan ärligt säga att jag skulle aldrig göra om det men jag dömer inte heller andra så snabbt. Jag förlät min man för hans otrohet för jag visste att ibland måste man begå riktigt vidriga misstag för att utvecklas.
      Om vi inte tror på att vi kan ändra oss och bli bättre versioner av oss själva så skulle aldrig alkoholister behöva bli nyktra heller.

      • C&Livet 27 september, 2018 at 16:44 - Reply

        Tack! Att bara få höra av människor jag inte känner att jag är okej och inte ensam det ger så mycket styrka och värme. Jag jobbar så hårt med mig själv och mina tankar – det känns bra. Kanske borde jag gjort det för länge sedan, innan otroheten. Det ångrar jag!

        Jag försöker att lära mig att skilja på vad jag gjorde (mina handlingar) som var (som du säger) själviska och oempatiska, och vem jag är (personen) den som inte är oempatisk och elak och vill såra. Jag försöker lära mig att även goda människor kan begå fel och såra/svika. Men det tar tid!

        Jag att bara få oförståelse och hårda ord osv från den jag svek det hjälper inte framåt. Han vill inte att jag ska må bra, han tänker inte göra något för sina barns mamma för att hon ska kunna arbeta vidare med sig själv. Så jag får kämpa på själv.

        Stor KRAM till dig! <3 Och tack för tänkvärda och fina ord och tankar.

    • Solrosen 27 september, 2018 at 16:13 - Reply

      C&Livet Blir rörd när jag laser dina rader. Självklart är det så som du skriver. Vi är människor som gör fel ibland. Fel som kan bli så fruktansvärt fel. Jag kan verkligen förstå att man gör en sådan sak pga av att man är vilsen ibland och man inte riktigt är med på sitt eget beteende.
      Som du förstår gör det trots allt jävligt ont när det uppdagas. Vad var det hos henne som han saknade hos mig?
      Jag kan verkligen hålla med dig om att man kan prata om det, ärligt och öppet om händelsen. Att från det hitta en kärna man kan utgå ifrån. Det jag upplevde som jobbigt var att min partner förnekade det först. Till slut erkände han. Men han blev då arg. Att det var ju bara en engångs grej.Att vi skulle inte prata mer om det. Bara jag nämde saken blev han skogstokig. Det gjorde ju till slut att jag orkade inte mer. Fick liksom ingen rätsida på mina känslor…Kände att det var mitt fel helt enkelt.
      När det väl blev klart för honom att jag ville lämna…ja då ville han prata och förklara. Men det var försent, tyvärr.

      • C&Livet 27 september, 2018 at 16:53 - Reply

        Tack <3 Jag kan inte i ord beskriva hur det värmer i mig att någon som blivit sviken ändå kan delvis förstå mig, lyssna på mig och vara vänlig. Jag har inte upplevt det, och jag tror nog inte att man kan vara så öppen. Så tack!

        Jag förstår dig precis. Eller jag kan tänka mig hur sviken kan känner sig. Jag vill förstå och lyssna och lära mig.
        Jag förstår att det måste gjort ännu ondare när det förnekades från början. Jag erkände, egentligen ville jag berätta det innan han ens kommit på det men hos en terapeut (jag vet hur arg han kan bli och vågade inte prata om det själva hemma…) men han hann före och sedan gick det inte att prata alls.

        Jag ville berätta, få dela med mig, lyssna på honom. Lära oss, gråta och försöka förstå varandra. Det fanns inte alls i hans värld. Så för oss blev det s å att jag tvingades gå, fast jag ville kämpa mer – för jag var rädd för min mentala hälsa och såg inga framsteg eller ens utsträckta lillfinger från hans sida.

        Jag tror att det allra viktigaste, som du också är inne på, är att man vågar (och vill) prata om det. Korten på bordet och ha mod och stryka att våga lyssna, prata och visa hur, vad, varför – känslor och tankar.
        Nu är jag inte framme där jag mår bra, även om vissa dagar är okej och till och med fina <3 Men en dag drömmer jag om att få dela med mig av min resa och min sida av otrohet. Om det bara kan hjälpa någon som varit otrogen eller varit utsatt att förstå lite mer och våga stanna och lyssna så har min helvetes-resa kunnat föra med sig åtminstone en god sak.

        Stor KRAM till dig! Och tack för dina tankar och ord. Och ditt mod. Jag är imponerad och stolt över att du när du blev sviken ändå från början ville prata och lyssna (även om det inte blev så sedan). Det är modigt och stort <3

        • Solrosen 27 september, 2018 at 18:25 - Reply

          Tack för dina fina ord. Jag har inställningen att ingen är perfekt, alla gör vi misstag. Jag ville prata om hans otrohet för att jag ville förstå, eller försöka förstå. Jag hade tusen frågor! Å många av frågorna handlade faktiskt om mig. Vad var det jag gjorde för fel så att han ”valde” den vägen?
          När vi väl hade separerat pratade han. Det var ju inte pga mig…det var ”livet”, han var vilsen där o då. Han har ångrat sig djupt.
          Även om vi hade kunnat prata tidigare så hade vi nog ändå inte varit tillsammans idag. Men det hade besparat oss båda många bråk och tårar.
          Men jag är nöjd med livet som det är idag. Jag har inga ”hat-känslor” mot honom. Jag kan sakna oss. Det vi hade innan otroheten. Men tyvärr hände det o vi är där vi är idag. Jag tror att både han o jag har lärt oss mycket av den händelsen.

          Kämpa på! En dag i taget. Du är stark som vågar säga att du varit den som varit otrogen.
          Inte många som vågar det.
          Ha en bra kväll och imorgon är en ny dag❤️

          • C&Livet 28 september, 2018 at 15:37

            Solrosen, TACK <3 Det värmer att vi kan se varandra genom misstag och svek. Och att vi vågar och orkar lyssna och prata. Jag tror att det är grunden till att utvecklas, förstå och kanske en dag förlåta.
            Jag är inte säker på att jag kanske varit tillsammans med min fd i dag heller, även utan otroheten. och hade vi det så tror jag att vi nått en annan nivå i vår relation, för det var en del av det som saknades i vår relation.

            Jag vill tro att vi måste våga, våga vara ärliga, sanna och våga visa våra misstag och brister. För hur ska vi annars utvecklas och lära oss. Och hur ska mina barn se att det är okej att misslyckas och att man är värdefull ändå <3

            Tack för dina fina ord! Jag ska spara dem till en dag när livet är lite lägre än i dag. Då kommer de att stärka mig uppåt igen.
            KRAM!

        • Anneli 27 september, 2018 at 22:08 - Reply

          C&Livet jag är imponerad av din styrka och ditt mod att våga berätta om dina känslor i ett forum där du lätt skulle kunna bli dömd. Det är ett tungt ok att bära sina misstag och vi är våra egna värsta fiender så vi straffar ofta oss själva hårt.

          Jag har önskat många gånger att jag hade varit en mognare person då men det var jag inte och förhoppningsvis så gör ju våra misstag oss ödmjukare och gör att vår empati ökar för vi kan förstå och sätta oss in i hur det känns för någon som råkar hamna snett och går vilse i sig själv.

          Det är en hel del hjärnspöken att brottas med men en dag hoppas jag att du dömer dig själv mindre hårt.

          • C&Livet 28 september, 2018 at 08:14

            @Anneli TACK <3 Det betyder mycket att få respekt och kraft av andra när man mår dåligt / känner sig som en dålig människa.
            Jag vill inte dölja mina misstag. I början var det tufft, och ibland nu med. men ju mer jag får tillbaka ett självvärde ju viktigare känns det att våga och berätta och stå för sina fel. Det är då man lär sig och blir klokare tror jag 🙂
            KRAM!

  7. Håkan 28 september, 2018 at 13:20 - Reply

    Enormt berörande att läsa samtliga inlägg. Så mycket styrka, insikt och mod bakom viljan att visa sig sårbar. Och mänsklig. Ger perspektiv och bekräftelse på sin egen resa. Jag har inte själv varit utsatt för otrohet, men inser och kan tänka mig in i den smärta och lidande som följer från båda ”sidor”.

    Anneli, har noterat att du gått hos Eva Berlander. Jag hittade till hennes pod och arbete under våren. Är nu inne på andra lyssningen av samtliga hennes podinlägg. Hon har på flera plan lyckats ge mig konkreta verktyg och förklaringsmodeller till varför vi reagerar som vi gör, hur vi som däggdjur är uppbyggda och hur vi kan utnyttja det i vår strävan att skapa bättre relationer.

    Tänker att detta med att döma, andra och sig själv, är en instinktiv mekanism vi har i oss. Jag har historiskt varit grymt dömande mot mig själv. Inget var gott nog. Det krävs ett stort jobb inom oss för att våga kliva ur den dömande attityden och verkligen kunna våga möta den egna personen, eller sin partner oavsett ämne. Det som Eva för fram; att skapa en mottagarplats, att skapa en bro över till sin partner och ha modet att möta den andre där hon/han är. Genuint inkännande kommunikation. Och att kunna tåla det som sägs, utan att förlora sig själv. Utan att döma. Även om det handlar om ett av de största sveken i en relation; otrohet. Att kunna mötas där oavsett utgång i relationen är stort och modigt.

    • Anneli 29 september, 2018 at 01:18 - Reply

      Ja Håkan hon är fantastisk,
      Jag var verkligen djupt berörd av hennes ärliga o medmänskliga omtanke och jag trodde verkligen att vi skulle lyckas bygga något djupare och öppnare med hennes hjälp just för att hon inte dömer utan bygger förståelse, empati o självinsikt.

      Nu får jag göra den resan på egen hand o jag kan känna igen mig i att som du säger döma mig själv hårt så hennes ord och omtanke har hjälpt mig mycket. Hon tydliggör ens egna beteenden men också partnerns så det blir lättare att ta ansvar för bara sin egen del.

  8. Anna K 29 september, 2018 at 08:19 - Reply

    Det smärtar att höra era berättelser och tack för tipset om podden Håkan.

    Tänk, vi som kämpar på och studerar vårt psykes karta kommer att finna den mest helt fantastiska plats när vi hittat fram.
    Att klara av och göra sin inre resa, hur smärtsam den än är, kommer att ge fantastiskt resultat oavsett om du var den som var otrogen, lämnade en hel familj i ’sticket’ eller den som blev lämnad och fick ratta upp allt efter hen som ’stack’. Allas perspektiv är smärtsamma men den som vill skapa inre förändring får mycket lycka i livet.

    ”Lär dig livets stora gåta, glömma, älska och förlåta.” Framför allt dig själv kära du❤️

Leave A Comment

X